Om drygt en timme är det möte med folk från biståndet. Jag tänker inte vara kvar här, och det kommer jag vara tydlig med. Nu har jag varit här i ca tre veckor och jag behöver inte vara här. Det finns så många andra som behöver platsen mer än jag gör, och avdelningen är redan överfull. Med 16 platser är det 21 patienter, alltså väldigt överfullt.

Jag kommer ta upp att de för för i helvete fixa en bostad åt mig nu för jag mår så mycket sämre av att vara här, missa skolan och inte kunna träffa folk jag vill umgås med. Jag saknar sena kvällar på MSN och jag saknar att kunna gosa med underbara Tex när jag vill och jag saknar Bambi och Hanna och Lina och hela Göteborg. Jag saknar att prata med mina änglar och jag känner att jag glidit ifrån precis allt och alla. Psyk har förstört mitt liv.

Mamma ska vara med på mötet och pressa socialen eftersom jag inte vågar säga så mycket. Så hon kommer trycka i dem att jag verkligen inte kan stanna här och att det är deras skyldighet att hitta ett boende åt mig. I onsdags när vi hade möte sa de allihop att de skulle "sova" på saken. De hörde aldrig av sig dagen efter, och i fredags när jag skulle bli utskriven säger Ulrik att Johanna inte hittat ett boende åt mig. Men för i helvete hur svårt kan det vara? Ni har själva sagt att det finns tillfälliga bostäder man kan få låna, men det futtiga argumentet till varför jag inte kan bo i en sådan bostad är för att de tror jag kommer ta livet av mig, vilket jag inte tänker.
Jag blir så arg och besviken på samhället. De förstår ju ingenting. Ändå är det deras jobb att förstå sig på folk med problematik. Jag blir så trött. Och ååååh jag vill bara komma härifrån!