Lillgården

Göteborg - Örgryte - Lilla danska vägen 11 - Lillgården.

Jag var där idag. På studiebesök.
Mitt första intryck var att wow, det här är inte ett litet hus. Mina andra intryck var att rummet som eventuellt blir mitt var stort och hade en walk in closet.
Mitt tredje intryck var av personalen som jobbade idag. De var snälla och trevliga, men när vi delades in i två grupper, jag och två ur personalen och mamma, Elisabet och chefen för Lillgården, så blev jag osäker. De bad mig berätta om mig själv, de bad mig ge exempel. Och det sved att ta upp allt gammalt igen. Jag vill ju bara glömma men jag kommer ju aldrig glömma.

Roberto: Om jag förstått det hela riktigt så ser du inte ditt skärande som ett problem. Vad vill du ha för hjälp av oss?
Jag: Jag vill kunna må bra. Jag vill slippa den här ångesten. Och jag vill lära mig säga nej.
Roberto: Okej. Vad är ditt mål?
Jag: Egen lägenhet. Med två katter.
Jag gav till ett leende. Tanken på katter gör mig glad.
Den andra ur personalen som också var i rummet med mig och Roberto minns jag inte namnet på. Garcia eller något sådant var det. Vi kan låtsas som det för tillfället.
Garcia: Åh, katter. Vilken sort?
Jag: Bondkatter, eller helst leoparder. Jag älskar leoparder. Men alla katter är fina.

Efter ungefär en timme var vi klara med vårt samtal. Jag hade hunnit fråga om den näst viktigaste frågan efter dator och internet: får man har rakhyvlar?
Det får man, om jag kan hantera det. Jag sa att det är nog bäst de har dem och att jag får be om dem när jag ska ha dem.
Garcia: Hur kommer du att klara dig utan att skära? För här får du ju inte skära dig.
Jag: Jag kommer ju skära mig nån gång. Man kan ju inte sluta helt tvärt.
Hon sa inte så mycket till svar och det gjorde mig ingenting. Jag vet ju att jag inte kan sluta bara sådär, och de som är "experter" inom området borde ju faktiskt förstå och veta det.

Det enda jag såg som negativt med Lillgården var väl det att de mellan raderna sa att om jag skär mig så får jag inte bo där. Men... det är ju därför jag ska bo där? Så många frågor jag inte vågar ställa.

Nu känns det hela omtumlande. Under hela samtalet satt jag och hade en konstig tanke som vägrade ta sig ur mitt huvud. Det var en körsbärs tomat som var delad i två, och i dem var det spad från fetaost. Den bilden hade jag i en timme i huvudet så det var rätt svårt att fokusera på det jag skulle.

Jag vet fortfarande inte om jag får flytta in. De ska ta upp frågan med hela personalstyrkan, vilket blir på onsdag förmodligen. Så jag antar jag får bo kvar här på NÄL i två veckor till eller något. Suck.

Jag är så utmattad efter alla nya intryck. Allt jag vill är att sova just nu men det kan jag inte för jag orkar inte. Hopplöst allting.

Jag: Jag är rätt impulsiv av mig.
Roberto: Kan du ge ett exempel?
Jag: När jag överdoserar. Då får jag för mig att göra det utan större anledning. Jag bara känner för det.
Vissa dagar vill jag dö och nästa dag inte. Det är en ständig ovisshet.
Garcia: Vill du dö?
Jag: Det går från dag till dag. Jag kan inte svara på den frågan.
Roberto: Men du vill hit?
Jag: Ja, verkligen. Det verkar bra här, och bara jag får en trygg miljö så skulle jag må bättre och slippa självmordstankar.

Snälla låt mig bo hos er. Snälla... Ni är mitt sista hopp.




Anonym

håller tummarna för dig <3

Bambi

Jag hoppas att du får platsen. <3

Muff

Åh, jag hoppas verkligen för din skull att du får bo hos dem. <3

Niche

ååh! hoppas det går bra för dig!

och hoppas verkligen att du får en plats där<3

Maskrosmor

Hoppas verkligen att du får flytta dit för de låter ju ändå rätt bra. 'håller tummarna'.



Sen hoppas jag också att du när du vaknar upp i moron ska känna att "nä usch, jag vill inte skära mig mer". För då blir de nog lättare att sluta.

HannaH

önskar dig all lycka <3

Lisette

Hoppas du får bo där, håller tummarna! <3

Anonym

håller tummarna.




NAMN ALIAS

BLOGG WWW

VAD VILL DU SKRIVA?


Spara info