De vita tangenterna färgas rödfläckiga med blod.
Det ytliga såret ska växa, gapa och det ska flöda ut blod ur det.
Jag granskar min kropp, ser att hela den är full av vackra ärr. Ärren skänker mig något slags lugn var gång jag ser på dem. Det är som magi, som om ärren och Rubinblodet trollar bort allt ont i ett enda trollslag.
Jag vill skära mig i halsen, och kommer förmodligen göra det också. Inte för att dö, men för att känna. Känslan av vasst stål mot tunn hud är oemotståndlig, man har fullständigt makten över sitt egna liv och det gör inte ont. Det kittlas.

Jag river upp gamla sår. Både fysiska och psykiska. Ibland tvekar jag, undrar om det verkligen var så smart att skriva på den här boken. Men samtidigt känner jag att det måste få komma ut, jag behöver skriva av mig allt som hänt.
Sängen är fläckig. Både av blod och sårskorpor. Måste tvätta sängkläderna imorgon, tänk på alla bakterier som finns i dem. Fyfan vad äckligt.
Nu vankas Kent inför sömnen, men innan dess ska rakbladen få leka mot min hud. Behöver det, behöver det som bara den.
God natt, vi hörs imorgon.