Okej, någon tog bort mitt inlägg om första skoldagen...
I alla fall, idag började dagen med att jag åkte till Maria Alberts vårdcentral för att ta bort mina 16 stygn, även om två redan gått sönder och blivit borttagna. Efter det så mötte jag upp Bambi vid gamla Pressbyrån och vi styrde vår väg mot Hemköp för att köpa MER. Min var hallon/passionsfrukt och Bambis päron.

Väl i skolan möttes vi av såväl bekanta som obekanta ansikten. Jag lade märke till att Elin (hej på dig om du läser) börjat på min skola och så hälsade även en av mina bloggläsae, Frida, på mig. Det var trevligt och hon är jättesöt verkligen, precis som alla mina läsare är. Jag har tur som har sånna underbara läsare som både är intelligenta, underbara och vackra.

När skoldagen var slut åkte jag bussen hem till mamma, lagade mitt internet och åt en baguette. Det var gott!
Har lovat mig själv att bara äta en gång om dagen hädanefter, max två gånger om jag blir itvingad frukost eller kvällsmat.
Hemma så googlade jag av ren uttråkning på mitt namn, Emelie Angelstar, och upp dök två YouTube videos med bilder på mig. Jag blev förvånad. Vem vill göra videos med bilder på mig?
Men där var de i alla fall, och den ena hade över 1000 visningar! Vettefan hur alla hittar den, men det har de i alla fall gjort och ärligt blev jag lite smickrad över det hela. Så himla sött!

Sen smsade även mitt ex, en dag försenat, då jag smsade igår och varnade honom lite snällt sådär att jag skriver en bok som kommer innehålla allt han gjort mot mig. Idag svaarade han först efter att hans kille letat upp mitt nummer och meddelade att Benjamin minsann inte är kille längre, utan tjej. En fjortis till och med. Jag skrattade inombords. Så jävla fult. Sedan efter några timmar svarade Benji på mitt sms och trackade ner på mig så jag bröt ihop och gick upp till rummet för att gråta en skvätt.
Det är inte ofta jag gråter. Mina ögon rinner ofta, och det är pga sorg och ångest, men gråter, det gör jag sällan. När jag väl gör det måste det vara pga något stort, t ex någon som klagar på mig, skriver en elak kommentar eller sårar mig på annat sätt. Jag är extremt känslig, och det är pga alla tidiga trauman och min trasighet. Man försöker gång på gång laga sig själv, men om man är menad att bli lagad så kommer det av sig självt. I jakten på helheten stöter man på motgångar och negativa kommentarer, och då blir man lika trasig igen. Det går helt enkelt inte att laga en trasig stjärnängel som mig.

I och med att jag skriver boken nu, så kommer alla minnen tillbaka. De hemska minnena är som naglar som river längs med svarta tavlan i klassrummet. Jag minns varje stryptag han tog. Jag minns våldtäkten. Jag minns all misshandel och all otrohet. Jag kommer aldrig att glömma de tusen gånger man hörde ordet förlåt. Jag kommer heller aldrig glömma hur jag tvingades ta tillbaks honom för att han hade med sig den där luftpistolen mot tinningen under lunchrasten. Och sen var det han. Den onda killen som bankade mitt huvud i väggen och som chockade mina dåvarande vännner genom att till och med göra det på tåget mot Göteborg den dag han äntligen skulle åka hem. Jag vantrivdes så den helgen, och redan fem minuter efter att han kommit insåg jag vad jag gett mig in i. Han var bara ute efter min kropp.
Och sen kom en ny in i bilden. En vän som räddade mig från den onda killen. Pojken som målade knogjärnet på tröjan.
Minnena från alla gånger jag inte vågade säga nej, utan lät mig utnyttjas som en barbaradocka hemsöker mig om kvällarna. Jag kommer nog aldrig riktigt komma över hur hemsk jag var som inte kunde säga nej, som inte kunde säga att jag bara älskade honom som vän. Men vad skulle jag göra? Han sa att han älskade mig, precis som Benji sa den där sensommaren 2006. Likväl då som denna gång sa jag att jag älskade tillbaks och endast pga en enda simpel anledning: jag ville inte såra.
Jag har fruktansvärd ångest över att det enda sättet för mig att få honom att förstå att jag inte älskade honom som mer än vän var att totalignorera. Jag vågade inte konfronteras och därför gjorde jag som jag gjorde. Jag vet mycket väl att det var fegt och fel, men just då hade jag inte styrka nog att våga.
Under tiden jag och pojken som målade knogjärnet hade min kärlek vuxit till en annan. Min största kärlek någonsin som jag var dum nog att kasta bort pga en sommarflirt jag trodde kunde bli något. Hur naiv får man lov att vara? Klart det inte blev något mellan mig och honom. Han var populär och älskad medan jag var dum, äcklig och tjock. Men när jag insåg att sommarflirten var en sommarflirt, så kom jag krälandes tillbaks till min stora kärlek för förlåtelse. Då hade han redan kommit över mig, en månad senare.
Sen dess har jag gett upp hopp om kärlek. Jag har aldrig letat efter den, den har bara kommit av sig själv. Men mina framtidsvisioner är obefintliga och jag ser mig själv som ensam ändå in i det sista. Ingen kan älska en fet, äcklig och oduglig trasdocka. Så är det bara. Ingen kan, för ingen vill. Så är det bara.

Godnatt alla, vi hörs imorgon. Ta hand om er. <3