Överdosering och vuxenpsyk - igen
Återigen ligger jag inne på vuxenpsyk. Denna gången pga överdosering.
Jag vet inte hur länge jag ska stanna här, och det känns riktigt surt eftersom jag betalt mina tågbiljetter till Göteborg, och jag får inte permisson. De anser mig vara en fara för mig själv.
Jag kan förstå att andra tycker att jag inte är som dem, att jag är sjuk och behöver hjälp. Men för mig är det som det är, och jag är inte redo för en förändring.
Skulle egentligen vara hos Soc och dietisten idag, men så hamnade jag här. Från klockan 6 imorse till klockan 4 tog det innan jag fick träffa läkaren. Det gjorde mig aningen irriterad. Visst har han mycket att göra, men ändå, 8 timmars väntan och det enda han gjorde var att sy mina sår på vänsterarmen där jag tydligen skurit av en ven/artär vad det nu var, och det var svårt att sy såret pga all ärrvävnad. Men det blev i alla fall sytt och jag hatar verkligen sprutor!
Efter att jag blev sydd fick jag ta EKG två gånger, blodprov och ta blodtryck, kolla pulsen och göra tester om jag kände något i fingarna. Det gjorde jag på nästan alla fingrar, ringfingret och lillfingret var lite bortdomnat men nu känner jag dem igen.
Mamma kom förbi med kläder, rengöringsproduker och tandborse och tandkräm. Jag har inte borstat tänderna sen igår vid 9 tiden. Jätte fräscht, gick runt och luktade skit i flera timmar.
Idag har jag ätit två mackor och druckit två glas juice. Försökte äta lunch och middag, men det resulterade i att jag fick springa till toaletten och spy.
Jaja nu vet ni alla fall att jag inte kommer kunna uppdatera så ofta. Man får inte ha internet här men jag har smugglat med mig mitt mobila bredband.
Hej då, och ta hand om er!
Jag vet inte hur länge jag ska stanna här, och det känns riktigt surt eftersom jag betalt mina tågbiljetter till Göteborg, och jag får inte permisson. De anser mig vara en fara för mig själv.
Jag kan förstå att andra tycker att jag inte är som dem, att jag är sjuk och behöver hjälp. Men för mig är det som det är, och jag är inte redo för en förändring.
Skulle egentligen vara hos Soc och dietisten idag, men så hamnade jag här. Från klockan 6 imorse till klockan 4 tog det innan jag fick träffa läkaren. Det gjorde mig aningen irriterad. Visst har han mycket att göra, men ändå, 8 timmars väntan och det enda han gjorde var att sy mina sår på vänsterarmen där jag tydligen skurit av en ven/artär vad det nu var, och det var svårt att sy såret pga all ärrvävnad. Men det blev i alla fall sytt och jag hatar verkligen sprutor!
Efter att jag blev sydd fick jag ta EKG två gånger, blodprov och ta blodtryck, kolla pulsen och göra tester om jag kände något i fingarna. Det gjorde jag på nästan alla fingrar, ringfingret och lillfingret var lite bortdomnat men nu känner jag dem igen.
Mamma kom förbi med kläder, rengöringsproduker och tandborse och tandkräm. Jag har inte borstat tänderna sen igår vid 9 tiden. Jätte fräscht, gick runt och luktade skit i flera timmar.
Idag har jag ätit två mackor och druckit två glas juice. Försökte äta lunch och middag, men det resulterade i att jag fick springa till toaletten och spy.
Jaja nu vet ni alla fall att jag inte kommer kunna uppdatera så ofta. Man får inte ha internet här men jag har smugglat med mig mitt mobila bredband.
Hej då, och ta hand om er!
Overkligheten
Oj.
Minnena skymtar förbi i all hast och det är knappt att jag hinner lägga märke till vad det är för minnen jag ser.
En fråga dyker upp i mitt huvud, en fråga om hur jag hamnade här. Här, med psykhemmet som bostad och en känsla av övergivenhet från familjen.
Jag får inte komma hem. Inte så länge jag fortsätter att skära mig. Och det lär jag inte sluta med, så jag får aldrig komma hem igen.
När jag skrivs ut från Vänerviken kommer jag att bo på KortBo här i Trollhättan. Efter det får jag en egen lägenhet, men hur lång tid det tar vet jag inte.
Socialen ska komma och besöka mig på Vänerviken någon gång denna vecka. Förhoppningsvis redan imorgon, för jag känner att jag inte står ut mer på psyket. Inga rakblad, inga fungerande mediciner och ingen alkohol. Inga energidrycker, inga rakhyvlar, ingen dator och ingen mobil.
Just nu är jag hemma på permission över dagen, men ska tillbaks till V senare ikväll. Sova över får jag gärna för personalen och psykologen på hemmet, men inte för min familj. Jag känner mig starkt övergiven, som det lilla barnet när hennes pappa flyttade ifrån familjen och lämnade oss ensamma. Övergiven, ja det är det enda ord som jag kan komma på som stämmer in på denna känsla.
Ångesten jag har om dagarna är hemsk. Jag har en ny vid behovs medicin som heter Atarax, och den får jag ta flera gånger dagligen. Jag har även ännu en medicin, som heter Lamotrigin. Den är, om jag inte minns fel, för att inte man ska få så djupa depressioner, men ärligt talat hjälper den mig inte ett dugg.
Jag känner mig hopplös. Som om världen stöter bort mig och jag ensam tvingas leva med detta självhat, detta äckliga liv och dessa jävla mediciner.
Jag har fått en diagnos. Bipolär sjukdom. Men den diagnosen är fel. Den stämmer inte det minsta in på mig. Jag är deprimerad, men aldrig manisk. Varför Ragnheidur (min läkare) satt den diagnosen på mig är en bra fråga.
Renata, överläkaren på Vänerviken sa att hon inte vill ändra diagnos eller mediciner innan jag träffar Ragnheidur igen. Eftersom jag och Ragnheidur haft kontakt över ett år tycker hon att det är bäst att hon får bestämma mina medicindoser och diagnoser. Men jag vet att jag inte är bipolär. Jag är bara inte sån.
Jag skriver mycket om dagarna. Ett halvt kollegieblock är ifyllt nu, och jag tänker inte sluta. När jag kommer in på kortbo så ska jag renskriva mina berättelser och sätta ihop till en självbiografi. Den behöver inte ges ut, bara att ha den skulle kännas bra. Min berättelse. Mitt liv. Min historia. I ord.
Jag skriver mycket om det som är och om det som har varit. Om rösterna och om Molnet, om den eviga ångesten och om blodets makt. Jag skriver om dagarna på avdelningen och om mina innersta tankar. Jag har även kommit på en titel på min självbiografi. Men den tänker jag inte berätta, för då kanske någon snor den. Man ska hålla sina idéer för sig själv, det har jag lärt mig.
Såren jag sydde, såren som är anledningen till att jag ligger inlagd, är knappt synbara. Det är det jag inte gillar med att sy sår, ärren blir så små då. Jag gillar stora, maffiga ärr. Mina ärr är som ledtrådar på en karta. Finner man många så hittar man lättare till skatten. Skatten är mitt hjärta, min själ och mina tankar. Den som finner dessa kommer finna något unikt. Inte på ett bra sätt, men på ett spännande sätt.
Jag är ingen bra person. Jag är långt ifrån bra. Men jag är onekligen spännande, enligt min omgivning och till och med Molnet håller med om det till viss del. Och om Molnet håller med, så får jag hålla med. Även om vi inte alltid tycker lika.
Varför är jag då spännande kan man undra. Svaret är inte långt, invecklad eller komplicerat. Det är kort och konkret: jag har en historia att berätta. Och alla som har en historia att berätta är spännande.
Jag skulle kunna skriva här för alltid, men jag har ingen ork eller lust idag. Även om begäret och de sköna, mjuka tangenterna gör en skarp kontrast emot pennans hårda grepp och min kråkiga handstil. Jag älskar att skriva. Jag känner att det är min uppgift. Att berätta min historia. Och för den som vill höra är jag redo att berätta. För den som vill veta, ja då kanske det är dags att hålla ögon och öron öppna. För när jag skrivit klart, då ska ni få se. Då ska ni få se på en riktig jävla självbiografi.
Minnena skymtar förbi i all hast och det är knappt att jag hinner lägga märke till vad det är för minnen jag ser.
En fråga dyker upp i mitt huvud, en fråga om hur jag hamnade här. Här, med psykhemmet som bostad och en känsla av övergivenhet från familjen.
Jag får inte komma hem. Inte så länge jag fortsätter att skära mig. Och det lär jag inte sluta med, så jag får aldrig komma hem igen.
När jag skrivs ut från Vänerviken kommer jag att bo på KortBo här i Trollhättan. Efter det får jag en egen lägenhet, men hur lång tid det tar vet jag inte.
Socialen ska komma och besöka mig på Vänerviken någon gång denna vecka. Förhoppningsvis redan imorgon, för jag känner att jag inte står ut mer på psyket. Inga rakblad, inga fungerande mediciner och ingen alkohol. Inga energidrycker, inga rakhyvlar, ingen dator och ingen mobil.
Just nu är jag hemma på permission över dagen, men ska tillbaks till V senare ikväll. Sova över får jag gärna för personalen och psykologen på hemmet, men inte för min familj. Jag känner mig starkt övergiven, som det lilla barnet när hennes pappa flyttade ifrån familjen och lämnade oss ensamma. Övergiven, ja det är det enda ord som jag kan komma på som stämmer in på denna känsla.
Ångesten jag har om dagarna är hemsk. Jag har en ny vid behovs medicin som heter Atarax, och den får jag ta flera gånger dagligen. Jag har även ännu en medicin, som heter Lamotrigin. Den är, om jag inte minns fel, för att inte man ska få så djupa depressioner, men ärligt talat hjälper den mig inte ett dugg.
Jag känner mig hopplös. Som om världen stöter bort mig och jag ensam tvingas leva med detta självhat, detta äckliga liv och dessa jävla mediciner.
Jag har fått en diagnos. Bipolär sjukdom. Men den diagnosen är fel. Den stämmer inte det minsta in på mig. Jag är deprimerad, men aldrig manisk. Varför Ragnheidur (min läkare) satt den diagnosen på mig är en bra fråga.
Renata, överläkaren på Vänerviken sa att hon inte vill ändra diagnos eller mediciner innan jag träffar Ragnheidur igen. Eftersom jag och Ragnheidur haft kontakt över ett år tycker hon att det är bäst att hon får bestämma mina medicindoser och diagnoser. Men jag vet att jag inte är bipolär. Jag är bara inte sån.
Jag skriver mycket om dagarna. Ett halvt kollegieblock är ifyllt nu, och jag tänker inte sluta. När jag kommer in på kortbo så ska jag renskriva mina berättelser och sätta ihop till en självbiografi. Den behöver inte ges ut, bara att ha den skulle kännas bra. Min berättelse. Mitt liv. Min historia. I ord.
Jag skriver mycket om det som är och om det som har varit. Om rösterna och om Molnet, om den eviga ångesten och om blodets makt. Jag skriver om dagarna på avdelningen och om mina innersta tankar. Jag har även kommit på en titel på min självbiografi. Men den tänker jag inte berätta, för då kanske någon snor den. Man ska hålla sina idéer för sig själv, det har jag lärt mig.
Såren jag sydde, såren som är anledningen till att jag ligger inlagd, är knappt synbara. Det är det jag inte gillar med att sy sår, ärren blir så små då. Jag gillar stora, maffiga ärr. Mina ärr är som ledtrådar på en karta. Finner man många så hittar man lättare till skatten. Skatten är mitt hjärta, min själ och mina tankar. Den som finner dessa kommer finna något unikt. Inte på ett bra sätt, men på ett spännande sätt.
Jag är ingen bra person. Jag är långt ifrån bra. Men jag är onekligen spännande, enligt min omgivning och till och med Molnet håller med om det till viss del. Och om Molnet håller med, så får jag hålla med. Även om vi inte alltid tycker lika.
Varför är jag då spännande kan man undra. Svaret är inte långt, invecklad eller komplicerat. Det är kort och konkret: jag har en historia att berätta. Och alla som har en historia att berätta är spännande.
Jag skulle kunna skriva här för alltid, men jag har ingen ork eller lust idag. Även om begäret och de sköna, mjuka tangenterna gör en skarp kontrast emot pennans hårda grepp och min kråkiga handstil. Jag älskar att skriva. Jag känner att det är min uppgift. Att berätta min historia. Och för den som vill höra är jag redo att berätta. För den som vill veta, ja då kanske det är dags att hålla ögon och öron öppna. För när jag skrivit klart, då ska ni få se. Då ska ni få se på en riktig jävla självbiografi.
An angelstar on the heavens of selfdestruction.
Rädslan stockade sig i halsen. Ett steg fram, ännu ett. Nu var jag inne.
Jag kikade till höger om mig och såg till min förfäran en tjej sitta där inne bakom glasfönstrena och titta på mig. Det var middag och tjejen i fråga hette Olga och jobbade där vissa dagar.
En liten rödhårig tjej med fräknar och glasögon tog emot oss. Malin hette hon.
Hon visade mig till mitt rum, nummer tre. Det var läskigt och stort. Gammalt sjukhus var det visst.
Mamma grät. Min syster såg lite dyster ut. Tommy fnös mestadels.
Han var inte ens med inne. Han sa aldrig hej då. Han bara sätt där i bilen och såg arg ut.
Malin satte sig ner brevid mig på sängen i det lilla, kala rummet. Där fanns inte mycket att se på. Sängen, ett litet bord intill och en byrå samt en garderob. Hon gick igenom lite av vad som fanns här, sen gick vi husesyn.
Jag fick veta att jag hade tre kontaktpersoner där på psyket. Malin, Rigmor och Martin.
Rigmor var läskig. Martin däremot var jättetrevlig. Han gav en alltid glass och så behandlade han en som människa, inte som ett cp barn.
Första dagen var hemsk. Det var så många regler man skulle följa. Läggdags klockan 22:00 på vardagar, 23:00 på helger. Väckning kl 09:00 på lovets vardagar och 10:00 på helgen. Sen var det frukost nio på morgonen, lunch halv tolv, fika klockan två, middag halv fem och slutligen kvällsmat halv åtta. Och om man inte åt lade de upp mat åt en som de tvingade än att äta under kontroll av en ur personalen. Gick man inte upp i tid drog de av en täcket och släpade upp en. Man fick heller inte duscha efter klockan 9 på kvällen och inte använda tvättmaskinen efter 10. Man fick inte ta något ur kylen om man ville själv, utan var tvungen be någon hämta ut mjölken man skulle ha till teét eller kaffet.
Rastgården var nog det roligaste skämtet av alla. I två dagar hade jag tvångstillsyn, det vill säga att jag inte fick göra något på egen hand utan tillsyn. Inte gå på toaletten med låst dörr, inte gå ut eller någonting själv. "Risken för självskada och eventuellt självmord är hög." sade de. Då gick de ut med mig i psykhemmets trädgårdar och vandrade runt några varv så jag skulle få luft och motion.
Bert, min nya psykolog på Vänerviken ansåg dock att jag skulle få egen utegång. Jag smörade lite och visade min bästa sida. Han fick veta allt han ville om min uppväxt, mina senaste år och hur mitt liv ser ut nu för tiden. Han ansåg att SOC borde blandas in och att jag bör få eget boende eftersom jag misshandlas psykiskt hemma. Jag kunde inte mer än hålla med, i tystnad. Hade jag visat att "åh vad bra du också tycker det!" hade han säkerligen trott det var det jag vart ute efter hela tiden, som mamma sa. "Jag tror du drar den här valsen för att du ska få en egen lägenhet."
Mamma vet inte mycket hon.
Andra dagen. Jag väcktes tidigt, kände mig död. Det första jag fick höra var en utskällning för att jag skurit mig. Det hade kommit blod på väggen, på lakanen och örngottet. Det var jag tvungen att byta rent samt tvätta väggen. Men jag sparade en bit. Vad finare kunde jag lämna kvar än mitt egna blod, mitt DNA? Blodet är det käraste jag har, och det vackraste. Det är det enda jag tycker om hos mig själv. Jag hoppades att nästa person som fick rum nummer 3 skulle inse att jag delade med mig av något fint till den, och inte bara blev äcklad och sa till personalen att det var orent i rummet.
Ragnheidur hade sänkt min Theralen dos från 5mg till 2 och jag kunde inte sova alls. Låtsades sova när nattpersonelen kom en gång i timmen för att kontrollera att man än var vid liv.
Jag visste att genom att visa den underbaraste sidan man kunde med mycket fjäsk och leenden skulle de säkerligen sänka min tid där från 2 veckor till kanske bara några dagar. Det borde väl vara så, tänkte jag. Och det verkade fungera, för på fredagen fick jag egen utegång och besök från Bambi och Gunn vilket gjorde mig enormt glad.
På lördagen kom Mikael. Jag vaknade redan klockan sju av mig själv och började sminka mig och fixa håret. När personalen kom för att väcka mig chockerades de av att jag redan var uppe. Jag åt ingen frukost denna dag heller, vilket resulterade i en anmärkning till. Nu hade jag säkert över 7 anmärkningar om motsträvan att inte äta.
Men hur kunde de tro att jag orkar äta sådär mycket när jag vanligtvist äter en gång om dagen, och det målet består av två mackor eller sallad? Plus att jag fick järnmedicin fyra gånger om dagen, plus Fluoxetin mot deppressionen och sen Theralen för att sova. Jag kände mig som en knarkare. En tjock knarkare. För ju fler dagar som gick desto mer äcklad blev jag över mitt utseende. Fettet vällde ut åt alla håll och kanter. Det var inte normalt. Det var äckligt, så äckligt.
Klockan två kom Mikael. Jag kan inte beskriva hur otroligt glad jag blev över att se honom. Han var vackrare än någonsin och hans ögon riktigt lös. Jag kände att mina knän ville vika sig, medan Molnet kontinuerligt skrek inuti mitt huvud att jag är dum i huvuet som kan tro något, ens hoppas. "Du är inte värd något. Det vet du. Du är äcklig, ful och tjock. Dessutom säger du alltid saker som ingen vill lyssna på. Du är inte intressant."
Jag visade runt honom i lokalerna, sen fjäskade jag i några minuter för att få gå ut. Det gick tillslut.
Vänersborg är ingen stor stad. Det finns inte direkt något att göra och för någon som aldrig varit där kan man lätt gå vilse bland husområdena. Detta hände såklart när jag och Mikael var ute, och jag fick lite småpanik över att ha en tid att passa. Tider är inte roliga, jag klarar inte av att vara sen.
När vi gått runt hörnet var jag blöt av regnet som föll som stora, sorgsna tårar från himlen. Under Entré A fanns ett litet tak där vi gick för att slippa bli dyblöta redan efter några få, korta minuter. Dessutom skulle Mikael röka.
Jag kunde knappt se på honom. Det är inte lätt när man står framför någon som är så otroligt vacker att det gör ont i ögonen av att se den personen, samtidigt som man får djup ångest över att veta att man själv aldrig kan bli vacker.
För han är just det. Vacker. Underbar. Om man liknar en underbar person med en saftig jordgubbe så kan man säga att jordgubben är väldigt gullig och söt, och när man väl biter i den, får fram dens insida, så ser man att den är ännu finare och godare än utsidan. Så är det med honom. Han har en enorm karisma och en sådan gedigen personlighet att man nästan blir tossig. Men jag sansade mig. Jag kunde inte låta alla mina knäppa tankar och åsikter sippra ur, då skulle jag bli helt ensam i världen. Ingen skulle vilja vara med den riktiga Emelie. Därför är det så bra att ha sin publika mask. Den man har när man är med andra. Den publika masken är en helt annan person än den riktiga Emelie. Den riktiga Emelie är galen, störd och har konstiga tankar och åsikter. Hon säger helt bisarra saker som får folk att frynta på näsan. Ibland spricker den publika masken lite grand och det är då den sluter sig samman och inte pratar så mycket, för den riktiga Emelie försöker komma fram och då är det bättre att inte säga något alls än att säga en massa saker som får andra att lämna en.
När Mikael blev tvungen att gå ville jag inte släppa. Jag ville inte säga hej då, inte ge en sista kram, en sista kyss. När han vände om och jag tvingades stänga dörren bakom mig för att gå tillbaka till slutenavdelningen kände jag hur det brännde bakom ögonlocken. Jag gick in på mitt rum och kände några enstaka tårar rinna längst med kinderna. Jag hade inte lyckats gråta på flera veckor, men nu kom det. Tårarna hade trots allt inte tagit slut.
Söndag blev till måndag och jag spenderade mestadels av tiden med att prata gamla minnen med Rebecca som också låg inlagd. Vi hade gått i samma skola och var bästa vänner i mellanstadiet. Hon var där under tvångsvård efter att ha gjort flera självmordsförsök och hon hade nu bott där i ett och ett halvt år. Till hösten flyttar hon till ett behandlingshem och jag hoppas det blir bättre för henne. Hon är en fantastisk människa.
Min syster sov över måndag till tisdag då det var familjesamtal. Jag sa ingenting under hela samtalet utan låg på soffan med ansiktet ner mot marken för att slippa se på de läskiga människorna. När mamma, Tommy och Kimona åkt hem sa jag inte ett ord till någon annan, för det var en sådan dag då jag inte ville prata. Jag ville bara vara ifred.
Onsdagen kom och det blev samma sak. Jag talade inte med någon. Jag fick lov att gå ut, och jag tog mig en promenad till strandkanten där jag satte mig under ett träd vid några stenar. Ur fickan plockade jag fram en glödlampa jag stulit från en av lamporna. Jag beundrade den en stund och såg mig omkring för att försäkra mig om att ingen var i närheten, sedan tog jag en sten och krossade glödlampan. Det var mycket enklare än jag trott, och jag granskade varenda glasskärva nogrannt innan jag bestämde vilka som var vassast nog att använda. När jag hittat mina favoriter skar jag i båda armar samt vänster knä. Jag storlog fånigt när jag såg de röda dropparna färga mina svarta mjukisbyxor då pölarna växte större och större. En pensionär som var ute och rastade sin hund såg mig sitta där med uppkavlade armar och med blodiga glasskärvor i knät, och hon såg riktigt äcklad ut. Snabbt skyndade hon förbi medan jag log och kände mig lycklig. "Du vet att det här är den enda medicin du behöver. Du vet att jag berättat för dig flera gånger att ju djupare och ju fler sår du har, desto mer blod du offrar jorden, desto vackrare blir du. Och så ful som du är behöver du skära upp hela dig," viskade Molnet ilsket. Då tog jag den vassaste skärvan och drog det hårdaste jag kunde över knät och det gjorde så ont att jag skrek till ett "aj!" samtidigt som ögonen kneps ihop av smärta. När jag öppnade dem spred sig en så enorm glädje över mig, nästan som kärlek. Det var djupt. Det rann med en gång. Det glänste. Det var brett. Det var helt enkelt perfekt.
Torsdag. Dags för nya bandage och ny sårrensning av sjuksköterskorna. De byttes ut varje dag eftersom mina varade och blivit infekterade.
Bambi, Jasmine och Marcus hälsade på, och det gjorde mig glad. Dock var jag inte på så jättesocialt humör men det gick ändå att umgås. Dock hade jag drabbats av extrema yrselattacker sen måndagen och svimmade titt som tätt. Oftast var känslan bara som att man stod upp i en av kaffekopparna på Lisberg, vilket var nog så jobbigt, men att svimma var värst. "Vätskebrist." var en av tankarna. En annan var näringsbrist, influensa och den tredje var att det var mitt låga HB's fel. Hur som helst fick jag ingen hjälp med det.
Under kvällen kom Thomas och knackade på mitt rum. Han var arg, som vanligt. I handen höll han en lampa.
"Du, jag saknar en glödlampa till denna...! Har du tagit den?"
"Nej," sa jag och försökte se så oskyldig ut som möjligt.
"Är du säker?" sa han med förak.
"Ja," svarade jag och försökte verkligen låta självsäker.
"Jättesäker...?" frågade han ännu en gång och man såg verkligen hur skeptisk han var.
"Ja."
Sedan gick han och suckade högljutt.
Det var familjesamtal igen. Jag sa fortfarande inget. De sa att jag förmodligen kan bli utskriven imorgon, på fredagen. Anledningen var att de inte ansåg mig vara av akut självmordsrisk, och eftersom avdelningen var just en akutvård kunde jag istället stanna kvar på öppenvården istället för slutenvården. Jag blev glad, men visade det inte för mycket. Man måste visa lagom mängd av glädje och misstro, annars får folk konstiga tankar om en. Man ska vara en lagom människa, inte för lite eller för mycket. Men det är inte den riktiga Emelie. Hon är för mycket av allt.
Det jag inte visade för någon var hur otroligt äcklad jag var. Efter varje måltid smög jag in på toaletten och försökte spy upp allt det äckliga. Såg ingen hur förgiftad jag blev? Jag visste att jag inte skulle få det lätt med att spy. Jag hade aldrig riktigt lyckats. Men jag försökte, redan andra dagen jag kom dit. Jag ville så gärna bli av med allt, för maten gjorde mig sjukligt fet. Fetare än jag redan var.
Jag lyckades inte. Då insåg jag hur rätt Molnet har. Inte ens spy kan jag. Jag är verkligen värdelös.
Fredagen kom. Jag vaknade med glädje ur sängen. Jag var fri. Jag skulle kunna gå tillbaka till mitt liv, mina vänner och min vardag. Det gjorde mig glad.
Jag hade redan packat allt. Nu var det bara att invänta tiden, klockan tolv, innan jag skulle hämtas.
Och nu sitter jag här. Det är massa folk här. De skrämmer mig, för de är ständigt fulla. Även mamma och Tommy, samt Kimona. Jag är rädd för fulla människor. De är läskiga.
Jag längtar tills jag kan göra vad jag alltid gör, för att sträva efter skönheten. Jag ska inte äta, jag ska skära och skära. Det är så man blir vacker, det vet jag. För jag lyckades nästan. I nian hade jag ett BMI på 17, jag var smal. Men ändå inte tillräckligt smal för att vara nöjd. Andra sa att jag var för smal, men jag tyckte då jag såg normalviktig ut. Dessutom hade jag nästan alltid en bra hårdag, och jag kunde faktiskt stå ut med spegelbilden för det mesta. Sen förändrades allt. Jag blev fulare, äckligare, tjockare och fetare. En sämre människa på alla sätt och vis.
Molnet säger att det är Patriks fel. För när jag sa upp kontakten med honom så gick jag upp massor i vikt. Det har även med Remeronet att göra, men Molnet tror att Patrik blev så arg på mig att han la en förbannelse över mig så jag skulle bli så tjock och ful att ingen annan skulle vilja ha mig. Och det funkade ju.
Men en dag, bloggen, ska jag vara vacker. Jag ska vara lång och smal, gudomligt vacker och strålande. Jag ska vara framgångsrik, jag ska ha det jag tycker om och vill ha. Jag ska tillsammans med Bambi slå igenom som antingen regissör, producent, komiker eller musiker. Fotograf eller kameraman. För det är det jag vill. Och strävar man tillräckligt efter något, så kan det faktiskt hända. Om man har tron, så kommer det andra automatiskt följa efter.
Detta var grundläggande om min tid inne på Vänervikens slutenvårds anstalt för akut självmordsbenägna ungdomar. Jag hatar den tid jag spenderade där, men nu när jag är fri ska jag åter bygga upp vad de tog ifrån mig. Jag ska kämpa, och jag ska lyckas. Jag är trots allt Emelie Strange, an angelstar on the heavens of selfdestruction.
Jag kikade till höger om mig och såg till min förfäran en tjej sitta där inne bakom glasfönstrena och titta på mig. Det var middag och tjejen i fråga hette Olga och jobbade där vissa dagar.
En liten rödhårig tjej med fräknar och glasögon tog emot oss. Malin hette hon.
Hon visade mig till mitt rum, nummer tre. Det var läskigt och stort. Gammalt sjukhus var det visst.
Mamma grät. Min syster såg lite dyster ut. Tommy fnös mestadels.
Han var inte ens med inne. Han sa aldrig hej då. Han bara sätt där i bilen och såg arg ut.
Malin satte sig ner brevid mig på sängen i det lilla, kala rummet. Där fanns inte mycket att se på. Sängen, ett litet bord intill och en byrå samt en garderob. Hon gick igenom lite av vad som fanns här, sen gick vi husesyn.
Jag fick veta att jag hade tre kontaktpersoner där på psyket. Malin, Rigmor och Martin.
Rigmor var läskig. Martin däremot var jättetrevlig. Han gav en alltid glass och så behandlade han en som människa, inte som ett cp barn.
Första dagen var hemsk. Det var så många regler man skulle följa. Läggdags klockan 22:00 på vardagar, 23:00 på helger. Väckning kl 09:00 på lovets vardagar och 10:00 på helgen. Sen var det frukost nio på morgonen, lunch halv tolv, fika klockan två, middag halv fem och slutligen kvällsmat halv åtta. Och om man inte åt lade de upp mat åt en som de tvingade än att äta under kontroll av en ur personalen. Gick man inte upp i tid drog de av en täcket och släpade upp en. Man fick heller inte duscha efter klockan 9 på kvällen och inte använda tvättmaskinen efter 10. Man fick inte ta något ur kylen om man ville själv, utan var tvungen be någon hämta ut mjölken man skulle ha till teét eller kaffet.
Rastgården var nog det roligaste skämtet av alla. I två dagar hade jag tvångstillsyn, det vill säga att jag inte fick göra något på egen hand utan tillsyn. Inte gå på toaletten med låst dörr, inte gå ut eller någonting själv. "Risken för självskada och eventuellt självmord är hög." sade de. Då gick de ut med mig i psykhemmets trädgårdar och vandrade runt några varv så jag skulle få luft och motion.
Bert, min nya psykolog på Vänerviken ansåg dock att jag skulle få egen utegång. Jag smörade lite och visade min bästa sida. Han fick veta allt han ville om min uppväxt, mina senaste år och hur mitt liv ser ut nu för tiden. Han ansåg att SOC borde blandas in och att jag bör få eget boende eftersom jag misshandlas psykiskt hemma. Jag kunde inte mer än hålla med, i tystnad. Hade jag visat att "åh vad bra du också tycker det!" hade han säkerligen trott det var det jag vart ute efter hela tiden, som mamma sa. "Jag tror du drar den här valsen för att du ska få en egen lägenhet."
Mamma vet inte mycket hon.
Andra dagen. Jag väcktes tidigt, kände mig död. Det första jag fick höra var en utskällning för att jag skurit mig. Det hade kommit blod på väggen, på lakanen och örngottet. Det var jag tvungen att byta rent samt tvätta väggen. Men jag sparade en bit. Vad finare kunde jag lämna kvar än mitt egna blod, mitt DNA? Blodet är det käraste jag har, och det vackraste. Det är det enda jag tycker om hos mig själv. Jag hoppades att nästa person som fick rum nummer 3 skulle inse att jag delade med mig av något fint till den, och inte bara blev äcklad och sa till personalen att det var orent i rummet.
Ragnheidur hade sänkt min Theralen dos från 5mg till 2 och jag kunde inte sova alls. Låtsades sova när nattpersonelen kom en gång i timmen för att kontrollera att man än var vid liv.
Jag visste att genom att visa den underbaraste sidan man kunde med mycket fjäsk och leenden skulle de säkerligen sänka min tid där från 2 veckor till kanske bara några dagar. Det borde väl vara så, tänkte jag. Och det verkade fungera, för på fredagen fick jag egen utegång och besök från Bambi och Gunn vilket gjorde mig enormt glad.
På lördagen kom Mikael. Jag vaknade redan klockan sju av mig själv och började sminka mig och fixa håret. När personalen kom för att väcka mig chockerades de av att jag redan var uppe. Jag åt ingen frukost denna dag heller, vilket resulterade i en anmärkning till. Nu hade jag säkert över 7 anmärkningar om motsträvan att inte äta.
Men hur kunde de tro att jag orkar äta sådär mycket när jag vanligtvist äter en gång om dagen, och det målet består av två mackor eller sallad? Plus att jag fick järnmedicin fyra gånger om dagen, plus Fluoxetin mot deppressionen och sen Theralen för att sova. Jag kände mig som en knarkare. En tjock knarkare. För ju fler dagar som gick desto mer äcklad blev jag över mitt utseende. Fettet vällde ut åt alla håll och kanter. Det var inte normalt. Det var äckligt, så äckligt.
Klockan två kom Mikael. Jag kan inte beskriva hur otroligt glad jag blev över att se honom. Han var vackrare än någonsin och hans ögon riktigt lös. Jag kände att mina knän ville vika sig, medan Molnet kontinuerligt skrek inuti mitt huvud att jag är dum i huvuet som kan tro något, ens hoppas. "Du är inte värd något. Det vet du. Du är äcklig, ful och tjock. Dessutom säger du alltid saker som ingen vill lyssna på. Du är inte intressant."
Jag visade runt honom i lokalerna, sen fjäskade jag i några minuter för att få gå ut. Det gick tillslut.
Vänersborg är ingen stor stad. Det finns inte direkt något att göra och för någon som aldrig varit där kan man lätt gå vilse bland husområdena. Detta hände såklart när jag och Mikael var ute, och jag fick lite småpanik över att ha en tid att passa. Tider är inte roliga, jag klarar inte av att vara sen.
När vi gått runt hörnet var jag blöt av regnet som föll som stora, sorgsna tårar från himlen. Under Entré A fanns ett litet tak där vi gick för att slippa bli dyblöta redan efter några få, korta minuter. Dessutom skulle Mikael röka.
Jag kunde knappt se på honom. Det är inte lätt när man står framför någon som är så otroligt vacker att det gör ont i ögonen av att se den personen, samtidigt som man får djup ångest över att veta att man själv aldrig kan bli vacker.
För han är just det. Vacker. Underbar. Om man liknar en underbar person med en saftig jordgubbe så kan man säga att jordgubben är väldigt gullig och söt, och när man väl biter i den, får fram dens insida, så ser man att den är ännu finare och godare än utsidan. Så är det med honom. Han har en enorm karisma och en sådan gedigen personlighet att man nästan blir tossig. Men jag sansade mig. Jag kunde inte låta alla mina knäppa tankar och åsikter sippra ur, då skulle jag bli helt ensam i världen. Ingen skulle vilja vara med den riktiga Emelie. Därför är det så bra att ha sin publika mask. Den man har när man är med andra. Den publika masken är en helt annan person än den riktiga Emelie. Den riktiga Emelie är galen, störd och har konstiga tankar och åsikter. Hon säger helt bisarra saker som får folk att frynta på näsan. Ibland spricker den publika masken lite grand och det är då den sluter sig samman och inte pratar så mycket, för den riktiga Emelie försöker komma fram och då är det bättre att inte säga något alls än att säga en massa saker som får andra att lämna en.
När Mikael blev tvungen att gå ville jag inte släppa. Jag ville inte säga hej då, inte ge en sista kram, en sista kyss. När han vände om och jag tvingades stänga dörren bakom mig för att gå tillbaka till slutenavdelningen kände jag hur det brännde bakom ögonlocken. Jag gick in på mitt rum och kände några enstaka tårar rinna längst med kinderna. Jag hade inte lyckats gråta på flera veckor, men nu kom det. Tårarna hade trots allt inte tagit slut.
Söndag blev till måndag och jag spenderade mestadels av tiden med att prata gamla minnen med Rebecca som också låg inlagd. Vi hade gått i samma skola och var bästa vänner i mellanstadiet. Hon var där under tvångsvård efter att ha gjort flera självmordsförsök och hon hade nu bott där i ett och ett halvt år. Till hösten flyttar hon till ett behandlingshem och jag hoppas det blir bättre för henne. Hon är en fantastisk människa.
Min syster sov över måndag till tisdag då det var familjesamtal. Jag sa ingenting under hela samtalet utan låg på soffan med ansiktet ner mot marken för att slippa se på de läskiga människorna. När mamma, Tommy och Kimona åkt hem sa jag inte ett ord till någon annan, för det var en sådan dag då jag inte ville prata. Jag ville bara vara ifred.
Onsdagen kom och det blev samma sak. Jag talade inte med någon. Jag fick lov att gå ut, och jag tog mig en promenad till strandkanten där jag satte mig under ett träd vid några stenar. Ur fickan plockade jag fram en glödlampa jag stulit från en av lamporna. Jag beundrade den en stund och såg mig omkring för att försäkra mig om att ingen var i närheten, sedan tog jag en sten och krossade glödlampan. Det var mycket enklare än jag trott, och jag granskade varenda glasskärva nogrannt innan jag bestämde vilka som var vassast nog att använda. När jag hittat mina favoriter skar jag i båda armar samt vänster knä. Jag storlog fånigt när jag såg de röda dropparna färga mina svarta mjukisbyxor då pölarna växte större och större. En pensionär som var ute och rastade sin hund såg mig sitta där med uppkavlade armar och med blodiga glasskärvor i knät, och hon såg riktigt äcklad ut. Snabbt skyndade hon förbi medan jag log och kände mig lycklig. "Du vet att det här är den enda medicin du behöver. Du vet att jag berättat för dig flera gånger att ju djupare och ju fler sår du har, desto mer blod du offrar jorden, desto vackrare blir du. Och så ful som du är behöver du skära upp hela dig," viskade Molnet ilsket. Då tog jag den vassaste skärvan och drog det hårdaste jag kunde över knät och det gjorde så ont att jag skrek till ett "aj!" samtidigt som ögonen kneps ihop av smärta. När jag öppnade dem spred sig en så enorm glädje över mig, nästan som kärlek. Det var djupt. Det rann med en gång. Det glänste. Det var brett. Det var helt enkelt perfekt.
Torsdag. Dags för nya bandage och ny sårrensning av sjuksköterskorna. De byttes ut varje dag eftersom mina varade och blivit infekterade.
Bambi, Jasmine och Marcus hälsade på, och det gjorde mig glad. Dock var jag inte på så jättesocialt humör men det gick ändå att umgås. Dock hade jag drabbats av extrema yrselattacker sen måndagen och svimmade titt som tätt. Oftast var känslan bara som att man stod upp i en av kaffekopparna på Lisberg, vilket var nog så jobbigt, men att svimma var värst. "Vätskebrist." var en av tankarna. En annan var näringsbrist, influensa och den tredje var att det var mitt låga HB's fel. Hur som helst fick jag ingen hjälp med det.
Under kvällen kom Thomas och knackade på mitt rum. Han var arg, som vanligt. I handen höll han en lampa.
"Du, jag saknar en glödlampa till denna...! Har du tagit den?"
"Nej," sa jag och försökte se så oskyldig ut som möjligt.
"Är du säker?" sa han med förak.
"Ja," svarade jag och försökte verkligen låta självsäker.
"Jättesäker...?" frågade han ännu en gång och man såg verkligen hur skeptisk han var.
"Ja."
Sedan gick han och suckade högljutt.
Det var familjesamtal igen. Jag sa fortfarande inget. De sa att jag förmodligen kan bli utskriven imorgon, på fredagen. Anledningen var att de inte ansåg mig vara av akut självmordsrisk, och eftersom avdelningen var just en akutvård kunde jag istället stanna kvar på öppenvården istället för slutenvården. Jag blev glad, men visade det inte för mycket. Man måste visa lagom mängd av glädje och misstro, annars får folk konstiga tankar om en. Man ska vara en lagom människa, inte för lite eller för mycket. Men det är inte den riktiga Emelie. Hon är för mycket av allt.
Det jag inte visade för någon var hur otroligt äcklad jag var. Efter varje måltid smög jag in på toaletten och försökte spy upp allt det äckliga. Såg ingen hur förgiftad jag blev? Jag visste att jag inte skulle få det lätt med att spy. Jag hade aldrig riktigt lyckats. Men jag försökte, redan andra dagen jag kom dit. Jag ville så gärna bli av med allt, för maten gjorde mig sjukligt fet. Fetare än jag redan var.
Jag lyckades inte. Då insåg jag hur rätt Molnet har. Inte ens spy kan jag. Jag är verkligen värdelös.
Fredagen kom. Jag vaknade med glädje ur sängen. Jag var fri. Jag skulle kunna gå tillbaka till mitt liv, mina vänner och min vardag. Det gjorde mig glad.
Jag hade redan packat allt. Nu var det bara att invänta tiden, klockan tolv, innan jag skulle hämtas.
Och nu sitter jag här. Det är massa folk här. De skrämmer mig, för de är ständigt fulla. Även mamma och Tommy, samt Kimona. Jag är rädd för fulla människor. De är läskiga.
Jag längtar tills jag kan göra vad jag alltid gör, för att sträva efter skönheten. Jag ska inte äta, jag ska skära och skära. Det är så man blir vacker, det vet jag. För jag lyckades nästan. I nian hade jag ett BMI på 17, jag var smal. Men ändå inte tillräckligt smal för att vara nöjd. Andra sa att jag var för smal, men jag tyckte då jag såg normalviktig ut. Dessutom hade jag nästan alltid en bra hårdag, och jag kunde faktiskt stå ut med spegelbilden för det mesta. Sen förändrades allt. Jag blev fulare, äckligare, tjockare och fetare. En sämre människa på alla sätt och vis.
Molnet säger att det är Patriks fel. För när jag sa upp kontakten med honom så gick jag upp massor i vikt. Det har även med Remeronet att göra, men Molnet tror att Patrik blev så arg på mig att han la en förbannelse över mig så jag skulle bli så tjock och ful att ingen annan skulle vilja ha mig. Och det funkade ju.
Men en dag, bloggen, ska jag vara vacker. Jag ska vara lång och smal, gudomligt vacker och strålande. Jag ska vara framgångsrik, jag ska ha det jag tycker om och vill ha. Jag ska tillsammans med Bambi slå igenom som antingen regissör, producent, komiker eller musiker. Fotograf eller kameraman. För det är det jag vill. Och strävar man tillräckligt efter något, så kan det faktiskt hända. Om man har tron, så kommer det andra automatiskt följa efter.
Detta var grundläggande om min tid inne på Vänervikens slutenvårds anstalt för akut självmordsbenägna ungdomar. Jag hatar den tid jag spenderade där, men nu när jag är fri ska jag åter bygga upp vad de tog ifrån mig. Jag ska kämpa, och jag ska lyckas. Jag är trots allt Emelie Strange, an angelstar on the heavens of selfdestruction.
