Ska tänka mer positivt. Vill att allt skit som en gång varit endast ska vara ett minne blott, ett minne man aldrig ska behöva tänka på. Jag ska börja fräscht och nytt. När min utsida uppdaterats till så jag vill se ut (någorlunda iaf) tänker jag se det som "den nya Emelie" eftersom det kommer bidra till att jag mår lite bättre. Ska försöka vara snällare, mer social, våga träffa mer nya människor samt ta bättre hand om de vänner jag redan har. Ska inte skaffa någon kille på länge, ska försöka undvika att folk faller för mig. Ska försöka få bra betyg. Ska försöka göra allt så mycket bättre. I alla fall ska allt detta vara inom detta år. Hoppas det går så bra som jag tror, men jag vet att när jag mår så bra som jag gör med de jag umgås med mest nu för tiden (Bambi framförallt<3) så kan jag lyckas. Jag ska försöka träffa Moa oftare, och kanske få tillbaks kontakten med Lilli. Men jag vet inte om hon vill det. Hoppas det. Vi har aldrig varit direkt närstående men ändå umgåtts en del. Ska bli en bra människa. Jag ska, för att jag vill. Och bara man vill så kan man. Allt handlar om vilja.

Alltså nu måste det vara något fel. Jag har gått upp 4 kg enligt vågen här hemma, på bara en och en halv vecka. Det är sjukt. Jag har inte ätit mer än vanligt, så jag börjar oroa mig för en sak: tänk om jag är gravid :O
Jag dör i så fall. Ska äta mindre och röra mig mer, och om jag fortfarande inte går ner så måste det vara så. Liksom, min mage brukar alltid vara platt på morgonen, men den senaste veckan har den varit lika utputande som på kvällen. Något är fel. Är det allt socker jag lever på, eftersom jag aldrig äter något annat än mackor? Äter 2-4 mackor dagligen, sen är det bara energidryck som är det andra jag får i mig. Men ändå, det borde inte vara det. Liksom, så mycket är det ju inte. Fast jag dricker ju en del oboy. En hel del. Men ofta man blir så tjock så snabbt av det?

Nej, jag ska pröva detta med mindre mat och mer motion. Annars finns det bara en annan anledning, och den vill jag inte ens tänka tanken på.

Vill så gärna bli smal till våren nu, kunna ha kläder som sitter fint. Är så jävla trött på att vara mullig. Ska bli vacker, det har jag bestämt. Till sommarlovet ska jag vara fin <:

Nu har jag ställt till det- igen. Jag lyckas alltid ställa till det. Men jag orkar inte med att ställa till det så att andra far illa. Trodde jag var kär i Patrik, men nu har jag tänkt efter och kommit fram till att jag inte är det. Och jag måste berätta det för honom. Hade varit lite enklare om vissa saker inte hänt, och om han inte varit kär i mig. Han kommer bli sårad, och jag vill inte såra någon. Speciellt inte folk jag bryr mig om. Men han måste få veta, både för hans egna och min skull. Känns bara som han ska tro jag "playat" honom, vilket jag absolut inte har. Allt vore så mycket enklare utan känslor. Jag vill inte ha ett förhållande på länge, det är bara jobbigt, krävande och tråkigt.
Liksom, jag måste verkligen komma över Benji innan. Jag har inga känslor kvar för honom alls, eftersom jag aldrig ens haft några, men jag måste komma över allt som hände under den tiden vi kände varann, komma över alla dåliga saker och kunna gå vidare utan att behöva lida av minnena och det förflutna. Det kommer ta tid, och jag behöver den tiden. Måste bearbeta klart allt det innan jag ens kan tänka på ett förhållande. Trodde att jag var helt över det, men det märks nu tydligt att jag inte är det. Min teori är att jag var så ensam utan någon att jag inbillade mig att känslorna för Patrik var kärlek, när det nog egentligen bara var saknad och tröst. Känns så sjukt hemskt, men det är det enda jag kan tänka mig. Har en känsla av att han har lite liknande känslor. Liksom han pratar konstant om sina ex och om hur illa de betett sig mot honom. Då har man inte kommit över dem om man ständigt pratar om dem. Han skulle behöva vara singel ett par månader, kanske ett år, för att kunna bearbeta allt sånt. Ingen idé att börja med något nytt om det gamla ändå gnager, och att man ska behöva jämföra sin nya med ens gamla. Det är inte så det ska vara. Liksom, hur kul är det för ens nya om man ständigt ska säga; "Så gjorde aldrig mitt ex. Det är bra att du gör det." Man vill liksom inte veta vad de gjort och inte gjort, det angår en liksom inte.

Nej, förhållanden är inget för mig. Jag trivs inte i dem och jag orkar inte med att ses så ofta man ska. Vill hellre spendera tid med vänner än med en pojkvän. Sen gillar jag att vara ensam om kvällarna. Tycker inte om att sova brevid andra, och jag tycker inte om perversa situationer. Jag gillar det inte alls, jag vet inte varför men det är bara allmänt äckligt. Men kan jag säga det? Nej. Jag kan aldrig säga nej. Det är elakt, och det strider emot mig att säga ordet. Försöker lära mig men det är svårt, jag är rädd att såra.

I söndags träffade jag Adam från Växjö. Han är sjukt fin. Lätt den snyggaste jag träffat <:  Vi gick runt i hela stan typ, och mot slutet av dagen var solen på väg ner och det var jättefint ute. Vi gick nere vid älven och satte oss på en stenmur och pratade. Han var lätt att prata med, för han är social av sig. Men vi pratade inte direkt om något, bara pratade på om allt möjligt. Stackarn var dock trött och inte helt frisk, utan lite förkyld så han var inte helt på topp. Men han är mysig och så himla fin att jag knappt kunde se honom i ögonen bara för att jag inte ville dö. Sjukt jävla snygg, typ dog lite.
Men jag vet inte... Han tycker säkert jag är konstig och ful. Och jag vill inte inleda någon flirt eller något med honom. Om jag får känslor för honom (vilket jag i princip redan har) så kommer det bara bli massa skit och jag orkar inte med det. Jag har så himla lätt för att få känslor för folk, och när jag får känslor kan jag inte urskilja från vad för slags känslor det är, om det är vänskap, att man är attraherad av den andra pga dens utseende eller om man är kär. Konstigt nog tolkar jag alltid känslor som kärlek, vilket gör det hela ännu mer jobbigt. För just nu är det många jag har känslor för. Kanske inte många, men ett par stycken i alla fall; Sebastian, Adam, Patrik och någon mer som jag av någon konstig anledning inte kommer på just nu. Kanske bara var dessa, men det låter så tomt. Fast jag kan i alla fall stryka alla dessa från "kär" listan eller vad man ska säga, tycker bara att de är snälla och ser bra ut. Sebastian är snäll och snygg, trevlig och man kan prata om typ allt med honom. Adam är så sjukt snygg att man dör, och han har en gullig personlighet. Patrik och jag hade i början förmågan att prata känslor och tankar med varann, men efter att jag sov över hos honom har det försvunnit och nu pratar han bara om saker som har med sex att göra. Jag har så himla mycket emot sex och allt sånt där att jag bara tycker det är jobbigt nu. Därför har nog också de känslor jag hade för honom försvunnit också, jag känner det väl lite som om han bara vill umgås för sånt där, som om jag vore ett slags föremål. Men jag vet inte, det är bara en tanke.
Jag blir väl kär igen någon dag, frågan är bara när. Jag tänker inte stressa efter det, och inte heller leta efter någon att BLI kär i. Jag vill just nu och för ett bra tag framöver bara spendera min tid med gamla och nya vänner, för vänner kan man ha för livet, kärlek försvinner ändå efter ett tag.

Det var väl det jag tänkte skriva om, så jag antar jag rundar av här. Ha det bra.

Jag är stolt. Jag har inte skurit mig på en hel vecka :) <3 Känns bra. Men det kommer nog inte hålla i sig så länge dock. Känner redan hur vågen av uppgång och glädje börjar dras nedåt. Dock är tanken på helgen riktigt glädjespridande, då jag ska sova över hos både Patrik och Bambi<3 Kommer bli super!

Sen vet jag inte riktigt. Är jag kär eller är jag bara... udda? Liksom kärlek är svårt. Jag gillar Patrik massor och han gör mig glad. Han är min ängel<3 Men är jag kär? Svårt. Vi ska båda tänka över saken har vi bestämt och när vi är 100% säkra på saken om vi är eller inte är kära ska vi ta beslut därifrån. Klokt tycker jag<3

Orkar inte blogga så mkt mer nu, är rätt trött. Men ha det bra så skriver jag mer imorgon eller något :)

Kom på att jag är fuckat dum i huvudet. Istället för att skapa en helt ny blogg kunde jag ju bara byta lösen. På så vis kan ju inte de jag inte vill ska läsa att läsa. Smart att komma på såhär i efterhand. Ehe, vart tog din hjärna vägen puckounge? D:
Nu vet jag det i alla fall. Smart..

Har skapat en ny blogg. Har tyvärr varit dum nog att gett ut lösenord och sådär till folk jag kanske inte borde. Trött på att andra kan läsa om mitt liv och mina inre tankar. När folk väl kan läsa inser man att "oj men nu kan jag ju inte skriva det där för den kanske blir sårad". Nu är det slut på det, ska skriva vad jag vill i min nya blogg.
Ska kopiera de första inläggen från denna dock, där jag beskriver lite grundläggande om mitt inre. Måste ha det.

Aja nu vet alla.

Jag vill ta en jävla kniv och skära bort allt jävla fett.
Jag är trött på att vara fet nu </3 Orkar inte må dåligt över mitt utseende mer. När löshåret kommer och jag klippt och färgat om ska jag försöka bli allt mer så som jag vill se ut. Jag vill så gärna bli vacker <////3

Jag är förvirrad. Som fan. Hur ska jag tolka allt? Jag är ännu en gång fast i "jag vill fråga men jag vågar inte" träsket. Fan också. Jag vågar inte, det skulle kännas dumt och sjukt pinsamt. Varför är ingenting enkelt?
Det svider inombords av att vara så jävla sjukt komplicerad.

                                              Vem är jag? Vad har jag blivit? Jag är en fånge i mig själv.


Skakar. Det är så kallt, kylan från mörkret utomhus har sipprat igenom väggarna och in till mitt rum. Den gnager på min kropp, tär på mina sinnen och våldtar min själ. Vassa knivar hugger i sönder mina inälvor och sliter sönder mitt hjärta till trasor. Lemlästad och ensam sitter jag kvar, andfådd.
Det är så mycket jag hatar, så mycket jag äcklas av och vill förändra. Jag är så trött på hur jag beter mig, på hur jag ser ut och på hur stor jag är. Jag är falsk, egoistisk och smutsig i själen. Jag är äcklig, skabbig och ful. Jag är tjock, hemsk och motbjudande. De där 15 kilona jag skulle få bort, hur gick det egentligen med det? Var det inte ett kilo i veckan jag skulle gå ner? Jo. Hur har det gått? Det skulle vara borta till den 22 mars. Det gick inte så bra. Har i och för sig ingen våg hemma, men det behöv inte heller någon. Jag gissar på att jag gått upp i vikt istället för ner, trots att jag äter mycket mer sällan. Är aldrig hungrig längre, äter bara när mamma tvingar mig. Hatar henne, hon förstör alltid. Jag kommer inte trivas i min egna kropp förrän jag själv tycker den är smal. Jag kommer inte kunna se mig själv i spegeln och låta bli att grimasera åt spegelbilden förrän jag själv tycker jag ser någorlunda bra ut. Jag vill vara smal, jag vill vara söt och snygg, jag vill vara något mer än äcklig och dum. Känns som jag förlorat mig själv. Jag vet inte ens om jag är den jag en gång var. Vem har jag ens varit, och vad är jag i så fall nu?


Många frågor behöver få svar. Behovet av att leka med döden blir allt större. Det är så faschinerande det där att man kan nästan dö, men inte helt dö. Man behöver inte dö för att veta hur det känns att vara på väg att göra det. Tanken på att vara döende är vacker, även om jag inte riktigt är redo för att lämna in. Jag tänker tillbaks till den gången jag hoppade från min balkong i Kungälv. Det var på högsta våningen jag bodde, våning 3. Det var inte hemskt, det pirrade dock rejält i magen och sen gjorde det ont när jag föll mot gräset. Men jag dog inte, och jag bröt ingenting. Stukade handen men inte mer än så. Bara känslan av att veta att man skulle kunna dö är så befriande på något sätt. Man känner sig så flytande, så svävande.. Som om man dansade på moln. Livet är som en dikt; man skriver den, ändrar lite då och då, och sen tar den slut. Allt har en början, en mitten och ett slut. Det betyder att allt är samma egentligen, om man tänker efter.


Jag vill gå ut i natten, se upp emot himlen och känna friden. Natten är min vän, den vill mig väl. Molnet säger varje kväll och natt att jag inte är värd ett liv, och att jag borde dö och att jag ska dö. Jag tar till mig av det han säger, för han har oftast rätt om allt. Men jag är så van också, van vid orden som kommer från honom. Jag vet redan att han tycker så, och det tycker jag själv med. Men innan jag dör ska jag ha hunnit bli vacker och smal. Jag tänker inte dö som jag ser ut nu.


Igår grät jag i telefon. Det är läskigt hur lika vi tänker. Det vet den inte om, jag kan inte med att säga. När den berättade om att den kände en som var schizofren som hörde två-tre röster konstant i huvudet började jag gråta. Det lät som den pratade om mig. Det var läskigt. Jag vill inte se mig själv som schizofren, för det är inte så att Molnet och Hon pratar med mig jämt. Det är ju bara när de känner för det. De kommer när de vill så att säga. Då är man väl inte schizofren? Sen är det ju så att jag inte heller kan tänka mig att de bara finns i mitt huvud. De måste ju finnas på riktigt, jag menar; jag kan ju se dem. Eller i alla fall Henne. Molnet är ju mer... Han går inte att beskriva. Han är bara en känsla, en dimma. Jag kan se honom, men han är inte mänsklig eller en varelse på så vis. Det är lite som.. rök. Fast ändå inte. Jag kan nog aldrig beskriva hur han ser ut, för det går inte att förklara.


Jag sitter här och leker med en kniv. Jag för den kring min hals, det är på något sätt avslappande. Ingen får komma nära min hals, men vassa föremål får mer än gärna göra det så länge det är jag som håller i dem. Som när jag skar i den t ex. Det kittlades bara, det var nästan mysigt. Inte på något perverst sätt, men det var nästan som när någon klappar en. Det kändes avkopplande.
Nu ska jag nog sluta skriva, för jag kan inte med att skriva ur alla tankar och känslor jag har. Om jag verkligen gjorde det skulle detta inlägg bli en hel roman, vilket jag inte orkar skriva just nu.
Godnatt ändå kära blogg.

                                                               








































  Jag är så trött på allt tjat... Jag vill inte höra mer.


Jag är så sjukt trött på alla som klagar över det ena och det andra. De flesta jag pratar med över datorn är depp, depp och åter depp. Varför? Jo för saker som hänt. Hänt. Det betyder dåtid, inte nutid och inte framtid. Folk ser bara tillbaks och klagar på det förflutna hela, hela tiden. Varför? Det är en bra fråga. Liksom jag har upplevt en del saker i mitt förflutna som nog är en bra bit större att klaga på än det flesta jag snackar med gör. Jag hade ju en pappa som försökte mörda mig och resten av familjen två gånger, i alla fall som vi vet om, det kanske var fler egentligen, jag hade massor av vänner förr som totalt ignorerade mig så fort jag fick veta om att jag skulle flytta, jag har skurit mig i 3 jävla år, jag har aldrig haft det bra under uppväxten och bla bla bla listan goes on and on. Seriöst, ska man klaga över sånt som hänt för flera jävla år sen? Nej, man ska se framåt. Man ska SKITA i vad som HÄNT och tänka; Vad KOMMER hända? Vem vill inte veta hur ens framtid ser ut? Kommer man gifta sig, kommer man få sitt drömjobb, sitt drömhus, underbara vänner och ett bra liv? Det vill väl alla ha?
Skit samma om det var dåligt förr, det är ju inte alltid dåligt. Livet är en bergochdalbana, så är det bara. Ibland åker den bara ner, ner, ner och annars upp för en hög backe av lycka. Det går aldrig bara ner eller bara upp, för likt en karusell måste det växla lite grand för att fortsätta vara spännande, annars hade vi ju aldrig velat åka den igen, eller hur?
Att man seriöst orkar klaga på allt och allt och allt. Vänner sviker, så är det bara. Familjen är hemsk, så är det bara. Deal with it, alla har det så. Det är ingen unikt som händer bara vissa utvalda personer, vi har alla en dålig erfarenhet av livets första år. Jag menar, hur många ungdomar mår egentligen bra? Typ 1 av 10. Jag är trött på att agera som någon slags psykiatriker, det är inte mitt jobb och inte min plikt. Lär er för fan att vara glada! Jag är trött på ert gnäll, LE FÖR FAN LITE!


Livet blir bättre. Om inte i morgon, så kanske i övermorgon. Man får helt enkelt göra det bästa av varje dag själv, för lycka kommer inte som ett brev på posten, den får man skapa själv.