Klänning: £35

Lösögonfransar: £4.50

 

Halsband: £7.50

Åh, ge mig!
Allt kommer från Bluebanana.com
Ta gärna en kikin! :3

 

 

Batterierna är laddade och kameran har fått knäppa ett par kort nu. Bjuder på en lite oseriös bild.
Blev väldans nöjd med sminket idag, även om lösögonfransarna är lagom slitna, haha c:
Just nu chattar jag med underbara Julia, och ser fram emot kvällsmaten. Jag dör av hunger!
Tänkte be er om en tjänst:
Skriv ert namn i en kommentar.
I kommentarsfältet skriver ni en kommentar om vad som kan förbättras med bloggen min. Både ris och ros uppskattas.
Och inget fjant nu, seriösa kommentarer endast!

Sen vore det även kul om ni anonyma läsare också kommenterade. Jag vet att ni inte brukar göra det, men just nu behöver jag er! Tycker bloggen är så tråkig som den är, tjatig och sådär. Och designen är as ful!

Ge mig lite kritik nu va? <3

Ni får en dålig cam bild för att min kamera är död.

Dagen var faktiskt helt okej. Lite panikångest här och där, men skolan var i alla fall rätt rolig.
Efter skolan skulle jag ha möte med soss klockan fyra, så jag och Bambi satt och väntade i deras entré i hela två timmar. Eller ah, Bambi drog hem tjugo över tre ungefär, så resterande tid väntade jag ensam och hade panikångest pga alla blickar.
Mötet gick bra, och nu sitter jag här på Kortbo hungrig som ett as. Men det blir mat till kvällen, inget innan. Te möjligen, kanske en frukt eller så. Men ingen mat.

Jag är sjukt trött och orkar inte uppdatera så mycket just nu.
Om Bambi orkar msn så kommer det komma bilder från dagen lite senare. Vi knäppte nämligen några kort, hihi.

Det var allt för mig just nu. Tjing.

Men kärleken som fanns där en gång
har byggt nåt vackert som krossar allt.
Kent - Krossa allt

Jag halvsitter i sängen, som vanligt med Kent's vackra, trollbindande texter i öronen.
Jag har sån ångest, och det känns som jag ska spricka när som helst.
Jag är dödstrött men måste iväg till skolan imorgon. Ska upp klockan sex, och kommer vara helt död.
Hatar tidiga skoldagar!

En doft av tvål skänker lugn. Renhet ska man inte överskatta, det är något som snarare borde uppskattas desto mer. Det är nog bara blodet som ger lika mycket lugn som att tvätta bort alla äckliga bakterier man har om händerna.
Min bacillofobi har blivit värre. Jag vet inte varför, men jag kan inte äta mycket alls längre pga risk för att någon tagit i eller på det. Därför medverkar jag nästan alltid vid matlagningen här på Kortbo för att undvika att någon tar i min mat för att jävlas.

Åh, låten Sjukhus. Den är väldigt fin, och av någon anledning påminner den mig alltid om tiden inne på Vänerviken. Förövrigt så har en ur Vänervikens personal börjat som socialpedagog på min skola. Lagom läskigt, nästan så jag får för mig att han är där för att hålla ett öga på mig, ungefär som alla videokamerar folk satt upp där jag är.
Hemma sitter en videokamera vid min dörr, på Vänerviken satt det en kamera vid alarmet, och här sitter en videokamera vid mina garderober. Jag är ständigt bevakad. Av vem vet jag inte, men jag känner det. Känner och vet hur det sitter någon och bevakar varje steg jag tar. Därför gäller det att hålla en låg profil, inte skära för djupt så man hamnar på psyk igen, och att inte göra några andra så kallade "dumheter".

Jag tror inte jag ska skära idag, eller i alla fall inte mycket och djupt. Kanske några småsår, är alldeles för trött för att åstadkomma stora sår.
Och vet ni? Det vet ni säkert redan, men jag har kommit fram till en sak jag redan visste för längesedan, nämligen att jag är helt fucked up.
Jag lever ett trasigt liv, super i min ensamhet tills jag spyr och däckar. Jag förlorade mina bästa vänner, mina katter, och sen dess gick utförskapen verkligen utför.
Jag var trasig redan innan, långt långt innan. Men när de avlivades brast jag och blev ett vrak.
Jag har en tendens att bryta ihop för småsaker, men detta var ingen småsak. Det var något som totalt förstörde hela mitt psyke.
Över en elektrisk chock genom skelettet,
Som slog sönder våra liv till ett fullständigt
normalt tillstånd där allt är trasigt.

Usch, minnena plågar mig och jag känner att jag borde sluta innan tårarna tar över.
Ha det bästa alla läsare. Puss

Jag har ett problem, jag älskar två stycken klänningar och kan tänka mig allihop på studenten. Men vilken är finast och lämpligast?
För klänningen längst ned gäller den vita varianten.

Återigen är mina tangenter nedfläckade med det vackra Rubinblodet.
Hungern värker i magen trots att jag åt kvällsmat klockan nio. Jag har blivit van vid att äta ofta, men det ska det bli ändring på redan från och med imorgon.
Idag är ingen bra dag. De flesta jag pratat med mår hemskt dåligt och jag känner att jag inte räcker till. Det är min plikt att finnas där för andra, ändå lyckas jag aldrig ens finnas där för en enda.
Mina ord tar slut och jag känner att bloggandet blir allt svårare för var dag. Det är som om någon stjäl mina annars ständigt flytande ord och aldrig tänker lämna tillbaks dem.
Jag blev trakasserad idag. Av vem och hur tänker jag inte säga, men det fick mig att gråta en gång till.
Första gången jag grät idag var när jag lyssnade på Socker av Kent, samtidigt som så många skrev att de älskar mig. Det blev för mycket och tårarna flödade ut en kort stund.
Andra gången jag grät var under trakasserierna, och tredje är nu.
Det blir svårt att skriva när tårarna rinner. Man skulle behöva en vindrutetork som bilar har.

Usch vad människan är hemsk. Usch vad människan ställt till med, och skapat en planet av hat, förakt och ideal. Människan skapade benämningen sjukdomar och medicin mot sjukdomarna. Människan skapade krig och fred som ska ta bort kriget. Människan skapade ideal och folk som slaviskt ska följa idealen.
Människan gjorde så andra människor föddes, däribland oss trasiga. Och det kan inte människan hitta något för, mot eller åt. Det är nog det enda vi inte har en motsats till.

Jag fryser samtidigt som jag svettas. Jag är täppt i näsan och den rinner. Jag har skoskav på högerfoten och färska sår på armen. Jag behöver Atarax men orkar inte gå och be om det.
Mysigt, sura uppstötningar i halsen. Ett tecken på att kroppen vill bli av med det jag stoppar i mig, dvs   mat. Mat = ångest och ångest = självmordstankar. Jag är fast i en ond cirkel och kommer inte loss.
Kan någon rädda mig nu?

Gud vad det är obehagligt med lösögonfransar både över och under! Men snyggt blir det och som man säger; vill man vara fin får man lida pin. Och det stämmer verkligen!
Hur många gånger har inte hårbottnen skrikt av smärta när man blekt sönder den, och hur många ärr har inte smärtsamt skurits in i huden på ens kropp?
Det är verkligen ett sant uttryck, och jag gillar ärlighet, så därför blir det härmed mitt favorituttryck!


Förresten, till alla er energidrycks älskare där ute (jag och Bambi är ju som sagt lite av nördar vad gäller ämnet) så måste ni smaka nya Monster Khaos! Den är lätt den godaste Monstern som finns. De andra är, rätt ut sagt, äckliga.

Snart får jag pengar och då går allt åt till diverse räkningar och annat onödigt. Men jag ska köpa platina blond hårfärg, yes, hårfärg och INTE blekning! Minns inte vad märket heter men syrran har haft den och det blev jättefint och ljust. Sen har man ju världens sämsta silvershampoo också, men nytt skall införskaffas när tillfälle ges. Någon som kan skänka mig en tre hundra kronor så jag kan köpa silvershampoo? $:

Nej men nu blir det att lyssna på Drop dead, Gorgeous och snacka på msn. Tjadå!

Bloggerskan Maskrosmor har länkat mig i ett inlägg och skrivit söta saker om mig där, för att läsa inläggt och ta en kik på hennes egna blogg, klicka här.

Idag var jag och Bambi och fotade, men det regnade så mycket att vi bara tillslut tog massa random lolbilder. Här är iaf en bild på oss båda, och observera hur söt Bambi är! Visst är hon sjukt fin?
*alla kommenterar hur fin Bambi är, tack!*

Jag har världens dåligaste hår och sminkdag. Av alla bilder vi tog är det här den enda jag ser normal ut på. Och jag måste verkligen gå ner i vikt. Ser ju ut som en uppblåst padda. Fyfan.
Nej, nu blir det hårda tag här. Ner ska jag gå, men hur lång tid det kan ta är en annan fråga...
I övrigt: Tack Bambi för en kanondag! :3

Det finns så många jag älskar, så många som berört mig, och som jag känner att jag svikit.
Så många löften, så många vackra ord, men ändå förstör jag bara allting i ett ögonblick.

Alice, jag älskar dig. Oavsett vad du gör, hur du gör det eller om du mår bra eller dåligt. Jag älskar dig från djupet av mitt hjärta, Tigersyster. Och vi ska klara det här tillsammans. Hand i hand, föralltid.

Victor, det var längesedan vi pratade, men än ligger kärleken kvar i mitt hjärta och gror. Du är en fantastisk vän som jag älskar enormt mycket och jag hoppas vi en dag kan ses öga mot öga, omfamna varandra och viska att allt kommer bli bra. Glöm aldrig att du är värdefull!

Fannii, min älskade vän, med våra galna konversationer och storslagna vänskap. Du delar med dig så mycket av dig själv, verkligen ger, och det beundrar jag dig för. Du är en underbar ängel och jag längtar till döds till den dagen vi kramar om varandra!

Julia, från första gång vi pratade insåg jag att du var speciell, unik. Du har ett sätt att formulera dig på som ingen annan har, och det med ren ärlighet och uppriktighet. Det är inte många som kan, och för det älskar jag dig. Sedan att du är en bedårande vän som jag alltid kommer hålla kärt är plus i kanten, om du förstår mig. Jag älskar dig!

Nellie, även om vår kontakt dött ut kommer jag aldrig bli av med det du skrev på mina röda Converse;
"om jag vore lebb skulle jag vara det i dig."
Du förändrade mig till det bättre genom din enorma vänlighet och ditt öppna hjärta. Din famn är som cashmire och jag kommer alltid att älska dig oavsett hur bra eller dålig kontakt vi har.

HannaH, du räddade mig från botten av depressionen. För det är jag i evig skuld till dig, och evigt tacksam. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar dig, eftersom det är omöjligt att beskriva sådan kärlek. Jag hoppas du förstår hur mycket du betyder för mig och för alla andra. Jag kan inte ens stå om du inte ser på, och färglös som en tår blir jag utan dina andetag.

Jag sparar den mest betydelsefulla till sist. Nämligen Bambi.
Bambi, jag hoppas du insett att du räddade mitt liv för snart tre år sedan. Jag gav upp, var nära på att verkligen ta mitt liv av all olycka jag kände. Men så började jag på MÅG och träffade dig, en riktig vän. Kommer aldrig sluta älska dig, oavsett vad som händer!

Det finns många fler som jag älskar och bryr mig om. Men inlägget kan inte bli hur långt som helst. Jag hoppas ni andra redan vet hur mycket ni betyder för mig, och att även ni bidragit till att jag är här idag.
Älskar er alla, då nu och föralltid!

Jag vill bara säga att jag har en vän, en vän som förstår mig och som jag älskar, och som älskar mig tillbaks. Hon heter Belliz och är söt som fan och hon hälsar att hon nyss åt kakor.
Belliz är en underbar vän som förstår sig på en, och som verkligen vill att man ska klara av livet och överleva.
Jag tror på Belliz, och jag hoppas en dag hennes egna liv blir så perfekt som hon önskar mitt var.
Bella, jag älskar dig!

Stå ut med mig, ja jag älskar dig.
Solen lyser, och det kanske är sant så som det sägs att efter regn kommer solsken. Jag menar, det kan ju inte regna hela tiden, precis som solen inte kan skina hela tiden.
Molnet har fullständigt greppet om mig. Det blev tydligt under middagen, då vi åt hembakad pizza.
Efter tre omgångar (jag var hungrig) så kändes det som jag skulle spricka. Även om varje bit inte var särskilt stor så kom ångesten och Molnet väste hur fet, oduglig och vedervärdig jag är.
Jag styrde därför stegen mot mitt rum och loggade in på datorn. Jag känner att jag behöver skriva lite, innan jag exploderar av alla känslor.
Tiden går och jag stirrar på skärmen. Orden försvinner och jag vet för första gången på länge inte vad jag ska skriva. Kanske man borde ge upp bloggandet, kanske det bara förvärrar allting?
Jag vet inte. Jag vet ingenting längre, bara att blodet, Molnet och rösterna har mig i sitt grepp och jag kommer inte loss från deras vassa klor som river sönder min hud.

Jag skar igår. Djupt, eller ja, rätt så djupt. En cm kanske, vet inte riktigt. Kunde blivit mer, om jag inte varit så himla trött. Ville bara sova bort hela dagen, men nu får man inte sova under dagarna längre.
Har varit och hyrt film, en drama och en komedi. Man får inte se på skräckfilm här tydligen. Ännu en dum regel. Tur att jag har datorn här, så kan jag se ändå. Funderar på att se Blair Witch Project igen ikväll. Den är helt okej, men inte ett dugg läskig. Jag tycker den är intressant, och inspirerande.
Haha, jag ser tre blodpölar vid skrivbordet. Har ingen aning om hur de kom dit, måste gått i sömnen eller något. Men jag... går inte i sömnen så jag vet inte. Skitsamma. Usch. Orkar ingenting. Vill bara dö.
Jag fick chansen, du gav mig chansen. Men nu är det försent. Kommer skära ikväll igen. Det vet jag att jag kommer, för det gör jag alltid varje dag, som på rutin.
Får se hur djupt det blir. Just nu känns det som jag vill skära för att dö om jag ska vara ärlig. Men jag vet inte. Allting är som en dimma och jag kan inte se klart just nu.

Okej, nu ligger det till såhär: min kamera är död, helt svart när man startar den. Även om batterierna är fulladdade så är den lika svart ändå, så det blir ingen bild idag.

Dagen började med att jag och syster skulle titta på tatueringsbilder i Folkets Hus, men vi hittade inte bilderna, så vi fikade på Ritz konditori istället. Jag beställde en ostfralla och en vitchoklad och hallon bakelse. Den var sjukt god! Typ mumsfilbaba.
Efter det gick vi till Gina och Lindex. Jag köpte ett hårband på rean hos Gina, med pärlor och en svart rosett, och på Lindex köpte jag ett par snöleopards mönstrade strumpbyxor och ett rött läppstift.
Sedan bar det av hemåt, och nu sitter jag här.
Senare ikväll ska vi hyra film, och jag ska få bestämma vilken. Men jag antar det inte får bli en skräckfilm eftersom alla här är livrädda för sådana.
Comedy it is!

Nu dödar min rygg mig (idag igen) så jag måste sluta.
Pusshej!

1. Näsvingen.
2. Angelbites.
3. Snakebites.

Så nu vet ni vad jag har för piercingar i ansiktet, so far! Är faktiskt sugen på kinderna, men då måste snakesen bort och det vill jag inte!
Vad tycker ni?

Yep, jag plutar med läpparna och tar på mig själv. Humor, ni vet, det där som ska vara roligt så man säger "hahahaha."
Liten parodi på fjortisar. Fast å andra sidan... Fjortisar har inte så mycket eyeliner kom jag på nu. Hm. Aja det blev en bild i alla fall, okej?

Jag är glad, fick en as söt kommentar av en ny bloggläsare, Cine, som skrev att mina ord trollbinder henne. Det gjorde mig så glad att jag nu sitter med ett stort leende på läpparna. Att kunna göra någon annan intresserad av ens liv är jätteroligt, man delar med sig mycket och får även mycket tillbaks. Det är som en slags anonym vänskap.

Min rygg dödar mig då jag suttit hela dagen och gjort designen, med böjd rygg framåt. Jag ser ju så dåligt, så böjer jag mig inte fram så ser jag knappt någonting, vilket blir rätt jobbigt i längden.

Och vet ni vad? (Detta inlägg blir väldigt vardagligt, handlar inte om hur jag mår osv) Jag har ju en kategori som heter Piercingar, men jag har ingenting i den. Så nu ska jag lägga upp en bild på mina piercingar. Hörs senare, då ett mer personligt inlägg kommer. Hejdå!

Okej, för vissa så ser länkarna lite konstiga ut. Men så här ska det se ut, gör det inte det så vet jag inte riktigt vad jag ska göra, eftersom det ser bra ut för mig. Men kan ju åka hem och försöka fixa det eftersom min dator hemma har större skärm. Hur ser designen ut för dig?

Ryggen värker, och det är för att jag sitter som en hösäck i sängen. Men jag kan inte sitta vid skrivbordet, för då har jag ingenstans att gömma undan datorn ifall någon kommer.
Jag orkade inte gå till skolan idag. Det är inte okej, men nästa vecka ska jag ta nya tag för jag vill verkligen klara av skolan.
Istället för skolan har jag duschat, städat rummet och haft samtal med min kontaktperson Marika.
Om en timme är det middag och jag kan säga att jag inte är hungrig. Två pannkakor till lunch innebär ångest. Ångest = ingen aptit. Men jag var duktig idag, jag åt ingen frukost. Var inte hungrig eller sugen. Men en banan hade varit gott, men de försvann till kvällsmaten igår.
Kvällsmaten är nog det enda målet om dagen jag riktigt äter på. Det är nog för att det är macka och yoghurt, och jag gillar båda två. Men efteråt kommer ångesten och ibland stoppar jag fingrarna i halsen för att spy upp allt, men misslyckas. Det blir bara kväljningar, men inget kräk. Jag har tappat förmågan att spy för längesen.

Som ni ser är det en ny design på min lilla blogg. Vad tycker ni? Själv gillar jag verkligen hur bakgrunden och headern passar ihop, tycker det blev rätt najs faktiskt. Men vad tycker ni? :3

Nej nu måste jag verkligen lägga mig ner och vila ryggen lite. Dör typ av hur ont den gör.

Jo förresten, imorgon ska jag till Folkets Hus med syster och titta på tatueringsbilder. Ska bli kul, och efteråt ska vi fika. Sedan ska jag och Bambi fota lite. Rolig dag att se fram emot!
Hej då! :3

De vita tangenterna färgas rödfläckiga med blod.
Det ytliga såret ska växa, gapa och det ska flöda ut blod ur det.
Jag granskar min kropp, ser att hela den är full av vackra ärr. Ärren skänker mig något slags lugn var gång jag ser på dem. Det är som magi, som om ärren och Rubinblodet trollar bort allt ont i ett enda trollslag.
Jag vill skära mig i halsen, och kommer förmodligen göra det också. Inte för att dö, men för att känna. Känslan av vasst stål mot tunn hud är oemotståndlig, man har fullständigt makten över sitt egna liv och det gör inte ont. Det kittlas.

Jag river upp gamla sår. Både fysiska och psykiska. Ibland tvekar jag, undrar om det verkligen var så smart att skriva på den här boken. Men samtidigt känner jag att det måste få komma ut, jag behöver skriva av mig allt som hänt.
Sängen är fläckig. Både av blod och sårskorpor. Måste tvätta sängkläderna imorgon, tänk på alla bakterier som finns i dem. Fyfan vad äckligt.
Nu vankas Kent inför sömnen, men innan dess ska rakbladen få leka mot min hud. Behöver det, behöver det som bara den.
God natt, vi hörs imorgon.

Idag var jag faktiskt i skolan, och det kändes bra. Mötte som vanligt upp Bambi och sedan hade vi Religionskunskap och Naturkunskap. I Naturkunskapen skulle vi leta upp olika trädslags löv och klistra fast dem på papper och när vi kan dem utantill blir vi förhörda. Det var småkul faktiskt, man kände sig som barn på nytt.
Efter den lektionen var det Mediakunskap där vi såg en dokumentärfilm om Afghanistanska Idol vilket var sannerligen intressant eftersom det är förbjudet att dansa i TV där och en tjej gjorde det och blev dödshotad. Jag citerar en gammal man ur dokumentären: "Hon dansade, och jag kunde inte titta."
Rätt sjukt hur olika vi kan vara egentligen, men samtidigt är det inte heller bra att vara för lika.

Nu kommer två bilder från skoldagen.

Vi vet redan att bilderna är suddiga, men Bambi kamera hatade oss idag *sadface*.

Men det var allt för nu, mer kommer ikväll! :D

Ny header, vad tycker ni om den? Själv blev jag rätt nöjd med dessa nya fotografier. Men det viktigaste är ändå vad ni tycker, så svara gärna. Och inga dumma kommentarer om att jag har för mycket smink, för det är liksom meningen att det ska vara överdrivet.

I övrigt mår jag inte ett dugg bra och vill bara skära sönder hela mig och se ut som jag kom ut från en massaker.
Jag får så mycket kärlek och omtanke, men inte ens det tystar Molnet och rösterna som viskar, gapar och skriker. Jag är dömd att leva såhär, och ingen vänlighet i världen kan ändra det.
Idag var jag hos BUP, och jag kände mig kränkt efter att ha gått därifrån.
Elisabet: Du har inte mycket till liv som det ser ut idag, vad är det största felet med ditt liv?
Jag: Det är inget större fel på mitt liv. Jag är van vid allt nu.
Elisabet: Inget fel?! Du bor på Kortbo!

Tack för den, precis det jag vill höra. Att jag inte har något liv, och att det är fel på det liv jag leder. Jag har själv gjort valet en gång att skära mig, och sen för att jag skär mig för att rösterna och Molnet ska hålla käft betyder det inte att mitt liv inte är någonting värt. Bara för att inte jag är värd någonting betyder det inte nödvändigtvis att mitt liv inte är det också.
Jag trivs med mitt liv, även om jag hatar det. Jag hatar mig själv mer än jag hatar livet, och därför vill jag inte leva mer. Men som en vän en gång sade; "Man behöver inte alltid trivas i livet, man får leva ändå."
Men ärligt talat så vet jag inte om jag har någon större lust till att leva. Det är tråkigt, uttjatat och meningslöst. Vi ska alla en gång dö, och jag tycker jag levt tillräckligt länge. Och vem fan kan bestämma att självmord är fel? Känner man att sin tid är kommen ska man för i helvete inte hamna på psyket för det. Det är så känslokallt så det finns inte.
Nej vet ni vad, jag skulle kunna debattera om detta i timmar, men ingen skulle orka läsa mina meningslösa åsikter, så vi slutar här. Godnatt.

Självmordstankarna kommer och går, men fulheten, den består
Rubinblod rinner längs min arm
kylan försvinner, jag blir varm
En öm kyss från en tanig vind
en stilla tår från kind till kind
Ångest krälandes kommer fram
en dröm om frihet i ett land
Sverige kyligt, ont och hemskt är
man känner bara att man är till besvär
Min själ dör och ingen hör
jag bönfaller Gud men han blundar för mig
"Stackars lilla flicka, du lämnade mig
Nu får du bota för dina synders skull
jag hoppas minsann stormen blåser dig omkull
Du lider av cancer, emotionell sådan
och ingen tänker visa dig någon nåd
så stick du hem till himlen min i all bråd,
och lämna bakom dig alla dina odåd."
Jag sjunger sakta en Kent melodi
skyndar hemåt i vilt raseri
Jag övergiven från himlavalvet är,
men jag ska minsann lysa som stjärnängel där
Ingen kan stoppa mig, inte ens du
Så ta dig i kragen och fråga dig nu
Vem blev det som skrattar sist tillslut?
Jo, det blev du. Nu får du stå ut.

Emelie Segerlöf Angelstar.

 

"Och så blev du mitt sår, och jag blöder ihjäl..."

Jag trycker rakbladet hårt mot min hud och drar det hårdaste jag kan. Några droppar blod rinner längs med glipan som öppnat sig, men jag är inte nöjd. Det är ett ytligt sår, och sådana tycker jag inte om. Jag älskar stora, gapande sår som skriker efter mer, mer och åter mer vasst stål i sig, och blodfyllda lakan som är smickrade med Rubinblodet är onekligen vackert.
Jag lyssnar med låg volym på Kent för att lugna ner mig, men egentligen har jag inget att lugna ner. Jag är van vid att vara sönderstressad och ha ångest som gnager innanför bröstet, så det är en del av vardagen. Men ändå söker jag tröst. Helst den tröst som piller, alkohol och blodet skänker, men nu får jag nöja mig med några få droppar blod istället. Rakbladen är slöa som bara den och jag måste skaffa nya. Men jag är alltid pank och har således aldrig några pengar att köpa rakblad för.
Regnet öser fortfarande ner och det sägs att en storm är på väg. Jag hoppas verkligen inte detta är sant, för då blir det ingen rolig skoldag imorgon om man ser ut som en dränkt katt. Men men, naturen har sina lagar.

Jag hör glassbilen, men vet att det är alldeles för sent för den att köra nu. Antar att detta kommer klassas som en hallucination när jag pratar med BUP imorgon. Jag fattar inte riktigt det där, bara för att alla inte hör samma sak betyder det inte att det inte är verkligt. Jag menar, det sägs ju att det man ser är det som finns, och att det man inte kan ta på finns inte. Men har någon tänkt på att saker som luften vi andas inte syns, men den finns minsann. Och jag har fanemej sett den ibland, när det är varmt ute och den blir som en gas över asfalten, eller när man nästintill kan se vinden. Bara för att jag ser Molnet och ingen annan gör det så innebär det inte att jag hallucinerar. Det är kanske helt enkelt så att jag har en förmåga som inte alla andra har.
Frågar man en präst om vem Gud är för andra, så säger prästen: "Alla har vi vår egna lilla Gud, trots att det är samma." Molnet är min Gud, han styr och ställer över mitt liv och säger vad jag får och inte får göra och säga. Han är vis och vet allt om alla men det är inte alltid han delar med sig om det han vet. Det är faktiskt om jag ska vara riktigt ärlig aldrig han säger något positivt. Allt handlar om hur falska människor är, och om att jag ska akta mig för att lita på någon. Vissa dagar kan jag inte lita på någon då jag hör Molnets upprepande ord; "de är bara vän med dig för att de tycker synd om dig..."
Jag vet inte alltid om han ljuger. I vissa fall har det ju faktiskt stämt, så han är ju inte helt ute och cyklar.
Men det finns också många gånger han har fel, gånger då jag känner att de här vännerna kommer att vara.
Men älskad, det kan jag omöjligt känna mig. Jag är inte värd att älskas och vet att det är en omöjlighet, därför tar jag ingen på allvar när de säger de där magiska tre orden.

Nu har snart Photoshop laddats ner så då ska jag pilla lite med det. Ha det så bra, vi hörs ses eller möts. Om inte i detta liv så i nästa. Puss.

Regnet öser ner utanför fönstret idag, liksom så många andra dagar.
Ångesten har överhanden och jag känner mig maktlös.
Att ständigt smyga med alla känslor är fruktansvärt påfrestande och det hjälper ju inte att mina två rakblad är helt slöa och inte rippar upp mer än någon millimeters djup.
Jag fixade mig i hopp om att jag skulle bli vacker, men spegelbilden ljög och kameran talade sanning.
I spegelbilden blev håret perfekt och jag kände mig stolt nog att knäppa några bilder. I kameran såg jag till min fruktan att jag hade stora sprickor i luggen, och att löshåret syntes att det var fejk.
Nedslagen gav jag upp och insåg att jag aldrig kan bli vacker. Så nu ger jag verkligen upp allt hopp om det.
Jag vet nu att spegelbilden ljuger, att jag egentligen är ännu fulare än bilden visar mig när jag stirrar på den.

Jag kom inte iväg till skolan idag. En hel del mer Theralen än jag skulle ta fick jag i mig igår kväll och sedan två Atarax på det. Somnade sent, men var så sjukt in i helvetes trött när jag vaknade. Orkade inte hålla ögonen öppna mer än att smsa Bambi och säga att det inte blir någon skola idag.
Ångesten kom redan då, eftersom jag inte ville svika Bambi denna termin också genom att knappt gå till skolan. Jag vill inte att hon är ensam där, och även om hon skulle kunna vara med några från klassen så vet jag att hon ändå inte skulle känna sig helt trygg.
Men Bambi stannade hemma även hon, och då kom ångesten över att jag visste att hennes mamma skulle bli arg på henne.
Jag bara förstör för alla och jag känner mig ivägen. Vet inte hur länge till jag kan stå ut med att vara en odåga.
Nu kallar msn på mig och jag vill att ni ska veta än en gång att era snälla kommentarer får mig att orka en dag extra. Tack.

Okej, någon tog bort mitt inlägg om första skoldagen...
I alla fall, idag började dagen med att jag åkte till Maria Alberts vårdcentral för att ta bort mina 16 stygn, även om två redan gått sönder och blivit borttagna. Efter det så mötte jag upp Bambi vid gamla Pressbyrån och vi styrde vår väg mot Hemköp för att köpa MER. Min var hallon/passionsfrukt och Bambis päron.

Väl i skolan möttes vi av såväl bekanta som obekanta ansikten. Jag lade märke till att Elin (hej på dig om du läser) börjat på min skola och så hälsade även en av mina bloggläsae, Frida, på mig. Det var trevligt och hon är jättesöt verkligen, precis som alla mina läsare är. Jag har tur som har sånna underbara läsare som både är intelligenta, underbara och vackra.

När skoldagen var slut åkte jag bussen hem till mamma, lagade mitt internet och åt en baguette. Det var gott!
Har lovat mig själv att bara äta en gång om dagen hädanefter, max två gånger om jag blir itvingad frukost eller kvällsmat.
Hemma så googlade jag av ren uttråkning på mitt namn, Emelie Angelstar, och upp dök två YouTube videos med bilder på mig. Jag blev förvånad. Vem vill göra videos med bilder på mig?
Men där var de i alla fall, och den ena hade över 1000 visningar! Vettefan hur alla hittar den, men det har de i alla fall gjort och ärligt blev jag lite smickrad över det hela. Så himla sött!

Sen smsade även mitt ex, en dag försenat, då jag smsade igår och varnade honom lite snällt sådär att jag skriver en bok som kommer innehålla allt han gjort mot mig. Idag svaarade han först efter att hans kille letat upp mitt nummer och meddelade att Benjamin minsann inte är kille längre, utan tjej. En fjortis till och med. Jag skrattade inombords. Så jävla fult. Sedan efter några timmar svarade Benji på mitt sms och trackade ner på mig så jag bröt ihop och gick upp till rummet för att gråta en skvätt.
Det är inte ofta jag gråter. Mina ögon rinner ofta, och det är pga sorg och ångest, men gråter, det gör jag sällan. När jag väl gör det måste det vara pga något stort, t ex någon som klagar på mig, skriver en elak kommentar eller sårar mig på annat sätt. Jag är extremt känslig, och det är pga alla tidiga trauman och min trasighet. Man försöker gång på gång laga sig själv, men om man är menad att bli lagad så kommer det av sig självt. I jakten på helheten stöter man på motgångar och negativa kommentarer, och då blir man lika trasig igen. Det går helt enkelt inte att laga en trasig stjärnängel som mig.

I och med att jag skriver boken nu, så kommer alla minnen tillbaka. De hemska minnena är som naglar som river längs med svarta tavlan i klassrummet. Jag minns varje stryptag han tog. Jag minns våldtäkten. Jag minns all misshandel och all otrohet. Jag kommer aldrig att glömma de tusen gånger man hörde ordet förlåt. Jag kommer heller aldrig glömma hur jag tvingades ta tillbaks honom för att han hade med sig den där luftpistolen mot tinningen under lunchrasten. Och sen var det han. Den onda killen som bankade mitt huvud i väggen och som chockade mina dåvarande vännner genom att till och med göra det på tåget mot Göteborg den dag han äntligen skulle åka hem. Jag vantrivdes så den helgen, och redan fem minuter efter att han kommit insåg jag vad jag gett mig in i. Han var bara ute efter min kropp.
Och sen kom en ny in i bilden. En vän som räddade mig från den onda killen. Pojken som målade knogjärnet på tröjan.
Minnena från alla gånger jag inte vågade säga nej, utan lät mig utnyttjas som en barbaradocka hemsöker mig om kvällarna. Jag kommer nog aldrig riktigt komma över hur hemsk jag var som inte kunde säga nej, som inte kunde säga att jag bara älskade honom som vän. Men vad skulle jag göra? Han sa att han älskade mig, precis som Benji sa den där sensommaren 2006. Likväl då som denna gång sa jag att jag älskade tillbaks och endast pga en enda simpel anledning: jag ville inte såra.
Jag har fruktansvärd ångest över att det enda sättet för mig att få honom att förstå att jag inte älskade honom som mer än vän var att totalignorera. Jag vågade inte konfronteras och därför gjorde jag som jag gjorde. Jag vet mycket väl att det var fegt och fel, men just då hade jag inte styrka nog att våga.
Under tiden jag och pojken som målade knogjärnet hade min kärlek vuxit till en annan. Min största kärlek någonsin som jag var dum nog att kasta bort pga en sommarflirt jag trodde kunde bli något. Hur naiv får man lov att vara? Klart det inte blev något mellan mig och honom. Han var populär och älskad medan jag var dum, äcklig och tjock. Men när jag insåg att sommarflirten var en sommarflirt, så kom jag krälandes tillbaks till min stora kärlek för förlåtelse. Då hade han redan kommit över mig, en månad senare.
Sen dess har jag gett upp hopp om kärlek. Jag har aldrig letat efter den, den har bara kommit av sig själv. Men mina framtidsvisioner är obefintliga och jag ser mig själv som ensam ändå in i det sista. Ingen kan älska en fet, äcklig och oduglig trasdocka. Så är det bara. Ingen kan, för ingen vill. Så är det bara.

Godnatt alla, vi hörs imorgon. Ta hand om er. <3

Mörkret ligger som en hinna över kvällshimlen. Ensam sitter jag i mitt lilla vita rum på Kortbo med utsikt över ett litet träfärgat skrivbord och en stol. Ovanför skrivbordet hänger en rosa spegel min syster gjort i träslöjden till mig för några år sedan. Det ligger kläder överallt, på fotöljen, på golvet, på stolen och i garderoben. Jag som annars är en väldigt prydlig människa har inte ens någon ork kvar att hålla ordning.

Idag har jag varit hos mormor, som fyllde 87 år. Hon ser inte ut att vara en dag över 60 med de få rynkor hon har. Man har ju sett värre, jag menar vissa 40 åringar ser ju ut som de är 90 år nuförtiden.
Mormor fick en tidningsprenumeration till Hänt Extra av mig, mamma och Kimona. Tommy följde inte med pga ryggont, och Tex stannade hemma. Dagen var mycket trevlig, men som vanligt åt man alldeles för mycket. 2 minibaguetter och två bitar tårta. Men gott var det, och det är ju inte var dag som någon man känner fyller år.
Speciellt inte 87.

Jag kom hem runt kvart över fem och paketet med datorn i hade jag hämtat ut på vägen.
Med iver öppnade jag det och blev så glad över att se innehållet. Det var lite strul med att få igång internet, och mottagnigen här på Kortbo är inte den bästa. Men det funkar, jag kan i alla fall skriva och lyssna på Kent. Det är huvudsaken.

I övermorgon börjar skolan och det känns bra att få in lite rutiner i systemet. Och där finns ju datorer också, så det blir nog lite blogginlägg därifrån då och då eftersom internet inte riktigt funkar här. Man får publicera när man har tur, helt enkelt.

Mitt sår på benet har vätskat och geggat ner mina svarta denimleggings så de är alldeles kletiga. Inte så fräscht, men det är något man får tåla.
På tal om sår så är det nästintill omöjligt att få till det med det slöa rakblad jag har här. Jag trycker och drar det hårdaste jag kan men det blir bara några millimeter brett. Jag som vill ha stora, gapande hål!
Ärr är något som fascinerar mig. De är inte bara vackra, utan även intressanta. Genom att studera någons ärr ka man lära känna personen i fråga bättre. Man får förståelse och man kan, om man känner personen väl, fråga om varje ärr. För många ärr har sin egna lilla historia bakom sig.
Mina 16 nyaste stygn ska tas imorgon klockan tio och det är väl okej. Det känns ingenting när de tar bort dem, men nu har de växt in i huden lite grand så då kanske det känns. Jag hoppas inte det, för jag tycker det är obehagligt när nån annan drar i ens hud.

Jag har med mig kameran hit till Kortbo, men glömde laddaren. Får se om jag har något batteri kvar så kanske jag kan ta en bild på den nya frisyren, för ni verkar gilla att se lite bilder. Men jag vet inte, har jag kanske fel?
Man kan ju aldrig vara så noga säker.

Tack för idag, och godnatt med er.
Vi hörs imorgon! Puss

Den är vit, den är liten, den är min!
Detta är min nya dator, och jag ska hämta ut den redan imorgon. Känns så himla bra, jag är glad och kommer leva på detta länge.
Så det blir nattliga uppdateringar everyday och så bilder när jag orkar, för min kamera är ju någorlunda dålig. Men jag gör ett försök i alla fall! :3

I övrigt har jag köpt en ny kofta, en jättefin grå från gina tricot med dödskallar på. Ska köpa en röd skjorta därifrån när jag får pengar också, och sen månaden efter en svart hoodie med säkerhetsnålar på. As fin är den!
Jag älskar koftor och cardigans, hoodies och långärmat. Det är så fint!

Åh, jag längtar så tills imorgon! Dels för att få träffa mormor, men mest för att datorn kommer. Nu kommer jag inte kunna prata om annat på dagar!
Aja för att inte tjata ut samtalsämnet så avslutar jag här. Ha det bäst alla, så hörs vi imorgon <3

Jag sitter här hemma vid köksbordet med min syster till höger om mig och mamma snett mittemot.
Utanför hör jag en granne klippa sin häck men annars är tystnaden total.
Jag har Bambi på msn och vi pratar lite grand, jag loggade nyss in så något ingående samtal har vi inte hunnit med än.

Jag har klippt mig idag, hos frisören faktiskt. Har ingen ork att ta bild när jag ändå ser ut som en fet padda och sen har jag inte heller någon ork att lägga in den i datorn. Och åh, på tal om dator så har jag beställt en minidator från Telenor som kommer om några dagar. Då ska jag ta med den till Kortbo även om man inte får det och så ska jag blogga om nätterna och sitta inne på msn. Jag behöver helt enkelt min dator för att överleva.

På måndag börjar skolan men innan dess finns det en hel del jag ska hinna med. Eftersom jag inte kommer att kunna uppdatera här så ofta eftersom jag inte har tillgång till dator förutom när jag hälsar på hemma så tänkte jag skriva upp lite av vad som kommer att ske inom de närmsta dagarna.

Torsdag: Soss kommer till Kortbo och ska påbörja en utredning.
Fredag: Jag och mamma åker till Torp köpcentrum.
Lördag: Familjen åker till mormor i Göteborg.
Söndag: Träffa Bambi och ha det roligt.
Måndag: Skolstart.

Jag hoppas verkligen jag får datorn inom nästa vecka, för jag har enorm abstinens efter att blogga och även om jag gör det här lite då och då så uppfyller det ändå inte det starka behov jag har. Skrivandet är som en stark drog man inte kan motstå, och jag har blivit beroende. Men jag tror inte det är något negativt med att vara beroende, så vida man inte blir riktigt besatt och måste skriva så fort man gjort någonting, istället för att sammanfatta dagen lite senare. Och där är jag inte riktigt än. Men Telenor sa att det kan ta upp till 2 veckor att få datorn, och så länge orkar jag inte vänta. Men måste man så måste man.


Sen vill jag även passa på att tacka er läsare för ni betyder så otroligt mycket för mig. Ert stöd gör att varje dag blir lite lättare att leva, även om Molnet gör allt han kan för att trycka ner mig tillbaks på botten.
Utan ert stöd vet jag inte riktigt hur länge eller hur jag ens skulle kunnat orka. Och vissa av er som från början bara var anonyma bevakare har faktiskt blivit vänner till mig. För det tackar jag er, och för att ni står ut med mig även under de svåraste tider. Så tack, tack så hemskt mycket!

Nu väntar msn och Bambi, så jag uppdaterar nästa gång jag är hemma. Hej så länge! :3

Nu är jag hemma. Hemma för dagen. För sova över, det får jag inte. Jag är utslängd ur mitt egna hem.
Anledningen till att jag är hemma är enkel. Mamma tyckte jag kunde passa på medan jag ändå var utanför KortBo's väggar, för det är numera mitt hem. Och jag kanske bor där i upp till hela fyra månader. Fyra jävla månader.
Skolan kommer flyta på som vanligt och min kontakt med öppenvården ska så fort som möjligt flyttas från BUP till PUT (psykiatriska ungdomsteamet). PUT kan förhoppningsvis ge mig bättre mediciner, för medicinlistan blir bara längre och längre, men medicinerna jag har hjälper inte. Det är Fluoxetin, Abilify, Nifirex, Atarax, Lamotrigin och Theralen. Lamotrigin ska förhindra djupa depressioner, men ändå rinner tårarna om nätterna och ångesten gnager i bröstet och jag ligger bara i sängen och vill dö. Jag river i huden på armar och ben i ett desperat försök att få fram några droppar av det vackra rubinblodet, men misslyckas. Ångesten stiger, växer sig större och självmordstankarna ökar kraftigt. Hos min kontakt Elisabet på BUP frågade hon idag om självmordstankar. Jag vet hur man ska svara för att slippa oroliga blickar, menande miner och inläggningar. En enkelt mening; nej det har jag inga.
Jag är trött på att ligga inne på barn och ungdomspsyk. Trött på att ingenting händer. Den enda hjälp jag behöver är den som sätter stopp för rösterna och Molnet. Men de lyckas alltid hitta ett sätt att ta sig förbi medicinernas barriärer, och jag lämnas blottad inför deras hårda, kalla ord på golv med glassplitter.

Jag längtar efter rubinblod som värmer kalla händer i den kommande höstkylan. Blod från gapande sår som skänker lugn, det där inre lugnet som nästan gör att man svävar. Alla problem försvinner med blodet, men kommer tillbaks när det levrat sig. Därför skär jag upp mina sår gång på gång, för att det ska ge mig lugn natten ut. Men när morgonen kommer är ångesten lika kraftig igen, och jag vill bara sova bort dagarna för att slippa känslan.
Många tror att det största problemet hos folk som mår dåligt är ångesten. Jag kan bara tala från egna erfarenheter och säga att det inte alltid stämmer. För mig är ångesten en lika stor del av vardagen som att ta smör på mackan. Det som stör mig mest är Molnet och rösterna. Deras uppmanande röster, krav och befallningar, deras ständiga skrik och gap och viskande, mumlande ord man inte kan urskilja.
Att jag skär mig är ingenting jag gör enbart pga ångesten. Jag skär mig för att jag är slav under blodets makt och inte kan ta mig loss. Och ärligt talat har jag inte heller någon lust att sluta skära mig. Det är en sån stor del av mitt liv att jag inte kan tänka mig att leva utan det.
Som jag skrivit i mitt block, som kommer vara med i min självbiografi;

"Jag är en ängel. Men inte vilken ängel som helst. Jag är en stjärnängel, och jag lyser på himlen av självdestruktion.
Jag bor bland rakblad, mediciner och pölar av blod. Många vill att jag ska flytta, komma tillbaks till jorden och lämna det gamla bakom mig. Men ärligt talat är jag inte redo. Jag är inte redo att flytta hemifrån än."

Jag har genom åren missbrukat både förtroenden och kärlek. Jag har ignorerat, lämnat och förstört andra människor med min närvaro. Jag smutsar ner vart jag än går med min äckelhet, och den skam jag lever med är inte att leka med. Jag går ständigt på helspänn och sätter taggarna utåt innan någon hinner sätta sina taggar i mig. Jag är livrädd för att leva, och jag kan inte riktigt förklara med ord varför.
Psykologen Bert på Vänerviken försökte förklara min trasighet för mig, och ett tag fick han mig att börja tänka om. Det vill säga, innan Molnet kom och övertalade mig att han hade fel.
Vad Bert sa var i alla fall att min trasighet inte är medfödd, utan att den kommit vid 2-3 års ålder pga tidiga trauman. Men jag förklarade för honom att precis som en docka kan gå sönder i fabriken, kan en människa gå sönder i mammas mage. Som tur var lyssnar Bert alltid på vad man säger, och han förnekar det aldrig eller avfärdar det som trams. Han är bra på att lyssna, och bra på att komma på alternativa teorier. Han är inte som alla andra, som ständigt pratar om mitt skärande i huvudsak. Han vet att jag inte kommer sluta skära mig på ett bra tag, och han accepterar det. Elisabet tjatar alltid om att det finns något annat, något som kan ersätta det. Men jag vill inte ersätta det. Jag vill inte sluta. Det är en del av mig, en del av mitt liv.

Jag saknar Bambi. Jag saknar HannaH. Och jag saknar även Lina.
Dagen i Göteborg med HannaH och Lina gjorde mig så fantastiskt glad och jag tycker så mycket om dem.
HannaH, om du läser det här, så ska du veta att jag älskar dig av hela mitt hjärta. Du räddade mig från djupet av botten när jag drunknat i depressionen och du håller mig kvar vid vattenytan, även om jag då och då sjunker igen.
Bambi, du har varit min räddare i tre år nu är det väl? Utan dig vore jag inte här.

Oj.
Minnena skymtar förbi i all hast och det är knappt att jag hinner lägga märke till vad det är för minnen jag ser.
En fråga dyker upp i mitt huvud, en fråga om hur jag hamnade här. Här, med psykhemmet som bostad och en känsla av övergivenhet från familjen.
Jag får inte komma hem. Inte så länge jag fortsätter att skära mig. Och det lär jag inte sluta med, så jag får aldrig komma hem igen.
När jag skrivs ut från Vänerviken kommer jag att bo på KortBo här i Trollhättan. Efter det får jag en egen lägenhet, men hur lång tid det tar vet jag inte.
Socialen ska komma och besöka mig på Vänerviken någon gång denna vecka. Förhoppningsvis redan imorgon, för jag känner att jag inte står ut mer på psyket. Inga rakblad, inga fungerande mediciner och ingen alkohol. Inga energidrycker, inga rakhyvlar, ingen dator och ingen mobil.
Just nu är jag hemma på permission över dagen, men ska tillbaks till V senare ikväll. Sova över får jag gärna för personalen och psykologen på hemmet, men inte för min familj. Jag känner mig starkt övergiven, som det lilla barnet när hennes pappa flyttade ifrån familjen och lämnade oss ensamma. Övergiven, ja det är det enda ord som jag kan komma på som stämmer in på denna känsla.
Ångesten jag har om dagarna är hemsk. Jag har en ny vid behovs medicin som heter Atarax, och den får jag ta flera gånger dagligen. Jag har även ännu en medicin, som heter Lamotrigin. Den är, om jag inte minns fel, för att inte man ska få så djupa depressioner, men ärligt talat hjälper den mig inte ett dugg.
Jag känner mig hopplös. Som om världen stöter bort mig och jag ensam tvingas leva med detta självhat, detta äckliga liv och dessa jävla mediciner.
Jag har fått en diagnos. Bipolär sjukdom. Men den diagnosen är fel. Den stämmer inte det minsta in på mig. Jag är deprimerad, men aldrig manisk. Varför Ragnheidur (min läkare) satt den diagnosen på mig är en bra fråga.
Renata, överläkaren på Vänerviken sa att hon inte vill ändra diagnos eller mediciner innan jag träffar Ragnheidur igen. Eftersom jag och Ragnheidur haft kontakt över ett år tycker hon att det är bäst att hon får bestämma mina medicindoser och diagnoser. Men jag vet att jag inte är bipolär. Jag är bara inte sån.

Jag skriver mycket om dagarna. Ett halvt kollegieblock är ifyllt nu, och jag tänker inte sluta. När jag kommer in på kortbo så ska jag renskriva mina berättelser och sätta ihop till en självbiografi. Den behöver inte ges ut, bara att ha den skulle kännas bra. Min berättelse. Mitt liv. Min historia. I ord.
Jag skriver mycket om det som är och om det som har varit. Om rösterna och om Molnet, om den eviga ångesten och om blodets makt. Jag skriver om dagarna på avdelningen och om mina innersta tankar. Jag har även kommit på en titel på min självbiografi. Men den tänker jag inte berätta, för då kanske någon snor den. Man ska hålla sina idéer för sig själv, det har jag lärt mig.

Såren jag sydde, såren som är anledningen till att jag ligger inlagd, är knappt synbara. Det är det jag inte gillar med att sy sår, ärren blir så små då. Jag gillar stora, maffiga ärr. Mina ärr är som ledtrådar på en karta. Finner man många så hittar man lättare till skatten. Skatten är mitt hjärta, min själ och mina tankar. Den som finner dessa kommer finna något unikt. Inte på ett bra sätt, men på ett spännande sätt.
Jag är ingen bra person. Jag är långt ifrån bra. Men jag är onekligen spännande, enligt min omgivning och till och med Molnet håller med om det till viss del. Och om Molnet håller med, så får jag hålla med. Även om vi inte alltid tycker lika.
Varför är jag då spännande kan man undra. Svaret är inte långt, invecklad eller komplicerat. Det är kort och konkret: jag har en historia att berätta. Och alla som har en historia att berätta är spännande.
Jag skulle kunna skriva här för alltid, men jag har ingen ork eller lust idag. Även om begäret och de sköna, mjuka tangenterna gör en skarp kontrast emot pennans hårda grepp och min kråkiga handstil. Jag älskar att skriva. Jag känner att det är min uppgift. Att berätta min historia. Och för den som vill höra är jag redo att berätta. För den som vill veta, ja då kanske det är dags att hålla ögon och öron öppna. För när jag skrivit klart, då ska ni få se. Då ska ni få se på en riktig jävla självbiografi.