Imorgon kommer Julia hit och jag längtar verkligen! Har städat och handlat och duschat så nu är jag färdig med alla måsten.
Mamma kommer imorgon förmiddag med täcke och sen vet jag inte vad jag ska hitta på innan Julias buss anländer. Kommer i alla fall vara vid Resecentrum i god tid så jag inte missar något!

Helgen kommer bli kalas och jag ser verkligen fram emot den!

Dagen har varit lång och stressig. Har i alla fall tvättat och hämtat ut Cipralex på Apoteket. Tittade inte på klockan när jag gick så när jag kom till stan var det helt öde och alla affärer var stängda och jag fick lite panik. Såg att klockan inte ens var halv tio och allt öppnar tio, inklusive Apoteket. Fick vänta men tillslut fick jag tag i medicinen, men fanskapet Gunilla på vuxenpsyk har fortfarande inte sett till att jag får nya recept så Imovane är slut och jag har inte ens fått recept på Haldol trots att jag skulle börjat med den förra eller förrförra veckan. Båda mamma och Elisabet på BUP har ringt henne men nej, det skiter hon i. Och hon har inte kontaktat mig ännu heller. Blir så fucking förbannad på psykiatrin och folk i allmänhet. Behöver ju mina mediciner!!!

Jag har i alla fall fått svar från både Gudrun och Solveigh på boendestöd och vi har beslutat att låta boendestödet vila ett tag men jag är fortfarande "kvar" eftersom det inte är beslutat vem som ska dela ut mina mediciner. Det var meningen att mobila teamet skulle dela ut dem i två veckor, och nu har det gått fyra veckor och ingen har hört något om vem som ska dela ut dem framöver, varken socialtjänsten eller mobila teamet. Det är också något som Gunilla har ansvar för att ordna men hon är helt blåst i skallen. Jävla kärring. Orkar fan inte med alla idioter...

Köpte världens godaste kakor idag, ICA's cookies med vit choklad och tranbär. De godaste kakor jag någonsin ätit, kunde inte slita mig ifrån dem så åt upp allihop. Fick såklart ont i magen efteråt, även om jag inte åt upp alla på precis samma gång. De får jag köpa igen!

Imorgon blir det storstädning och om jag orkar ska jag bege mig ut och köpa mjölk och smör och toalettpapper. Orkade inte idag.

Gick förresten vilse när jag skulle hem från stan. Dagdrömde och var helt i min egna värld när märkte att jag var på en gata jag aldrig sett förut. Såg motorvägen (?) och fick panik. Men följde min instinkt och hittade i alla fall hem tillslut.

Idag är en riktig skitdag och jag är förbannad. Det är faktiskt psykiatrins ansvar att skriva ut recept och ta kontakt. Och vad fan krävs det? Mamma pratade med Gunilla förra veckan och frågade vad fan hon höll på med eftersom hon ställde in när vi skulle ses första veckan i april men aldrig kom och sen inte hört av sig om ny tid och inte tar ansvar för medicineringen. Och hon har inte hört av sig ännu och jag orkar fan inte. Känner för att slå ihjäl henne om jag ska vara ärlig. Är så jävla arg.

God kväll!
Jag har sovit hela dagen idag igen. Vaknat då och då men somnat om igen. Vet inte vad det är med mig...
Gick i alla fall upp vid fem-tiden nu i eftermiddags och sen gjorde jag pasta. Dock blev det inte gott för jag hade krossade tomater på och de var okryddade och i det stora hela smakade det väl bara vatten och tomat med tuggmotstånd (pastan.) Ingen höjdare, men imorgon får jag pengar och då ska jag handla!

Har bokat tid i tvättstugan imorgon mellan sju och tolv på morgonen. Tidigt, men det behövs göras. Sen ska jag både dammsuga och moppa golven på torsdag. Golvet vid diskbänken är alldeles kladdigt och jag vet inte vad det kommer ifrån. Lagom ofräscht sådär, men det blir nog bra när det väl är städat.

Har väl inte så mycket mer att skriva om nu. Har ju inte gjort något idag så.
Uppdaterar mer senare/imorgon.

Ännu en dag har snart dragit förbi och jag har inte gjort något vettigt av den alls. Sov länge för jag var jättetrött idag igen. Har många sådana dagar nu igen, där jag vaknar och känner att jag får ligga kvar för att vakna några timmar senare och känna samma sak igen. Hade gärna varit ute idag nu när det äntligen är fint väder nästan varje dag, liksom utnyttjat timmarna. Men det är inte roligt att vara ute själv så det är väl som det är.

Mitt musiksällskap idag är Weezer och de är så bra! Tycker mycket om dem!
På onsdag får jag pengar och då måste jag handla sånt där nödvändigt, som mjölk och smör etc. Min mjölk är nästan slut så jag kan inte göra oboy.

Har pratat med mamma idag också, och hon kommer förbi med gästtäcket på fredag. Julia måste ju ha ett täcke liksom, haha.
För övrigt händer ingenting denna veckan. Får gå ner i tvättstugan imorgon och boka tid innan fredag för jag måste tvätta sängkläder och mina gardiner. Ser så tomt ut utan gardiner!

Nu ska jag fortsätta lyssna på musik och kanske ta en cigarett till.

Love you to Death - Kill Hannah
My Mother Said - Kisses for Kings
Ignore the End - Kisses for Kings
Mannen i Den Vita Hatten - Kent
No Time For Us (akustisk version) - Broder Daniel
When We Were Winning (långa versionen) - Broder Daniel
Wake me up when September Ends - Green Day
I want to Master Life and Death - Drop Dead, Gorgeous
Nu kan du få mig så lätt - Håkan Hellström
Time is Running Out - Muse
Mr. Brightside - The Killers

Utan speciell ordning. Fina låtar med fina texter som jag känner igen mig i.

Jag vaknade vid två i eftermiddags, fast jag har vaknat då och då innan det men inte orkat mig upp ur sängen.
Vid halv fem ringde mobila teamet och sa att de kommer hem till mig nu. De har inte varit här än, och jag förstår inte varför de säger så när de inte håller sig till det. Jag har aldrig tyckt om dem, för de har påklistrade leenden och de bryr sig inte ett dugg. De frågar varje dag hur jag mår och jag säger alltid samma sak; att det är okej även om jag inte menar det. De säger bara att det är bra och sen ger de mig mina mediciner, ser på när jag tar Cipralex och sen går de. De stannar aldrig mer än tre minuter och det gör mig både arg och glad. Arg för att jag tycker att de inte tar jobbet på allvar, och glad för att jag inte vill att de ska fråga mer, för jag vill vara ifred. Ifred från främmande folk som bara kommer för att det hör till deras arbete. Sånt kan jag vara utan.

Jag ska maila Gudrun, eller om det är Solveig, vet inte, om boendestödet. Jag vill inte att Linda ska komma hit mer. Hon är jättesnäll och bra men jag vill inte att andra ska bestämma vad jag ska göra av min tid. Jag vill inte gå omkring med någon och försöka öppna upp mig, när den gör det mot betalning. Jag vill inte att någon ska få betalt för att vara med mig. Det känns fel, jävligt fel. Det blir liksom bekräftat att man måste bli köpt för att vilja vara med mig och det gör ont.

Har ingen ork att skriva mer. Får se när jag uppdaterar igen. Längtar i alla fall till fredag.

Nästa helg kommer fina Julia hit! Ska bli så galet roligt att träffa henne igen och jag längtar som ett as! Kommer bli kalasbra!
Julia är min fina ängel och hon har en alldeles speciell del av mitt hjärta. Älskar dig, fina vän! ♥

Sovrummet/Vardagrummet. Min säng, tv, tv-spel, två fotöljer.

Ja, ni ser själva. Min fina Hello Kitty tvättkorg där bakom och slangen tillhör min lilla dammsugare.

 

Tv:n och Nintendo 64! Har lånat hem det :D Och Zelda spelen :D Dock får jag inte tv:n och Nintendo:t att samarbeta... Får be om hjälp angående detta!

 

Min lilla säng och mitt fina överkast och mina fina kuddar.

Min ena hylla med några Hello Kitty saker och andra allmänt rosa ting.



Bordet och stolarna jag fick igår. As najs är dem!
Sen har jag två svarta pelare eller vad man nu ska kalla dem, på vardera sida om ingången till kök och badrum. Tänkte ha ljusslingor där sen.

Ovanför bordet har jag ännu en hylla med lite krimskrams på.



Mitt kök. Inte så stort men det är lagom! Diskho, diskbänk, spis/ugn och kyl och frys samt några skåp.


Das badrum! Inte så mycket att säga där, haha.


Handdukstork och handfat samt handdukar. Sånt där jätteintressant...


Mitt kontor. Där ser man även fönstret jag brukar sitta i. Hade öppet fönstret så solen var väldigt stark så jag gick aldrig in i kontoret, men där finns inte så mycket ändå mer än två garderober. Mitt lilla kontor ligger precis bakom sängen kan man väl säga. Man ser lite av sängen i högerkanten av bilden.

 

 

Som vanligt gör allt som mest ont under kvällen/natten och det har spritt sig från hjärta och själ till kroppen så den värker. Gör jätteont, men inte lika ont som insidan.

Senaste timmarna har jag lyssnat på Muse och rökt gång på gång. Någon gick förbi och såg upp mot mitt fönster och stirrade en stund på mig. Det var obehagligt, men det var förmodligen för att jag bara satt där med benen dinglandes över kanten och stirrade tillbaks. Gillar inte när folk stirrar, även om det förmodligen inte är så vanligt att folk i det här området sitter halvägs utanför lägenheten och röker när mörkret infaller. Men jag bryr mig inte, jag har för mycket annat att tänka på, sånt som jag inte väljer själv utan sånt som bara kommer av sig självt, tankar som vägrar försvinna och som kommer om och om igen. Jävla tankar. Jävla allt. Jävla liv.

Jag har spenderat några minuter då och då till att studera vänster handled och fantiserat om gapande sår men jag har ingen ork att skära. Ingen lust, inget tvång. Och jag är för svag just nu. Jag har varit svag ett bra tag, liksom kraftlös. Orkar knappt lyfta upp saker och än mindre skära. Det kräver kraft och koncentration och jag har inget av det.

Jag är både trött och pigg men det känns som jag inte kan gå härifrån, som om jag väntade på något, eller kanske någon. Säkert bara ännu ett hjärntrick för att få mig otålig och rastlös, och min hjärna har lyckats. Min hjärna lyckas alltid.

Det känns som att jag är ute i rymden och ser ner på jorden och kan se människor i alla länder. Men jag är inte där, jag är inte i något land. Jag är inte en del av den värld jag ser. Jag undrar vart jag är, om jag ens existerar. Ofta tror jag att jag inte gör det, för det är så det känns. Jag känner mig inte delaktig i någonting längre. Jag bara finns någonstans men jag är aldrig riktigt där. Jag undrar vem det är som tagit över min kropp, för jag känner henne inte.


Nu gör kroppen för ont så jag går och lägger mig. Klarar inte av dubbelvärk.

Dagen har spenderats hos mamma och Tommy. Det var vi, min syster, hennes pojkvän, två av Tommys barn och hans dotters man och två barn och hans sons flickvän, samt hans mamma och min mormor. Tror vi var tretton sammanlagt, kändes fullknökat. Ugh, gillar inte när det är så mycket folk!
Satt ute en del i solen i trädgården men mest tid spenderades väl vid bordet med det vanliga överflödet av mat som Tommy alltid ställer till med vid högtider, haha. Fick med mig vegetariskt bacon, soja coctailkorvar och Port Salut ost som är nomnom!

Vid halv sex fick jag skjuts av Jimmie och Jeanette. Jimmie är Tommys ena son och Jeanette är Jimmies flickvän. Jag fick åka med dem hem en sväng, för i bilen frågade Jeanette lite på skoj om jag behövde barstolar och barbord, och det har jag faktiskt letat efter så jag sa ja så jag följde med dem hem och tittade på möblerna och de var jättefina så jag fick dem :D Jimmie lackade bordet medan jag var där och han kommer hit med det imorgon men stolarna fick jag med mig redan idag. Jättesnällt av dem, så nu har jag bättre bord och stolar än innan och det känns fint.

Imorgon kommer även mamma och mormor hit, för att mormor ska få se min lägenhet. Så när jag kom hem städade jag och sen ringde jag mamma och frågade om hon kunde ta med sig mina gamla matsalsmöbler imorgon och det kunde hon. Och så har jag fått mina mediciner nu och det löste sig med Cipralex, mobila teamet fick ta från sjukhuset så nu har jag fått den i alla fall. Ska även få börja med Haldol igen, eftersom den togs bort under tiden för den psykiatriska utredningen men nu är den i princip klar. Får veta mer nästa gång jag ska till BUP vilket blir den 20e maj tror jag. Dock är min kontakt på vuxenpsyk inget vidare bra på att ha kontakt så jag vet inte ens om jag fått recept på det. Behöver recept på Imovane också. Mamma ringde häromdagen och frågade vad Gunilla på vuxenpsyk håller på med, eftersom hon skulle varit hos mig den femte april men ställde in och inte hört av sig sedan dess och jag inte fått någon ny tid hos läkaren heller. Så jag tycker ju hon borde sagt till läkaren om recept på Haldol men nej, de lever i sina egna små världar där på Pilen (vuxenpsyk.)

Ikväll blir det att slappa framför datorn. Har inga direkta planer för påsk så det blir väl det vanliga att sitta här och inte göra så mycket.

Nu har jag nog skrivit ner det mesta om dagen. Vi hörs senare, bloggen!

Idag var jag med Linda, som är mitt boendestöd. Hon är jättesnäll och trevlig och vi gick till stan för jag skulle hämta ut Cipralex från apoteket men den var slut i både Trollhättan, Vänersborg och Uddevalla och de får inte in ny förrens på tisdag. Jag har redan varit utan den i tre dagar nu och det är ju inte så himla bra. Mobila teamet var här nyss och de sa att de skulle ringa till sjukhuset och höra om någon avdelning där har medicinen. I så fall har jag kanske tur och får den imorgon vid nästa besök av mobila teamet.

Efter det misslyckade besöket på Apoteket gick jag och Linda och köpte glass och dricka. Sedan gick vi längs Göta Älv och kom till Folkets Park och så fortsatte vi gå och prata om allt möjligt; musik, mode, djur och inredning. Tillslut var vi framme vid min port och där skiljdes vi åt. Hade det helt okej :)
När jag kom in igen så var jag jättetrött, för jag hade vaknat tjugo minuter innan Linda skulle vara här så jag stressade och var fortfarande trött, så jag passade på att sova ut när jag kom hem igen. Hade en jättekonstig dröm om att jag levde på 70-talet och jag och mina vänner (som jag aldrig sett så hjärnan hittade på dem själv) var så hungriga och det ösregnade och vi var hemlösa så vi fick tillslut komma in på ett motel där vi fick mat och så var det någon snubbe som upptäckte mig och så blev jag en porrstjärna o_o Gjorde det för pengarna men ändå, det var en mysko dröm...

Nu lyssnar jag på Avril Lavigne's senaste skiva; Goodbye Lullaby. Den är bra och jag kan relatera till många av texterna. Mer än så gör jag inte, jag har ingen direkt lust att se på film så jag sitter här med musiken, hatet och tårar jag gör allt för att hindra släppa loss. Mår fortfarande lika dåligt som igår kväll och jag känner mig så svag. Det spelar liksom ingen roll vad jag gör så blir allt fel och jag känner mig så ensam. Orkar inte skriva om det så jag lämnar inlägget här.

Take care.

Min finaste Julia har planerat att komma och besöka mig någon helg framöver! Blev så glad att jag fick tårar i ögonen. Hon är bäst, min Julia. Hon är min vackra ängel och jag älskar henne massor!
Tack Julia, du gjorde min dag med din fina plan! Vi ses snart ♥

Jag är ett vrak. Bröt ihop nyss och blev alldeles yr och svimfärdig. Fick luta mig mot en vägg så jag inte skulla ramla fastän jag egentligen ville ramla ihop i en hög, krypa ihop och bli uppäten av all jävla ångest och allt jag tänker på är att jag vill dö just nu. Stod i fönstret och rökte och jag ville hoppa men det är inte högt nog. Men det är inte så jag vill dö heller, jag vet precis hur jag vill dö, men inte när. Jag har bitit ihop länge nu men allt rasade samman nu ikväll. Det är inte jag som styr min kropp, det är hon. What can I say? She's back...
Äldre läsare vet nog vem jag menar, men för er nya läsare så finns den här länken. Kanske inte förklarar allt men en del. Nu ska jag lyssna på depplåtar tills jag somnar.

Nu har jag klippt mig och även om det inte riktigt blev som jag tänkt mig så blev jag faktiskt nöjd. Det blev typ sån frisyr som Twiggy hade när hon hade kort hår :) Försökte ta bild men de blev inte bra så det får bli en annan dag. Men nu är i alla fall nästan allt det slitna borta och det känns bra. Då kan jag liksom börja om på nytt och förhoppningsvis få friskt hår igen.

Jag har fått ett väldigt vackert brännmärke... Ironi, alltså.
Skulle vända min ena macka i ugnen men såklart brände jag mig och det svider. Hatar att bränna mig. Ett tag hade jag någon slags ugns-fobi då jag vägrade öppna ugnen så det var alltid mamma eller min syster som fick öppna och stänga den om jag använde den. Var så rädd för att bränna mig. Det var i och för sig många år sedan men jag har alltid haft respekt för spisar och ugnar just för att de kan bränna en.

Ikväll har jag inga planer alls, som vanligt. Det blir nog datorn med antingen film, Buffy eller musik och internet. Får se vad jag känner för. Såg förresten Titanic II tidigare idag och den var så himla dålig att det nästan kändes skamligt. Inte ett dugg bra och animationerna såg ut som i mitt Mysteriet på Greveholm spel och det är från 96-97 någon gång. Nej, verkligen inte sevärd.

Det var allt för mig just nu. Uppdaterar mer när jag orkar :)

Ringde frisörsalongen idag och jag fick en tid redan imorgon! Känns bra även om jag inte riktigt vet hur det kommer bli... Vet i alla fall hur jag vill göra med håret bak och på vänster sida men luggen är ett frågetecken. Den är ju galet sliten och jag blir inte förvånad om frisören säger att det är bäst att klippa av den. Jag gillar min lugg men det finns inte så mycket att göra åt saken.

Har tvättat håret som en galning idag för den lila är för stark och den ser nästan blå ut. Trots omkring 7 shamponeringar är den fortfarande likadan så jag gav upp. Men när färgen bleknat ska jag färga tillbaks det till röd/brun för det slet nästan ingenting på håret, märkbart i alla fall. Hatar när jag får sådana impulser att antingen klippa håret själv eller bleka sönder det eller färga det. Det är liksom som om någon annan styr mig trots att jag vet att det inte kommer bli bra. Nu har jag lyckligtvis inte klippt mig själv på månader, inte sen innan jag klippte mig sist som var någon gång för länge sedan som jag inte ens minns. Augusti kanske? Har ingen koll.
Nu ska jag försöka göra likadant med impulsiva hårfärgningsattacker; sluta göra dem. Får se hur jag lyckas med det men med lite tur så!

Kvällsångest ikväll igen, som alla andra kvällar.
Jag mår inte bra, inte ett dugg. Jag är fast i ett mörkt hål som suger ner mig djupare och djupare för var dag som går och kvällarna är värst.
Jag lyssnar på Green Day ikväll, och just nu spelas låten Wake Me Up When September Ends och jag blir nostalgisk. Jag har många minnen sammanlänkande med just den låten och jag börjar gråta en sakta och tyst tår. Står i fönstret i många omgångar och kedjeröker medan jag sjunger med i låtarna som spelas. Minnen kommer tillbaks i form av flashbacks och jag befinner mig åter i mina tidiga tonårsår.
I en av flashbacksen ligger jag i min dåvarande klasskamrats säng och han ligger tvärs över mig med huvudet mot min mage och vi lyssnar just på den låten, Wake me up when September Ends. Det är mörkt ute, kolsvart, och rummet är nedsläckt. Vi pratar inte, bara ligger där och lyssnar på låten om och om igen. Det kändes så bra, vi var bra vänner. Tidigare hade jag bara varit hos honom i sällskap med andra, men denna kväll ringde han och frågade om jag kunde hjälpa honom med matten, vilket jag tyckte var konstigt eftersom jag alltid varit urusel på matematik och han var klart bättre än mig, men jag blev glad och gick över gården till hans lägenhet som låg precis mitt emot min. Såklart varade inte vår vänskap så värst länge, som vanligt. Men den var fin medan den varade och det minnet är ett av de få bra minnena jag har från den tiden.

Jag tänker mycket på det förflutna, det har jag alltid gjort. Men på sistone är det inte det dåliga jag minns, utan det bra och jag saknar det faktiskt. Det är mycket jag saknar, men framförallt är det nog trygghet och att ha någon som bara finns där, alltid.

Nu ska jag ta mina minnen och tårar utanför fönstret och röka igen samtidigt som jag sjunger med i fina låtar. Ha en fin kväll.

Jag har blekt håret i två dagar nu (tre blekningar sammanlagt, ajaj) och nu har jag tonat det mörklila. MEN såklart, med min vanliga tur, så tappar jag jättemycket hår och halva luggen är av på vissa ställen så den är alldeles hackig. Emergency haircut is badly needed! Vet dock inte hur jag kan klippa mig för jag har inte så mycket hår att klippa. Det här känns inte bra. Måste blekning slita så förjävligt mycket på håret?!
Ska ringa min frisörsalong imorgon och se om de kan rädda mitt hår någon gång denna vecka. Behöver hjälp as soon as possible liksom.
Jävla hår :c

När jag får pengar ska jag köpa ett par sånna här, som en liten inflyttningspresent till mig själv :) Grymt snygga!

Nu har jag fått veta när boendestödet kommer sättas igång, och det blir nästa torsdag. Hon som kommer heter Linda och det är beslutat att hon ska komma varje torsdag mellan två och fyra på eftermiddagen. Dock stod det ingenting om medicinutdelning i mailet, men det har pratats om att hemtjänsten ska ansvara för den. Känns som att det är på tok för många människor inblandade i mitt liv och det känns jobbigt, som om jag är exponderad för alla utan att kunna skydda mig.
Jag hoppas Linda är bra men jag vet inte vad vi ska göra de två timmar hon är här varje torsdag. Finns liksom ingenting att göra i denna stad och jag är rädd för pinsamma tystnader. Hoppas verkligen det går bra, men jag kan inte hjälpa att vara orolig och nervös.

Idag kommer hyresvärden hit och ska hjälpa mig med lite saker. Badrummet är en mindre katastrof nämligen. Låset ramlar ut och handfatet är löst så han ska fixa det. Och så ska jag få mitt namn på postboxen. Måste även fråga om jag verkligen fått rätt nyckel till tvättstugan för ingen passade och jag försökte flera gånger med alla nycklar. Behöver tvätta...

Jag känner mig jättetrött så jag ska nog gå och lägga mig en liten stund. Sover väldigt mycket nu igen.
Hörs senare, bloggen och läsare. Take care.

Min lördag var underbar!
Jag gick ut från trapphuset och kände att det var varmt och skönt och blev genast på bra humör. Gick mot busshållsplatsen och väntade på bussen medan jag rökte en cigarett. Solen var så behaglig och jag kände redan då att dagen skulle bli toppen.

När jag såg Hanna på långt håll kände jag saknad, glädje och ett wow. Hon är så fin, min Hanna. Hon strålar.
Vi gick mot Kungsgatan och tittade lite i affärer och jag köpte min Broder Daniel tygpåse och den är så fin! Är jätteglad över den.
I väntan på Lina satte vi oss då och då och pratade lite, rökte och lyssnade på indianerna som spelade musik och dansade. Jag köpte även en ny kavaj som är superfin och nya kulor till mina cheeks! De är silvriga med diamantstenar på, jättefina!

När Lina kom köpte vi glass och resten av tiden tillsammans pratade vi och hade det trevligt.
Dagen var kalasbra och det var riktigt fint att få träffa flickorna igen. De har dessutom bestämt att de ska komma och hälsa på mig någon dag och det gjorde mig berörd. Det är så fint och omtänksamt av dem!

Bilden är från i lördags och jag har inte uppdaterat på några dagar för jag har inte orkat. Men ska försöka bättra mig igen. Puss på alla!

Jag längtar så tills imorgon! Ska bli jätteroligt att träffa Hanna och Lina igen samt att få återse min fina stad.
Har hört att det ska bli sol och värme också så jag tänkte skippa jackan och satsa på att ha kavaj. Älskar kavajer, de är så fina! Ändå har jag bara en men jag ska införskaffa fler när jag har råd.

Mamma väckte mig vid åtta tiden när hon ringde för att säga att hon skulle handla på Willys och att hon kunde köra mig dit och hem om jag behövde handla. Vi åkte och jag köpte lite nödvändigheter som nästan tagit slut så nu har jag allt jag behöver hemma.

Har sovit hela dagen sen jag kom hem men tog mig tid nu när jag vaknade till att duscha. Alltid bra att göra det.
Snart kommer väl mobila teamet hit med mina mediciner och efter det ska jag nog se lite på Buffy. Får lägga mig sådär lagom i tid idag för jag ska upp tidigit imorgon. Tåget går strax innan tio så jag får gå upp vid åtta-tiden. Hoppas det slutar blåsa bara, för det är verkligen inte hårvänligt. I torsdags när jag var ute för att hämta papper från Försäkringskassan och Skatteverket så blåste det storm ute och mitt hår for åt alla håll och kanter. Inte direkt den finaste av syner, kan jag ju säga.

Tror inte jag uppdaterar mer idag men skriver om dagen imorgon. Ha det fint.

Idag kommer mamma och Tommy hit med gardinstänger och mina hyllor. Sen blir det att ställa mina saker på hyllorna och pyssla lite med det. Hoppas det blir fint.

På lördag åker jag till Göteborg och träffar fina flickor. Det ser jag verkligen fram emot och jag är säker på att det kommer bli jättetrevligt! Ska även köpa min Broder Daniel tygpåse då.

Igår ringde Gudrun från boendestöd efter att jag fått besök av Solveig som också jobbar där. Gudrun skällde i princip ut mig och var arg på mig för att jag inte vill ha det som de erbjuder. De vill komma varje morgon och väcka mig men jag är redan vaken den tid de tänkt komma, och så vill de göra något med mig en gång i veckan, typ handla och så. Jag sa att jag klarar det själv, till Solveig när hon var här och hon skulle prata med Gudrun men det lät inte på henne som om det skulle göra något. Sen ringde Gudrun och skällde ut mig för att jag inte ville det som de vill, trots att det är frivilligt. Så hon vägrade ändra något och jag blir så jävla less på att alla andra tror de vet vad som är bäst för mig och att de ska bestämma över mitt liv. Hallå, det är faktiskt mitt liv och inte deras. Blir så arg så det finns inte.

Nu ska jag dammsuga. Skriver senare.

Ju fler andetag jag tar, desto mer växer hålet inombords. Allt jag gör ger det näring och snart slukar den allt jag har kvar.
Mitt huvud är tomt. Det är väldigt sällan jag har tankar överhuvudtaget och jag har alltid varit en sån som tänker och är medveten om att jag tänker. Om jag tänkte på att göra spaghetti så skulle jag tänka "nu tänkte jag att jag var sugen på spaghetti", liksom repetera att jag haft en tanke för att minnas. Min hjärna fungerar annorlunda men nu är den tom. Inte ens när jag skriver får jag min tvångstanke där jag ser hur varje tangent trycks ned på en gammal skrivmaskin och hör någon bokstavera varje ord. Det tar evigheter att tänka en hel mening för att jag måste se och höra den skrivas och sägas. Den tvångstanken är extremt jobbig och den har jag haft i drygt ett års tid. Men inte ens den är aktiv nu. Det enda som händer i min hjärna är när jag ser, känner eller hör något som jag kan relatera till, något som väcker minnen. Men det är alltid dåliga minnen, sånna som gör ont oavsett hur gamla de är och hur mycket man försökt att glömma dem. De anfaller och attackerar på vår allra svagaste punkt: hjärtat.

Flashbacks är jag van vid och de gör ont. Men dramaflashbacksen gör mest ont. Det är då jag ser scener ut livet som kunnat bli vackra, men där jag gjorde fel val eller inte gjorde något alls när jag kanske borde gjort det. Minnesbilder där jag är den som förstör eller är en komplett idiot och inte förstår vad som pågår.
En återkommande flashback är när vi sitter där under Frihamnsbron, bara han och jag. Vi pratar om olika fobier och han lutar sig närmare mig. Han är så nära att jag kan känna hans varma andedräkt mot min hud. Jag gör en rolig min och fnittrar. Jag tänkte inte, jag förstod inte. Samma sak hände omkring tre gånger innan jag slutade dra undan ansiktet och slutade göra den där korkade minen som jag bara gjorde för jag inte visste vad annat jag skulle göra. Jag antog han ville retas eller något. Men det är då, precis i det ögonblicket mina tankar börjar surra och jag inser vad det är han försökt göra de senaste fem minuterna som jag känner en kollaps inuti. Plötsligt är hans läppar mot mina, och jag kysser tillbaka. Och när vi slutat, så kysser jag honom igen. Det kändes så rätt, och jag hade allt, fjärilarna i magen, pirret, förvåningen, frågor och... ångest.
Jag tänker inte berätta hela historien, den är komplicerad och den plågar mig varenda dag. Jag förstörde mitt liv den dagen. Jag förstörde den kärlek jag skulle fått och jag förstörde den jag fick, och ända sen dess har jag varit rädd för kärleken. Ända sen dess har jag undvikt allt som har med den att göra. Men jag tror att den här flashbacken har en vilja. Jag tror att det finns en anledning till att den dyker upp så ofta. Jag tror att jag ska kunna ändra på det som hände, ändra så allt blir som det var menat. Jag tror kanske att ska lyckas stanna kvar i flashbacken, stanna där i den tiden och göra allt rätt.
Jag sårade två underbara människor den kvällen, och det lustiga? De har kommit över det, det gick fort för dem. Men jag? Det är två år sedan nu och jag plågas av minnen varje dag. Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv för vad som hände, vad jag gjorde.
Och jag tror... jag kommer aldrig att komma över det. Inte honom heller. Helt vardagliga saker kan få mig påmind om honom. Jag såg ner på min arm igår och det såg ut som ärren hade bildat första bokstaven i hans namn. När jag tittade under lampan såg det inte ut så längre. Och varje gång jag hör hans namn, till och med i filmer, så känner jag det. Jag känner hur en tung sten tappas ner på min bröstkorg och jag hör den knaka till. Jag tänker aldrig på honom så länge det inte finns något som kan relatera till honom, men det finns saker överallt. Och hans namn finns inristat i min hud och inte ens ärren som ska täcka namnet kan få mig att sluta känna. Och jag vet inte ens vad det är jag känner.
Well... antar det här är vad de kallar posttraumatiskt stressyndrom. Jag har gått igenom en massa skit i livet men det här är nog det värsta jag någonsin gjort. Tror det är därför jag inte kan släppa det. Kommer alltid ha dåligt samvete över det och jag nog aldrig kunna förlåta mig själv.

Förlåt för att du får stå ut med mitt babbel, bloggen. Men det är tur att du finns. Vet inte vad jag hade gjort utan dig.

Jag vill förändras. Jag vill bli den jag alltid velat vara. Jag vill vara lycklig, söt och vacker.
Jag vill kunna känna annat än självhat, ångest och sorg. Jag vill leva livet, inte stå och se på när andra gör det.
Jag har kommit på att det jag saknar är det jag kanske behöver allra mest. Men det är något jag fruktar, något jag är riktigt rädd för. Jag är rädd för tårarna, för slagen mot hjärtat. Jag är rädd för sömnlösa nätter och obeskrivlig smärta.

Jag tål inte att se serier eller filmer som handlar om det, det gör för ont. Jag ser dem; lyckliga, leendes och de håller varann i handen medan de skrattar åt varandras glädje. De mår bra och de tar för sig av det de får, och kräver att det de inte redan har ska bli deras. De förstår, de vet och de känner att det de gör är bra, så himla bra. Och vackert. De ser varandra i ögonen och de gnistrar. De känner fjärilarna flyga omkring i magen och de har varandra. De vet att de har varandra. Inte för evigt, men för en stund, en stund de värderar högt och njuter av. De älskar varandra.
Jag tål det inte. Jag föraktar kärlek för jag är så rädd för den. Jag tycker inte om närhet längre och jag är så rädd för att bli sårad av alla jag känner och inte känner och de jag känt och de jag kommer att känna. Allt är en ständig rädsla för nu, då och sen och jag får panik.
Igår fick jag en gråtattack. Jag såg en scen, en sådan scen. De var lyckliga, de sa att de älskade varandra. Då krampade mitt hjärta ihop sig och jag skrek tyst och grät en våldsam gråt. Den varade inte länge, jag har inte lyckats gråta på evigheter så det var rätt ovanligt. Jag har blivit så bra på att hålla allt inom mig att jag inte ens kan gråta längre.

Ibland är det bra att gråta, man får ur sig några av de känslor som fördärvar en, som livnär sig på ens andetag och som klöser på hjärtat genom varje slag.
Jag trodde jag helt tappat det, men den lilla stund jag grät igår fick mig att minnas hur det är. Jag grät och ville skrika. Jag ville skrika ut min ilska, mitt hat och min sorg. Varför får alla andra vara lyckliga? Varför måste kärlek existera när det gör så jävla ont? Kärlek är inte vackert, kärlek är smärta. När jag ser en tv serie eller en film där något som har med kärlek att göra så blir jag förstörd. De får den att se så vacker ut, de får en att vilja ha den. De gör den till poesi med vackra ord, gester och känslor. De våldtar kärleken med falskheter. Jag vet allt det här, för det är så det alltid varit - för mig.
Kärlekspar går där på gatorna, hållandes i hand och då och då ger de varandra en kyss. Det ser så vackert ut, så lyckligt. Men allt är bara en fasad. Det är inte så kärlek är på riktigt. Riktig kärlek innebär svartsjuka, sömnlösa nätter, timmar av gråt, otrohet, lögner, självmordstankar och ibland även självmordsförsök. Och så får vi inte glömma smärtan. Den som är det värsta av allt. Och alla dessa frågor... Varför hör han inte av sig? Sa han inte att han gillade mig? Var det ett skämt? Betydde inte den där kyssen något? Inbillar jag mig för mycket? Tycker han jag är jobbig? Han har säkert någon annan som han älskar. Duger jag inte?
Alla frågor och tankar som rör minsta lilla man ser, hör eller känner eller inte ser, hör eller känner skulle tillsammans bilda en tjock bok. För vad är egentligen kärlek? 99% smärta och 1% bra stunder. För jag vet ju, jag har varit där.

Jag tror inte på kärlek. Jag tror inte på kärlek för jag vet hur falsk den är. Men ändå känner jag att jag behöver något, något som kan fylla mitt tomrum inombords. Om kärlek bara var som den är på film så skulle jag kunna ge det en chans. Jag är rädd, jag fruktar kärlek. Men om den var som illusionen så ja, då tror jag att det kanske är det jag behöver. Jag behöver kärlek som den är på film; vacker, omtänksam, romantisk... Men det är inte så verkligheten ser ut. Vi blir alla lurade av falskheten som stinker omkring oss. Livet är vidrigt. Kärlek är hemskt. Jag är ensam och ibland vet jag inte ens om jag orkar bry mig längre. Jag känner att jag tappat allt. Jag har förlorat kriget och jag kan inte vinna över livet. Jag har tvingats kapitulera, så här sitter jag, alldeles ensam, precis som jag varit de senaste månaderna. Ingen frågar om jag vill ut, ingen smsar, ingen skriver. Men det är okej. Jag har ingen ork till att svara på sms för jag vet att de få gångerna jag får sms, vilket kanske är en gång i månaden, så vet jag att den som skickat det bara gör det för att vara snäll. Ingen bryr sig egentligen, det är också falskt. Och vad ska man göra? Jag är inte menad att ha ett liv. Jag är inte menad att få vara lycklig. Jag bor i ett svart hål och jag når inte fram till de jag älskar och mitt hopp om att någon, kanske bara någon där ute älskar mig tillbaks börjar suddas ut totalt. Visst har folk sagt att de älskar mig, men det känns som tomma ord. Det är obegripligt att någon levande eller död varelse skulle kunna älska mig, så vad begär jag? Jo, sanning. För en gång skull vill jag att någon är ärlig mot mig, även om det kommer göra ont. För då vet jag, då får jag äntligen mitt tecken. Det är då jag får svaret på frågan jag ställt mig sedan jag kan minnas. Vad den frågan är och vad konsekvenserna av svaret blir håller jag för mig själv. Jag antar att... jag antar att jag bara vill bli förstådd, men allt jag säger blir till ett främmande språk för den jag talar med. Och ärligt talat så har ingen väl någonsin egentligen fått höra, veta eller uppleva min värld, min sanning, mitt liv. På ett sätt känns det bra, för jag vill inte att de jag älskar, för jag älskar er faktiskt och jag hoppas ni minns det och vilka ni är, för jag vill inte förstöra någon annans liv mer än vad jag redan förstört liv.
Det finns inget hopp i en trasig värld. Det finns inget hopp för en trasig flicka. Det finns inga svar på de där frågorna man så ofta ställer sig själv. Det finns bara oändlig smärta och olika sätt att hantera den på.

Om jag kunde önska någonting så skulle jag önska att jag inte fanns. Det går inte en enda dag utan att jag ångrar allt jag gjort och inte gjort. Att jag inte tagit chanser när jag hade dem, att jag sårat andra mer än man ens borde kunna men mest av allt; jag har svikt alla omkring mig. Och jag har svikt mig själv.

Ursäktar att jag inte bloggade något mer igår, hade verkligen ingenting att säga. Mår inte så bra, känner mig tom och vill helst sova bort dagarna.
Tänkte ta mig en promenad idag, för att se mig omkring men det regnar så det lockar inte så värst mycket. Måste ringa mamma också för det är en hel del saker jag inte har som jag kunde få ta hemifrån, som sockerbitar, pepparkvarn med mera. Jag älskar peppar.

Igår såg jag klart hela säsong ett av Buffy och idag ska jag börja se andra säsongen. Tittade i flera timmar och det var kul att se den igen.

Jag har mardrömmar varje natt och jag vaknar flera gånger och går alltid upp omkring nio tiden. Det är ovanligt, för jag brukar sova länge. Mardrömmar har jag ganska ofta och jag brukar vakna minst två gånger varje natt, men det är jobbigt för det tar en stund innan jag somnar om igen. Men jag trivs i lägenheten, det gör jag. Mår bara inte så bra och det kommer och går i perioder att jag blir extremt nere.
Nu ska jag ringa mamma. Pusshej.

God morgon! Jag vaknade redan vid halv sju och då diskade jag lite mer. Inte fräscht att äta/dricka/laga mat i saker som stått på vinden i månader utan att diska dem först. Nu har jag inte så mycket kvar att diska så det gör jag nog klart idag.
Bilder på lägenheten kommer när den är helt färdig, med tavlor och hyllor och allt. Vill att den ska se presentabel ut på bilderna och inte skabbig, haha.

Sov rätt okej, vaknade några gånger och väntade på att det mobila teamet skulle komma med medicin men så kollade jag vad klockan var och kom på att de inte skulle vara här förräns vid tio. En av de som jobbar där ringde mig vid tiotiden och han verkade dryg men han sa att de kommer någon gång under förmiddagen. De sa faktiskt tio som bestämd tid och hur svårt kan det vara att hålla den tiden? Jag gillar inte när saker och ting inte blir som de var bestämda att vara.

Jo jag tänkte också berätta att jag gjorde begåvningstesten hos BUP igår. Herregud vad svåra vissa var! En uppgift var att bilda mönster med fyra klossar efter en bild i en bok. De första var enkla men de sista två tog mig säkert fem minuter eller mer att klara av. Andra övningar var att minnas bokstäver och siffror och säga dem i nummerordning först och sedan alfabetiskt ordning, alltså minnas allt man hörde och sedan först sortera ihop siffrorna i nummerordning och sedan bokstäverna. Det tog på mina krafter och jag glömde bort vad psykologen sa för siffror och bokstäver i början innan han ens var klar med att läsa de sista.
Skulle också höra två ord och berätta vad de har för något gemensamt. De första orden var rött och blått, och jag sa att det de har gemensamt är att de bildar lila. Det var inte det han var ute efter, han var ute efter att de båda var färger. Jag tänkte för långt.
De första gick bra men i slutet var det ord som jag inte kunde hitta orden till trots att jag någonstans visste vad det var. Hjärnsläpp, helt enkelt.
Over all gick väl testet sådär. Vi ska träffas igen nästa tisdag och fortsätta med utredningen men sen är det bara några gånger till innan jag får veta om jag har en diagnos och i så fall vilken/vilka.

Nu hör jag någon i trappen så jag tror det är medicindags. Later.

Update: Läkaren på 57an har satt ut fel medicin och satt in fel medicin. Han har satt ut Stesolid och satt in Zyprexa och den bestämde vi redan andra dagen jag låg inlagd att den skulle bort för man blir hungrig av den. Och mitt Cipralex ska jag tydligen få på kvällen. Great, de har koll...