Det känns som klor i hjärtat, det river.  Och det svider i ögonen av ljuset av lampor och sol, för jag är så van vid mörker.
Jag sneglar mot mina fina tiaror. Jag tycker dem är jättevackra. Kanske köper jag dem mest för att för en gångs skull kunna känna mig som en prinsessa.
Jag blev aldrig vald till prinsessa när jag var liten och lekte, och det gjorde mig ledsen. Det var nog då jag för första gången kände mig otillräcklig och ful. Hade jag varit den söta tjejen så hade dem ju valt mig till prinsessa, men jag var aldrig nummer ett eller nummer två. Jag var aldrig ens i topp tre. Jag tror inte ens jag fanns med på listan. Och ni minns de där kärlekslistorna man skrev som liten? Jag tror faktiskt inte någon någonsin skrev mitt namn där heller, inte ens längst ner.
Jag vet inte vad det var. Kanske var det mest mitt stora, röda födelsemärke som täcker höger öga och tinning som gjorde att de tyckte mindre om mig. Eller så var det för läpparna som de så ofta retade mig för. Kanske var det näsan, att den är så stor. Eller så var det helt enkelt för att jag inte var som alla andra.

Jag vet inte vart jag ska göra av min studentmössa som jag köpt, färdigdekorerad och allt. Även betald. Jag är 99,9% säker på att jag hoppar skolan och lika säker är jag på att jag inte kan få tillbaka mina pengar eftersom mössan redan är gjord. Surt, men det är smällar man får ta.
Jag vill ha tid att göra ingenting. Ett sabbatsår, kanske. Sen vet jag inte vad jag vill göra. Jag har ingen aning, allt verkar så jobbigt och ansträngande. Jag har inte orken att koncentrera mig och inte koncenrationen att lyssna och lära mig nya saker. Faktum är att det roligaste jag gjort nog var i sexan när och min klasskamrat My praktiserade i tre dagar på Kahl's kaffe och tebod. Där var det så lugnt och stilla, så kravlöst. De hade ingen räknare på kassan så vi fick räkna för hand, och varken jag eller My var duktiga på matte. Och en hel eftermiddag var vi lämnade ensamma. Än idag kan jag inte förstå att de vågade lämna en hel butik åt två sjätteklassare.
Tillslut fick vi alla fall rett ut hur mycket kunden skulle betala och vi återgick till att blanda vårt egna te, dricka te och göra fint i butiken. Det var en mysig praktik, och även den enda jag någonsin gick på. Jag vågade aldrig praktisera igen av rädsla för att göra fel, bli utskälld eller komma försent och även för att träffa andra. Det var någonstans där som jag utvecklade min rädsla för främlingar.

Jag har inte blivit kvitt någon av mina rädslor genom åren. Insektsfobi fick jag någonstans mellan fem och sexårs åldern, min rädsla för främlingar och sociala tillstälningar (social ångest) har jag haft med mig i olika grad så länge jag kan minnas. Har alltid ogillat sociala tillställelser som födelsedagar och högtider där det är mycket folk samlat på ett och samma ställe. Även om jag vet vilka det är som är där så är jag lika rädd för dem ändå. Och bröllop, begravningar etc är det värsta. Där känner man inte många av de som kommer och då är man körd.
Bacillofobi och Bakteriofobi (fobi för baciller och bakterier) utvecklade jag i fjärde klass och har sen dess har den fortsätt i olika grad genom åren. Sen har jag ju en ständig rädsla för att bli övergiven, glömmer aldrig något kränkande ord eller någon kränkande, sårande händelse, tror folk säger och är snälla för att de tycker synd om mig eller vill göra det för att retas och sedan säga att "haha du trodde väl ändå inte jag var seriös?", och så denna ständiga rädsla för att gå ut eftersom man ju kan bli överfallen, våldtagen, mördad, misshandlad. Det finns faror överallt.
Jag har rädsla för det mesta, men vissa är värre än de andra, och jag hoppas den psykiatriska utredningen leder någon vart.