Hur mötet gick

Jag är arg, arg och ledsen. Sårad.
Socialen hade sagt till Frida att jag hade fått platsen på Lillgården redan säkrad. Min fasa innan mötet var att de skulle ångra sig, och säga att nej, vi vill inte ha dig här. Istället visade det sig att de inte visste någonting om mig, utan att Sanna och Roberto som representanterna hette fick veta det när de kom till jobbet imorse att nu ska ni till Trollhättan och besöka Emelie.
Mötet gick ut på att Frida berättade för socialsekreteraren Sara om vad Sandra, hon som sagt att jag fått platsen på Lillgården, hade sagt. Sara förstod att det var ett missförstånd och skulle ta upp det med Sandra. Jag ramlade återigen mellan stolarna och ovissheten växte när Lillgården berättade att det är en process att skriva in mig. Och idag hade jag utskrivningssamtal med Gabriel, läkaren här på avdelningen, för att vi alla trodde det var klart allting.
Den andra delen av mötet gick åt till att Sanna och Roberto berättade mer ingående om vad Lillgården är och går ut på. “Man kan säga att det är som att gå till ett jobb när man kommer till oss, man måste arbeta på egen hand med oss som stöttar,” sa Roberto.

Lillgården ligger tio minuter med buss från Göteborgs centralstation. En dag i veckan ska man laga mat, vilket jag ser som ett problem. Inte för att jag inte kan laga mat, för det kan jag, men för att jag är så rädd att jag ska göra något fel. Tänk om maten jag lagar blir äcklig, vad gör jag då? Kommer de stirra ilsket på mig och tänka högt att det här var nog det vidrigaste jag ätit?
Jag har så många frågor nu i efterhand. Jag tog dock upp min viktigaste fråga, och det var om man fick ha dator och internet där. Det fick man, och mobil också. Men man måste lämna in de båda innan man går och lägger sig, och datorn ska in klockan nio på kvällen. Innetiderna är 22:00 på vardagar och 00:00 på helger. Man ska gå och lägga sig senast klockan ett på helger och tio på vardagar, som sagt.

Man har tvättschema och det är väldigt mycket möten, vilket jag finner jobbigt och stressigt. Det är möte varje måndag där man bestämmer vem som lagar mat vilken dag och vem som ska tvätta och när och så berättar personalen om övriga saker som händer i veckan.
Under vissa lov åker man som grupp ut till olika ställen, som t ex ut och seglar ellkunna prata mig ur det på något sätt.

Ca ett år ska man bo där. Ett år. När orden slank igenom öronen och in i hjärnan ekade det. Ett år är en evighet. Ett år med styrda regler jag inte själv valt och med fyra andra tjejer jag inte känner. Min sociala förmåga är inte den bästa för den delen heller, och Sanna berättade att det bara finns två badrum, men att det nästan aldrig blir bråk om dem. Men hon sa däremot också att det blir en hel del tjafs tjejerna emellan. Oro, ångest, oro, ångest.

Frida tog upp den ekonomiska frågan. Både hon, jag och mamma undrade ifall socialen kommer betala mina resor till och från skolan, och Sara skulle prata med sin chef eftersom det är hon som bestämmer. Jag kommer även få försörjningsstöd för att ha råd med mina mediciner.
Men processen tar tid. Lillgården måste först ha ett inledande möte, ett sånt vi hade idag, sedan ska jag dit på studiebesök vilket mamma och jag bestämt blir imorgon, och sedan ska man dit och intervjuas men det lovade dem att vi skulle göra samtidigt som studiebesöket äger rum. Efter det ska de sätta sig ner all personal och cheferna och diskutera om det är ett bra ställe för mig eller om jag behöver något annat. Så en säkrad plats, det har jag definitivt inte, och jag dränktes i hopplöshet och förtvivlan. Om Lillgården är det enda alternativ socialtjänsten har att erbjuda och de tackar nej, vart ska jag då ta vägen? Det finns ju inga ställen som vill ta emot mig med min problematik, och inte ens Lillgården verkade vilja ta hand om mitt skärande. “Det är upp till dig, du måste vilja själv,” sa dem. Men tänk om jag inte vill sluta då?
Sanna: Under intervjun ska vi se mer på vad du vill ha hjälp med och så, så det är bra om du tänker lite på det i förväg.
Hjälp? Jag behöver ju ingen hjälp. Att bo hos dem är ju inte för att få hjälp, utan för att inget annat boende vill ha mig! Har de helt missförstått mitt fall?
Jag nickade och i början av samtalet visade jag entusiasm då jag tänkte att jag kanske redan kan flytta in imorgon. Sen kom bomben och jag fick veta att min plats inte var säkrad. Då stirrade jag ner på bordet resten av samtalet och sa bara mumlande ljud till svar på frågor.
Frida: Vad tycker du Emelie? Låter det bra?
Vad fan ska jag säga? Ska jag säga att nej, det låter förjävligt och ni får se till att hitta ett annat boende åt mig (som inte finns) eller ska jag säga ja och ge det en chans? Men vad för chans då, jag vill ju inte ha någon hjälp för jag anser mig inte behöva någon. Jag har blivit beroende av att skära mig men jag ser det inte som något problem. Det är en del av min vardag och jag kan inte se ett liv utan rakblad framför mig.
Men jag ger det en chans. Det är sista utvägen från sjukhusväggarna.
Bambi

Du måste på något sätt försöka komma ur ditt beroende. Det är det du behöver hjälp med och du måste komma på en lösning på hur det skulle funka.



Men jag hoppas iallafall att du får plats hos dom. <:

jagklararmig

Det är jobbigt i början när man kommer till ett behandlingshem. Men allt det där lägger sig efter någon dag och man förstår själva systemet med sysslor, toaletterna och allt det. Och behandlingshem hjälper mycket bättre än psyk och man lär sig ta ansvar över sitt handlande på ett helt annat sätt. Så jag tycker verkligen du ska ta den chansen. Bor själv på ett behandlingshem sedan 2 månader tillbaka. Både psyk och soc hade bedömt mig till att vara ohjälpbar och att de inte hade "resurser" att hjälpa mig. Så behandlingshemmet är det bästa som har hänt mig. Man får mycket bättre hjälp där.

bec

kramar tll dig! haha, det känns lite som vi ligger på samma nivå du & jag,vi står och trampar runt mitt i ingenstans (med skiten utan att komma någonstans)

Maskrosmor

Åhh! *lskade vän... vad tufft... All denna ovishet... Kram



Men jag tror lite som Bambi här.

Karin

- skribent på http://nogg.se/edward

Hej Emelie!

Jag tänkte på det om det hemmet du eventuellt ska till.

När jag hade kontakt med soc och bad om att få komma till ett behandlingshem så sa de att de "inte hade några tillgängliga" för min problematik.

(Jag har borderline, depression och självskadebeteende)

Men så träffade jag en läkare på öppenvården som sa att jag kunde få komma till ett behandlingshem i Skåne. Då är det vården som betalar det istället för soc.

Då ringer man till Vårdslussen som det kallas, eller om det heter Valfri vård eller nåt sånt.

Då är de väldigt noga med att man själv har valt det och ingen annan. Och det är väldigt bra. Läkare får inte ringa dit t.ex och säga att en person måste dit. Det är ens eget val.

Jag bor i Göteborg och det är ju rätt nära dig om jag har förstått det rätt.

Jag flyttade till Finjagården, som ligger i Hässleholm, i juli i år och jag trivs verkligen. Man får ha dator och mobil som du aldrig behöver lämna in. Personalen är verkligen bäst, hur snälla och underbara som helst, och kan DBT, som man går i här.

Okej det ligger långt bort från din skola och så. Och du måste betala resor och sånt själv. Men det är verkligen ett bra ställe som jag kan rekommendera. Det är inte tjafs mellan någon, de flesta kommer väldigt bra överens osv vi brukar hitta på saker tillsammans, typ åka och fika t.ex. Jag hade inte velat komma till något annat behandlingshem i hela världen.

Vi har inte möten hela tiden och vi behöver inte laga mat. Vi har dukdag, men då plockar man bara fram den färdiga maten och sen plockar bort den. Man får hjälp av personalen med det om nam vill.

Alla har eget rum med egen toa och egen dusch. Det tycker jag är jätteskönt.

Man har mycket egentid också där man får göra vad man vill.

Ja nu skrev jag en jävla massa. Men tänk över det. Soc har absolut inte de bästa behandlingshemmen.

Om du har några fler frågor om vad som helst så har du min mailadress: karin.hedberg@gbgsd.se

Kram :-*

Ps vill bara säga att du är intressant och jättesöt :-*




NAMN ALIAS

BLOGG WWW

VAD VILL DU SKRIVA?


Spara info