Jag måste dammsuga mitt rum imorgon. Har tänkt göra det i några dagar nu men aldrig orkat. Men nu måste jag verkligen göra det för det är smuts överallt och det ser inte ett dugg fräscht ut må jag lova.

Jag behöver besöka H&M. Ska inhandla linnen för jag har inga och så ska jag köpa ett par svarta lite basic shorts. Jag älskar shorts, tycker det är superfint, men nu är det för kallt men snart, snart, snart.
Vill åka till Göteborg också men jag får se när jag har råd. Vill träffa HannaH den vackra och så vill jag köpa en Broder Daniel tygkasse och lite annat. Men det blir nog först i april som jag far till den stora staden, tyvärr.

Nu ska jag börja spara så mycket pengar jag kan så att jag kan tatuera mig. Det får nog bli efter sommaren, typ augusti-september för min syster sa att den bleks väldigt lätt i den starka solen som är under sommaren. Det vill jag ju helst undvika så det blir efteråt. Och sen är jag lite rädd för bakterier och sånt där som frodas i värmen. Men det blir i alla fall av någon gång i år.

Jag har kommit fram till att jag inte ska använda löshår mer. Nu har jag dock ett litet dilemma i och med att det löshåret jag köpte sist påstås vara äkta, men mamma säger att det inte blektes när jag blekte det pga. att det är kinesiskt och att kinesiskt hår är väldigt svårt att färga. Någon som vet om detta stämmer?
Håret i sig är det inget fel på. Det är väldigt fint men jag har ingen användning för det. Ska låta mitt vara nu, tupperar det inte så mycket och sprayar inte så mycket heller. Och det växer faktiskt!
I alla fall så blir det nog att jag säljer håret men just nu har jag ingen ork att göra det så det får bli vid ett senare tillfälle.

Nu blir det massor av vatten, för jag är extremt törstig hela tiden, och sen vet jag inte vad jag ska hitta på.
Puss hej!

Såhär på tal om ingenting så håller jag på och piffar upp min stil och byter ut lite saker för att göra den mer personlig. Det ska bli lite mer pastellfärg, mycket vitt och inte så mycket svart. Och så mycket fina accessoarer och rosetter. Håller även på att klura lite på hur jag vill ha håret, men idag la det sig jättesnyggt och jag gillar det. Ska bara låta det växa ut lite längre, ungefär till axlarna och kanske lite till. Färgmässigt är jag dock lite tveksam. Gillar den här kopparfärgen som har lite ginger i sig, men tror inte jag orkar ha den allt för länge. Vi får se. Men det känns roligt att piffa upp stilen lite. Vill att den ska vara inspirerande.

Goddag. Gissa vad jag köpt idag? Jo, en kamera! Så nu har jag min alldeles egna och den är jättefin och jättebra! Filmar i HD och tar kanonbilder. Fast jag lägger inte upp någon bild idag för jag försökte ta bild på mig men det blev inga bra bilder. Ska försöka imorgon kanske, om jag orkar fixa mig. Har inte något fint att ta bild på hemma heller så ni får en bild på min kamera istället.

Dagen började med möte hos socialtjänsten (försörjningsstöd.) Jag fick intyget och jag får pengar på torsdag. Känns jättebra! Äntligen händer det något liksom.
Efter soc gick jag och mamma till Eidar och jag registrerade mig som lägenhetssökande. Tyvärr hade både den lägenheten i centrum och den på Hjortmossen gått ur systemet för att de varit där sin tid, men har jag tur lägger säljarna upp åtminstone en av dem igen om ingen vill ha dem. Hoppas!
Maxhyran socialen betalar ut förvånade mig. 4197kr! De lägenheter jag tittat på har inte ens gått över 2600.
Men nu är jag i alla fall aktivit sökande och det känns som en stor lättnad. Hoppas bara att det finns någon lägenhet som blir ledig snart.

Efter besöket hos Eidar gick vi in till Odenhuset och där köpte jag kameran. Allt som allt blev det avrundat ca 1000kr med minneskort inräknat. Sved i plånboken men det är ju något som är bra att ha och som man har nytta av länge.
Köpte även två jättemysiga tröjor från Gina Tricot. Den ena är en stickad cardigan, likadan som min svarta jag har med guldknappar, fast denna är vit, och så köpte jag en lite mer grovstickad långärmad tröja i svart. Gillar dem massor! Bild på dem ser ni nedan.

Nu ska jag se mig omkring på internet lite grand och sedan vet jag inte vad jag ska hitta på för något. Vi får se. Puss hej och tack för söta kommentarer som värmer ♥

Någon bad mig lägga upp en gammal bild på mig själv. Här är jag i skolan i åttonde klass. Håret är väldigt skabbigt, ehe. Och jag hade inte börjat skära överarmarna än heller. Ser så... fläckfritt ut. Ovant.

Jag tror att jag har råd att tatuera mig någon gång i sommar. Längtar verkligen för den kommer bli så fin! Om du inte minns vad jag ska ha för tatuering så kan du läsa inlägget här.
Senare ska jag även tatuera in en eller två rosetter någonstans, men vart har jag ännu inte kommit fram till.

Hela natten gick åt till konstiga och även lite hemska drömmar. Julia var med i den ena, och hon blev biten av mitt ex så att hon fick åka till akuten och sy omgående för det var ett riktigt stort sår hon fick. Jag följde med och satt vid hennes sida när hon blev sydd.
Anledningen till att mitt ex var där vet jag inte. Jag och Julia gick från Siba huset på Överby till Maxi och vid en av kundvagnsparkeringarna stod tre lolitor och var hur söta som helst. Jag sa till dem att de var jättesöta och de blev hur glada som helst och så hakade de på oss, och väl inne i Maxi fanns några av deras vänner och de var allt från "vanligt" folk till tjejer med dreads, söta pojkar och roliga filurer.
Vi satte oss tillsammans i ett rum som var teater, uppe på scenen och började prata. Plötsligt dök mitt ex upp och anklagade mig för en massa saker och började spotta och slå på mig. Julia försvarade mig och då bet han tag i hennes kind och slet loss ett stort stycke kött och blodet rann kraftigt.
Jag tog snabbt tag i Julia och vi åkte till akuten. Hur vi kom dit vet jag inte.
Efter att Julia blivit sydd skulle vi gå på toaletten. Då var helt plötsligt min syster och min mamma där och skulle också gå på toaletten. Vi fick nycklar av sekreteraren, konstigt nog, för att låsa upp en hemlig vägg där toaletterna fanns.
När jag kom ut från toaletten såg jag mitt ex i korridoren och blev genast rädd. Jag skyndade mig och hämtade Julia men vi stötte ändå på äcklet. Han var riktigt arg så vi började springa tillbaka till Maxi, vilket är en väldigt lång bit att springa men i drömmen gick det på några sekunder.
Vi träffade lolitornas vänner igen och de hade blivit manipulerade av mitt ex och trodde inte på att han var elak. Det var först när de såg Julias stygn de trodde oss, trots att de var där när hon blev biten.
Det hela slutade med att vi gick till attack mot äcklet och kastade honom i Göta Älv. Väldigt konstig och hemsk dröm, för det var väldigt verklighetstroget även om ingenting var logiskt.
Jag undrar vad min hjärna har för tankar egentligen.

Nu ska jag förbereda mig inför morgondagen, kanske borsta håret och få ner den förbaskade luggen som står rakt upp och sedan vet jag inte riktigt vad mer jag ska hitta på.

Lyssnar på Broder Daniel och ska snart skriva lite på min bok. Fast det blir nog en hel del, för jag har mycket att skriva om. Där skriver jag allt det jag inte kan skriva här, för jag tror ändå inte den kommer att bli publicerad men det är ett bra sätt att skriva allt det jag behöver se med mina egna ögon men som någon annans ögon inte får läsa. Skulle den bli publicerad så skulle det vara roligt men samtidigt läskigt. Tanken på att någon skulle gilla något jag gjort är så... främmande. Då läggs alla kort på borden. Tjae, nästan alla. Vissa saker tänker jag inte skriva om alls även om jag vill, eftersom de kan sätta vissa jag känner i obekväma situationer, även fast jag egentligen vill att de ska förstå exakt hur mycket de sårat mig.
Nej nu är det dags att skriva.

Det känns som klor i hjärtat, det river.  Och det svider i ögonen av ljuset av lampor och sol, för jag är så van vid mörker.
Jag sneglar mot mina fina tiaror. Jag tycker dem är jättevackra. Kanske köper jag dem mest för att för en gångs skull kunna känna mig som en prinsessa.
Jag blev aldrig vald till prinsessa när jag var liten och lekte, och det gjorde mig ledsen. Det var nog då jag för första gången kände mig otillräcklig och ful. Hade jag varit den söta tjejen så hade dem ju valt mig till prinsessa, men jag var aldrig nummer ett eller nummer två. Jag var aldrig ens i topp tre. Jag tror inte ens jag fanns med på listan. Och ni minns de där kärlekslistorna man skrev som liten? Jag tror faktiskt inte någon någonsin skrev mitt namn där heller, inte ens längst ner.
Jag vet inte vad det var. Kanske var det mest mitt stora, röda födelsemärke som täcker höger öga och tinning som gjorde att de tyckte mindre om mig. Eller så var det för läpparna som de så ofta retade mig för. Kanske var det näsan, att den är så stor. Eller så var det helt enkelt för att jag inte var som alla andra.

Jag vet inte vart jag ska göra av min studentmössa som jag köpt, färdigdekorerad och allt. Även betald. Jag är 99,9% säker på att jag hoppar skolan och lika säker är jag på att jag inte kan få tillbaka mina pengar eftersom mössan redan är gjord. Surt, men det är smällar man får ta.
Jag vill ha tid att göra ingenting. Ett sabbatsår, kanske. Sen vet jag inte vad jag vill göra. Jag har ingen aning, allt verkar så jobbigt och ansträngande. Jag har inte orken att koncentrera mig och inte koncenrationen att lyssna och lära mig nya saker. Faktum är att det roligaste jag gjort nog var i sexan när och min klasskamrat My praktiserade i tre dagar på Kahl's kaffe och tebod. Där var det så lugnt och stilla, så kravlöst. De hade ingen räknare på kassan så vi fick räkna för hand, och varken jag eller My var duktiga på matte. Och en hel eftermiddag var vi lämnade ensamma. Än idag kan jag inte förstå att de vågade lämna en hel butik åt två sjätteklassare.
Tillslut fick vi alla fall rett ut hur mycket kunden skulle betala och vi återgick till att blanda vårt egna te, dricka te och göra fint i butiken. Det var en mysig praktik, och även den enda jag någonsin gick på. Jag vågade aldrig praktisera igen av rädsla för att göra fel, bli utskälld eller komma försent och även för att träffa andra. Det var någonstans där som jag utvecklade min rädsla för främlingar.

Jag har inte blivit kvitt någon av mina rädslor genom åren. Insektsfobi fick jag någonstans mellan fem och sexårs åldern, min rädsla för främlingar och sociala tillstälningar (social ångest) har jag haft med mig i olika grad så länge jag kan minnas. Har alltid ogillat sociala tillställelser som födelsedagar och högtider där det är mycket folk samlat på ett och samma ställe. Även om jag vet vilka det är som är där så är jag lika rädd för dem ändå. Och bröllop, begravningar etc är det värsta. Där känner man inte många av de som kommer och då är man körd.
Bacillofobi och Bakteriofobi (fobi för baciller och bakterier) utvecklade jag i fjärde klass och har sen dess har den fortsätt i olika grad genom åren. Sen har jag ju en ständig rädsla för att bli övergiven, glömmer aldrig något kränkande ord eller någon kränkande, sårande händelse, tror folk säger och är snälla för att de tycker synd om mig eller vill göra det för att retas och sedan säga att "haha du trodde väl ändå inte jag var seriös?", och så denna ständiga rädsla för att gå ut eftersom man ju kan bli överfallen, våldtagen, mördad, misshandlad. Det finns faror överallt.
Jag har rädsla för det mesta, men vissa är värre än de andra, och jag hoppas den psykiatriska utredningen leder någon vart.

I övermorgon gäller det. Jag har fixat fram alla papper jag ska ha med förutom en kopia på min sjukskrivning eftersom den skickas till skolan och inte till mig. Hoppas det går bra ändå.
Är inte nervös, utan mer förväntansfull. Jag vill att pengarna ska komma snabbt nu, men mamma säger att det kommer ta ett tag. Varför ska allt behöva ta sån tid?
Åh! Två nya lägenheter har blivit lediga. En i centrum och en i Hjortmossen där jag vill bo. Centrum vore ju underbart och även Hjortmossen. Ska gå till Eidar (fastighetsbolaget som äger större delen av lägenheterna i Trollhättan) imorgon och anmäla intresse.

Det känns bra och hoppfullt att flytta. Jag längtar verkligen. Egna regler, tider och sysslor. Och så underbara, mjuka och goa katter. Får hoppas på att jag har råd att skaffa dem så snart jag flyttar. Det är dem som kommer göra livet värt att leva.

Jag gjorde ett fynd idag. Köpte ett par mörkblå jeans på Gina Tricot som kostade 199kr men jag hade 50kr rabatt men av någon anledning behövde jag bara betala 49kr. Blev förvånad och frågade om det verkligen stämde men kassörskan sa att det var så och att det var väldigt billigt. Jag höll med och tackade för mig. Jeans för 49kr är det då inte ofta man får.
Hade även rabatt på H&M, 20% på all kosmetika och 50% på valfritt plagg. Dock måste jag spara pengar så jag köpte inget från H&M även om det fanns en del fint. Köpte däremot smink; foundation, puder och ögonbrynspenna i ljusbrunt.
Efter shoppingen gick jag och mamma till Maxi för att handla mat och då köpte jag även hårspray och shampo och lite fredagsgott men jag ångrar det ärligt talat. Det är jättegott för stunden, men jag mår så himla illa efteråt och ångrar det. Och så sparar man pengar om man inte köper sånt också. Och kilon...
När vi kom hem gick jag ut med Tex och sedan åt jag lite mat och efter det sov jag ungefär tre timmar. Drömde en väldigt konstig dröm. Jag, min moster, min döda morbror, mormor, mormors syster (som är död), min syster, min ena kusin jag inte sett på tio? år och Jonna som jag aldrig träffat utan känner via nätet och så var hon syster med min kusin och deras pappa var med och jag har aldrig sett den mannen förut i hela mitt liv. Vi satt i min mormors kök och så kom min mormors systers (Astrid) katter fram. Och hon hade aldrig några katter. Den ena var svart och fullvuxen, den andra var svart med guld-röda fläckar, även den fullvuxen, och så var den en kattunge som såg ut som en leopard. Jag blev förälskad i kattungen och frågade Astrid vart hon hittat så söta katter, men hon visste inte. Det var som sagt en väldigt konstig dröm. Jag blev dessutom helt vinglig och jätteyr så jag var tvungen att krypa runt för att inte ramla omkull. Jag vet ärligt talat inte vad jag får mina drömmar ifrån.

Nu ska jag nog sova, för jag är trött men samtidigt pigg. Har ändå inget bättre för mig så jag kan lika gärna sova bort tiden.
Och Julia, jag måste bara säga det ännu en gång, för det kan aldrig bli sagt för många gånger; du är en underbar ängel sänd från ovan. Du är en fantastisk vän och jag älskar dig så mycket. Din kommentar fick mig nästan att gråta för den var så fin, så ärlig. ♥ Jag älskar dig ♥

Jag har tappat bort en hel dag. Minns inte att det varit onsdag, utan trodde bestämt att det var onsdag idag och trodde mamma skämtade när hon sa att det var torsdag. Som bevis pekade hon mot tidningen och där stod det mycket väl att det var torsdag. Det var ju tisdag igår, hur kan det då vara torsdag idag? Känns konstigt, lite som ett aprilskämt. Förmodligen har jag glömt bort en dag för att jag spenderar mestadel av tiden i sängen och sover, men ändå.

Imorgon ska jag och mamma ut på stan. Jag ska hämta ut kontoutdrag från tre månader tillbaka som jag ska ha med mig till socialen på måndag och så ska mamma lämna in papper om att mormor ska kunna flytta hit. Senare under dagen ska vi åka och handla och då ska jag även köpa ett par jeans eftersom mitt ena par gick sönder. Och lite smink och hårspray, för det är alltid bra att ha och mitt är snart slut.

Jag är så extremt törstig hela tiden. Vet inte vad det beror på men det är jobbigt. Jag kan dricka massor och sedan ändå vara törstig en stund senare. Hoppas inte jag ska få någon sjuka.

Elisabet ringde mamma tidigare idag och berättade att jag har tid hos Patrik den tredje mars. Patrik är psykologen som ska göra en utredning/ställa diagnos på mig. Senare samma dag ska jag även tillbaka till Pilen (vuxenpsyk) och träffa läkaren Crina igen.

Jag har funderat fram och tillbaka och eftersom jag inte mår bra och inte orkar någonting så har jag funderat på att hoppa av skolan. Mamma har försökt få mig till att fortsätta, eller att byta skola eller linje. Men jag känner att nej, jag orkar inte. Jag kommer inte klara den här terminen och förra terminen var jag i skolan max 7-8 veckor sammanlagt så hela tredje året är kört. Och under det fjärde året kommer jag aldrig hinna plugga ikapp de ämnen jag missat som är i princip hela trean, mycket av tvåan och några få ämnen från ettan. Jag vet ju redan nu att jag inte kommer orka plugga heltid och det är det som krävs för att jag inte ska behöva gå två extra år vilket jag egentligen skulle behöva med tanke på hur mycket jag ligger efter. Vad kan jag säga? Jag har helt enkelt ingen ork, och eftersom jag ändå inte trivs i klassen så spelar det ingen roll för mig där heller. Jag kommer inte sakna dem och dem kommer inte att sakna mig.
Det är dock inte bra att hoppa av skolan, för man får ju det mycket svårare med jobb. Men jag vill nog ärligt talat inte ens ha ett jobb. Jag är inte mycket för fasta tider och andra människor, tillgodose andras behov och göra saker i tid och ordning. Och regler, dessa regler. Jag tycker inte om regler, att styras av någon annans bestämmelser. Jag vill vara en fri människa, men det kommer jag aldrig bli. Jag är fången av mig själv, min kropp är mitt fängelse och det finns ingen stans att rymma och fly undan. Men jag finner mig i det. Det är så det är och så det alltid varit. Det är det jag känner till och jag är rädd för främmande saker och ting. Jag ser ingen vits med att bryta mig loss. Jag vill självklart inte må dåligt, men jag orkar inte heller må bra. Det är främmande för mig och där finns så mycket normer. Vad gör egentligen människor som mår bra? Och mår de verkligen bra, egentligen? Alla mår ju dåligt. Jag ser sorg överallt. Alla döljer något, någon del av sig själva de inte vill ska träda fram. De är rädda, vi är alla rädda. Vi är rädda för att göra bort oss, begå misstag, förstöra och förgöra. Men när man lever i en värld där allt man gör är att göra bort sig, begå misstag, förstöra och förgöra så är det det som är normalt för en. Det är min och så många andras vardag. Det är vårt liv. För vissa kan det ändras, men för andra inte. Vissa vågar helt enkelt inte lämna sin trygghetszon, dvs den vardag personen leder, även om det bara är mörkt och tragiskt. Man håller fast vid det man vet om och det man känner till.

Elisabet: Vad skulle du säga är det största problemet med ditt liv?
Jag: Det är väl inget större fel med mitt liv?

Och vet ni? Det tycker jag inte heller. Visst hatar jag mitt liv, men för mig är det hur ett liv ser ut. Jag känner inte till något annat. Jag vet ju inte hur det är att älska sitt liv, eller i alla fall tycka om det. Jag ser inte problemen som problem, utan som vardagsmat. De finns där och har alltid funnits, utvecklats genom åren till hat och missnöje. Självhat och hat mot omvärlden.
Jag har aldrig skyllt mitt mående på mina föräldrar eller samhället. Det är ödet som fått mig att bli den jag är. Det är ödet som sett till att det som hänt har hänt, att jag fått uppleva enorm sorg, upplevt död och övergrepp. Det är ödet som gjorde att jag sa ja till honom och ödet som ville straffa mig genom att låta honom slå mig och trycka ner mig med sina hårda ord. Som käftsmällar rakt in i hjärtat.
Det är ödet som gjort att jag aldrig lyckats få kärlek lika mycket som jag ger. Ödet vet att jag inte är värd kärlek och respekt, omtanke och närhet. Och jag tycker inte om närhet. Jag tycker inte om kramar och speciellt inte pussar och kyssar. Närhet är inte bra. Ger man någon närhet är det som att spruta in ett långsamt verkande gift i dens kropp och sedan sakta se den dö. Jag tror inte på kärlek. Kärlek är till för att få människor att må dåligt. Tillslut spricker det och man gör slut. Kvar finns krossade hjärtan och en ständig fråga om vad man gjorde för fel.
Jag ger kramar till folk jag känner mig trygg med, men även de kramarna lämnar hål inom mig. För de kommer ju förmodligen också ta slut en dag. Allting tar slut någon gång, flaskan kan aldrig förbli full så länge man inte lämnar den oöppnad. Och i både kärlek och vänskap öppnar man flaskan, för det är den som är entén till dörren, den som öppnar en och låter en ny människa komma in i livet. Men en dag tar det slut. En dag rinner sista droppen ur flaskan och man kastar den. Människor utnyttjar varandra för egen vinning och sedan när man är nöjd så kastar man bort dem ur sitt liv och gör samma sak om och om igen med andra. Livet är falskt. Människor är falska. Allt är ett spel där man måste spela sina pjäser rätt för att komma i mål.

Nu har jag anmält intresse till två lägenheter och det känns bra, pirrigt. Jag hoppas jag kan flytta så snart som möjligt. Vill så gärna ha mitt egna hem och såklart mina två katter jag ska skaffa! Vad mer kan jag säga än att jag verkligen längtar? Ingenting. Det här känns riktigt bra!

P.S
Jag har alltså anmält intresse till att kika på lägenheterna, inte till att köpa dem.

Soc ringde för inte så längesen och de sa att jag får försörjningsstöd och intyg att söka egen lägenhet! JAG BLEV SÅ GLAD!
Ska lämna in min ansökan nästa måndag, efter att jag varit hos soc och fått intyget. Kollade in lediga lägenheter och det finns en etta i Lextorp (samma område jag bor i nu) och den verkar bra men man vet ju aldrig om det blir den man får. Vill helst bo i Hjortmossen eller Sädesbingen.
Men nu är jag i alla fall på bra humör. Längtar till måndag!

Idag har jag fått ta mig tid att skriva ett inlägg. Har ingen ork egentligen, men kan inte heller låta bloggen stå tom allt för länge.
Igår var jag hos mormor och det var trevligt. Men jag var så trött så jag somnade nästan hemma hos henne.
Idag har jag inte gjort någonting. Vaknade vid kvart i ett och sen har jag inte gjort någonting alls. Är så trött att jag funderar på att sova en stund.
Ska träffa Elisabet imorgon och jag vill verkligen inte. Kan de inte bara lämna mig ifred?
Det är i alla fall lov hela nästa vecka och det känns bra. Då kan jag vara hemma utan att ha dåligt samvete. Och på fredag ska jag till Överby och kolla på jeans. Mina favoritjeans har spruckit i grenen...

Mår inte bra någonstans för den delen heller. Spenderar dagarna inne i mitt rum med film eller musik, eller så är jag ute i resten av huset kortare stunder för att gosa med Tex. Och ibland går jag ut med honom trots att jag inte orkar. Vill bara upphöra.

Fick förresten en liten konstig kommentar till min Bloggsvar. Någon skrev att jag var fejk och jag höjde ena ögonbrynet och tänkte att det var nog det konstigaste jag hört. Vadå fejk? Konstigt folk det finns...

Har också fått väldigt många förfrågningar om bloggdesign. Jag blir så trött, liksom det är säkert 7 stycken nu. För det första: jag mår inte bra. Jag orkar inte. För det andra; lär er själva? Då får ni den precis som ni vill och det ÄR inte så svårt. Och för det tredje; jag gör inte designer utan att få något tillbaka. Därför gör jag i princip bara till mina vänner, för dem kräver jag ingenting av. Men ni kan väl ändå åtminstone respektera att inte begära designer när jag mår såhär? Visa lite respekt.

Ska nog se på film nu. SAW kanske. Älskar ju SAW filmerna.
Jag känner mig inte värd livet.

Jag skriver detta inlägg för att berätta att jag inte kommer blogga på ett tag. Jag tar avstånd från omvärlden, isolerar mig i mitt hem och det talas om inläggning i slutenvården. Jag vägrar, men blir det tvångsvård så blir det. Får besök av Elisabet efter helgen, eftersom jag inte orkar gå dit. Jag vill inte prata med henne, vill inte prata med någon. Jag är inte värd er kärlek, jag är inte värd er närvaro eller att ens känna era andetag mot min hud. Jag tar inte avstånd för att jag ogillar er, jag tar avstånd för att jag bryr mig om er.
Oavsett vad som händer så vill jag tacka er för era fina ord genom tiderna. Speciellt tack till de som följt min blogg länge. Och ni som står mig närmast; jag älskar er och saknar er. Men jag orkar inte. Jag... ger snart upp.

Var som sagt och tog prover idag, på Pilen som är stället där vuxenpsyikitarin ligger. Han som tog proverna, två kolvar med blod, var väldigt snäll och rolig. Och han lyckades få två fulla kolvar på ett stick! Han var väldigt duktig. Annars brukar jag få omkring fem stick lite överallt, även på handen där han tog idag, men utan lycka. Så vi blev båda förvånade eftersom det första vi sa till varandra efter att vi hälsat var "Vilken arm brukar vara bäst?"
Jag: Ingen, haha.

Har precis tvättat håret. Behövde verkligen det, men jag tycker nytvättat hår är så äckligt för det blir så kallt mot huden. Ännu värre är det när man kliver ur duschen. Jisses vad kallt det är!

Igår kväll mådde jag extremt dåligt. Försökte sprätta upp handleden med en sax, men den var inte ett dugg vass. Jävla skitsaxar. Har inga rakblad kvar heller...
Är verkligen nere på botten och jag ser ingen ljusning. Och ärligt talat är det ingen idé att kämpa eller sträva efter den heller, för den kommer aldrig. Jag är inte värd den, jag är inte värd den, jag är inte värd den.

Allt är så meningslöst. Verkligen allt.
Ser ingen mening med att ta mig ur sängen på morgonen och jag ser ingen mening med att spilla tid på ingenting. Jag är snart borta, min själ är döende. Det är i princip bara att vänta på att hjärtat ska sluta slå.
Och så måste jag upp tidigt imorgon också. Great.

Har precis sett på denna film, Girl, Interrupted och den var riktigt bra! Älskar den rent ut sagt! Filmen handlar om Susanna som läggs in på ett mentalsjukhus under 60-talet efter att ha tagit en hel flaska aspirin med vodka. Det var inte menat som ett självmordsförsök, men läkarna tror inte på henne.
Väl inne på anstalten träffar Susanna de andra patienterna, b. la Lisa som har varit där i flera år. Susanna får diagnosen borderline personlighetsstörning.
Tillsammans rymmer de en dag och det händer en del, och Susanna hamnar tillbaks på sjukhuset och efter ett tag gör Lisa det också.
Filmen slutar med att Susanna friskförklaras och får åka hem.

Tyckte filmen var väldigt bra! Snygga bilder och väldigt bra manus. Den är även verklighetsbaserad, vilket gör den ännu mer intressant. Sevärd, helt klart!

Ännu en dag vaknar man upp till ingenting. Solen skiner, men det förblir lika mörkt inombords ändå.
Musik på medelhög volym för att inte störa de andra.
Igår var verkligen beviset på att jag tappar kontakten med folk jag bryr mig om. Jag har inget att säga dem, orden är helt bortblåsta och det blir väldigt ytligt skrivet, ni vet det där vanliga som "Hej, hur är det? Vad gör du?" och sen visste jag inte vad jag skulle skriva mer. Kom inte på någonting.
Kände att jag var trött när klockan var strax efter tolv så jag gick och la mig för att sova. Tänkte egentligen sett någon film, men jag orkade inte. Ska se idag istället.

Mamma väckte mig imorse för att jag skulle ut med Tex. Kände mig enormt seg och det tog ett tag innan jag kom ur sängen. Väl ute höll jag på att frysa öronen av mig för att det var så kallt, så det var skönt att komma in sen. Fast inne är det inte så varmt heller. Jag fryser alltid hemma.

Idag är sista dagen på helgen och jag vill inte att den ska ta slut. Jag orkar inte skolan och jag orkar inte gå till BUP imorgon. Jag vill helt enkelt inte. Mitt liv angår inte Elisabet. Tror dem seriöst att man ens är helt ärlig när man går dit? Varför skulle jag öppet berätta om hur jag verkligen känner? Det är mina tankar och ingen annans.

Vi ska ha möte här hemma sen, om ekonomin. Jag gillar inte möten, för jag vet hur de slutar. Det är alltid någon som blir arg, och jag blir så rädd när människor är arga. Önskar jag kunde slippa vara med...

Skulle egentligen behöva städa mitt rum också, men jag orkar inte. Jag orkar ingenting alls. Funderar faktiskt på att gå och lägga mig igen.

God eftermiddag. Idag sov jag fram till kvar i tre, för jag var så otroligt trött. Nu är jag rätt så pigg, så jag fixade mig lite och tog några cambilder, men när jag har tänt min skrivbordslampa så blir det jättekonstigt på bilderna så därför stängde jag av den och använder mig av taklampan istället. Blir mörkt, men tro mig så blir det bättre så än när det var ljusare.
På bilden ser håret ganska mörkbrunt ut, men det är väldigt rödbrunt. Ljust rödbrunt.
Först tyckte jag inte om det, men när jag fixade det så blev det faktiskt förvånansvärt bra och jag börjar gilla det. Får ha boyish frisyr tills min lugg växt ut, och för att den vägrar ligga platt. Den står rakt upp och inte ens plattång, tupperingskam och hårspray kan få ner den. Blö.

Ikväll ska jag dricka cola, för cola är gott. Och så om jag orkar, så ska jag vara social. Finns många fina människor att vara social med, men när orken tryter hjälper inte ens det.

Sen ville jag bara säga att ALLA frågor ni har får ni ställa i min frågebox som ni finner i sidmenyn. Jag svarar inte på frågor i inlägg längre. Så det är bara att fråga på om ni har några frågor, och ni som ställt frågor i inlägg kan skriva in dem där. Jag svarar på allt (:

Puss och hej ♥

Jag är sönder. Jag är trasig. Jag har ingen ork alls.
Soc ringde vid halv elva och sa att de inte haft mötet än eftersom Gudrun varit sjuk. De ska förhoppningsvis, om Gudrun hunnit bli frisk, ha mötet nästa vecka. Suck. Det blir aldrig något gjort i tid. Jag väntar och väntar på beslut hela tiden men får dem antingen aldrig, eller alldeles försent.

Jag har haft smärtsamma drömmar inatt. Jag satte i minneskortet till mobilen som jag hittade häromveckan och möttes av något som fick tårarna att sprudla. Där var dem. Mina älsklingar. Både på film och bilder. Jag såg dem, allihop. Alla bilder och alla videos. Det gjorde så ont, så jävla ont. Jag vill ha tillbaks dem! Jag behöver dem. Jag älskar dem... Jag... klarar mig inte utan dem.
Men de ligger där. I trädgården, begravda. Jag orkar inte med den här smärtan. Den enda kärlek jag upplevt försvann den dagen de dog.
Vi delar 11 fina år tillsammans. Elva år av kärlek och omtanke.
Jag minns den där dagen jag, mamma och syster var i källaren när vi flyttat till Kungälv. Jag hade hittat en pälstuss från Hebbe som jag sparat i en fin liten ask, för att ha som minne när han skulle försvinna från jordelivet. Jag började gråta när jag tänkte på att han en dag kommer att dö, men mamma och syster sa att nej men han kommer inte dö än på länge, du behöver inte oroa dig. Men han försvann. Han och Abbe försvann från mig och lämnade ett enormt hål i mitt hjärta som aldrig kommer kunna fyllas ut. Den dagen de dog, då dog jag också.

Jag är väldigt glad för att vi fått Tex. Han är underbar och jag älskar honom. Men ingen kan ersätta Abbe och Hebbe. De var speciella, unika och fantastiska. Jag älskar er, Abbe och Hebbe. Då, nu och föralltid.

Jag mår inte bra. Jag mår inte okej någonstans. Det är värre nu, mycket värre. Allt är svart och jag vet inte. Jag vet ärligt talat ingenting. Varför är jag ens här?

Okej, inget blev som förväntat. Blekningen tog rätt bra, det blev orange som väntat, men inte för mörk orange utan mellan. Jag kletade i den röda hårfärgen, för röda pigment ska ta över oranga har jag läst. Det blev inte rött, inte ens i flaskan när jag blandat det var det rött. Det var typ... beige.
I alla fall så lät jag den vara i max tid, och nu ser man resultatet; hasselnöt-ginger. Ser lite mysko ut, men det är bättre än det svarta.
Jag har en röd hårfärg kvar nu, och jag får se hur jag trivs i denna färg. Den kommer ju försvinna så småningom ändå, eftersom jag kommer få utväxt och vara tvungen att färga om eller bleka. Men ska låta håret vila nu, i alla fall tills jag har ca 1-2 cm utväxt. Då bleker jag det en gång och sen får jag väl använda den röda jag har kvar. Tänker liksom inte slänga den, när jag ändå betalat för den.
Kommer förmodligen att ta bild på håret imorgon, men det blir cam bild eftersom den kameran jag lånat på sistone hatar mig och ger extremt dåliga bilder. Måste spara ihop till en egen kamera också. Fan,har behöver så mycket pengar men har dem inte och lär inte få. Jag har liksom inga pengar att spara. Alla pengar jag kommer få över, dvs några enstaka kronor, kommer jag att spara till tatuering. Eller så önskar jag mig tatueringen i studentpresent, men ärligt talat tror jag inte jag skulle få den ändå, så kan lika gärna strunta i det. Så sparar nog till kamera först, det är lite billigare än tatuering.

Funderar på att sova, men vet inte riktigt. Hade nog stannat inne på datorn om det inte vore för att den cpar genuom att där man skriver flyttar på sig så man skriver mitt i en mening högre upp, och så klickar den ur själva skrivområdet och sätter sig utanför, så inget händer när man väl skriver. Bara denna text har jag fått skriva om flera gånger pga det. Vet inte vad det är för fel på den, den har hållt på så här sedan igår. Någon som har en aning?
Aja, nu ska jag väl... Jag vet inte. Något. Puss.

Jag hittade ingen mahogny färg, men en snygg röd som heter Cherry Red av märket Joanna Multicream Color, som jag ärligt aldrig hört talas om. Hoppas det är bra! Färgen är i alla fall snygg på förpackningen.
Nu sitter jag med blekning i både mitt egna och löshåret. Blir ni förvånade om jag säger att löshåret inte bleks? Nej, trodde väl inte det. Ska anmäla den jäveln som sålde det. Andra gången i rad det är syntethår TROTS att det står att det ska vara äkta. Jag är arg, riktigt förbannad. Skiter ärligt talat i löshår om det här går åt helvete. Är så trött på att ingenting blir som jag vill. Och jag har inte råd att köpa sånt där dyrt löshår från t ex Rapunzel eller Tajmahal. Safari's hår har jag väl råd med, men inte på ett tag. Kan jag inte få ett stort arv av en okänd släkting? Skulle underlätta så enormt.

Soc har fortfarande inte ringt och dem lovade att göra det i början av denna vecka, och nu är veckan snart slut. Ringer dem inte imorgon så blir jag förtvivlad. Jag behöver veta om jag får försörjningsstöd eller inte!

Jag var på vuxenpsykiatrin idag, öppenvården. Träffade en läkare som hette Crina som hade finsk brytning. Hon var snäll, men väldigt jobbig. Hon försökte få mig att gå på en verksamhet för patienter som är dagligen där man äter frukost ihop, pusslar, fikar eller promenerar. Men jag ville inte, jag vågar inte. Dels för att jag är rädd för nya människor, utanförskap och allt det där, men även för att jag inte vill vara yngst. Det skulle bara kännas dumt, så jag tackade nej.
Crina ville även att jag skulle ha en kontakt på öppenvården som följer med mig till soc. Jag såg ingen vits med det, för det kan jag väl göra själv liksom? Tyckte det var konstigt, så jag sa nej till det också. Och jag ville inte ha någon samtalskontakt, men det ska jag tydligen få vare sig jag vill eller inte. Hon ska även ta upp mitt ärende på nästa behandlingskonference.

Jag fick en ny medicin också, en som är istället för Fluoxetin. Cipralex heter den. Crina lovade att den inte skulle ge viktökning, men nu när jag läste om den står det som en vanlig biverkning. Suck. Får väl vänta och se, men går jag upp av den så är det bye-bye.
På måndag ska jag tillbaka till vuxenpsyk för att ta blodprover. Jag HATAR blodprover! Är livrädd för sånna nålar och sprutor. Känns ju som de suger ut allt blod man har. Och så får de sticka mig ca 5-6 gånger innan de ens får något blod. Asbra.
Anledningen till att jag ska ta nya blodprover är för att läkaren misstänkte att det kunde vara annat som gör att jag är så trött. Hon sa inte vad, men det får vi väl se.

När jag kom hem igen så tog jag och åt lite, och efter lade mig att sova för jag var enormt trött. Nu funderar jag på att sova igen, men då kommer jag säkert inte kunna sova inatt. Eller så kan jag det, för jag sover i princip dygnet runt.
Nu ska jag... göra någonting. Vet inte vad. Sova kanske, får se. Ha det bäst alla ni, ni är fina.

P.S
Fick veta att jag ska flyttas över till vuxenpsyk relativt snart, och att kontakten med BUP kommer avslutas. Men det vet tydligen inte BUP om än, så ja, vi får väl se.

Haha jag sitter och kollar på fina videos där folk driver med andra på Chatroulette.com och det är sjukt roligt, haha.
Får tvinga Bambi att vi ska göra egna sånna igen, för sist vi gjorde det var det hur roligt som helst!

Idag har jag inte gjort någonting i princip. Sovit, tråkat och sådär. Såg Mirrors 2 ganska nyligen, men den var inte bra.
Ska ta mig en banan nu, för det är den godaste frukten som finns! Hej då (:

Jag laddar ner säsong 1-7, alltså alla säsonger, av den bästa tv-serien någonsin: Buffy the Vampire Slayer! Älskar den serien och har sett den hur många gånger som helst men får inte nog. Kärlek på den! ♥

Idag var jag på möte med rektorn och min mentor. Vi pratade lite om det fjärde året jag ska läsa och jag fick förlängda studier i de ämnen jag läser och så frågade de lite allmänt om hur jag mår osv. Det gick bra i alla fall.
Har nyss varit ute med Tex, och han har plaskat omkring i vattenpölarna så han var jättejobbig att torka, haha. Men han är sötast och finast så det gör ingenting.
Är jättetrött så jag tror jag ska sova en stund snart. Behöver det.
Ikväll ska jag kanske se film, för det har jag märkt är roligt även om man är själv. Tror jag är lite beroende av SAW filmerna, för inatt drömde jag att Mark Hoffman kidnappade mig och satte mig i en fälla men jag kom ur och så; "Killar som du har aldrig varit något problem för mig." Ingen aning vad jag menade med det, men det gjorde honom arg så han tyckte inte jag var värdig livet. Sen minns jag inte mer. Väldigt mysko dröm i alla fall.

Men men nu ska jag sova! Ha det bäst, puss ♥

Nu har jag suttit i säkert 40 minuter och lagt över låtar från datorn till mobilen. Letat överallt i huset efter mitt minneskort, och så hittade jag det i väskan för några veckor sedan. Hur hamnade det där?
Nu har jag i alla fall lyssnat igenom några låtar jag ville ha och fört över dem. Känns bra, har gjort rätt mycket idag. Duschat, tvättat sängkläder och vanliga kläder och gått ut med Tex. Nu spenderar jag kvällen med att prata med Bambi och lyssna på Asking Alexandria, och då och då kommer Tex in till mitt rum för att bli klappad. Jag älskar verkligen Tex, han är mitt allt.

Jag har sett väldigt underliga filmer de senaste dagarna. Några var så konstiga så jag fattade ingenting. En av de filmerna var The Grudge (Ju-On från 2000). Detta måste ju vara någon slags för-grej innan den riktiga The Grudge? För när jag Googlar på den står det att den ska vara gjort 2002, och handla om annat än den jag tittade på. Och den jag såg var bara en timme och sju minuter lång, och helkonstig. Har i alla fall laddat ner den amerikanska The Grudge från 2004 nu, för den japanska från 2002 hittar jag inte.
Sen såg jag Don't Look In The Cellar från 2008. Man kan tro att den var filmad av tonåringar, för manuset var så jävla kasst och den var bara lol rakt igenom. Jag skrattade åt den, och har kvar den för jag måste visa den för Bambi. Vi skulle skratta så hårt åt den tillsammans!
Såg även Bread-Crumbs och den var bara konstig. Förstod inte riktigt anledningen till det som hände.
Sen har jag även sett The Reef, Die (kanske redan nämnt det i annat inlägg) och The Last House on the Left från 2009. Trodde jag sett den sistnämnda innan, men det hade jag inte. Finns en från 70-talet också, men den har jag verkligen inte sett. Måste drömt att jag sett den, haha.

Min helg har bara gått ut på att se film. Har inte haft någon ork till att vara social alls. Och för några timmar sedan kom mamma in i mitt rum och frågade om jag ville att hon skulle ringa det akuta psykiatriska mobila teamet. Jag svarade att nej, varför skulle jag vilja det? Då sa hon att hon är orolig, för jag skrattar inte och jag pratar inte längre. Men jag stod fast vid mitt nej, och efter en stund gick hon med orden att det inte känns bra att lämna mig, och att hon inte vill att jag ska bo själv. "Jag vill inte att du skär dig och förblöder," sa hon.
Men jag kan inte bo hemma hela livet. Och jag tänker inte spendera mitt liv på en vårdavdelning. Det är bara out of question! Och dessutom ska jag ju ha katter som måste tas om hand. Vill ha två hanar, en Link och en Sheik.
Längtar så efter att få ha dem i min famn.

Nu ska jag leta lite musik att ladda ner, även om jag egentligen har för mycket, för jag hinner aldrig riktigt lära mig låtarna jag redan har. Men jag älskar musik och man kan nog aldrig ha för mycket! Hej då!

Nu har jag suttit och letat runt lite efter olika hårfärger, och kommit fram till att jag färgar det mahogny, dvs röd-brunt ( se bild ). Har haft det förut, dock många år sedan, men det passade då och då tycker jag det kan passa nu också! Tror det räcker med en blekning innan jag kan kleta i den färg jag ska ha, för jag har ju bara färgat håret svart en gång så det är inga lager eller vad man ska säga. Då är det även upp till bevis för mitt nya löshår att visa att det är äkta.
Sen har jag beslutat att jag ska spara pengar så att jag kan fara till Göteborg i mars. Har bestämt att jag ska pierca angelbites igen, för det är den finaste piercing som finns tycker jag. Och ja, jag säger att det är en piercing även om det är två, för de har ett gemensamt namn = den.
Vill att det är jag och Bambi som far till storstaden men vi får se om hon inte är hos Albin, inte har råd, eller har lust för den delen. Jag hoppas i alla fall hon vill och kan, för våra tågresor är de bästa!

Jag hoppas att socialen hör av sig snart. Helst redan på tisdag eller onsdag. Måndag vet jag att de inte har möte, för Johanna är ledig då. Men på tisdag kan de ha det, tycker jag. För jag har inte råd att betala mamma 500 kronor i månaden och jag har inte råd att förlora ytterliggare 500 kronor till mitt sparkonto. Och jo, på tal om mitt sparkonto så har jag nog 60 öre där. Har verkligen inte haft det bra ekonomiskt på sistone och det har kört ihop sig rejält. Har glömt vissa saker, som Telenor räkningarna t ex och då har jag varit tvungen att låna pengar både från sparkontot och mamma. Nu har jag dock betalt av alla skulder till mamma, men är fortfarande skyldig Tommy 234 kronor. Gud vad jag hatar att pengarna aldrig räcker till!
Inte nog med att jag har Telenor som är på ca 340-360 kronor i månaden, busskort för 310 och pengar till mamma på 500 samt pengarna till sparkontot, så ska det lilla som blir kvar räcka till pengar till mobilen (vilket jag aldrig har råd med) hygienartiklar, hårspray, kläder, smink och allt det där övriga. Och denna månaden ska Bambi få sin födelsedagspresent också. Inte alls försenad eller något, nej då.

Känns lite surt att jag ska köpa två paket blekning och två paket hårfärg för att det satans svarta håret ser extremt fult ut på mig. Jag ska aldrig, aldrig, aldrig mer färga svart. Tur nog är det här en engångsföreteelse och jag kommer ju inte behöva köpa 4 paket hårfärg varje månad. Men det känns ändå, rent ekonomiskt.

(Som svar på mångas frågor, så ja, mitt hår är jätteslitet efter all blekning genom åren, därför färgade jag det svart, för färg sliter inte lika mycket som blekning. Trodde jag skulle passa i det men ser hemskt ut, så därför är det nödvändigt, även om det svider, att bleka och färga om. Ville helst undvika det men nu är det nödfall.)

Så sitter man här i sängen ännu en kväll. Jag har spenderat större delen med att leta vassa föremål, utan lycka. Har i alla fall kvar ett halvt rakblad, och det kommer jag att använda nu snart. Behöver det så otroligt mycket.
Det är sex år sedan jag började skära mig nu. Sex år är en ganska lång tid, men det känns ändå som om det inte vore mer än två år sedan. Det är så färskt i minnet.
Blicken vandrar ner mot vänster handled där det står inristat ett namn jag aldrig kommer kunna tacka nog. Kent.
Jag har fyllt i varje gång ärret bleknat, och nu sist gjorde jag det lite mer svårläkt för att det ska finnas där längre. Det finns ju alltid där, men när det bleknar är det som om det försvinner, så jag måste "fylla i" det igen.
Jag har en tendens att rista in namn på min hud. Och det är faktiskt inte så jättebra, för var gång jag ser deras namn så får jag ångestattacker och minns. Jag minns allt, allt det hemska. Aldrig det bra. För var det egentligen någonsin något bra? Tveksamt.

Läste igenom några månader ur bloggens arkiv och kände en enorm smärta. "Det där handlar om mig, det är jag som skrivit och gjort det där. Det är jag. Jag är bloggen." Det känns så konstigt när man läser vad man själv har skrivit. Bokstäverna bildar ord och orden blir till meningar. Men jag lyckas aldrig riktigt fånga verkligheten, kapsla in den i mina inlägg och bevara den. Mina inlägg är endast fragment av det som verkligen hänt, känns och är.

När jag var yngre skrev jag väldigt mycket. Jag var först i klassen på att lära mig läsa och jag fick alltid högsta betyg på mina noveller. Ett tag ville jag bli författare. Min största inspiration var min syster. Min syster skrivit väldigt bra, men jag ville skriva ännu bättre.
Vi fick likadana betyg i språk; MVG. Det inkluderar svenska, engelska och franska. Nuförtiden kan jag inte mycket franska, för det hände så mycket i mitt liv att jag glömde bort det som inte var så viktigt.
Jag var den alla i klassen, och ibland även yngre och äldre klasser, frågade om råd när det gällde språk. Det kunde vara översättningar, ords betydelse eller hur man formulerar om en mening på ett bra sätt. Men någonstans på vägen tappade jag allt och blev till ett skal. Jag kan fortfarande, och jag har mitt MVG i engelska även på gymnasiet, och VG i svenska, men intresset finns inte längre kvar. Jag drömmer ibland på nytt om att bli författare. Jag skriver på min självbiografi, men den har jag inte skrivit i på länge. Tappade orken när programmet visade sig vara en testversion och de 34 sidor jag skrivit inte kunde kopieras till ett annat program. Att skriva om allt var ingen idé så jag började om på nytt med helt nya meningar, fast med likadant innehåll. Det blev inte lika bra. Jag vill ha originalet.

Jag är rädd. Hela tiden. Jag är rädd för mördare. Jag hör dem väldigt ofta. De finns lite överallt, även här hemma.
En gång väckte min syster mig för att hon hörde någon gå omkring på nedervåningen. Jag blev livrädd, fick hjärtklappning och skyndade in till hennes rum som låg precis bredvid. Efter att ha lyssnat en stund kunde jag också höra något, så vi väckte mamma och Tommy, beväpnade oss och gick för att ta itu med personen. Det var ingen där. Men jag hörde någon, och det gjorde min syster också.
Igår var en mördare i hallen. Det var Tommy, fast ändå inte. Det var liksom Tommys kropp men jag kände det inombords att något inte stod rätt till. Hjärtat dunkade hårt och jag var beredd. Beredd på attacken, beredd på att höra mamma skrika när hon blev mördad. Jag låg och tänkte; "hör jag henne skrika så springer jag dit och mördar den jäveln." Jag behövde aldrig. Han försvann, och kvar fanns åter Tommy.

Jag litar inte på folk. Inte på någon egentligen. Vem som helst kan vara en mördare.
När jag går ut med Tex känner jag dem iakta mig från alla håll och kanter. Jag går alltid det fortaste jag kan så fort jag är ute, för jag är så rädd. Jag känner folks blickar, hör deras mordiska tankar och känner deras hat. När man är där ute på gatorna så är man inte säker. Man är ett lätt byte för mördarna. De kan slå till när som helst och vart som helst. Det gäller att vara beredd. Det gäller att kunna försvara sig.
Jag går för det mesta omkring med knytna nävar och spända ben, redo att slåss när attacken kommer. För den kommer, tro mig. En dag kommer den.
Jag är väldigt rädd för konflikter. Varje dag är jag rädd att jag ska träffa någon jag känt, någon som ska göra mig illa.
Varje gång jag är ute med Tex och det kommer någon bakom eller mot oss eller i bil som stannar nära så stirrar jag ner i marken, rädd för ögonkontakt. Jag är lika säker varje gång, det är någon jag känner. Någon jag inte träffat på länge, någon som ska överraska mig. Och för det är jag rädd, rädd för ögonkontakt. Rädd för att jag inte litar på personen, rädd för att den kan skada mig.
Jag vill inte bli mördad. Det är inte så jag vill dö. Jag vet hur jag vill dö och så ska det också ske. Inget annat sätt är acceptabelt.

När jag läser igenom min blogg så tänker jag att det är ett väldigt enformigt liv jag lever. Det är som en cirkel som bara fortsätter och fortsätter. Det handlar om kärlek, vänskap, hat och döden. När något brister är det enda jag ser mörker, och när allt blir svart är det dags att ta farväl av jordelivet. Ni som följt min blogg länge vet att kärlek och jag inte riktigt går ihop. Varje gång jag blir kär tänker jag att åh, nu har jag hittat mitt livs kärlek. Men så går allt åt helvete och mörkret kommer. Jag är inte menad att hitta kärleken, för jag är inte värd den. Kärlek är till för snälla, fina människor som förtjänar att ha det bra. Jag hör inte dit.
Vänskap har varit ett enormt problem för mig genom åren. Jag har levt många år utan en endaste vän, men då hade jag i alla fall mina älskade katter som brydde sig om mig.
En gång var jag helt säker på att jag hittat de allra bästa människorna som finns, men det visade sig vara fel. De övergav mig och jag tror det blev ett enormt trauma för mig. De var allt jag hade, de var hela min värld och den försvann på ett ögonblick.
Hat finns alltid runt om mig. Självhat och hat på de som förstört mitt liv. Och så döden. Döden, som allt för ofta romantiseras. Jag är rädd för döden, jävligt rädd. Men jag ser den som en gåva, en befrielse.
Döden är hemsk när den händer andra, men underbar när den händer mig. Jag tycker inte om livet, det gör jag faktiskt inte. Det är rent ut sagt onödigt att leva när allt omkring bara blir fel. Ändå sitter jag här idag, i min säng med tankar om blod, alkohol och medicin. De tre tillsammans bildar frihet, frälsning. Jag kunde varit död nu, det kunde jag. Och en dag är jag det. Men tills dess ska jag fortsätta leva mitt så kallade liv. Ett liv som går ut på självdiskriminering och självhat. Är det värt att kalla liv? Är jag värd att leva? Svar nej.
Jag är ärligt talat inte värd någonting.

Jag passar verkligen inte i svart hår. Det ser ut som jag har peruk eller något och det är inte snyggt.
Ärligt så funderar jag på att bleka det lite och färga ljusbrunt eller rött. Eller den där permanenta lila, men den är rätt dyr tyvärr. Och då måste jag nog bleka håret ganska mycket innan jag kan färga det i den färgen, och jag vill helst undvika det.
Har dock inga pengar så det får vänta några veckor. Men ljusbrunt eller rött får det bli. Question is vilket man ska välja.

Var som sagt hos försörjningsstöd idag, och mötet gick väldigt fort. Caroline, som handläggaren där heter, tittade snabbt på mammas ekonomi och sa att hon redan nu kan säga att mamma inte har råd att försörja mig, men att hela frågan om jag får försörjningsstöd och hjälp att betala hyra osv beror inte bara på henne, utan även på Johanna och Gudrun som jag också har kontakt med på soc. De tre ska i början av nästa vecka sitta ner och prata med chefen för försörjningsstöd och jag hoppas verkligen jag får det! Skulle verkligen göra mig extremt glad och det skulle kännas jättebra att ha ett eget boende! Nu är det bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa.

När jag kom hem åt jag lite för jag var jättehungrig, sedan sov jag några timmar. När jag vaknade, dvs för ca en timme sedan, så såg jag att jag fått brev från vuxenpsykiatrin, som vill att jag ska dit den 9e. Lite märkligt, för BUP sa att de inte skulle ta kontakt med vuxenpsyk på ett tag tills allt omkring mig var stabilt. Och Elisabet sa ingenting om detta i måndags. Ska i alla fall gå dit och se vad det handlar om.

Jag mår inte så bra. Det är väl ingen nyhet, men det är väldigt jobbigt. Jag sover bort nästan alla dagar för att jag är psykiskt utmattad och det verkar inte som om det här någonsin kommer att förändras. Utåt sett är jag en väldigt glad och livlig person. I alla fall för det mesta. Jag skrattar mycket och jag kan vara ganska så social. Men invändigt är det en helt annan historia.
Det finns dem som säger att man inte kan vara trasig. Det tycker jag är ett löjligt påstående. Precis som en docka kan gå sönder i fabriken kan en människa gå sönder innan den föds. Det är en av de första meningarna i min självbiografi och det tror jag på. Vad gör oss så annorlunda mot alla andra saker som kommer till jorden? Vi är inte mer eller mindre materiella än dem. Vi kan också gå sönder.
Jag tror att det finns dem som föds trasiga, och sedan finns det även dem som blir trasiga med åren. Det spelar ingen roll, är man sönder så är man och det är svårt att laga, ibland även omöjligt.
De som känner i hjärtat att de inte är hela blir ofta självdestruktiva. Man kanske super, missbrukar tabletter eller andra droger eller så skadar man sig på olika vis. Sen finns det även dem som tar ut det på andra genom att misshandla, våldta och mörda. De som skadar andra kallar jag för Förgörarna. Förgörarna är så vilse att de måste ta till hemska metoder för att känna att de faktiskt existerar, att de inte bara är skal av någon som en gång varit. Det är såklart inte alla mördare, våldtäktsmän och misshandlare som i grund är trasiga, men de finns.
De som är sönder och som tar ut det på sig själva för att känna, se och kunna leva är stjärnänglar. De är änglar, för de är de mest underbara personer som finns. (Självklart gäller det här inte heller alla, men de flesta.)
Stjärnor är de för att de lyser. De lyser av skönhet, fast på en tragisk plats, nämligen den självdestruktiva himlen. Den självdestruktiva himlen består av vilsna själar som tror det är deras fel att de är sönder. Men man kan inte alltid vara orsaken till allt. Ibland bara saker är.

Jag känner de finaste änglarna på hela jorden. Och jag vet att det finns många fler underbara sådana där ute, som bara väntar på att någon ska visa dem lite kärlek och respekt. Man ska inte bli rädd för folk med sår på kroppen eller i själen. Det enda de vill är att bli accepterade, känna sig värdiga livet och få kärlek. Och vet ni?
Det är oftast alltid de svaga, trasiga och osäkra som är de bästa av människor.
Kärlek.

Okej alltså jag ger upp. Slösat smink, hårspray och tid på att fixa mig och sen ser jag ändå så extremt ful ut så jag inte ens kan se mig själv i spegeln. Superbra. Blir ingen bild. Klarar inte av det här.

Nu har jag haft ett litet SAW maraton. För några dagar sedan såg jag 1-3 och nu såg jag  4-6. Imorgon avslutar jag med den sjunde och sista filmen. Men har hört rykten om att det kommer en åttonde film, vilket jag hoppas på! Man kan aldrig få för mycket av SAW!
Nu ska jag borsta tänderna och göra mig i ordning för sängen, även om jag inte är så värst trött. Fast nu gäspade jag, men ändå.
Vi hörs imorgon. Take care.

Jag lovar faktiskt nu, att jag ska ta bild imorgon. För det var sjukt längesedan och det är en del som bett om det. Så jag ska ta imorgon, good or bad. Nu vet ni :3

Nu tänkte jag skriva om något kanske helt oväntat, nämligen Mary-Kate och Ashley Olsen!
Det är nämligen så att de var mina allra största idoler i flera år och jag var totalt galen i dem. Har fortfarande deras böcker, filmer och bilder kvar. Det är liksom minnen, för att inte nämna att de är så otroligt fina!
När besattheten över tvillingarna lagt sig så reflekterade jag inte över mycket med dem, även om jag läste lite extra i tidningen där det stod om dem och kollade in bilden lite mer än övriga. Men nu de senaste månaderna har jag faktiskt börjat gilla dem igen. De är så otroligt fina och deras klädmärke är nomnom. Nu sitter jag och laddar ner Our Lips Are Sealed och New York Minute, som är några av deras filmer. Det finns ju knappt några filmer av dem upplagda, vilket är väldigt konstigt med tanke på hur kända tvillingarna faktiskt är.

Fick någon impuls om att leta upp min Mary-Kate och Ashley pärm där jag har alla planscher, småbilder etc för att hitta min megaposter med dem som är jättefin, men jag tror den kanske är på vinden. Och tror inte jag har plats för den heller faktiskt. Men det är en jättefin bild på dem, och de är fina. Kanske inte gör världens bästa filmer, men de är faktiskt charmiga på sina vis.

Vad tycker du om Olsen tvillingarna?

P.S: Ash är blond och MK brunett på denna bild.

Alltså jag behöver verkligen nya bilder på mig. De nyaste jag har är typ sen mitten av december? Har ingen koll men nya är de då inte. Har ju inte lila hår längre ens, haha. Får väl se om jag kan fiska fram någon bild imorgon.

Idag är en sån där extremt seg, trög och tråkig dag. Orkade inte fara iväg till skolan, trots att jag verkligen behöver vara där. Men imorgon måste jag verkligen, och resten och veckan också och veckorna därefter igen.

Mitt löshår kom idag, och jag gjorde plattångs-testet. Dvs att jag plattade en bit av det för att se om det smälte, vilket det inte gjorde. Och så luktade jag på det några gånger och kom fram till att det luktar väldigt mycket som Salong Safari's hår och då kände jag mig lite lugnare. Det verkar vara äkta!
Färgen är svart, men inte kolsvart så jag behöver färga det en gång för att få samma resultat som mitt egna. Det lär ju bli om ett tag, eftersom pengarna är helt borta.

På fredag är det möte med försörjningsstöd och jag hoppas det går bra. Är lite nervös, för jag är rädd att de ska bedöma att jag inte behöver försörjningsstöd. Och får jag inte det, så har jag inte råd att flytta. Hoppas verkligen det går bra!

Jag har inte så mycket att berätta nu för tiden, men jag hoppas innerligt att det händer lite saker i mitt liv som jag kan berätta om. Bloggen är ju min dagbok, och det är ju lite trist att läsa tillbaka om sisådär två år och se att nehepp, här hände det absolut ingenting! Fast samtidigt kan man ju inte ändra på sanningen. Då är det ju inte längre sanning.

Klockan är strax efter 18 och jag har inte den blekaste aning om vad jag ska hitta på. Måste kolla banken snabbt, för att kolla lite saker. Men det är väl allt.

Take care ♥