Jag är sönder. Jag är trasig. Jag har ingen ork alls.
Soc ringde vid halv elva och sa att de inte haft mötet än eftersom Gudrun varit sjuk. De ska förhoppningsvis, om Gudrun hunnit bli frisk, ha mötet nästa vecka. Suck. Det blir aldrig något gjort i tid. Jag väntar och väntar på beslut hela tiden men får dem antingen aldrig, eller alldeles försent.

Jag har haft smärtsamma drömmar inatt. Jag satte i minneskortet till mobilen som jag hittade häromveckan och möttes av något som fick tårarna att sprudla. Där var dem. Mina älsklingar. Både på film och bilder. Jag såg dem, allihop. Alla bilder och alla videos. Det gjorde så ont, så jävla ont. Jag vill ha tillbaks dem! Jag behöver dem. Jag älskar dem... Jag... klarar mig inte utan dem.
Men de ligger där. I trädgården, begravda. Jag orkar inte med den här smärtan. Den enda kärlek jag upplevt försvann den dagen de dog.
Vi delar 11 fina år tillsammans. Elva år av kärlek och omtanke.
Jag minns den där dagen jag, mamma och syster var i källaren när vi flyttat till Kungälv. Jag hade hittat en pälstuss från Hebbe som jag sparat i en fin liten ask, för att ha som minne när han skulle försvinna från jordelivet. Jag började gråta när jag tänkte på att han en dag kommer att dö, men mamma och syster sa att nej men han kommer inte dö än på länge, du behöver inte oroa dig. Men han försvann. Han och Abbe försvann från mig och lämnade ett enormt hål i mitt hjärta som aldrig kommer kunna fyllas ut. Den dagen de dog, då dog jag också.

Jag är väldigt glad för att vi fått Tex. Han är underbar och jag älskar honom. Men ingen kan ersätta Abbe och Hebbe. De var speciella, unika och fantastiska. Jag älskar er, Abbe och Hebbe. Då, nu och föralltid.

Jag mår inte bra. Jag mår inte okej någonstans. Det är värre nu, mycket värre. Allt är svart och jag vet inte. Jag vet ärligt talat ingenting. Varför är jag ens här?