Igår blev en lyckad dag. Jag fyndade en hel del saker under rean som var i Etage huset på Överby.
Jag köpte en jättefin oversize cardigan med vit linje längs med ringningen och med guldknappar från Cubus. Sedan hittade jag ett par matchande svarta sidenshorts med hög midja, också med guldknappar och från Cubus. Sedan inhandlade jag ett vitt linne med spetskant, två blonderingar från Depend och en eyeliner från H&M samt en basker och leopardmönstrade vantar! Blev så kär i baskern och vantarna och fick ta något som ersatte Gina Tricot's fina set med vantar och mössa eftersom de inte fått in dem än.
Riktigt nöjd med vad jag köpt och nu har jag klart min outfit för morbrors begravning. RIP

Efter några timmars shopping blev mamma och Kimona hungriga, så mamma bjöd på middag hos MAX hamburgerbar. Ångest.
Jag åt upp men sedan visste jag inte vad jag skulle ta vägen. Äckelkänslorna vällde över mig och jag började nästan gråta när jag någon timme tidigare provade kläder i min storlek som jag knappt kunde röra armarna i. Men de var så fina... Måste kolla om Gina har kvar den där vackra armé inspirerade mjuka jackan. Den var sjukt vacker, jag blev nästan kär. Men jag skulle behöva den i två storlekar större än den jag provade och det är inte säkert de finns kvar, och den finns inte på hemsidan heller. Har letat som en dåre efter bild på mina inköp men varken H&M, Cubus eller Gina har bilder på de plagg jag köpt/ville köpa vilket är synd. De var riktigt riktigt fina.

Någon gråter i korridoren. En ung tjej som verkar väldigt förvirrad. Tror hon är nyinkommen. Det kommer och går folk här hela tiden. Klockan sex i morse kom en ny patient hit som delade rum med mig och Hon-jag-inte-vet-vad-hon-heter. Caroline hette den nya, men hon var bara här fram till klockan elva så nu står sängen återigen tom.
Jag ser nu att den gråtande tjejen är Hon-jag-inte-vet-vad-hon-heter. Hon verkar enormt förvirrad, nästan som om hon överdoserat något. Men hon är väl lite sån antar jag. Hon gråter hela tiden, suckar hela tiden och är knäpptyst. Jag kan inte tycka synd om henne även om jag vill. Jag är för upptagen med mina egna problem.
Just nu ligger hon i sängen mitt emot mig och gör pruttljud med munnen. Hon är aningen konstig, och det kusliga är att ingen av de andra patienterna här visar något som helst tecken på att vara konstiga. Alla verkar fullkomligt vanliga, "normala" om man ska säga det på så sätt.
57an är tydligen avdelningen för djupt deprimerade och självskadare. Här finns både medicinmissbrukare, föredetta knarkare och folk som skadar sig på annat vis. Ändå är jag den enda som skär mig. Alla andra har kortärmat och ingen har ärr. De kanske skär sig på benen, vad vet jag. Men det känns ändå som att jag är rätt ensam om att skära mig här på avdelningen.

Vet ni vad som irriterar mig något otroligt mycket?
Det är när folk hela tiden ska påpeka: "Du vet, du är inte ensam om att skära dig. Du är inte ensam om att må dåligt".
... Har jag NÅGONSIN påstått att jag är ensam om det? Har jag NÅGONSIN sagt "hej jag är ensam i världen om att må dåligt och skära mig!!! :D" ?
Jag VET att jag inte är ensam. Det finns hur många som helst ute i världen som skär sig, bränner sig, sticker nålar i sig, missbrukar eller mår dåligt av diverse olika anledningar. Det gör mig så förbannat irriterad. Minns inte hur många gånger folk säger sådär till mig. Sist var det Maryanne här på avdelningen, en av sköterskorna, som sa det med väldigt tyken betoning på orden efter att jag bett om två Atarax i småblodig trekvartsskorta från Tvätteriet Alingsås. Ändå är det de som ger mig skjortorna, och sen klagar de på att jag visar armarna. "Sånt beteende smittar", säger de.

Nej vet ni vad, jag är enormt trött på det här stället. Jag orkar inte vara här mer. Ändå är det först på tisdag jag har möte om mitt nya boende. Och det är inte ens säkert att de vet vart jag ska vägen. Känns skitbra, verkligen.
Johanna på socialen är verkligen dålig på att ha tid, trots att det är flera veckor sen vi sist pratade. Och då tycker man ju ändå att hon borde prioritera de fall hon inte träffat på länge. För vi är just socialfall, vi som inte har någonstans att bo. Och det smärtar inuti. Det gör riktigt ont att veta att ingen vill att man ska få bo där. Jag är hemlös. Och Gud vet hur länge till jag ska vara det. Jag kan inte direkt kalla vuxenpsyk ett hem. Det är bara mänsklig förvaring.