The lonely hearts club
När jag kom hem åt jag lite för jag var jättehungrig, sedan sov jag några timmar. När jag vaknade, dvs för ca en timme sedan, så såg jag att jag fått brev från vuxenpsykiatrin, som vill att jag ska dit den 9e. Lite märkligt, för BUP sa att de inte skulle ta kontakt med vuxenpsyk på ett tag tills allt omkring mig var stabilt. Och Elisabet sa ingenting om detta i måndags. Ska i alla fall gå dit och se vad det handlar om.
Jag mår inte så bra. Det är väl ingen nyhet, men det är väldigt jobbigt. Jag sover bort nästan alla dagar för att jag är psykiskt utmattad och det verkar inte som om det här någonsin kommer att förändras. Utåt sett är jag en väldigt glad och livlig person. I alla fall för det mesta. Jag skrattar mycket och jag kan vara ganska så social. Men invändigt är det en helt annan historia.
Det finns dem som säger att man inte kan vara trasig. Det tycker jag är ett löjligt påstående. Precis som en docka kan gå sönder i fabriken kan en människa gå sönder innan den föds. Det är en av de första meningarna i min självbiografi och det tror jag på. Vad gör oss så annorlunda mot alla andra saker som kommer till jorden? Vi är inte mer eller mindre materiella än dem. Vi kan också gå sönder.
Jag tror att det finns dem som föds trasiga, och sedan finns det även dem som blir trasiga med åren. Det spelar ingen roll, är man sönder så är man och det är svårt att laga, ibland även omöjligt.
De som känner i hjärtat att de inte är hela blir ofta självdestruktiva. Man kanske super, missbrukar tabletter eller andra droger eller så skadar man sig på olika vis. Sen finns det även dem som tar ut det på andra genom att misshandla, våldta och mörda. De som skadar andra kallar jag för Förgörarna. Förgörarna är så vilse att de måste ta till hemska metoder för att känna att de faktiskt existerar, att de inte bara är skal av någon som en gång varit. Det är såklart inte alla mördare, våldtäktsmän och misshandlare som i grund är trasiga, men de finns.
De som är sönder och som tar ut det på sig själva för att känna, se och kunna leva är stjärnänglar. De är änglar, för de är de mest underbara personer som finns. (Självklart gäller det här inte heller alla, men de flesta.)
Stjärnor är de för att de lyser. De lyser av skönhet, fast på en tragisk plats, nämligen den självdestruktiva himlen. Den självdestruktiva himlen består av vilsna själar som tror det är deras fel att de är sönder. Men man kan inte alltid vara orsaken till allt. Ibland bara saker är.
Jag känner de finaste änglarna på hela jorden. Och jag vet att det finns många fler underbara sådana där ute, som bara väntar på att någon ska visa dem lite kärlek och respekt. Man ska inte bli rädd för folk med sår på kroppen eller i själen. Det enda de vill är att bli accepterade, känna sig värdiga livet och få kärlek. Och vet ni?
Det är oftast alltid de svaga, trasiga och osäkra som är de bästa av människor.
Kärlek.
<3
Så sant så.
Håller med om det sista om att de är de sårade människorna som är de bästa. Jag tror att man måste uppleva total respektlöshet för att kunna visa äkta respekt gentemot andra och som folk skriver lite här och där; "man måste kunna hata för att kunna älska". Jag tror man måste uppleva båda polerna av något för att verkligen förstå det, tragiskt men det kan ligga något i det.
Jag saknar dig Emelie<3
Oj, du skriver verkligen underbart!
det är alltid jobbigt att läsa om psykisk smärta då jag själv har befunnit mig i självdestruktivens värld. utan någon kram att hamna i eller familj som kunnat backa upp mig.
ibland märkte mina allra närmaste att jag mådde dåligt men då var det bara att jag förnekade det. jag ville inte ha deras "men gumman" jag ville ha någon som fattade. jag fortsatte att le och lådsades må bra.
Jag minns att jag när jag mådde som värst inte ens blev mänsklig när jag skar mig. fast då va jag ju oxå så avskärmad från verkligheten att jag inte brydde mig om att vara mänsklig. och jag minns att jag tyckte om när andra var i samma sits som jag, hur hemskt det än kan låta! men då hade jag iallafall någon att prata med, som förstod.
din text berörde mig iallafall väldigt mycket, rakt in i hjärtat och jag la märke till att du tycks tro att du aldrig kommer komma ur det, och jag vill inte aatt du ska känna så, jag ska förklara varför. mitt första argument är:
De flesta med psykisk ohälsa blir av med det när de är runt 21 år. I riktigt svåra fall runt 35. och nu menar jag med "blir av med" att det försvinner helt och man aldrig mer kommer må dåligt. självklart kan man ta sig ur det tidigare oxå som ja gjorde:
Jag är manodepressiv, jag pendlar upp och ner hela tiden. det jag ägnar mest tid till i mitt liv är att ta hand om mig själv så att jag känner när jag börjar må sämre och sen försöker jag göra ALLT för att slippa det.
Eller ah, FÖRSÖKTE. det är nämligen så att nu mår jag bra. och jag tror jag har funderat ut varför.
Det var nämligen så att mitt i det grå-skaliga universum när jag var som värst, så viskade en fågel i mitt öra att jag behövde ett mål. fågeln frågade mig om jag ville bli lycklig och må bra och jag svarade ju såklart att ja det ville jag. då sa fågeln, "att bli lycklig och må bra, det är inget mål, det är någonting du vill kunna känna hela tiden. Du måste ta reda på vad det är som gör att du kommer bli lycklig och må bra och sedan ta dig dit och leva i det."
Och jag kan ärligt säga att trots att jag alltid har hatat fåglar... så tycker jag om den fågeln och måste tacka. tack.
jag gör precis det jag vill, går i en stylistskola med underbara personer, är med vänner ibland som jag verkigen bryr mig om, kvalitet framför kvantitet.
På fritiden ägnar jag mig åt saker som ger mig frid i själen, om man nu kan använda det utrycket. jag har aldrig någon panikångest längre, ibland har jag lite ångest, men vem har inte det egentligen. Jag slutade skära mig för ett år sedan och ärren på min kropp är någonting som jag ser varje dag men som inte berör mig det minsta.
Jag har fortfarande ingen aning om vad det var som fick mig deprimerad från första början men det kanske är som du säger "Precis som en docka kan gå sönder i fabriken kan en människa gå sönder innan den föds." så jag tänker inte ägna mig en enda sekund åt den tanken varför just jag blev deprimerad!
hoppas jag inte bara babblade på här i onödan och att du tycker att jag är en idiot! kram!
Har läst några inlägg i din blogg nu och du skriver verkligen bra. Det känns inom mig när jag läser dina inlägg. Jag har själv befunnit mig där, skadat mig själv men inte på samma sätt som du.
Fortsätt att skriva för på något sätt brukar det hjälpa. Det hjälpte mig en bra bit på vägen.
Skulle också säga att jag håller med dig om trasigheten, klart att en människa kan vara trasig inuti. Förstår inte hur människor inte kan förstå detta. Det är en självklarhet. Och vissa är helt klart svårare att göra hela än andra. Tro också att vissa föds trasiga och att vissa blir det genom olika händelser i livet.
En stor kram till dig!
Du är den allra finaste stjärnängeln jag vet. Den allra finaste varelsen på denna jord. <3
Kom ihåg, mörker existerar enbart för att stjärnorna skall kunna skina. En stjärna, som du.
jag älskar dig
