"Och så blev du mitt sår, och jag blöder ihjäl..."

Jag trycker rakbladet hårt mot min hud och drar det hårdaste jag kan. Några droppar blod rinner längs med glipan som öppnat sig, men jag är inte nöjd. Det är ett ytligt sår, och sådana tycker jag inte om. Jag älskar stora, gapande sår som skriker efter mer, mer och åter mer vasst stål i sig, och blodfyllda lakan som är smickrade med Rubinblodet är onekligen vackert.
Jag lyssnar med låg volym på Kent för att lugna ner mig, men egentligen har jag inget att lugna ner. Jag är van vid att vara sönderstressad och ha ångest som gnager innanför bröstet, så det är en del av vardagen. Men ändå söker jag tröst. Helst den tröst som piller, alkohol och blodet skänker, men nu får jag nöja mig med några få droppar blod istället. Rakbladen är slöa som bara den och jag måste skaffa nya. Men jag är alltid pank och har således aldrig några pengar att köpa rakblad för.
Regnet öser fortfarande ner och det sägs att en storm är på väg. Jag hoppas verkligen inte detta är sant, för då blir det ingen rolig skoldag imorgon om man ser ut som en dränkt katt. Men men, naturen har sina lagar.

Jag hör glassbilen, men vet att det är alldeles för sent för den att köra nu. Antar att detta kommer klassas som en hallucination när jag pratar med BUP imorgon. Jag fattar inte riktigt det där, bara för att alla inte hör samma sak betyder det inte att det inte är verkligt. Jag menar, det sägs ju att det man ser är det som finns, och att det man inte kan ta på finns inte. Men har någon tänkt på att saker som luften vi andas inte syns, men den finns minsann. Och jag har fanemej sett den ibland, när det är varmt ute och den blir som en gas över asfalten, eller när man nästintill kan se vinden. Bara för att jag ser Molnet och ingen annan gör det så innebär det inte att jag hallucinerar. Det är kanske helt enkelt så att jag har en förmåga som inte alla andra har.
Frågar man en präst om vem Gud är för andra, så säger prästen: "Alla har vi vår egna lilla Gud, trots att det är samma." Molnet är min Gud, han styr och ställer över mitt liv och säger vad jag får och inte får göra och säga. Han är vis och vet allt om alla men det är inte alltid han delar med sig om det han vet. Det är faktiskt om jag ska vara riktigt ärlig aldrig han säger något positivt. Allt handlar om hur falska människor är, och om att jag ska akta mig för att lita på någon. Vissa dagar kan jag inte lita på någon då jag hör Molnets upprepande ord; "de är bara vän med dig för att de tycker synd om dig..."
Jag vet inte alltid om han ljuger. I vissa fall har det ju faktiskt stämt, så han är ju inte helt ute och cyklar.
Men det finns också många gånger han har fel, gånger då jag känner att de här vännerna kommer att vara.
Men älskad, det kan jag omöjligt känna mig. Jag är inte värd att älskas och vet att det är en omöjlighet, därför tar jag ingen på allvar när de säger de där magiska tre orden.

Nu har snart Photoshop laddats ner så då ska jag pilla lite med det. Ha det så bra, vi hörs ses eller möts. Om inte i detta liv så i nästa. Puss.