Denna fina stjärnklara natt lyssnar jag på fin musik. Det är väl det jag gör, ingenting speciellt sådär.
Tänker, såsom jag alltid gör. Jag tänker alldeles för mycket, det säger både jag och andra. Jag övertänker allt, funderar på det mestas ursprung och vissa ord kan jag säga flera gånger i rad och sedan tycka låter konstigt och försöker hitta ord som ersätter dem, som låter mindre konstiga.
Jag älskar gammaldags ord och uttryck men använder dem inte allför ofta. När jag lyssnar på låtar och hör ord jag inte vet vad de betyder så sparar jag dem i minnen för att söka upp vad de betyder, men glömmer alltid att jag ska göra det så det blir aldrig av.

Varje gång någon bloggar om ett inlägg jag skrivit eller gillar en bild jag laddat upp på Tumblr så blir jag glad. Glad och förvånad. Någon gillar det jag gör, och det känns bra. Någon vill ha det jag gjort på sin egna Tumblr, då blir jag stolt. Stolt fast ändå inte på riktigt, för jag kan nog aldrig vara stolt över mig själv, inte på riktigt. Jag hatar mig själv för mycket för det.

Jag väntar på att min kalaspuff ska komma hem och ladda sin mobil, så vi kan smsa. Han är fin, min lilla kalaspuff. Jag har bara fina vänner. Väldigt, väldigt fina vänner. Älskar er obeskrivligt ♥

Utan dina andetag av Kent spelas. Jag brukar gråta till den låten, men nu tycker jag bara den är fin, även om det gör lite ont för jag minns hur mycket jag älskade en viss person. Det är dumt att man associerar låtar med personer, då blir det oftast att man inte lyssnar på dem. Fast inte jag, jag tvångslyssnar. För det är smärta, och jag försöker orsaka mig själv så mycket smärta som möjligt. Det är som ersättning för rakblad. Psykisk smärta är värre än fysisk, den smärtar ännu mer och jag måste må dåligt. Jag måste, för det är så det ska vara. Det är det enda jag känner till. Jag mår bara bra när jag är med en fin vän, då mår jag bra och trivs med det mesta. Men jag är sällan med någon vän, jag vet dock inte varför. Har aldrig varit direkt social av mig.

Nu blir det mer fin musik. Ha det fint, alla där ute.

Det är snart midnatt. Kents musik strömmar ur högtalarna och jag blir så tankspridd såhär om kvällarna. "Du är lika ensam som jag" sjunger Joakim, och jag känner att ja, jag är ensam. Men vart hittar man någon som är lika ensam som jag? Någon att dela tankar och funderingar med. Någon som inte dömer det man säger, de där tankarna man berättar som man egentligen inte borde berätta för någon. De där hemliga tankarna om allt och inget, de tankarna som kan få folk att börja tycka saker om en så därför håller man dem inne. Instängda i hjärtat, med rep gjorda av själen för att försäkra sig om att de inte kommer ut. Men ibland önskar man att man kunde dela med sig av just dem tankarna, men man har ingen att dela dem med. Någon att sitta i mörkret med och bara existera. Prata. Andas.

Det är så ensamt här. Jag är ensam. Jag har fin musik och en fin blogg att skriva i. Bloggen betyder massor för mig, utan den skulle jag inte orka mig igenom dagarna. Det känns bra att skriva ner vad som händer i mitt liv, vare sig det är mycket eller lite, bildlöst eller ej. Jag gillar min blogg.

Nu är klockan en minut över tolv. Det är kolsvart ute, lika kolsvart som mitt inre. Som min själ. Som mitt hjärta.
Molnet har viskat till mig hela kvällen. Han skriker inte längre i alla fall, vilket är en förbättring. Nu har det varit viskningar om hur dålig jag är, vilken hemsk människa jag är och alla brister och fel har listats. Men han vet också att allt han säger är sånt jag redan vet. Därför är det extra roligt för honom att påminna mig, för han vet hur mycket jag hatar att tänka på allt dåligt som finns med mig. Allt dåligt, som är allt. Det finns inget bra med mig. Ingenting alls. Förstår inte hur folk kan säga att jag är bra, att jag är fin och att jag är underbar. Det är inte sant. Kan bli irriterad över det, när folk säger sådant till mig. För det är inte sant, och jag är rädd för sånt som sägs som inte är sant. För man kan bli förblindad av det och börja tro på det, precis som de som säger sådana saker blivit förblindade. Annars hade de inte sagt det. Det är inbillning, ren inbillning.

"Och har du tänkt på att vi nästan aldrig lyfter vår blick från marken, mot den svarta rymden ovanför molnen?"
Jag tittar ofta upp mot himlen om kvällarna. Sitter i fönstret med en cigarett i handen och tittar på molnen och stjärnorna. Molnen är i olika nyanser av mörkblått och grått och stjärnorna lyser oftast klart.
Jag minns när man var liten och det sades att stjärnorna var personer som dött, och att om man vinkade till en stjärna så skulle man också dö. Det tog många år innan jag vågade vinka till en stjärna.

När jag sitter där i fönstret och ser upp mot himlen brukar jag tänka på morfar. Jag undrar om han är en stjärna på himlen, och så brukar jag leta upp den finaste stjärnan jag ser och bestämmer att det är hans stjärna. Sen sitter jag där och tittar på stjärnan medan jag röker. Stjärnhimlen är fin, jag gillar stjärnor. De är magiska på något vis. Så vackra, så mystiska.

"Stå ut med mig, jag behöver dig".
Jag saknar min kalaspuff. Det känns tomt att inte ha honom här, han är så mysig att vara med. Bara prata oseriöst om saker och ting, eller prata om allt mellan himmel och jord, kramas och bara finnas. Han tycker inte om att jag röker, men jag ler varje gång han tar ett bloss av min cigarett. Jag tycker det är sött.

Jag ska avsluta inlägget nu. Skulle kunna skriva i evigheter, men det blir aldrig bra. God natt, alla där ute. Ni är bra.

Note to self: Impulser gällande håret är sällan bra...

Slängde i min gröna färg i håret, i det som jag blekt av det bruna. Blev inte bra, så får färga över det. Åh, hatar att jag alltid får hårimpulser! Antingen klipper jag mig själv jättefult eller så färgar jag håret. Det var ju bra som det var med det bruna och blonda. Fan då.

Och så faller allt ihop, väggarna raserar och jag ligger kvar bland resterna av det som en gång var.
Jag lät slöa rakblad dras mot huden men det mesta de åstadkom var inte värt någonting. Jag är längre ner än botten, allt är bara... fan.
Man kan hålla ihop sig länge, men tillslut brister man och då finns ingenting kvar.

Så jävla less och förbannad på allt. Livet kan dra åt helvete, men det är nog redan där...

Jag älskar min fina Julia över allt annat. Hon är en starkt lysande stjärna på himlen, hon är allt. Den mest underbara människa man kan känna! ♥

Jag vill vara yngre, yngre och bekymmersfri. Jag vill dra rakbladet hårt mot min sönderärrade hud, men jag har inga rakblad kvar. Jag vill supa ner mig, men jag har inget att dricka. Jag vill skriva sorgsen poesi, men jag har ingen ork.
Jag lyssnar på tragiska låttexter, ihop med vacker musik. Jag mår inte bra, jag vill inte leva. Jag gråter och jag vet inte varför. Jag är bara så jävla trött på detta livet.

Jag förlorar alla. FUCK THIS.

Jävla satans skitångest. Jag hatar dig, ångest. Jag hatar dig, depression. Jag hatar er allihop, alla mörka moln och hemska röster.
Jag vill ju inte gråta...

- Min familj har verkligen noll intresse. Ingen bryr sig om att jag tar studenten förutom syster.
Mamma: Jag tycker inte det räknas som du tar studenten. Vi får se om du pluggar vidare, om vi firar då.

Jag lägger ner. Jag orkar inte. Stänger av nu.

 

And I couldn't care less.

Vissa kommentarer är bara allmänt skrattretande.

Kent's fina melodier strömmar ut ur högtalarna och texterna är perfekta. Så träffsäkra.

Ikväll har jag inte mått bra alls. Nu är klockan snart halv två på natten och det har blivit värre, eskalterat.
De vanliga tankarna om att jag inte duger, att jag är värdelös, är mer högljudda. De skriker.
Blicken ser ut över marken, hustaken och himlen. Endast en stjärna lyser ikväll och den lyser så vackert. Stjärnhimlen är poesi som tolkas på olika sätt. Var och en ser sin egna dikt i den.

Plockar fram rakbladen inatt. Tomhetskänslan är fruktansvärd och det ekar inuti mig. Ekar av tomhet, tystnad och fördärv. Jag behöver något som fyller ut tomrummet, något som är äkta. Och det enda äkta jag har är mitt fina, rubinfärgade blod.
Det kommer bli en lång natt.

Om du har något att säga någon du inte längre tycker om, så tycker jag du ska säga det till den personen. Att låtsas vara trevlig och låtsas bry sig om vad personen har att säga, vad är vitsen med det? Visst, det är inte det enklaste att säga till någon att man inte vill ha kontakt med dem längre, men det är fegt, riktigt jävla fegt att bara lalla runt och låtsas som allt är okej när det inte är det. Våga stå för vad du känner istället!
Blir så arg för sånt, det är så himla idiotiskt och falskt! Vill du säga en upp en kontakt; just do it. Det blir inte värre än att personen/personerna i fråga blir ledsna. Men att skriva i bloggen att du vill be folk dra åt helvete och att du mår dåligt av att ha en viss person som vän, det fattar jag bara inte. Känns väldigt omgoet. Varför inte ta det med personerna i fråga och säga det du ska? Tassa på tå är inte okej. Got something to say? Then say it.

Skriver det i ett inlägg för jag hoppas fler som håller på med samma sak som du ska fatta att det bara är jävligt patetiskt att inte ta itu med sånt här. Det är faktiskt viktigt!

Om du klagar på någon, så säg det till den personen direkt istället för att skriva om det eller prata med andra bakom ryggen på personen det gäller.

Pratat med Caroline, som är min kontakt på försörjningsstöd. Jag kommer inte få pengar som ersätter det indragna underhållsstödet, för hon hade inte räknat med i budgeten att jag fått bostadsbidrag. Hon tycker då att det går på ett ut och att jag inte behöver pengar för underhållsstödet, trots att det ger mig ca 1000 kronor mindre än jag beviljas varje månad. Har 1300 kronor kvar att leva på i juni efter att pengarna till Telenor har dragits. Kommer alltså inte ha råd att köpa något speciellt till studenten, men det gör mig i och för sig inte så mycket. Har hellre min vita skjorta och kanske mina nya jeans istället. Men det är riktigt surt, för 1300 kronor är INTE mycket att leva på en hel månad när man ska köpa hushållsartiklar, mat, smink osv. Ska dessutom betala mamma och Tommy lite i månaden för att de betalade depositionsavgiften när jag fick lägenheten, och ja, gör jag det har jag väl inte mer än 800 eller något att leva på. Får prata med mamma om det och se om jag kan betala lite mer nästa månad istället för ekonomin går inte ihop alls just nu. Hade jag fått de där tusen som jag egentligen ska ha, så hade det funkat och inte varit några problem alls, men nu får jag inte dem och jag får helt enkelt leva med det.

Fick mitt paket från Shock idag! Ett par jeans som jag håller på och töjer ut för de var några centimeter för små, och så denna fina biljett! Vad kan jag säga?

Sällskapet blir Mattias, han kommer den 16e och stannar till 19e och det kommer bli awesome det också! :D TAGGA!

Himlen är mellanblå, molnen är utspridda över den som dammtussar på ett ojämnt golv.
Jag frågar mig själv vad jag gör här, varför jag finns kvar. Jag är ensammare än någonsin. Jag tar avstånd från de jag älskar mest, väntar på att bomben ska släppas och alla försvinner. Alla försvinner tillslut, det är bara så det är.

Det är ännu en dag av ett värdelöst liv. Ännu en dag av ångest och ständigt mörker. Det finns inget ljus i tunneln, alla lampor är släckta. Kanske är det ett elektriskt fel, eller så har elbolaget stängt av elen för gott. Alla säger att det visst finns ett ljus i tunneln, bara att man måste vilja se det för att kunna göra det. Jag vill se ljuset, men det finns inte där. Allt som finns är mörker, kolsvart mörker. Och jag skulle inte klara mig utan mitt mörker. Det är allt jag känner till, utan det har jag ingenting. Utan det är jag ingenting.

De säger att tiden läker alla sår. Aldrig har jag hört en sådan lögn. Tiden läker inga sår, tiden förvärrar såren. Minsta lilla som påminner om sorger man upplevt med åren strör salt i såren och det svider som cyanid i halsen. Det är en uombärlig smärta som kommer allt för ofta. Varje dag är en plåga, minnen som hemsöker och tankar som gnager sönder hjärnan.

Jag tänker ofta på självmord. Dagligen känner jag hur kroppen sjunker ihop mer och mer och hur den orkar mindre och mindre. Det vore så skönt att få slippa allt.

Jag intalar mig alltid att det en dag kommer att vända, att livet kommer bli bra och att jag en dag vaknar upp och ser ut som jag vill. Det kommer aldrig att hända. Jag är dömd att leva såhär tills jag en dag verkligen lyckas begå självmord. Det är enda utvägen för mig. Frågan är bara när, för hur vet jag. Det är några saker jag vill göra innan jag dör, så det kan dröja ett tag. Men jag vet att jag kommer vakna upp en dag och veta att idag, idag är det min tur att lämna jordelivet.

Julia, Hanna, Fanny och Emina; jag älskar er. Tänker på er så mycket och jag vet att jag är hemskt dålig på att hålla kontakt, men det betyder inte att jag älskar er mindre för det. Ni är gudomliga. Våra hjärtan slår lika hårda slag ♥

Tankarna är borta i Ingenstanslandet, de är där i affärsärenden. När de kommer tillbaka så kommer de ha ännu mer saker att fylla mitt huvud med. Det är redan kaos där, i huvudet. Allt sker samtidigt, minnen från olika perioder blandas ihop, ord och meningar jag minns rör ihop sig till helt osammanhängande fraser och det blixtrar förbi bilder oavsett om jag har öppet eller stängt ögonlocken. Man kan kanske sammanfatta det hela som rusningstrafik. En väldigt långvarig rusningstrafik som pågått länge nu och som verkar hålla igång ett bra tag till.

Jag skummade igenom de 56 sidor jag kommit på boken. Sist jag skrev var efter att Julia varit här. Har inte orkat skriva sen dess, trots att mycket hänt. Ska ta tag i det snart igen, för jag vill göra klart den. Jag har försökt mig på att skriva böcker några gånger förut, fiktiva romaner. Har dock aldrig orkat skriva mer än några sidor, men nu vill jag verkligen att den här boken ska bli klar. Hur lång den kommer bli vet jag inte, jag har inte den blekaste aning. Vill att den ska sluta på ett snyggt och ärligt sätt. Det är ju en självbiografi och jag vill att den ska reflektera mig så mycket det går. Men när jag ska sluta skriva vet jag först när jag är där. Jag kommer känna att nu, nu har jag skrivit det sista stycket. Det är långt kvar tills dess, men tillsvidare får jag skriva på boken när jag har ork.

Tankarna är på väg hem igen. Känner hur de börjar ta form igen. Ånger, ångest, sorg och sting i hjärtat. Jag ångrar så mycket jag gjort och jag kommer alltid att minnas det. Jag har varit en idiot och är fortfarande. Det är som om allt dör när jag passerar förbi. Jag för otur med mig vart jag än går. Det enda jag är bra på, det är att såra andra.

Har sovit hela dagen idag igen. Vaknade av att min mobil ringde, och det var hemsjukvården. Fick gå upp helt nyvaken och öppna dörren, och så visade det sig att det var Bambis mamma som kom med mina mediciner. Blev ganska förvånad får jag väl säga, men det kändes också bra att få se ett bekant ansikte.
När jag fått mina mediciner drog jag på mig en keps och gick ner och slängde skräp samt bokade tid i tvättstugan. Sedan la jag mig för att vila och vaknade vid åtta nu ikväll. Är rädd att jag inte ska komma upp imorgon, så att jag missar mötet med skolan. Det är väldigt jobbigt att sova hela tiden för jag är fortfarande trött när jag vaknar och så får jag huvudvärk av för mycket vila. Men jag måste upp imorgon, och på fredag. Fredag är viktigast för då får jag veta mina diagnoser och det är något jag velat veta länge. Men det är också viktigt att prata med skolan om hur jag ska göra framöver. Ska ställa alla alarm och tvinga mig upp imorgon.

I övrigt så mår jag som jag gjort på sistone; för mycket röster, för mycket tankar, för mycket känslor, extrem ångest och orkerslöshet. Har ingenting att se fram till under dagarna, allt är meningslöst. Att jag fyller år om exakt en vecka bryr jag mig inte om. Jag har aldrig gillat födelsedagar ändå. Det är bara ett steg närmre döden, den naturliga döden som jag så fruktar. Jag tänker inte dö en naturlig död.

Studenten närmar sig och jag har fortfarande inte sett någon butik som säljer studentklänningar. Vet inte ens vad jag vill ha, men någon fin som helst står ut mycket, typ som tyllkjol osv. Men jag kan inte säga att jag ser fram emot studenten heller. Jag vet att det kommer vara en jobbig dag, med alla människor som kommer vara samlade och jag vet att jag förmodligen kommer att gråta efteråt. Jag gör det mycket nu för tiden, gråter. Det känns konstigt, för jag har stängt inne tårarna så länge nu och plötsligt kommer de när jag inte ens är beredd på det.

Har försökt skriva det här inlägget i en timme nu, men det är svårt att skriva, jag kan inte koncentrera mig ordentligt. Tankarna går åt olika håll och jag slits itu. Tänker att jag ska lyssna på musik för att sedan komma på att jag redan gör det. Avslutar inlägget med fina ord från Broder Daniel;

Jag vill vara tuff. Jag vill vara oberoende. Jag vill vara ett "badass" som folk respekterar. Men egentligen är jag bara blyg, otrygg, rädd och paranoid. Världen är inte min, världen är ute efter mig. Den är ute efter att förstöra och förgöra. Och ärligt talat så lyckas den jävligt bra med det. Jag saknar tiden då allt kändes så bra även om det inte var det. Men precis som bilden säger, så känner jag. Det är inte värt att låta någon komma nära inpå. Ingen kommer någonsin att få lära känna den riktiga Emelie. Jag vågar inte, jag är rädd.

Jag behöver Haldol, nu. ASAP. Klarar inte av ljudvolymen i mitt huvud. Klarar inte av det mer. Idag stod jag faktiskt och funderade på att hoppa från någon bro. Men sen kom jag på att jag vill dö hemma.
Det är nära nu, slutet. Det rinner in igenom våra sprickor i kaklet och får fast form är där står det och hånler mot oss. Tvingar oss ner på knä, förlöjligar oss. Men när han kommer till mig kommer jag inte reagera som de andra. För jag har träffat Slutet förut. Jag vet vad det vill och jag vet att det väntar på mig.

Akuten, 2009: Ligger i en sjukhussäng, vaknar upp tre dagar efter intox. Svarta skuggor överallt. De är tjänare av döden. Döden som bara väntade på att min hjärtrymn skulle bli för låg för att sedan bli flatline. Men Döden gick sin väg. Men de var efter mig överallt när jag hamnade i slutenvården. Instängd med dem. Jag skar många djupa sår under tiden inom barn och ungdomspsykiatrins slutenvårdsavdelning. Det var förstås när den ständiga bevakningen tagits bort och jag fick fri utegång. Minnen, å kära minnen.

Jag är inte längre i ett svart hål. Jag är ett svart hål.