Och dom små små orden är svåra ord
Och dom hårda orden är enkla ord
Och jag fick chansen du gav mig chansen
Men nu är det för sent
Nu är det för sent

Kent - Chans


Och så sitter man här ännu en kväll. Mörkret har lagt sig och den enda tillskymtelse av ljus är från de gulbleka gatlamporna utanför fönstren och några fåstaka tända lampor i lägenheterna mittemot.
Låten "Varje gång du möter min blick" av Kent spelas på låg volym, den och Ismael är mina favoritltåtar från albumet En Plats i Solen. Texten till Varje Gång Du Möter Min Blick är fruktansvärt vacker och kan få mig att börja gråta de dagar jag är extra nere och tänker på mina största kärlekar. Kärlek är enormt jobbigt för mig, och jag vill absolut inte bli kär igen. Kärlek slutar med tårar, så är det bara.
Jag lutar mig tillbaks mot den kala, vita väggen i mitt rum. Det finns en anslagstavla med en notis om hur man ska göra om brandlarmet går, och en läskig tavla som är väldigt känd, nämligen den med en gubbe gjord av mat. Jag tycker den är läskig eftersom han ser så ond ut. Och han finns där ovanför sängkarmen var dag - och natt.

Det blev inget riktigt djupt sår igår. Jag var för trött och orkade inte, det tar så på krafterna att skära. Och så hjälper det när man är i ingenting kan skada mig tillståndet, det tillstånd då man inte känner någonting oavsett hur djupt, hårt eller löst man skär sig. Och det tillståndet tycker jag om.
Elisabet kallar detta tillstånd för psykos. Jag skrattar bara inombords vid blotta tanken på det. Psykos, jag?
Hahaha, nej du Elisabet, där har du allt fel. Jag är aldrig psykotisk, det är inte en del av mig helt enkelt. Jag beundrar folk som är psykotiska, för deras styrka att fortsätta leva. Jag önskar att även jag var stark, men jag är bara en svag individ med en BUP kontakt som påstår att jag inte har något liv.

Sakta kommer herr Ångest krälandes upp för min kropp och in genom munnen. Nu är han inne och det finns ingen stans att fly. Han har makten nu.
Jag och ångesten stiftade bekantskap redan för 11 år sedan. Jag minns det så tydligt, som om det vore igår.
Jag var hemma hos min kompis Maria och vi hade ingenting att göra, så vi bestämde oss för att ta fram hennes mammas våg och väga oss. Maria och jag var sju år, och hon vägde 25 kg, medan jag vägde hela 37. Kan ni först att en sjuåring vägde nästan fyrtio kilo? Inte ens jag kan förstå hur jag kunde väga så mycket.
När jag ställde mig där på vågen och såg siffrorna kände jag en konstig känsla, en ny känsla jag aldrig känt förut. Det var ångest.
Jag har många tidiga barndomsminnen, och enligt de jag pratat med så är det bra om man ska börja i psykoterapi vilket de rekommenderat mig att göra. Men jag vet inte, jag är inte redo att bena igenom min barndom muntligt än. Jag kan skriva om den hur mycket som helst, men när det kommer till att prata blir jag stum och obekväm. Jag har aldrig varit direkt pratglad, redan som liten lärde jag mig att det inte är bra att stå i rampljuset, så jag lämnade över den platsen till min syster som gärna tog åt sig all uppmärksamhet hon kunde få, medan jag hamnade i skymundan.
Jag är inte bitter eller arg på min syster för det, inte ens för den gången hon kastade in mig i ett fönsterbräde så hela fönstret skakade en gång när vi bråkat. Men jag minns, det gör jag. Och det väldigt tydligt.

Ikväll blir det nya tag vad gäller rakblad, blod och sår. Jag ska göra mitt bästa helt enkel, för jag behöver det.
Jag behöver straffas för alla mina synder, det har Molnet gjort väldigt klart för mig.

Nu ska jag vara social på msn. Ha en bra kväll och en god natt, så hörs vi av igen imorgon.