Men kärleken som fanns där en gång
har byggt nåt vackert som krossar allt.
Kent - Krossa allt

Jag halvsitter i sängen, som vanligt med Kent's vackra, trollbindande texter i öronen.
Jag har sån ångest, och det känns som jag ska spricka när som helst.
Jag är dödstrött men måste iväg till skolan imorgon. Ska upp klockan sex, och kommer vara helt död.
Hatar tidiga skoldagar!

En doft av tvål skänker lugn. Renhet ska man inte överskatta, det är något som snarare borde uppskattas desto mer. Det är nog bara blodet som ger lika mycket lugn som att tvätta bort alla äckliga bakterier man har om händerna.
Min bacillofobi har blivit värre. Jag vet inte varför, men jag kan inte äta mycket alls längre pga risk för att någon tagit i eller på det. Därför medverkar jag nästan alltid vid matlagningen här på Kortbo för att undvika att någon tar i min mat för att jävlas.

Åh, låten Sjukhus. Den är väldigt fin, och av någon anledning påminner den mig alltid om tiden inne på Vänerviken. Förövrigt så har en ur Vänervikens personal börjat som socialpedagog på min skola. Lagom läskigt, nästan så jag får för mig att han är där för att hålla ett öga på mig, ungefär som alla videokamerar folk satt upp där jag är.
Hemma sitter en videokamera vid min dörr, på Vänerviken satt det en kamera vid alarmet, och här sitter en videokamera vid mina garderober. Jag är ständigt bevakad. Av vem vet jag inte, men jag känner det. Känner och vet hur det sitter någon och bevakar varje steg jag tar. Därför gäller det att hålla en låg profil, inte skära för djupt så man hamnar på psyk igen, och att inte göra några andra så kallade "dumheter".

Jag tror inte jag ska skära idag, eller i alla fall inte mycket och djupt. Kanske några småsår, är alldeles för trött för att åstadkomma stora sår.
Och vet ni? Det vet ni säkert redan, men jag har kommit fram till en sak jag redan visste för längesedan, nämligen att jag är helt fucked up.
Jag lever ett trasigt liv, super i min ensamhet tills jag spyr och däckar. Jag förlorade mina bästa vänner, mina katter, och sen dess gick utförskapen verkligen utför.
Jag var trasig redan innan, långt långt innan. Men när de avlivades brast jag och blev ett vrak.
Jag har en tendens att bryta ihop för småsaker, men detta var ingen småsak. Det var något som totalt förstörde hela mitt psyke.
Över en elektrisk chock genom skelettet,
Som slog sönder våra liv till ett fullständigt
normalt tillstånd där allt är trasigt.

Usch, minnena plågar mig och jag känner att jag borde sluta innan tårarna tar över.
Ha det bästa alla läsare. Puss