Mörkret ligger som en hinna över kvällshimlen. Ensam sitter jag i mitt lilla vita rum på Kortbo med utsikt över ett litet träfärgat skrivbord och en stol. Ovanför skrivbordet hänger en rosa spegel min syster gjort i träslöjden till mig för några år sedan. Det ligger kläder överallt, på fotöljen, på golvet, på stolen och i garderoben. Jag som annars är en väldigt prydlig människa har inte ens någon ork kvar att hålla ordning.

Idag har jag varit hos mormor, som fyllde 87 år. Hon ser inte ut att vara en dag över 60 med de få rynkor hon har. Man har ju sett värre, jag menar vissa 40 åringar ser ju ut som de är 90 år nuförtiden.
Mormor fick en tidningsprenumeration till Hänt Extra av mig, mamma och Kimona. Tommy följde inte med pga ryggont, och Tex stannade hemma. Dagen var mycket trevlig, men som vanligt åt man alldeles för mycket. 2 minibaguetter och två bitar tårta. Men gott var det, och det är ju inte var dag som någon man känner fyller år.
Speciellt inte 87.

Jag kom hem runt kvart över fem och paketet med datorn i hade jag hämtat ut på vägen.
Med iver öppnade jag det och blev så glad över att se innehållet. Det var lite strul med att få igång internet, och mottagnigen här på Kortbo är inte den bästa. Men det funkar, jag kan i alla fall skriva och lyssna på Kent. Det är huvudsaken.

I övermorgon börjar skolan och det känns bra att få in lite rutiner i systemet. Och där finns ju datorer också, så det blir nog lite blogginlägg därifrån då och då eftersom internet inte riktigt funkar här. Man får publicera när man har tur, helt enkelt.

Mitt sår på benet har vätskat och geggat ner mina svarta denimleggings så de är alldeles kletiga. Inte så fräscht, men det är något man får tåla.
På tal om sår så är det nästintill omöjligt att få till det med det slöa rakblad jag har här. Jag trycker och drar det hårdaste jag kan men det blir bara några millimeter brett. Jag som vill ha stora, gapande hål!
Ärr är något som fascinerar mig. De är inte bara vackra, utan även intressanta. Genom att studera någons ärr ka man lära känna personen i fråga bättre. Man får förståelse och man kan, om man känner personen väl, fråga om varje ärr. För många ärr har sin egna lilla historia bakom sig.
Mina 16 nyaste stygn ska tas imorgon klockan tio och det är väl okej. Det känns ingenting när de tar bort dem, men nu har de växt in i huden lite grand så då kanske det känns. Jag hoppas inte det, för jag tycker det är obehagligt när nån annan drar i ens hud.

Jag har med mig kameran hit till Kortbo, men glömde laddaren. Får se om jag har något batteri kvar så kanske jag kan ta en bild på den nya frisyren, för ni verkar gilla att se lite bilder. Men jag vet inte, har jag kanske fel?
Man kan ju aldrig vara så noga säker.

Tack för idag, och godnatt med er.
Vi hörs imorgon! Puss