Om dessa kan ha septum plus angelbites och snakes så kan väl jag också?

Nu har jag sladd så jag kan föra över mobilbilder till datorn. Kanske inte bästa kvalitén men det funkar. Åtminstone bilder, eller hur?
Min ursäkt till att det inte blir någon bild idag är att jag hade den värsta looken på år. Såg hemsk ut och ja, det brukar jag ju göra, men idag var det extremt.

Var i skolan, umgicks med Bambi och hade det trevligt. Den enda lektionen jag hade var inställd så jag och Bambi drog till stan där jag köpte två tidiga julklappar åt henne; en orange t-shirt från Gina Tricot med spindelnät och spindel på (när jag upptäckte spindeln blev jag rädd) och så en t-shirt med en tiger på från Lindex.
Till mig själv köpte jag den röda baseball jackan från Gina, den var på rea för 125kr, I think, och så fyndade jag även ett stort pärlhalsband därifrån för 50kr. Jag älskar pärlor, silver, Hello Kitty och leopardmönster. Mina svagheter.

Åh, på Lindex hade de en jättefin flaska med badskum! Det var en Hello Kitty docka i plast. As fin, för 99:- Jag blev lite salig, hihi. Finns hur mycket badgrejer som helst med Hello Kitty nowadays.

Ja ni, snart är det jul och nyår. Har ingen aning om vad jag ska hitta på faktiskt. Ingen aning om vad jag ska ge folk i julklapp heller för den delen. Men det verkar som jag får flytta till Lillgården, men ingenting är bestämt än. Har jag tur så ringer de i övermorgon med mer information. Jag hoppas hoppas hoppas!

Funderar på att göra om min design lite, kanske bara headern. Men lite jultema vore inte helt fel. Men då måste jag bege mig ut och fota, hm... *grubbel*
Fota är underbart, men i kylan? Njae. Jag älskar vinterbilder men det är så satans kallt att ta dem! Men man får väl stå ut. Ibland måste man lida för att få ut något bra av vardagen.

På bilden: Min nya jacka :3

Jag mår verkligen inte bra. Begravning i fredags och jag grät mer än jag trodde jag kunde.
Är inte på topp för att blogga eller ens skriva på boken. Tar åt mig av minsta lilla (as if we didn't know that already) och vill helst bara ligga och glo i taket.

Stör mig på att folk tolkar mig så fel. Du är fel, Emelie. That's why.
Vill ju bara vara alla till lags, varför kan jag inte vara det? Hur svårt kan det vara - egentligen?

Bilden är på mitt söta Hello Kitty gosedjur jag köpte för ett tag sedan på H&M för 50kr. Ett HK gosedjur för 50kr är ett fynd, för HK är jävligt dyrt annars, vad gäller gosedjur.

Har nytt nummer nu. Telenor. Har inga nummer förutom Bambis eftersom det är min systers gamla mobil (K800i) som jag har för tillfället och det måste vara Telenor eftersom den är låst till det och jag inte hittar how the hell man låser upp den... Har i alla fall 3000 fria sms till hela Sverige nu. Det är bra, mycket bra.

Jag står på mig, jag faller inte lika hårt som jag gjorde en gång i tiden. Jag vet vad jag tycker och det står jag fast vid.
Man kan skada mig hur mycket som helst. Jag är full av andras hat och plågor. Jag tar åt mig av andras ohälsa omedvetet och medvetet. Jag bär med mig varenda människa som pratat med mig om dåliga sakers minnen, känslor och funderingar. Jag suger åt mig av det som en svamp. Är jag en svamp? Jag börjar tro det. Jag vill ju hjälpa alla, jag tar med öppen famn emot andras problem.
Jag är inte Gud. Jag kan omöjligt hjälpa alla, men man kan åtminstone försöka. Det behöver inte vara att man botar någon från sjukdom eller befriar någon från alla problem. Bara att finnas där för en annan människa är viktigt för mig. Viktigare än någonting annat.

Jag har en dröm, en dröm om att en dag kunna ta hand om så många övergivna katter som möjligt. Jag älskar katter, och saknar mina egna enormt. RIP, mina älsklingar.
Det är ingen omöjlig dröm. Det enda som krävs är en stadig ekonomi och att jag får lov att ta hand om dem, vilket inte är särskilt svårt att få eftersom de inte har någon ägare längre.

Jag har inte mått såhär dåligt på länge. Jag minns hur smärta känns. Riktigt ilande smärta så man vill skrika. Smärtan från när någon man älskar dör. Den känslan fick jag i fredags. Jag grät och grät och var nära på att skrika: Nej nej nej det är inte sant!
Varför måste de vi älskar dö? Det är orättvist. "Naturen har sin gång," säger dem. Men jag skiter fullständigt i om naturen har sin gång. Min morbror hade levt om det inte vore för hans cancer. Det är ingen naturlig död, det är en död pga. sjukdom. Och sjukdomar är inte något naturligt, det är djävulsverk. Jag hatar sjukdomar. De förgör.

Och Anonyma? Om ni inte skriver ert namn när ni tykar er så är ni bara fega för att ta konsekvenserna av det ni skrivit. Speciellt när ni också skriver frågor. Hur ska jag kunna svara på era frågor när ni är anonyma? Jävligt smarta är ni. Typ brainactivity: 0.

Jag bryr mig inte längre. Jag har gett upp. Kasta tomaterna i ansiktet på mig, jag bryr mig inte. Ni är inte värda att lägga ner tid på.

 

Ditt svar till min fråga "varför?" var att jag aldrig laddar upp bilder längre. Så, det är det allt handlar om? Bilder?
Dessutom kan jag inte ladda upp bilder eftersom jag bor på ett sjukhus.
Om man bara kollar någons blogg för att den laddar upp bilder så har man ju ingen respekt för människan i fråga. Man är mer än bara ett ansikte och en kropp. Man är en människa med känslor, hjärta och själ.

Tycker ni att det blivit för lite djupa inlägg på sista tiden? Är det fler som tycker det än ni som kommenterat mitt inlägg "Varför?" ?
Själv kan jag hålla med om det till viss del. Men det är så hemskt många olika viljor av er läsare. De flesta vill ha mer bilder, kortare texter och en annan del vill ha längre texter och mycket mer personligt/djupgående.
Det är svårt att fixa allt på en gång, men jag försöker variera mig.
Om det är djupa inlägg som gör att folk lämnat så ska jag väl kunna åtgärda det genom att åter börja skriva djupa inlägg.

Lämnar er med ett inlägg från december 2008 som beskriver hur jag känner än idag:

"Jag sträcker ut handen, inte helt, bara en liten del. Jag vågar aldrig ta steget fullt ut att be om det, att få blickarna, orden och konstaterandet. Jag vill inte veta, fast jag vill så gärna göra det, jag vill ha svar på mina frågor, svar på vem jag är, och vad jag har. För vet jag egentligen någonting om mig själv? Nej, jag har mina minnen och mina tankar, men det säger ingenting om vem jag egentligen är. Jag skulle vilja veta, få svar.
Jag är rädd för sanningen, rädd för att få den uppkörd i ansiktet. Jag vet så väl vad de skulle säga, jag kan tänka mig och se det hela mitt framför mina ögon här och nu. "Du är sjuk, Emelie. Du är sjuk." Men jag vill inte, jag vågar inte.
Jag vill inte få det konstaterat, att jag är problem och störd och att jag är annorlunda från mängden. Jag vill bara vara en människa, någon som folk accepterar. Jag vill vara frisk, inte plågas av Molnet och Henne, inte höra och se saker som ingen annan ser, inte tänka konstiga tankar om en själv där man funderar kring ens existens.

Vem är jag, och vad är mitt syfte här?

Så jag sträcker ut en hand, men bara en liten del. Jag vågar aldrig ta steget fullt ut. Jag sträcker ut en hand, men det kanske bara är ett finger eller så. Jag önskar bara att någon kunde besvara min hand, ta den i sin och berätta att allt kommer att ordna sig, säga "Du är inte sjuk, du är den du vill vara. Du är vacker, söt, smal och fantastisk!" men det kommer de aldrig att säga, för det är inte så det står till."
Jag vill inte veta, men jag måste. Jag måste få veta varför."

Hej, du frågade om det inte känns konstigt att min mamma kan läsa min blogg.
Svar: Jo, jag har flera gånger bett mamma att INTE läsa men hon väljer att göra det ändå. Det känns jätte konstigt och gör att jag inte kan skriva om precis allt jag vill och behöver skriva av mig om.

Tack för din fråga, hoppas du är nöjd med svaret.

Göteborg - Örgryte - Lilla danska vägen 11 - Lillgården.

Jag var där idag. På studiebesök.
Mitt första intryck var att wow, det här är inte ett litet hus. Mina andra intryck var att rummet som eventuellt blir mitt var stort och hade en walk in closet.
Mitt tredje intryck var av personalen som jobbade idag. De var snälla och trevliga, men när vi delades in i två grupper, jag och två ur personalen och mamma, Elisabet och chefen för Lillgården, så blev jag osäker. De bad mig berätta om mig själv, de bad mig ge exempel. Och det sved att ta upp allt gammalt igen. Jag vill ju bara glömma men jag kommer ju aldrig glömma.

Roberto: Om jag förstått det hela riktigt så ser du inte ditt skärande som ett problem. Vad vill du ha för hjälp av oss?
Jag: Jag vill kunna må bra. Jag vill slippa den här ångesten. Och jag vill lära mig säga nej.
Roberto: Okej. Vad är ditt mål?
Jag: Egen lägenhet. Med två katter.
Jag gav till ett leende. Tanken på katter gör mig glad.
Den andra ur personalen som också var i rummet med mig och Roberto minns jag inte namnet på. Garcia eller något sådant var det. Vi kan låtsas som det för tillfället.
Garcia: Åh, katter. Vilken sort?
Jag: Bondkatter, eller helst leoparder. Jag älskar leoparder. Men alla katter är fina.

Efter ungefär en timme var vi klara med vårt samtal. Jag hade hunnit fråga om den näst viktigaste frågan efter dator och internet: får man har rakhyvlar?
Det får man, om jag kan hantera det. Jag sa att det är nog bäst de har dem och att jag får be om dem när jag ska ha dem.
Garcia: Hur kommer du att klara dig utan att skära? För här får du ju inte skära dig.
Jag: Jag kommer ju skära mig nån gång. Man kan ju inte sluta helt tvärt.
Hon sa inte så mycket till svar och det gjorde mig ingenting. Jag vet ju att jag inte kan sluta bara sådär, och de som är "experter" inom området borde ju faktiskt förstå och veta det.

Det enda jag såg som negativt med Lillgården var väl det att de mellan raderna sa att om jag skär mig så får jag inte bo där. Men... det är ju därför jag ska bo där? Så många frågor jag inte vågar ställa.

Nu känns det hela omtumlande. Under hela samtalet satt jag och hade en konstig tanke som vägrade ta sig ur mitt huvud. Det var en körsbärs tomat som var delad i två, och i dem var det spad från fetaost. Den bilden hade jag i en timme i huvudet så det var rätt svårt att fokusera på det jag skulle.

Jag vet fortfarande inte om jag får flytta in. De ska ta upp frågan med hela personalstyrkan, vilket blir på onsdag förmodligen. Så jag antar jag får bo kvar här på NÄL i två veckor till eller något. Suck.

Jag är så utmattad efter alla nya intryck. Allt jag vill är att sova just nu men det kan jag inte för jag orkar inte. Hopplöst allting.

Jag: Jag är rätt impulsiv av mig.
Roberto: Kan du ge ett exempel?
Jag: När jag överdoserar. Då får jag för mig att göra det utan större anledning. Jag bara känner för det.
Vissa dagar vill jag dö och nästa dag inte. Det är en ständig ovisshet.
Garcia: Vill du dö?
Jag: Det går från dag till dag. Jag kan inte svara på den frågan.
Roberto: Men du vill hit?
Jag: Ja, verkligen. Det verkar bra här, och bara jag får en trygg miljö så skulle jag må bättre och slippa självmordstankar.

Snälla låt mig bo hos er. Snälla... Ni är mitt sista hopp.

Jag tappar fler och fler bevakare för varje vecka och jag kan inte hjälpa att undra; vad gör jag för fel? Varför lämnar du bloggen? Är den för opersonlig, är den tråkig, är den ful? Varför lämnar du?

 

Julkklappar:





Hello Kitty kuddar!

I granen:







Hur sött är det inte? *jättesmile*

Kuddarna är så fina!

Jag är arg, arg och ledsen. Sårad.
Socialen hade sagt till Frida att jag hade fått platsen på Lillgården redan säkrad. Min fasa innan mötet var att de skulle ångra sig, och säga att nej, vi vill inte ha dig här. Istället visade det sig att de inte visste någonting om mig, utan att Sanna och Roberto som representanterna hette fick veta det när de kom till jobbet imorse att nu ska ni till Trollhättan och besöka Emelie.
Mötet gick ut på att Frida berättade för socialsekreteraren Sara om vad Sandra, hon som sagt att jag fått platsen på Lillgården, hade sagt. Sara förstod att det var ett missförstånd och skulle ta upp det med Sandra. Jag ramlade återigen mellan stolarna och ovissheten växte när Lillgården berättade att det är en process att skriva in mig. Och idag hade jag utskrivningssamtal med Gabriel, läkaren här på avdelningen, för att vi alla trodde det var klart allting.
Den andra delen av mötet gick åt till att Sanna och Roberto berättade mer ingående om vad Lillgården är och går ut på. “Man kan säga att det är som att gå till ett jobb när man kommer till oss, man måste arbeta på egen hand med oss som stöttar,” sa Roberto.

Lillgården ligger tio minuter med buss från Göteborgs centralstation. En dag i veckan ska man laga mat, vilket jag ser som ett problem. Inte för att jag inte kan laga mat, för det kan jag, men för att jag är så rädd att jag ska göra något fel. Tänk om maten jag lagar blir äcklig, vad gör jag då? Kommer de stirra ilsket på mig och tänka högt att det här var nog det vidrigaste jag ätit?
Jag har så många frågor nu i efterhand. Jag tog dock upp min viktigaste fråga, och det var om man fick ha dator och internet där. Det fick man, och mobil också. Men man måste lämna in de båda innan man går och lägger sig, och datorn ska in klockan nio på kvällen. Innetiderna är 22:00 på vardagar och 00:00 på helger. Man ska gå och lägga sig senast klockan ett på helger och tio på vardagar, som sagt.

Man har tvättschema och det är väldigt mycket möten, vilket jag finner jobbigt och stressigt. Det är möte varje måndag där man bestämmer vem som lagar mat vilken dag och vem som ska tvätta och när och så berättar personalen om övriga saker som händer i veckan.
Under vissa lov åker man som grupp ut till olika ställen, som t ex ut och seglar ellkunna prata mig ur det på något sätt.

Ca ett år ska man bo där. Ett år. När orden slank igenom öronen och in i hjärnan ekade det. Ett år är en evighet. Ett år med styrda regler jag inte själv valt och med fyra andra tjejer jag inte känner. Min sociala förmåga är inte den bästa för den delen heller, och Sanna berättade att det bara finns två badrum, men att det nästan aldrig blir bråk om dem. Men hon sa däremot också att det blir en hel del tjafs tjejerna emellan. Oro, ångest, oro, ångest.

Frida tog upp den ekonomiska frågan. Både hon, jag och mamma undrade ifall socialen kommer betala mina resor till och från skolan, och Sara skulle prata med sin chef eftersom det är hon som bestämmer. Jag kommer även få försörjningsstöd för att ha råd med mina mediciner.
Men processen tar tid. Lillgården måste först ha ett inledande möte, ett sånt vi hade idag, sedan ska jag dit på studiebesök vilket mamma och jag bestämt blir imorgon, och sedan ska man dit och intervjuas men det lovade dem att vi skulle göra samtidigt som studiebesöket äger rum. Efter det ska de sätta sig ner all personal och cheferna och diskutera om det är ett bra ställe för mig eller om jag behöver något annat. Så en säkrad plats, det har jag definitivt inte, och jag dränktes i hopplöshet och förtvivlan. Om Lillgården är det enda alternativ socialtjänsten har att erbjuda och de tackar nej, vart ska jag då ta vägen? Det finns ju inga ställen som vill ta emot mig med min problematik, och inte ens Lillgården verkade vilja ta hand om mitt skärande. “Det är upp till dig, du måste vilja själv,” sa dem. Men tänk om jag inte vill sluta då?
Sanna: Under intervjun ska vi se mer på vad du vill ha hjälp med och så, så det är bra om du tänker lite på det i förväg.
Hjälp? Jag behöver ju ingen hjälp. Att bo hos dem är ju inte för att få hjälp, utan för att inget annat boende vill ha mig! Har de helt missförstått mitt fall?
Jag nickade och i början av samtalet visade jag entusiasm då jag tänkte att jag kanske redan kan flytta in imorgon. Sen kom bomben och jag fick veta att min plats inte var säkrad. Då stirrade jag ner på bordet resten av samtalet och sa bara mumlande ljud till svar på frågor.
Frida: Vad tycker du Emelie? Låter det bra?
Vad fan ska jag säga? Ska jag säga att nej, det låter förjävligt och ni får se till att hitta ett annat boende åt mig (som inte finns) eller ska jag säga ja och ge det en chans? Men vad för chans då, jag vill ju inte ha någon hjälp för jag anser mig inte behöva någon. Jag har blivit beroende av att skära mig men jag ser det inte som något problem. Det är en del av min vardag och jag kan inte se ett liv utan rakblad framför mig.
Men jag ger det en chans. Det är sista utvägen från sjukhusväggarna.

 

 

Header och bild på hur content och side ser ut. Fallande snö är en del av designen.
Hör av dig om du är intresserad.

Nytt i sidmenyn är en dropdown meny för saker jag gillar/ogillar. Med tiden kommer jag fylla på med mer saker, nu står bara grundläggande. Men lite roligt att hitta på nya saker till bloggen.

 

Det är verkligen vinter ute! Det har snöat flera centimeter och bilarna är täcka av snö. Dessutom fortsätter det att snöa. Riktig snöstorm med andra ord.

Jag fick en fråga om hur jag började med min stil. Ja alltså jag såg bilder på Google och tyckte att det var fan en as cool stil! Min första inspirationskälla var faktiskt Sonny Moore, och jag klippte likadan frisyr som honom 2006, då jag började med min egna stil som har mycket inspiration från folk jag beundrar och tycker är fina. Bilden nedanför är på Sonny More. Obs, gammal gammal bild!

Jag har även haft MySpace i flera års tid och där har jag vänner som är jättefina i håret, så jag lånade lite inspiration från dem också och började använda löshår i tvåan på gymnasiet. Innan jag hade löshår hade jag lite längre än axellångt hår som jag tupperade så det stod rätt upp medan sidorna och luggen låg platt. Jag älskar snedlugg som täcker ena ögat, tycker det är fint även om man inte ser så bra, haha.

I nian hittade jag verkligen "min stil" och sedan dess har jag haft denna stilen bara med olika variationer. Jag älskar stort, fluffigt hår samtidigt som jag tycker vissa korta frisyrer kan vara riktigt snygga. Jag älskar att köpa kläder och accessoarer och allt däremellan. Oftast köper jag mina kläder i "vanliga" affärer som Gina Tricot, H&M och Cubus, men spetsar ibland till det med något från Shock eller Kawaii Design. Och om jag haft mer pengar skulle jag definitivt handla mer på båda ställen!

Idag varierar jag mellan fransk inspirerad stil vars mening är att den ska andas lite Chanel och lite kawaii inslag till vardagliga kläder. Jag älskar gothic lolita och sweet lolita modet och har en svart gothic lolita klänning som jag älskar. Vampyrinspirerade kläder faller mig i smaken och jag älskar det viktorianska modet.
Man kan med andra ord säga att jag ser ut lite av hur jag känner mig för dagen. Det har ingenting med mitt mående att göra. Vissa dagar vaknar man bara upp och tänker: "Åh, idag vill jag ha det här på mig!" och så rotar man fram outiften bland ens saker.

En annan fråga jag får rätt ofta är vilka hårfärger jag haft. Haha det får mig att skratta lite för jag har verkligen haft alla utom medveten orange och medveten gul. Jag har färgat håret så många gånger i så många år och provat alla för att hitta vilken som passar mig bäst. Just nu, och ett tag framöver hade jag tänkt, har jag vit-blont hår och det är nog den färg jag trivs bäst med. Men för att piffa upp det lite kan man ju alltid ha babyrosa eller turkosblå coontails (ränder) eller slingor.

Nu ska jag förbereda mig inför läkarsamtal och mötet med Lillgården. Vi hörs <:

God kväll!
Idag var jag i skolan - äntligen. Det var roligt värre och jag och Bambi skrattade så jag fick ont i magen ibland. Hon är bra den tjejen, det kan jag lova.

Johan, vår gamla textkommunikations lärare från ettan brukar alltid hälsa vänligt och stanna till och prata med vår klass. Nu gav han tummen upp för min look och jag blev glad. Han gillar min basker och Caroline gav mig komplimanger för min jacka och mitt hår. Söt dag, helt enkelt.

Bambi sa under håltimman att hon var hungrig så vi drog till Hemköp och jag bjöd på lussebullar, krämbullar och en god dricka som hette Pear Lime. Vi orkade inte äta upp krämbullarna men drack nästan upp hela läsken som var en och en halv liter. Ehe.
När jag kom tillbaks till NÄL efter en strulig väg till skolan (busskortet jag fick låna var ett år gammalt och lite mer därtill) så hade jag fått ringa mamma och be henne köra mig tillbaka. Vi sa hej då och sådär, sedan gav hon mig två räkningar. Den ena var från telenor och den var billig. 161 kr. Den andra var från vården där jag skulle betala 550 kr för ambulans, stygn och uteblivit besök hos dietisten. Jag tog genast tag i Frida och sa att jag inte alls ska betala 300 kr för att jag fick sy eftersom jag är under 20 och då är det gratis. Hon ringde Uddevalla och vi löste det. Ambulanskostnaden ligger på 150 kr och den ska jag givetvis betala. Dock skulle avdelningen här ringt till dietisten och sagt att jag inte kommer eftersom jag blev inlagd samma dag som träffen var.

Nu ska jag snart räkna ut hur mycket pengar jag kommer ha denna månad, och se om jag kan köpa de där leopardbyxorna. Snälla ha kvar i min storlek...!

Snart är det jul, och den 4e december ska jag och mamma åka och köpa julklappar. Det ska bli roligt men jag har ingen aning om vad jag ska köpa till någon. Vi får se vad det blir.

Nej nu ska jag ta och räkna ut och sedan fixa Beccas blogg lite mer.
Puss hej leverpastej (som förövrigt är äckligt och gjort på lever, logiskt nog...)

Svar till er som undrar: Ja kläderna är från Shock. Men köp dem inte ifrån mig nu vavava :C

Hej hej, mina jeans. ÄR KÄR I DEM OCH SKA KÖPA DEM!!!!
Hoppas bara de har dem i min storlek... Tveksamt.
Men t-shirten var ju också grymt snygg! Heh, snart jul.

Jag är väldigt inne på docksminkning nu! Jag har blivit en lover av sånna här sminkningar och experimenterar en hel del här. Har ju inte så mycket annat att göra, haha.
Brukar dock inte sminka sån extrem mun, men har bara rött läppstift vid plutet eller vad man ska kalla det, och det ser faktiskt bra ut. Måste dock köpa vit ögonskugga, för det är fint tillsammans med svart ögonskugga ut mot ögonkanten. Jag känner att min svenska inte är så bra. "Ögonkanten" Heter det ens så?
I alla fall, bilden är från Google och jag tycker hon är riktigt söt!

Sen vill jag tacka alla för era söta snälla kommentarer, de gör mig glad!

Heh. Jag har så tråkigt...
Sitter och gör bilder i Photoshop av ren tristess. Och jag är väl medveten om att jag får hamsterkinder när jag ler. Sad but true.

Lyssnar på Blood on the Dance Floor, de gör mig glad- always. Well kanske inte alltid, men för det mesta.

Svar till två personer som frågat olika saker:
Anonym: om du är intresserad av den rosa kawaii designen bör jag åtminstone ha din MSN så du kan få koderna där.

Evelyn: Jag måste kolla upp detta. Har inte ens tänkt på att det kommer bli ärr av de gamla, haha. Bra koll alltså. Men får gå dit och fråga, det ordnar sig nog C:

Som jag har nu.

Så som jag ska flytta dem.
Visst ger det ansiktet ett ltet mjukare intryck än det jag har nu?

Och ja, jag har inbyggd cam i datorn, men jag ser alltid så skabbig ut så jag vill helst inte använda den.

Haha alltså jag är medveten om att jag tjatar om vart jag ska pierca mig och massa, men det jag ska göra först är i alla fall att flytta ut mina angelbites lite, så som jag har på bilderna nedan. Nu har jag dem mer centrerat.
Sen ska jag spara ihop pengar till en tatuering! Motivet är hemligt än så länge, men jag fick inspiraton från en Hello Kitty nessecär men mer än så säger jag inte än <:

Jag har varit vaken sedan fem i morse och vid halv sex gick jag upp och satte mig med nattpersonalen och fick en kopp te. Sen åt jag mannagrynsgröt när frukosten var kvart över åtta. Jag gillar mannagrynsgröt, men det måste vara sylt till.

Håller på med ännu en gratis design med tema Vinter. Får hoppas den blir lika bra som jag tänkt att den ska vara.
Nej men här sitter jag och babblar, jag har ju en bloggdesign att göra!

1. Septum med hel ring.
2. Septum med hästskoring.

 

Och så earl. Jag vet inte vilket av dem jag ska göra!!

Åh vad trött jag blir på att de gör om MySpace hela tiden! Det tog mig miljarder år att kunna logga in för sidan uppdaterades till dit man skapar sitt konto och massa. När jag väl lyckades komma in gav jag upp efter ett tag. Jag försökte rota bland mina vänner och välja ut några av dem som inspirerar mig mest utseendemässigt, men hela sidan är ju fucked up. Det är ungefär som när man hade Bilddagboken och de gjorde om. Tog ju jätte lång tid innan jag hittade överallt, haha. Sen är jag väl inte så bra på att se saker som är uppenbara heller för den delen.

Nu ska jag försöka läsa så många bloggar jag kan. Pusshej!

http://amitorture.blogg.se

Amanda (hoppas det går bra att jag länkar dig) ville ha en ny design och poff sa det så fick hon det, utav snälla mig.
Klicka på länken för att se hur den blev. Själv tycker jag den blev söt!
Tryck på F5 när du är inne på hennes blogg, ifall din dator inte uppdaterat sidan.

Jag är så trött. Så jävla less på allt. Det känns som att varje minut är hundra år och tisdag känns ännu längre bort idag än den gjode igår.
Jag vill att tisdagen ska vara idag, så jag får veta när jag får flytta in. Allra bäst vore ju om de sa att jag kunde följa med dem tillbaka med en gång men det lär ju inte hända.
Det är i princip helt klart att jag får platsen på Lillgården. De vill bara prata med mig lite innan och kolla igenom min journal och lite sådant. Min förhoppning är nu att socialen verkligen vill gå in och betala mina resor till och från skolan, för annars måste jag tacka nej till behandlingshemmet. Jag har inte ekonomisk möjlighet att betala så mycket pengar varje dag.

Jag känner mig så avskärmad från omvärlden, som om jag går omkring i en bubbla och inte riktigt får kontakt.
Livet här på avdelningen är som ett kassettband på repeat. Man vaknar, äter, sover, äter, sover och äter och sover igen. Jag ser på tv någongång ibland men aldrig varje dag. Jag skriver på boken och försöker vara inne på nätet så mycket jag kan för att inte bli helt isolerad från omvärlden som man blir här bakom låsta dörrar. Även om jag har egen utegång och får gå på permission i stort sett när jag vill så blir det ändå inte av att man går ut ändå, förutom när mamma kommer och hämtar mig när vi ska någonstans.

Jag längtar ut till friheten. Jag längtar bara... bort. Någonstans som inte är här.

Tisdag, någon gång mellan två och tre kommer de från Lillgården hit och pratar med mig. Det känns bra och jag har en säkrad plats där och får flytta in senast om två veckor.
Måste höra med socialen också om de kommer till att betala mina tågresor som de sagt. Man kan inte direkt lita på att de tar tag i det. Johanna har verkligen inte tagit tag i det. Hon kommer med dåliga ursäkter och säger alltid att hon inte har tid. Tur det, för Sandra som ersätter Johanna i mitt ärende är mycket bättre.

Jag hoppas att jag kan komma till skolan på måndag. Sen på tisdag när jag vet mer om hemmet och när jag kan flytta in så ska jag försöka att gå hela veckan minus tisdag, men det beror som sagt på hur det blir.

Jag saknar verkligen att ha något att göra på dagarna, även om skolan inte är vidare rolig. Men jag ligger efter rejält mycket och jag tvivlar nästan på att det räcker med ett extra år efter studenten.
Jag skulle vara klar med min 2 minuters film i oktober, och vi skulle göra reklamfilm och en 5-7 minuters film. Och i Multimedia skulle vi varit klara med en animations serie i fem delar för flera veckor sedan.
Jag vet inte hur länge det är jag varit 100% sjukskriven, men det är alldeles för länge, det är ett som är säkert.
Det bra med Lillgården är att jag kan läsa upp matten där, eftersom de även har skola. Och jag är verkligen kass på matte kan jag lova. Tar mig ca 1 minut att räkna ut ett simpelt plustal som 14+9. Seriöst, det tar mig jättelångt tid.
Även det sociala tar stryk av att jag är här. Jag har inte träffat någon som inte är patient utöver min familj sen innan jag blev inlagd sist om jag inte minns fel. Det är påfrestande, man känner sig så ensam.

Hoppas ni alla får en bra dag. Ni är bra, glöm inte det!

Bild 1: Header och bakgrund. Flikar med kontakt länk till din email, hänvisan till startsidan samt tre valfria länkar, kanske till din Bilddagbok eller dylikt?

 

Bild 2: såhär ser sidmenyn och inläggen ut.

 

Har så tråkigt att jag sitter och gör gratisdesigner. Denna har jag döpt till Pink Kawaii och koderna ligger tryggt i min dator om någon vill ha :) Puss

Bild på nya frisyren. Glömde skriva att jag klippt mig - äntligen!
Blev faktiskt nöjd, och mitt hår är äntligen vitt!
På bilden har jag även min nya basker, som jag älskar, samt ett nytt läppstift från Viva La Diva som heter något med pink. Den är mellanrosa med massa glitter i. Jättefint faktiskt!

Senare idag ska jag och mamma se den nya Harry Potter filmen, del 1!
Kommer bli jättetrevligt, fast den är så lång, 2 och en halv timme. Får försöka att inte bli rastlös.
Gillar du Harry Potter filmerna mer än böckerna? Jag tycker nog lite mer om böckerna, men filmerna är ju sjukt bra!

Idag klockan ett kan man ringa Sandra, den dam på socialen som har hand om mig för tillfället eftersom min egentliga kontakt Johanna inte har tid. Då kommer jag få veta när jag kan åka och titta på behandlingshemmet, och förhoppningsvis blir det redan imorgon om jag har tur och de kan ta emot mig och mamma.

Det jag vet om behandlingshemmet är att det ligger i Örgryte, heter Lillgårdens Ungdomshem och att de har lediga platser. Good for me, med andra ord.
Jag älskar verkligen Göteborg och jag kan tänka mig att det här kommer att bli bra, även om jag inte är där för att få behandling. Vad jag fått höra, så kommer jag bo där tills socialen hittat ett annat boende åt mig.

Såhär står det på nätet om Lillgården:

"Diagnosgrupp: ADHD/DAMP, Aspergers syndrom, Borderline, Incest, Sexuella övergrepp, Psykosocial problematik, Ångestsyndrom, Fobier/Depressioner

Platsantal: 5

Målgrupp: 15-21 år, pojkar/flickor, psykosociala problem samt brister i jagutveckling.

Behandlingsinnehåll: Miljöterapi utför grunden där vi integrerar ett psykodynamiskt förhållningssätt med systemiska och kognitiva metoder. Lillgården erbjuder en trygg bas med en tydlig vardagsstruktur med trygga relationer till stabila vuxna genom tydliga förväntningar, mål och överenskommelser. Vi hjälper ungdomen att få ett liv som fungerar utifrån ungdomens specifika möjligheter och behov. Skolan är en mycket viktig del för ungdomarnas utveckling och vi kan erbjuda en individuellt anpassad undervisning via Lilla Torps pedagogiska enhet. Vi använder oss av kognitiva metoder för att bryta negativa mönster, lära dem hantera stressituationer, stärka jagets förmåga att hantera konflikter, uttrycka sina behov och få större förmåga till koncentration och reflekterande.

Övriga upplysningar: Lillgården har fem platser på institutionen plus en plats i en övergångslägenhet som är knuten till verksamheten. Lillgården är knuten till ett resursteam som arbetar med tonåringar i träningsboende och tonåringar boende i sina familjer."

Låter väl helt okej, eller vad tycker ni? <:

 

Jag verkligen ÄLSKAR Hello Kitty! Tycker hon är grymt söt och älskar när man hittar fina fotografier, som dessa, på den underbara skapelsen.
Animerade bilder är långt ifrån lika fina som riktiga fotografier. Gillar du Hello Kitty, och isåfall varför/varför inte? C:

Villa Trestad, behandlingshemmet jag skulle bo i, ska läggas ner i mars.
Jag ska förmodligen bo på ett behandlingshem i Örgryte som ligger i Göteborg. Jag blev glad, för jag älskar ju Göteborg. Socialen ska med lite tur betala mina resor till och från skola så jag kan gå kvar och även träffa Bambi!

Jag ser positivt på det hela eftersom behandlingshemet även samarbetar med socialtjänsten genom att man med tiden får en träningslägenhet och till slut en egen. Och såklart är det ett STORT plus i kanten att det är i världens bästa stad! Så alla glada och ledsna Göteborgare, watch out 'cause I might be on my way!

"Villa Trestad är ett behandlingshem för flickor. Det ligger centralt men ändå naturnära i Båberg mittemellan Trollhättan och Vänersborg med goda kommunikationer till hela Trestadsområdet.

Vi är ett alternativ då en längre tids miljöterapeutisk behandling och ett boende utanför familjen ses som nödvändigt.

I vissa fall kan Villa Trestad även erbjuda korta/akuta placeringar.

Boendet är beräknat för 6 ungdomar
i åldrarna 14 till 19 år. "

Jaha. Då var det enda utvägen att bo på behandlingshem ett tag framöver.
Jag kommer fortsätta gå i skolan som vanligt, är tanken i alla fall och jag hoppas på att det blir så.
Hur länge jag ska bo där vet jag inte, och jag vet heller ingenting om man får ta emot besök, ha dator eller mobil med sig. Jag hoppas i alla fall jag får ha dator! Utan musik och skrivandet fungerar jag helt enkelt inte.

På fredag är det en premilinärt att jag ska åka dit på besök, och har jag tur får jag flytta in nästa vecka. Det innebär ytterligare dagar bort från skolan. Åh, jag blir så frustrerad.
Får man inte ha dator så då jävlar...

Tur det i alla fall finns något ställe som vill ta emot mig.

Klicka på bilderna för större bild.

Temat är Frihet och fåglarna ska symbolisera det är väl själva tanken.
Hoppas någon gillar den :)

Om du är intresserad så kommentera så får du koderna därefter.

Om drygt en timme är det möte med folk från biståndet. Jag tänker inte vara kvar här, och det kommer jag vara tydlig med. Nu har jag varit här i ca tre veckor och jag behöver inte vara här. Det finns så många andra som behöver platsen mer än jag gör, och avdelningen är redan överfull. Med 16 platser är det 21 patienter, alltså väldigt överfullt.

Jag kommer ta upp att de för för i helvete fixa en bostad åt mig nu för jag mår så mycket sämre av att vara här, missa skolan och inte kunna träffa folk jag vill umgås med. Jag saknar sena kvällar på MSN och jag saknar att kunna gosa med underbara Tex när jag vill och jag saknar Bambi och Hanna och Lina och hela Göteborg. Jag saknar att prata med mina änglar och jag känner att jag glidit ifrån precis allt och alla. Psyk har förstört mitt liv.

Mamma ska vara med på mötet och pressa socialen eftersom jag inte vågar säga så mycket. Så hon kommer trycka i dem att jag verkligen inte kan stanna här och att det är deras skyldighet att hitta ett boende åt mig. I onsdags när vi hade möte sa de allihop att de skulle "sova" på saken. De hörde aldrig av sig dagen efter, och i fredags när jag skulle bli utskriven säger Ulrik att Johanna inte hittat ett boende åt mig. Men för i helvete hur svårt kan det vara? Ni har själva sagt att det finns tillfälliga bostäder man kan få låna, men det futtiga argumentet till varför jag inte kan bo i en sådan bostad är för att de tror jag kommer ta livet av mig, vilket jag inte tänker.
Jag blir så arg och besviken på samhället. De förstår ju ingenting. Ändå är det deras jobb att förstå sig på folk med problematik. Jag blir så trött. Och ååååh jag vill bara komma härifrån!

Anonym skrev: Om du inte klarar att personer läser om ditt privatliv och dina känslor här, hur ska du då klara av att skriva en självbiografi?

Svar: Jag har redan börjat skriva på min biografi. Och i den skriver jag inte om exakt allt som har hänt. Exempelvis inte sådant som är alldeles för privat. Vissa saker vill jag inte att min familj ska veta och därav skriver jag inte om det som är för privat.
Tog aningen illa upp av din kommentar (jag är nämligen överkänslig) trots att det egentligen är en bra fråga som kanske många undrar över. Men nu har du och ni andra som undrat svaret. Det allraste privata står i den anonyma bloggen.

... att det här en gång var jag?
Vart tog utseendet vägen?

Jag är så trött, så matt. All energi går åt till att stiga upp på morgonen, fast oftast försent så jag missar frukosten. Det gör mig ingenting.
Klockan 10 blev jag väckt än en gång och tvingades masa mig ur sängen och ta en kopp varm choklad. De hade bara Earl Grey te, och det är inte gott. Inte ens med socker och mjölk, som jag för övrigt tycker är en självklarhet till te. Annars är det ju bara beskt.

Fick petat i mig lunch. Mår illa nu. Mortosbiffar var det, med potatis, ärtor och sås. Morotsbiffar och ärtor är gott, men jag tog självklart för mycket och känner mig spyfärdig nu. Shit happens, så blir det om man är glupsk. Sen att jag inte direkt är det är en annan sak. Jag orkar inte ens tänka efter hur jag är.

Regnet öser ner och snön blir till slask. Ungefär som mina tankar, för det känns som även de töar bort.
Minnet blir allt sämre och orken är helt borta. Det enda jag ser positivt på är att mamma kommer imorgon. Jag kan inte vara positiv till mötet, eller utskrivning heller för den delen. De lovade att jag skulle bli utskriven igår, men de ljög. De lovar att jag ska bli utskriven på måndag, men Frida (min ena kontaktperson) sa att det vore ju sorgligt om jag fick stanna kvar över jul. Fan heller att jag tänker. På måndag ska jag UT. Har de inte hittat ett boende så skiter jag fan i det, jag tänker INTE vara kvar här mer. Blir ju fan kroniskt deprimerad av att vara här.


En ny patient från Irak är här. Resan heter hon, och hon skriker hela tiden. Hon gråter och skriker och slår sig själv. Hon är ca 35 år och delar rum med mig. Tre gånger vaknade jag inatt av att hon skrek, och det lät så hemskt att jag fick skuldkänslor. Visst, hon förstår ingen svenska, men ändå. Jag kunde ju ha gjort något, tröstat henne...
Ringde på signalknappen så personalen fick komma in i morse när hon höll på att dunka huvudet i sänggaveln och skrika ut sina inre plågor. Hon visar verkligen sitt inre mörker utåt.

Det är väldigt många som vill ha min anonyma bloggadress. Jag är inte så säker på att alla kommer få den. Är rädd att någon ska ge ut den till en olämplig person som sedan hänger ut mig på nätet och alla kommenterar äcklig skit.
Dessutom är bloggen inte ett dugg censurerad (jag påminner er igen.) Den berättar om saker från min barndom ingen annan vet om, inte ens BUP. Men det är på egen risk. Jag tar inte ansvar för att ni mår dåligt av att läsa.
Nu ska jag kolla Facebook. Bye.

Älskar vintagebilder och letade runt på mina favoritsajter och kom över dessa fina bilder.
Gillar du vintagebilder?

Alla känslofulla, privata inlägg flyttas till den anonyma bloggen.
Här får jag ändå bara kommentarer om att jag är en attentionwhore och att jag ska göra si och så. Jag gör vad fan jag vill.
Bara så ni söta snälla läsare vet. Och ni onda, hemska läsare kan dö.

Kvar tills måndag. MÅNDAG.
Jävla biståndsföreträdare kan inte masa sig hit förrän då och det innebär att jag kommer få stanna här i hela tre extra dagar. Jag ORKAR inte.

Som om inte det vore nog så är jag förjävligt sårad och ledsen. Jag-hatar-allt-och-allt-hatar-mig.

Med tårar i ögonen skriver jag vidare på min bok, minns och gråter över det som hänt - och det jag gjort.
Jag hatar hur jag behandlat andra människor. Jag har varit förjävlig mot så många.

Mer djupgående skriver jag inte här.

Åh, jag vet inte vart jag ska börja. Kan ju börja med att berätta vilka som var närvarande.
Ingalill - Chef över Johanna, min kontaktperson på soc.
Johanna - Min soc kontakt
Elisabet - Min BUP kontakt
Doris - Chef för BUP
Ulrik - Min kontaktperson på avdelningen
Ola - Studerar till skötare

Ja ni. De vet fortfarande inte vart jag ska ta vägen. I över en timme kom de med olika förslag, men sa den ene något så nekade de andra förslaget och det med bravur.
Elisabet: Vänerviken är ju inget alternativ. Det kan vi utesluta med en gång.
Vänerviken är barn och ungdomspsyk som ligger i Vänersborg.
Ingalill: Kortbo är ett stort nej. De vill inte ta ansvar för Emelie, och vi har inget mer att erbjuda.
Jag: Finns det inga tillfälliga bostäder då? Tills jag får en biståndslägenhet?
Johanna: Jo det finns det ju. Men det är ingen som vågar låta dig bo i en sådan.
Ingalill: Nej, vi vet ju inte om du tar livet av dig!
Jag: Men jag kommer inte ta livet av mig.
Doris: Men det kan ju inte vi veta.
Elisabet: Nu måste jag protestera. Om Emelie säger att hon inte tänker ta livet av sig så tänker hon inte det.
Jag har haft kontakt med henne i ett års tid och även om hon gjort en rad olika självmordsförsök så känns hon stabilare nu.
Johanna: Jag kan också känna att Emelie blivit stabilare jämnfört med första gången vi träffades.

Grubbel grubbel och fortfarande kom de inte fram tilll något. Johanna skulle ringa hit idag och säga hur det gått, för de skulle sova på saken sa dem, men hon har inte varit kontaktbar. Lustigt, sa jag till Ulrik. Han sa lite barskt att det inte alls var lustigt, för hon är ute på annat uppdrag.
Visst känner jag att jag inte är värd att prioriteras, men nu när det gäller vart fan jag ska ta vägen inom två dagars tid borde socialtjänsten faktiskt prioritera lite tycker man ju.


Trollhättan har blivit ett vinterlandskap där det svider i ögonen av starkt ljus när man ser ut genom fönstren.
Imorgon ska det tydligen regna också, vilket innebär slask. Jag hatar slask.
Jag måste hämta ut ett par handdukar jag vunnit imorgon också, och då tycker jag att när jag ändå är i Odenhuset så kan jag lika gärna klippa mig också, men det blir säkerligen inte av imorgon heller.

Statistiken på bloggen har rasat. Vart har alla tagit vägen?
Den går käpprakt ner i botten i princip jämnfört med för några dagar sedan. Om det är för att jag inte har några egobilder så är ni aningen utseendefixerade. Jag har ju faktiskt sagt att bilder kommer när jag vet vart jag ska bo. Om det är för att bloggen är tråkig, så do tell why.

Nu ska jag hitta på något. Vad vet jag inte, för det finns ingenting att göra här. Men men, life is what life is.
Puss hej.

Ingen klippning idag. Snöstorm, tyvärr.
Mamma vågade inte riskera eventuell bilkrock pga. isen som lagt sig över vägarna, och det kan jag förstå. Så förhoppningsvis har det hela blivit lite bättre tills imorgon så jag kan klippa mig då.

Halv tre är mötet idag och det kallas tydligen för "vårdplaneringsmöte." Jag tycker det borde heta "vart ska emelie ta vägen planerings möte", eftersom det i regel är det vi ska diskutera.
Jag hoppas på det bästa, som i detta fall är en biståndslägenhet, alltså en egen lägenhet i ett område där andra med liknande problem också bor, och med en personalbyggnad.
Mötet ska tydligen vara här på avdelningen, men jag fick höra att det skulle vara på Pilen (öppenvården för vuxenpsykiatri), men Frida, min ena kontaktperson, berättade tidigare idag att det var här eftersom hon inte har möjlighet att lämna arbetsplatsen. Förståndigt tycker jag.

Nu ska jag pilla på en ny gratis design som förhoppningsvis blir bra. Med min lilla skärmupplösning ser ju inte designerna jag gör kloka ut för er som har normal upplösning. (Jag har ju en minidator.)
Ska i alla fall försöka göra en som fungerar för alla. Så vi hörs senare. Hej då <:

Imorgon blir det äntligen av. Då blir det möte med socialen, BUP och vuxenpsyk, och så mig.
Vi ska äntligen disskutera boende frågan och jag hoppas fan socialen hittat ett boende åt mig, för platserna på psyk är fulla och det finns de som behöver min plats mer än jag gör. Vill inte hindra någon från att få hjälp...

I alla fall:
10:00 - Klippning
11:00 - 14:30 - ingen aning, hemma kanske?
14:30 - God knows when: möte

I alla fall troooor min kontaktperson att det var halv tre. Men han var inte säker. Så ah, vi får väl se hur det blir.

Jag har haft så tråkigt så att jag suttit och gjort design efter design sen klockan 11 i morse. Tillslut blev jag nöjd och här är resultatet.
Vad tycks? Själv tycker jag den symboliserar pretty much vem jag är och hur jag är.
Kritik godtas.

1. Jag rör på mig. Faktiskt. Jag går en hel del.
2. Jag äter lunch och middag, ibland frukost. I alla fall när jag är här.
3. Jag VET redan hur man ska äta.
4. Om att svälta sig inte skulle fungera hade vi inte haft några anorektiker i världen. Då skulle alla väga bra till deras längd.
5. Så snälla sluta klaga över mina drömmar om att bli smal. Man kan gå ner på olika sätt. Jag svälter mig inte, jag är bara trött på att vara fet.

Nu har mamma bokat tid hos frisören imorgon klockan 10! *glad Emelie*
Hoppas håret blir bra! Behöver verkligen klippa mig för håret är som hö, heh.
Men tyvärr blir man ju alltid besviken nästan varje gång man klipper sig, i alla fall jag.
Denna gången tycker jag dock det kan vara motsatt, att jag blir superduper nöjd.

Vi får helt enkelt se. Hoppas!

Rött läppstift, svarta ögonlock, mascara, foundation, puder, läppstift på tangenterna...
Är fasaden heltäckande nu? Kan de se igenom mig? Ser de mina tomma ögon, min bleka hy eller mina dolda ärr?

Jag önskar inget hellre än att bli perfekt till utseendet. Vad är perfekt kanske ni undrar. Well, i mina ögon är det olika för olika personer. Vissa är perfekta som runda, andra som smala.
Det spelar ingen roll vad man har för hårfärg eller klädstil. Man kan vara perfekt precis som man är.
Men jag är inte perfekt. Jag är så långt ifrån det som man kan vara. Jag vill vara smal. Jag har alltid velat väga 47kg. Den siffran klingar så vackert i mina öron.
"För smalt till din längd," säger de. Men jag bryr mig inte. Man ska leva med den kropp man själv vill ha, inte den som andra vill att man ska ha.

Nu är det snart lunch. Jag sov förbi frukosten, och jag kan inte direkt påstå att jag är hungrig nu heller.
Jag har en god chokladkaka som mamma tog med sig igår. Den andra åt jag upp igår. Den var god, okej?

Jag vet att man inte blir smal av att äta massa godis och skräpmat. Men jag äter i princip aldrig skräpmat, det är extremt sällan. Och godis äter jag inte heller ofta nu för tiden. Kanske en gång i veckan - max.

Det dåliga med att vara här är att man måste äta i alla fall lunch och middag. Men det är två mål, och man behöver inte ta så mycket. Man kan säga stopp när man vill, för det är en ur personalen som lägger upp maten åt en. Men ändå tror jag att jag gått upp tio kilo sen jag kom hit. Det känns så. Jag känner mig så fet, speciellt när jag provar kläder jag inte kan ha.

Jag vill ha tillbaks min 29" storlek på byxor. Min gamla storlek på tröjor. Jag vill ha tillbaks min kropp!
Jag vill så gärna bli smal, fin och vacker.
Mina ögon tåras vid blotta tanken på hur jag ser ut. Äckel äckel äckel är jag.
Jag hatar BUP. Jag hatar Remeron. Jag hatar mediciner. Jag hatar mig själv.

Jag har skaffat en anonym blogg vid sidan om denna. I den anonyma bloggen skriver jag om mitt förflutna, mitt nu och mitt trasiga liv. Den är väldigt grov, ingen censur och inga förfiningar. Brutalt ärlig helt enkel.


Jag kommer inte skriva mitt namn i den nya bloggen. Jag kommer gå under ett falskt namn och med falska namn på mina kontakter för att ingen ska känna igen sig.

Tänkte ni kunde veta, ifall det blir lite dåligt med känslofulla tankar, sanningar och funderingar här.

När jag tänker efter så ser jag hur mycket saker påverkat mitt liv.
Hade jag vågat säga nej, vågat stå på mig och vetat bättre hade jag kanske inte varit här idag. Jag var så liten, så ovetande. Jag visste ju ingenting.
Och om jag sagt nej till Dig när du frågade, då skulle jag aldrig behövt uppleva misshandel, våldtäkt och lögn efter lögn. Du vill att jag ska komma över det. Nej, du KRÄVER att jag ska komma över det. Men du tänker inte på att det blev ett sånt jävla djupt ärr inom mig att det aldrig kommer läka. Jag tänker på det dagligen. Jag får flashbacks. Jag skär mig för att bli av med bilderna, minnena. Det är det enda som fungerar.

Jag har en tvångstanke. Varje ord jag tänker eller säger skrivs med skrivmaskin framför mina ögon. Det är fruktansvärt påfrestande att se varje bokstav bilda ord efter ord så får man tänker eller pratar. Antar det är därför jag har så lätt för att skriva, för då ser jag ju bokstäverna på skärmen istället för för att se dem framför mig.

Jag har en fråga till er som läser. Vad vill ni läsa om- egentligen?
Jag har bättrat mig på att skriva om hur jag mår, för det var många som ville att jag skulle börja skriva mer djupgående om mitt mående igen. Och ni vet ju att det inte blir några bilder förräns jag har ett hem.
Men vad vill ni läsa om?
Jag känner att jag tappar er, att ni slutar läsa för att bloggen blir tråkig. Och jag vill inte ha en tråkig blogg. Jag vill ha en bra blogg som andra älskar att läsa. Så skriv gärna en kommentar. Tack på förhand. Puss.

Klicka på bilden för att förstora den. Mer gratisdesigner kommer. Om du vill ha del av någon av mina designer så kommenterar du deras inlägg så får du koderna (:

Spindlarna är överallt. Jag har i flera dagar legat sömnlös och förlamad av skräck när jag känner dem innanför min hud. Borde jag skrika?
Nej, då väcker jag Saskia och Ingalill som jag delar rum med.
Vågar jag springa?
Jag vågar, men spindlarna i taket kan anfalla mig om jag rör på mig. De är vaksamma.

Mina mediciner fungerar inte. Spindlarna dyker upp allt oftare och jag mår illa, gråter och vill spy av nervositet. Tänk om de verkligen dödar mig en dag?
Tre djupa jack i högerarmen för att få bort spindlarna innanför huden, och så får man skäll från personalen. "Det är äckligt för oss, Emelie. Det ingår inte i vår arbetsuppgift att plåstra om dig," sa dem igår kväll när det hela inträffade. Jag har inte bett om att bli omplåstrad. Det var en ren olyckshändelse att Therese såg blodet på lakanen. Jag hann inte gömma den blodiga sidan nedåt.
"Men jag ville bara att de skulle bli tysta..." sa jag lågt.
"Vilka då?" frågade de.
Vad skulle jag säga? Jag antog att de redan visste. Jag hade ju berättat när jag blev inskriven.
"Rösterna..."
Jag berättade inte mer. Jag berättade inte om spindlarna under huden. Jag berättade inte mer om rösterna. Jag fick inte, ville inte och tyckte inte det angick personalen. De är utbildade att ta hand om självskadare, ändå ger de mig bara skäll.

Ulrik: Du kan inte hålla på såhär Emelie. Det är fjärde gången denna veckan du skär dig här. Det är strikt förbjudet att skada sig på en vårdavdelning. Varför är du här, om du inte vill ha hjälp?
Hans röst var iskall. Jag som annars tycker om Ulrik, när han inte snokar för mycket, tappade mitt halvdana förtroende för honom på några sekunder.
Jag: Jag är här för om jag inte hade gått med på inläggning hade jag fått tvångsvård.
Han såg fundersam ut och gav ett "jasså" till svar. Strax därpå gick vi ut från samtalsrummet och jag återgick till att titta på tv.
En annan sak Ulrik klagade på var att jag sover bort hela dagarna. Jag går upp när vi ska äta, för de kommer och tjatar, men sen går jag och lägger mig igen. Jag förklarade för honom att det är för att jag är uttråkad. Hans svar var att jag kunde spela kort eller prata med de andra patienterna. Har de helt glömt bort att jag har lätt socialfobi, inte vågar prata med främlingar och får panik inombords när någon står bakom mig?

Idag jobbade Therese eftermiddag. Hon kom in till rummet och pratade lite kort med mig.
Therese: Vill du sluta skära dig?
Jag: Det finns inget annat som fungerar. Jag har redan prövat andra saker.
Therese: Okej.
Sedan satt hon still en stund, och sen gick hon.

Jag döljer en hel del för personalen. Frida, min kontaktperson, säger att det inte syns någonstans på mig utifrån att jag mår dåligt. Jag pratar glatt med de som tilltalar mig (jag vill inte vara oartig och fåordig, så jag pladdrar på så mycket jag kan) jag ler när jag pratar (falska leenden kommer automatiskt) och jag tar hand om min hygien och bryr mig om mitt utseende. Men de förstår ju inte att det är min fasad.
Men jag antar att om man inte skulle se min bara hud så skulle man kunna tro att jag mår toppen och inte har några problem alls. Men sanningen är att jag nog har mer ärr inuti än utanpå, och ändå har jag en hel del ärr och det kommer bli fler.
Rakblad är en drog, blodet är ruset och ångesten försvinner för en stund. Om det är värt den stunden? Ja. Utan tvekan. Jag är en selfdestruction-junkie säger läkaren här på avdelningen. Och jag antar att han faktiskt har rätt. Jag skulle aldrig, och jag menar det, aldrig kunna leva utan rakblad. Endast med dem vid min sida sover jag om natten, och endast med blodet kan jag vara lugn. Vi lever i en trasig värld där vi alla är mer eller mindre trasiga men vissa är verkligen helt söndertrasade.
Godnatt alla där ute. Sov gott, så hörs vi.

De stirrar på våra trasiga, ärrade armar när vi går i solen en sommardag.
De viskar och pekar, tänker fula tankar.
De önskar vi kunde lika gärna dö eftersom vi ändå försöker.
De är inga medmänniskor. De är okänsliga svin.

Att må dåligt och skada sig är inte för att man vill ha uppmärksamhet. Man gör det för att man måste.
Man kan ha demoner som beordrar en att skada sig, man kan ha ångest och panikattacker där ingenting annat hjälper och man kan ha en rad olika anledningar till varför man skadar sig själv.
När man skadar sig tillräckligt för att dö så får man en massa skit. Man förstår inte varför de inte ser hur äcklig man är, och varför de ska tvinga kvar en. Man är ju inte värd en plats på jorden. Men de gör det för att de älskar dig. De vill inte att du ska försvinna.

Det finns miljoner människor som dör pga självmord jorden runt varje år, och mer än dubbelt så många som försöker skulle jag vilja gissa på.

När jag skär mig är det oftast inte för att dö, utan för att tysta skriken, huvudvärken, ångesten, flashbacksen och paniken. När jag ser alla de hemska delarna av mitt liv får jag panik, extrem ångest och Molnet skriker efter blod. "Om du inte skär dig så kommer det aldrig sluta," brukar han skrika eller viska.
Men jag skär mig förutom pga honom också för att jag behöver det och är beroende.
Det går väldigt fort att bli beroende av rakblad och blod. För mig blev jag fast så fort jag hittade min röda sax att skära mig med, och det var fem år sedan.
Så mitt råd till dig som kanske börjat nu; sluta medan du kan. Annars är du fast.

Min allra högsta dröm är att alla ska må bra. Alla som är värda det. De som inte är värda att må bra är våldtäktsmän, mördare, djurplågare och ondsinnade diktatorer.
Men alla andra som faktiskt har ett rent hjärta mitt i all synd förtjänar ett bra liv. Ett liv utan monster, självplågeri, misshandel, våldtäkter etc. Det är rent ut sagt förjävligt hur samhället ser ut idag. Visst har där alltid funnits mord och misshandel och dylikt men nu är det ju överallt. Varför vill man göra andra människor illa?

För dig kanske jag bara är en i mängden som pladdrar på om en bättre värld. Men för mig är detta oerhört viktigt. Jag VILL att alla ska må bra. Jag VILL se en förbättring i världen. Jag VILL inte att jorden ska gå under pga hur vi förstört den. Jag VILL bara andras bästa.
Kan vi inte bara hålla sams så slipper man i alla fall en del av en otrygg vardag och mobbning.
För vi kan ju, om vi verkligen vill. Eller vad tror du?

Idag ska mamma boka tid hos frisören till mig. Jag klipper mig på Hair & Care som ligger i Odenhuset här i Trollhättan. De är faktiskt jätteduktiga!
Ska ha sån här frisyr fast spara längderna där fram vid ansiktet och öronen så jag kan ha löshår där. Tror det kan bli något bra av det faktiskt. Sen är frisyren superfin som den redan är! :)

Har även fått räkningen från studentmössan. Så antar den dyker upp när som helst. Skoj!

Skuggorna flyter omkring på väggarna. Det är bara två nattlampor tända i rummet. Min och en ny kvinnas.
Hon-jag-inte-vet-vad-hon-heter åkte hem idag. På ett sätt känns det skönt, för då slipper jag oroa mig så himla mycket för att jag ska störa henne när hon sover. Hon var väldigt lättväckt.
Den nya kvinnan vars namn jag glömt är rödhårig, har läsglasögon och lyssnar på klassisk musik. Hon verkar rätt trevlig, vi har utbytt ett par ord (hon presenterade sig och jag sa mitt namn) och så satt vi vid samma bord och åt. Antar hon satte sig där för att jag satt ensam. Men jag sitter alltid ensam. Ingen vill sitta bredvid ett äckel.

Mörkret inom mig växer. Det växer för varje dag som jag lever i ovisshet. Det är en konstant känsla av magont och jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig, var eller när jag ska bete mig det. Jag känner för att skära upp hela mig, låta inälvorna kräla ur mig på golvet som likmaskar. Men jag låter bli. Jag vill veta vart jag ska hem först, och har jag tur så kanske jag kan må lite bättre i en ny bostad.

Molnet skriker, men inte alls lika mycket som han gjorde 2008. Då var det riktigt riktigt hemskt. Jag fick syner, förflyttades till andra platser, hörde rösterna skrika som om de vore inuti mig och så såg jag honom. Jag såg Molnet.
Nu hör jag dem inte skrika, de mumlar. Ungefär som ett mummel på en restaurang, man hör dem prata men kan inte urskilja orden. Men med Molnet är det annorlunda. Han skriker och jag får ofta huvudvärk pga han hemska skri, men det är som sagt inte lika hemskt som det var då.
Jag vet inte vad det kan bero på. Jag tror inte på mina mediciner, jag tror inte på att de fungerar. Vad jag vet kan de ju vara placebo tabletter som man tar för att man tror de hjälper, utan någon faktisk hjälp.
Jag har ännu en medicin. Imovane. Nu tar jag Abilify, Lamotrigin, Theralen, Fluoxetin, Seroquel och Imovane. Egentligen ska jag få Lamotrigin på morgonen, men här får jag den på kvällen. Det tycker jag är aningen suspekt eftersom den inte är en sömnmedicin. Så här står det på Wikipedia om medicinen:

Lamotrigin är ett antileptika som används vid epilepsi samt som stämningsstabiliserande vid vissa psykiska sjukdomar, bland annat manodepressiv sjukdom, bipolär sjukdom typ 1. Lamotrigin har även visat sig fungera bra som stämningsbalanserande vid behandling för Emotionellt Instabil Personlighetstörning (Borderline).

Jag börjar misstänka mer och mer att de vill diagnostisera mig med Borderline. Jag har ännu ingen diagnos, vilket är konstigt efter över ett år hos BUP. Jag har aldrig fått göra något test eller någonting. Det är som om de vill att jag ska famla runt i mörkret utan att hitta lysknappen.
Först gick jag i DBT (dialektisk beteende terapi) som man använder på Borderline patienter. Sedan får jag medicin för det. Jag vill ju självklart inte säga något egentligen, men jag har mina misstankar ändå.

Det har tjatats om att jag ska få göra ett test här på vuxenpsyk men det har inte blivit av. Jag ska även prata med en psykolog här, men det har inte heller blivit av. Än en gång känner jag mig övergiven, och det gör jag ofta. Övergivenhets känslorna är bara för mycket.

Nu ska jag prata med syster. Hej då.

Igår blev en lyckad dag. Jag fyndade en hel del saker under rean som var i Etage huset på Överby.
Jag köpte en jättefin oversize cardigan med vit linje längs med ringningen och med guldknappar från Cubus. Sedan hittade jag ett par matchande svarta sidenshorts med hög midja, också med guldknappar och från Cubus. Sedan inhandlade jag ett vitt linne med spetskant, två blonderingar från Depend och en eyeliner från H&M samt en basker och leopardmönstrade vantar! Blev så kär i baskern och vantarna och fick ta något som ersatte Gina Tricot's fina set med vantar och mössa eftersom de inte fått in dem än.
Riktigt nöjd med vad jag köpt och nu har jag klart min outfit för morbrors begravning. RIP

Efter några timmars shopping blev mamma och Kimona hungriga, så mamma bjöd på middag hos MAX hamburgerbar. Ångest.
Jag åt upp men sedan visste jag inte vad jag skulle ta vägen. Äckelkänslorna vällde över mig och jag började nästan gråta när jag någon timme tidigare provade kläder i min storlek som jag knappt kunde röra armarna i. Men de var så fina... Måste kolla om Gina har kvar den där vackra armé inspirerade mjuka jackan. Den var sjukt vacker, jag blev nästan kär. Men jag skulle behöva den i två storlekar större än den jag provade och det är inte säkert de finns kvar, och den finns inte på hemsidan heller. Har letat som en dåre efter bild på mina inköp men varken H&M, Cubus eller Gina har bilder på de plagg jag köpt/ville köpa vilket är synd. De var riktigt riktigt fina.

Någon gråter i korridoren. En ung tjej som verkar väldigt förvirrad. Tror hon är nyinkommen. Det kommer och går folk här hela tiden. Klockan sex i morse kom en ny patient hit som delade rum med mig och Hon-jag-inte-vet-vad-hon-heter. Caroline hette den nya, men hon var bara här fram till klockan elva så nu står sängen återigen tom.
Jag ser nu att den gråtande tjejen är Hon-jag-inte-vet-vad-hon-heter. Hon verkar enormt förvirrad, nästan som om hon överdoserat något. Men hon är väl lite sån antar jag. Hon gråter hela tiden, suckar hela tiden och är knäpptyst. Jag kan inte tycka synd om henne även om jag vill. Jag är för upptagen med mina egna problem.
Just nu ligger hon i sängen mitt emot mig och gör pruttljud med munnen. Hon är aningen konstig, och det kusliga är att ingen av de andra patienterna här visar något som helst tecken på att vara konstiga. Alla verkar fullkomligt vanliga, "normala" om man ska säga det på så sätt.
57an är tydligen avdelningen för djupt deprimerade och självskadare. Här finns både medicinmissbrukare, föredetta knarkare och folk som skadar sig på annat vis. Ändå är jag den enda som skär mig. Alla andra har kortärmat och ingen har ärr. De kanske skär sig på benen, vad vet jag. Men det känns ändå som att jag är rätt ensam om att skära mig här på avdelningen.

Vet ni vad som irriterar mig något otroligt mycket?
Det är när folk hela tiden ska påpeka: "Du vet, du är inte ensam om att skära dig. Du är inte ensam om att må dåligt".
... Har jag NÅGONSIN påstått att jag är ensam om det? Har jag NÅGONSIN sagt "hej jag är ensam i världen om att må dåligt och skära mig!!! :D" ?
Jag VET att jag inte är ensam. Det finns hur många som helst ute i världen som skär sig, bränner sig, sticker nålar i sig, missbrukar eller mår dåligt av diverse olika anledningar. Det gör mig så förbannat irriterad. Minns inte hur många gånger folk säger sådär till mig. Sist var det Maryanne här på avdelningen, en av sköterskorna, som sa det med väldigt tyken betoning på orden efter att jag bett om två Atarax i småblodig trekvartsskorta från Tvätteriet Alingsås. Ändå är det de som ger mig skjortorna, och sen klagar de på att jag visar armarna. "Sånt beteende smittar", säger de.

Nej vet ni vad, jag är enormt trött på det här stället. Jag orkar inte vara här mer. Ändå är det först på tisdag jag har möte om mitt nya boende. Och det är inte ens säkert att de vet vart jag ska vägen. Känns skitbra, verkligen.
Johanna på socialen är verkligen dålig på att ha tid, trots att det är flera veckor sen vi sist pratade. Och då tycker man ju ändå att hon borde prioritera de fall hon inte träffat på länge. För vi är just socialfall, vi som inte har någonstans att bo. Och det smärtar inuti. Det gör riktigt ont att veta att ingen vill att man ska få bo där. Jag är hemlös. Och Gud vet hur länge till jag ska vara det. Jag kan inte direkt kalla vuxenpsyk ett hem. Det är bara mänsklig förvaring.

Kent - Vapen och Ammunition.

 

Herr Ångest är ständigt vid min sida. Han klöser mig inifrån med vassa klor och det gör ont.
Hjärtat är sedan länge för trasigt för att kunna lagas. Allt jag vet är hjärtesorg.
Min kropp är glasskärvor som andra skär sig på. Blodet bildar pölar som jag studerar med entusiasm. Blodet har fullständigt makten över mig och jag kan inte hålla vad jag lovar. Så patetiskt äcklig är jag. En lögnare.

En del tror att jag verkligen tror jag är en stjärnängel. Men i själva fallet är det bara en vacker metafor, en metafor för att jag önskar jag vore något annat än en hemsk människa. Människan är hemsk. Hon dödar och förstör vår jord. Miljöförstöringen blir bara värre och värre och jag har alltid varit rädd för att jorden ska gå under.
Redan som sexåring låg jag ofta sömnlös om nätterna och trodde jorden skulle gå under, och att mamma och pappa skulle dö. Jag trodde också att militären skulle komma in genom fönstren som låg mittemot min säng och skära upp mina handleder. Därför sov jag alltid med alla kroppsdelar gömda under täcket. Jag trodde på fullaste allvar i flera år att täcket var magiskt och skyddade mot allt ont.
Jag sover fortfarande med alla kroppsdelar under täcket. Jag är rädd för monstret under sängen, som är en zombie. Jag vet mycket väl att där inte finns någon zombie, men ändå är jag rädd. Jag får för mig att om jag sträcker ut en arm så kommer den äta upp armen.

Jag lever i en konstant fasa för allt och alla. Det blir värre för var dag som går. I början när
Therese som delar rum med mig kunde vi prata i timmar, nu säger jag bara godmorgon och kanske ler lite då och då om hon säger något.
Jarmo som också bor på 57an är 35-40 år och trevlig. Han har två barn, en kille på tolv och en tjej på femton år. Vi pratade en del i början och igår frågade han om jag ville se på den nya Sherlock Holmes filmen, men jag hade ingen ork så jag sa att det får bli en annan gång. Den gången kommer aldrig att bli av.

Jag isolerar mig allt mer och mer. Jag spenderar dagarna med att sova och skriva och äta. Jag har säkerligen gått upp 10kg i efter att ha varit här. Man bara äter äter äter.
Äckelkänslorna väller över mig som en våg. Hur ska jag någonsin nå mitt mål om jag äter hela tiden?

Jag kommer inte våga köpa byxor på ett bra tag. Jag vill inte stirra sanningen i vitögat och få fakta på att jag faktiskt inte kan ha min storlek längre. Får nöja mig med de byxor jag har. Men en dag ska jag kunna ha mina svarta och vita trasiga jeans igen.


Idag skiner solen, men inom mig är allt svart.
"Ser du allt svart och vitt?" frågade en av skötarna mig häromdagen.
"Ja. Färgerna är borta," svarade jag med ett leende. Jag är så van vid falska leenden att de kommer automatiskt.

Jag har en teori. Den teorin går ut på att jag förmodligen är inne på att bara köpa svarta och vita kläder pga mitt svartvita tänkande. Färgglada kläder känns så avlägset. Det känns inte som mig längre. Och jag som älskar färgglada tröjor.

Jag blir frustrerad. Mina kontaktpersoner håller inte vad de lovar. Ulrik skulle pratat med läkaren för två dagar sedan om min permission idag. Men varken han eller Frida har frågat Gabriel, som läkaren heter.
Jag vet ju att jag kommer på permissionen, men att de inte ens frågat gör mig arg. De lovade ju faktiskt...

Håller tummarna för att kvällen på Överby blir trevlig, och jag hoppas verkligen mössan och vantarna finns kvar på Gina. Annars vet jag inte vad jag gör. Vill jag ha något så kan jag gråta om jag inte får det. Patetiskt eller hur?

Förhoppningsvis flyttar jag härifrån avdelning 57 till en biståndslägenhet. Jag hoppas hoppas hoppas och håller tummarna. Det hela beror på när soss har tid att ha det där mötet jag så efterlängtar.
Så fort jag kommer härifrån blir det bilder!

Vilken av tiderna gillar du bäst?

Btw, måste säga att jag älskar dollielove, dolliecrave, cherrybam och alla de där sidorna. Grymt fina bilder har dem, därifrån har jag hittat alla mina småbilder till collagen.
Kärlek!

Jag hatar att bli väckt halv åtta på morgonen. Jag menar, det är ju inte skola. Speciellt inte när man är på ett sånt här ställe...

Imorgon ska jag äntligen få komma ut en sväng. Mamma och syster kommer och hämtar mig och sen ska vi till Överby köpcentrum som ligger här i Trollhättan och gå på tjejkväll som det så finurligt heter.
Jag ska till Gina Tricot och köpa de söta vinternaccessoarerna jag laddat upp bild på i tidigare inlägg, samt köpa blekning, hårspray, eyeliner och sen spara lite pengar så jag har till julklappar och nya angelbites.

Har ni några planer inför helgen, eller blir det en tråkig hemmasittar kväll? (:

 

Jag håller på med en ny design (jag har ju inget att göra här). Ungefär såhär ska headern se ut. Kritik tack, både negativ och positiv. Jag vill utvecklas till det bättre!
Min N knapp är as trög och det går knappt att skriva med den utan våld. Så jag får lite agressioner ibland, ja.

Idag har jag inte ens orkat fixa mig, vilket är ovanligt för att vara jag på en öppen plats. Men jag har absolut ingen ork och sover sover sover.
Såg dock på The Blair Witch Project tidigare under dagen, för tredje eller fjärde gången nu. Den är kass, men alltid något att se på om man har tråkigt. Och jag tror den var rätt bra på bio, men den lämnar en massa frågor efter sig och sånt stör jag mig på. Jag vill ju veta vad som hände.
Ni som inte förstår riktigt vad jag pratar om eller aldrig ens hört talas om filmen kan ju se den. Den är ändå en sån film man måste se.

Internet har fungerat ovanligt länge just nu, har faktiskt varit inne i över en timme. Annars brukar det ta några minuter, vanligtvis två eller tre, innan täckningen dör.

Well det var väl allt för nu. Har inte så mycket mer att skriva om, dagarna här ser ut som alla andra dagar här och det är inget vidare roligt. Men jag är fortfarande pissed off på Johanna som ställer in fredagens möte. Jag har ingen ork eller lust att pendla från NÄL till skolan i några dagar. Det tar ju en enorm tid.
Hej då!

Mötet på fredag är inställt. Min kontakt, Johanna, på socialen kunde inte. Och det säger hon idag när hon sist gång sa att fredag minsann gick an.
Jag är arg. Detta innebär att jag får stanna här ännu längre... Jag hoppas i alla fall att hon kan redan på måndag.
Annars vet jag inte vad jag gör.

Nu dör nog täckningen snart, så kan inte skriva mer. Poss på er, ni är underbara.

Jag har skrivit 23 sidor på min självbiografi. Det är inte mycket, men i alla fall en början.
Men otur som jag har så visade det sig att det bara var en trial (en testversion) av Office, så nu kan jag inte fortsätta skriva utan måste skriva ut det jag skrivit och börja skriva i något annat dokument. Jag har alltid sån otur.

Idag har jag sovit bort dagen som jag gör varje dag här. På fredag är det dock möte med soc, BUP och cheferna för båda och vi ska disskutera boende. Ulrik, min kontaktperson utöver Frida här på 57an tror jag får egen lägenhet fast i ett område där fler som mår dåligt bor och så finns det en personalbyggnad så de kan komma när man behöver dem. Det tycker jag låter rimligt så jag hoppas på det. Så länge man får gå ut, ha internet och ha sleepovers så är jag glad. Hihi.

Från och med idag (och denna gång menar jag det) är det slut med godis. Bara choklad ska jag ha kvar, för jag insåg idag hur äckligt godis är. Det smakar ju bara skit egentligen, medan choklad smakar ljuvligt. Jag vet att jag sagt det förr, men idag tog jag faktiskt ett bra steg inom maten också så jag känner mig lite stoltare. Och minus godis kan det här ju gå riktigt b ra.

Jag undrar vart alla kommentarer och läsare tog vägen? De som kommenterar är i princip två och samma personer och det gör mig fundersam. Jag kan ju inte ladda upp bilder eftersom jag inte får ha kamera här, och det finns inte direkt något att fota här heller. Jag menar, hur kul är det att fota ett sjukhus och en patient?

Täckningen försvinner ideligen och det stör mig. Den är död nu så får posta det här senare när den väl vill fungera som den ska. Jag-hatar-allt-här.

Eftersom jag är så beroende av internet i och med att mina allra största intressen och de flesta kontakter finns där är internet verkligen något för mig. Jag pratar ju inte i telefon så därför blir MSN ett bra alternativ till att hålla kontakten. SMS funkar, men jag har i princip aldrig några pengar på mobilen vilket är sämst.
Sen har jag ju bloggdesign och bloggandet som stora intressen. Jag älskar att skriva och älskar att göra bloggdesigner.
Men nu ska jag försöka få täckning, hold on.

EDIT: Det tog mig 4 timmar att få täckning. Inte okej.