Overkligheten
Minnena skymtar förbi i all hast och det är knappt att jag hinner lägga märke till vad det är för minnen jag ser.
En fråga dyker upp i mitt huvud, en fråga om hur jag hamnade här. Här, med psykhemmet som bostad och en känsla av övergivenhet från familjen.
Jag får inte komma hem. Inte så länge jag fortsätter att skära mig. Och det lär jag inte sluta med, så jag får aldrig komma hem igen.
När jag skrivs ut från Vänerviken kommer jag att bo på KortBo här i Trollhättan. Efter det får jag en egen lägenhet, men hur lång tid det tar vet jag inte.
Socialen ska komma och besöka mig på Vänerviken någon gång denna vecka. Förhoppningsvis redan imorgon, för jag känner att jag inte står ut mer på psyket. Inga rakblad, inga fungerande mediciner och ingen alkohol. Inga energidrycker, inga rakhyvlar, ingen dator och ingen mobil.
Just nu är jag hemma på permission över dagen, men ska tillbaks till V senare ikväll. Sova över får jag gärna för personalen och psykologen på hemmet, men inte för min familj. Jag känner mig starkt övergiven, som det lilla barnet när hennes pappa flyttade ifrån familjen och lämnade oss ensamma. Övergiven, ja det är det enda ord som jag kan komma på som stämmer in på denna känsla.
Ångesten jag har om dagarna är hemsk. Jag har en ny vid behovs medicin som heter Atarax, och den får jag ta flera gånger dagligen. Jag har även ännu en medicin, som heter Lamotrigin. Den är, om jag inte minns fel, för att inte man ska få så djupa depressioner, men ärligt talat hjälper den mig inte ett dugg.
Jag känner mig hopplös. Som om världen stöter bort mig och jag ensam tvingas leva med detta självhat, detta äckliga liv och dessa jävla mediciner.
Jag har fått en diagnos. Bipolär sjukdom. Men den diagnosen är fel. Den stämmer inte det minsta in på mig. Jag är deprimerad, men aldrig manisk. Varför Ragnheidur (min läkare) satt den diagnosen på mig är en bra fråga.
Renata, överläkaren på Vänerviken sa att hon inte vill ändra diagnos eller mediciner innan jag träffar Ragnheidur igen. Eftersom jag och Ragnheidur haft kontakt över ett år tycker hon att det är bäst att hon får bestämma mina medicindoser och diagnoser. Men jag vet att jag inte är bipolär. Jag är bara inte sån.
Jag skriver mycket om dagarna. Ett halvt kollegieblock är ifyllt nu, och jag tänker inte sluta. När jag kommer in på kortbo så ska jag renskriva mina berättelser och sätta ihop till en självbiografi. Den behöver inte ges ut, bara att ha den skulle kännas bra. Min berättelse. Mitt liv. Min historia. I ord.
Jag skriver mycket om det som är och om det som har varit. Om rösterna och om Molnet, om den eviga ångesten och om blodets makt. Jag skriver om dagarna på avdelningen och om mina innersta tankar. Jag har även kommit på en titel på min självbiografi. Men den tänker jag inte berätta, för då kanske någon snor den. Man ska hålla sina idéer för sig själv, det har jag lärt mig.
Såren jag sydde, såren som är anledningen till att jag ligger inlagd, är knappt synbara. Det är det jag inte gillar med att sy sår, ärren blir så små då. Jag gillar stora, maffiga ärr. Mina ärr är som ledtrådar på en karta. Finner man många så hittar man lättare till skatten. Skatten är mitt hjärta, min själ och mina tankar. Den som finner dessa kommer finna något unikt. Inte på ett bra sätt, men på ett spännande sätt.
Jag är ingen bra person. Jag är långt ifrån bra. Men jag är onekligen spännande, enligt min omgivning och till och med Molnet håller med om det till viss del. Och om Molnet håller med, så får jag hålla med. Även om vi inte alltid tycker lika.
Varför är jag då spännande kan man undra. Svaret är inte långt, invecklad eller komplicerat. Det är kort och konkret: jag har en historia att berätta. Och alla som har en historia att berätta är spännande.
Jag skulle kunna skriva här för alltid, men jag har ingen ork eller lust idag. Även om begäret och de sköna, mjuka tangenterna gör en skarp kontrast emot pennans hårda grepp och min kråkiga handstil. Jag älskar att skriva. Jag känner att det är min uppgift. Att berätta min historia. Och för den som vill höra är jag redo att berätta. För den som vill veta, ja då kanske det är dags att hålla ögon och öron öppna. För när jag skrivit klart, då ska ni få se. Då ska ni få se på en riktig jävla självbiografi.
Emelie :/
fan. önskar du mådde bättre :/ ha kollat din blogg varje dag o undrat massa hur du mår.
åhå hoppas de blir bättre snart. du förjtänar att ha det bra. <3<3
emelie stjärnängel, jag älskar dig från djupet av mitt hjärta, mina ögon och öron är alltid öppna för dig, behöver du mig kommer jag bums. du är värd allt gott i världen och mycket mycket mer<3
vi är en familj, glöm aldrig det<3
gumman <3 love u.
ge ut den. självbiografin. om du vill förstås. jag tkr du ska göra det. så folk förstår. eller iallafall kan försöka förstå. <3
Åh Emelie. Jag saknar dig, så jävla mycket. Fan. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig, jag vill att allt ska bli bra. Förlåt.
Fan.. Nu gråter jag.. Jag saknar dig så jävla mycket.. älskling.. bästa du.. fan.
Jag tror då inte att du är en dålig person. Inte alls,
Jag tror att du är en jävla bra person, som bara hamnat fel. Helt fel.
En person som jag inte tror är speciellt svårt att älska. Du är bra. Det tror jag. Det förstår jag. Och jag kan nästan säga att jag, vet det.
Du är nog bra. Det kan jag lova.
du skriver så otroligt bra! så trovärdigt och så vackert.
vi ses snart fina du.
Saknar dig!
älskade ängel , jag tänker på dig . du är i mina tankar . du är värd så mycket mer . du är värd att må bra . emelie jag älskar dig <3
är det inte bra att du får reda på vad som är fel? :<
och att skära sig leder ingen vart, det vet du också, och nu får du ju hjälp. kan du inte försöka att se allting från den ljusa sidan? det kanske är svårt.. men det går.
Underbara bästa vän, jag hoppas att allt löser sig <3
Emelie jag saknar dig något sjukt mycket, inget är sig likt ens här hos mig när inte du är i farten.. Jag saknar dig och önskar att det händer något bra nu, en egen lägenhet kanske hjälper dig ? Jag älskar dig Emelie, och jag saknar dig<3
<3
Jag älskar ditt sätt att skriva,det är så rent och fint. Och jag älskar att du är så stark,att man känner det genom din skrivning,även fast det bara skulle vara negativa saker. Du är så otroligt vacker,och jag kan aldrig tänka mej att du inte skulle vara lika vacker inombords. Du är verkligen värd allt det fina här på jorden,tveka aldrig! Jag håller alltid på dej,för jag vet att du är stark nog att klara det smutsiga livet ger. Sköt om dej!
gumman, jag vill så gärna läsa din självbiografi, om du bara visst.
finns här hjärtat.
och jag vet precis vad du går igenom.. <3
hoppas verkligen att du kommer må bättre nån gång emelie, jag ger inte upp med mina förhoppningar om att du ska må bättre.
och jag ser framemot att läsa din biografi,
säkert lika vackert som bernys.
du är fantastisk.
Du är min hjälte för du vågar vara rak.
Du är min hjälte, för du är precis, så svag som jag.
Det skall komma en förändring,
Och jag hoppas att den visar sig för dig snarast, underbaring.
En bra sådan. den bästa. det är du värd, det är du verkligen värd.
Jag älskar dig, Emelie.
oändligt. <3
Dina ord trollbinder mig. Ja inte orden i sig utan det du skapar med orden. Du skapar magi med bokstäverna. Jag har aldrig, aldrig någonsin hamnat i en blogg som fångar mig så pass att jag läser inlägg efter inlägg. Kram
Och vad det gäller din självbiografi så skulle jag känna mig både hedrad och utvald om jag någonsin får läsa den vilket jag hoppas.
Att läsa din blogg gör min egen vardag så mycket lättare. Jag hoppas innerligt att jag får fortsätta läsa även under den hemska, mörka, långa vintern. Vintrarna har en förmåga att försöka kväva de liv jag har inom mig, mörkret får mig att må dåligt. Sedan min yngsta son föddes har det bara blivit värre och värre, men jag hoppas ändå att denna vinter skall bli bättre. Eller att jag kunde göra som björnarna, sova bort ela vintern och vakna upp på våren, när knopparna växer till fina väldoftande blommor.
