Nu är jag hemma. Hemma för dagen. För sova över, det får jag inte. Jag är utslängd ur mitt egna hem.
Anledningen till att jag är hemma är enkel. Mamma tyckte jag kunde passa på medan jag ändå var utanför KortBo's väggar, för det är numera mitt hem. Och jag kanske bor där i upp till hela fyra månader. Fyra jävla månader.
Skolan kommer flyta på som vanligt och min kontakt med öppenvården ska så fort som möjligt flyttas från BUP till PUT (psykiatriska ungdomsteamet). PUT kan förhoppningsvis ge mig bättre mediciner, för medicinlistan blir bara längre och längre, men medicinerna jag har hjälper inte. Det är Fluoxetin, Abilify, Nifirex, Atarax, Lamotrigin och Theralen. Lamotrigin ska förhindra djupa depressioner, men ändå rinner tårarna om nätterna och ångesten gnager i bröstet och jag ligger bara i sängen och vill dö. Jag river i huden på armar och ben i ett desperat försök att få fram några droppar av det vackra rubinblodet, men misslyckas. Ångesten stiger, växer sig större och självmordstankarna ökar kraftigt. Hos min kontakt Elisabet på BUP frågade hon idag om självmordstankar. Jag vet hur man ska svara för att slippa oroliga blickar, menande miner och inläggningar. En enkelt mening; nej det har jag inga.
Jag är trött på att ligga inne på barn och ungdomspsyk. Trött på att ingenting händer. Den enda hjälp jag behöver är den som sätter stopp för rösterna och Molnet. Men de lyckas alltid hitta ett sätt att ta sig förbi medicinernas barriärer, och jag lämnas blottad inför deras hårda, kalla ord på golv med glassplitter.

Jag längtar efter rubinblod som värmer kalla händer i den kommande höstkylan. Blod från gapande sår som skänker lugn, det där inre lugnet som nästan gör att man svävar. Alla problem försvinner med blodet, men kommer tillbaks när det levrat sig. Därför skär jag upp mina sår gång på gång, för att det ska ge mig lugn natten ut. Men när morgonen kommer är ångesten lika kraftig igen, och jag vill bara sova bort dagarna för att slippa känslan.
Många tror att det största problemet hos folk som mår dåligt är ångesten. Jag kan bara tala från egna erfarenheter och säga att det inte alltid stämmer. För mig är ångesten en lika stor del av vardagen som att ta smör på mackan. Det som stör mig mest är Molnet och rösterna. Deras uppmanande röster, krav och befallningar, deras ständiga skrik och gap och viskande, mumlande ord man inte kan urskilja.
Att jag skär mig är ingenting jag gör enbart pga ångesten. Jag skär mig för att jag är slav under blodets makt och inte kan ta mig loss. Och ärligt talat har jag inte heller någon lust att sluta skära mig. Det är en sån stor del av mitt liv att jag inte kan tänka mig att leva utan det.
Som jag skrivit i mitt block, som kommer vara med i min självbiografi;

"Jag är en ängel. Men inte vilken ängel som helst. Jag är en stjärnängel, och jag lyser på himlen av självdestruktion.
Jag bor bland rakblad, mediciner och pölar av blod. Många vill att jag ska flytta, komma tillbaks till jorden och lämna det gamla bakom mig. Men ärligt talat är jag inte redo. Jag är inte redo att flytta hemifrån än."

Jag har genom åren missbrukat både förtroenden och kärlek. Jag har ignorerat, lämnat och förstört andra människor med min närvaro. Jag smutsar ner vart jag än går med min äckelhet, och den skam jag lever med är inte att leka med. Jag går ständigt på helspänn och sätter taggarna utåt innan någon hinner sätta sina taggar i mig. Jag är livrädd för att leva, och jag kan inte riktigt förklara med ord varför.
Psykologen Bert på Vänerviken försökte förklara min trasighet för mig, och ett tag fick han mig att börja tänka om. Det vill säga, innan Molnet kom och övertalade mig att han hade fel.
Vad Bert sa var i alla fall att min trasighet inte är medfödd, utan att den kommit vid 2-3 års ålder pga tidiga trauman. Men jag förklarade för honom att precis som en docka kan gå sönder i fabriken, kan en människa gå sönder i mammas mage. Som tur var lyssnar Bert alltid på vad man säger, och han förnekar det aldrig eller avfärdar det som trams. Han är bra på att lyssna, och bra på att komma på alternativa teorier. Han är inte som alla andra, som ständigt pratar om mitt skärande i huvudsak. Han vet att jag inte kommer sluta skära mig på ett bra tag, och han accepterar det. Elisabet tjatar alltid om att det finns något annat, något som kan ersätta det. Men jag vill inte ersätta det. Jag vill inte sluta. Det är en del av mig, en del av mitt liv.

Jag saknar Bambi. Jag saknar HannaH. Och jag saknar även Lina.
Dagen i Göteborg med HannaH och Lina gjorde mig så fantastiskt glad och jag tycker så mycket om dem.
HannaH, om du läser det här, så ska du veta att jag älskar dig av hela mitt hjärta. Du räddade mig från djupet av botten när jag drunknat i depressionen och du håller mig kvar vid vattenytan, även om jag då och då sjunker igen.
Bambi, du har varit min räddare i tre år nu är det väl? Utan dig vore jag inte här.