Jag har tappat bort en hel dag. Minns inte att det varit onsdag, utan trodde bestämt att det var onsdag idag och trodde mamma skämtade när hon sa att det var torsdag. Som bevis pekade hon mot tidningen och där stod det mycket väl att det var torsdag. Det var ju tisdag igår, hur kan det då vara torsdag idag? Känns konstigt, lite som ett aprilskämt. Förmodligen har jag glömt bort en dag för att jag spenderar mestadel av tiden i sängen och sover, men ändå.

Imorgon ska jag och mamma ut på stan. Jag ska hämta ut kontoutdrag från tre månader tillbaka som jag ska ha med mig till socialen på måndag och så ska mamma lämna in papper om att mormor ska kunna flytta hit. Senare under dagen ska vi åka och handla och då ska jag även köpa ett par jeans eftersom mitt ena par gick sönder. Och lite smink och hårspray, för det är alltid bra att ha och mitt är snart slut.

Jag är så extremt törstig hela tiden. Vet inte vad det beror på men det är jobbigt. Jag kan dricka massor och sedan ändå vara törstig en stund senare. Hoppas inte jag ska få någon sjuka.

Elisabet ringde mamma tidigare idag och berättade att jag har tid hos Patrik den tredje mars. Patrik är psykologen som ska göra en utredning/ställa diagnos på mig. Senare samma dag ska jag även tillbaka till Pilen (vuxenpsyk) och träffa läkaren Crina igen.

Jag har funderat fram och tillbaka och eftersom jag inte mår bra och inte orkar någonting så har jag funderat på att hoppa av skolan. Mamma har försökt få mig till att fortsätta, eller att byta skola eller linje. Men jag känner att nej, jag orkar inte. Jag kommer inte klara den här terminen och förra terminen var jag i skolan max 7-8 veckor sammanlagt så hela tredje året är kört. Och under det fjärde året kommer jag aldrig hinna plugga ikapp de ämnen jag missat som är i princip hela trean, mycket av tvåan och några få ämnen från ettan. Jag vet ju redan nu att jag inte kommer orka plugga heltid och det är det som krävs för att jag inte ska behöva gå två extra år vilket jag egentligen skulle behöva med tanke på hur mycket jag ligger efter. Vad kan jag säga? Jag har helt enkelt ingen ork, och eftersom jag ändå inte trivs i klassen så spelar det ingen roll för mig där heller. Jag kommer inte sakna dem och dem kommer inte att sakna mig.
Det är dock inte bra att hoppa av skolan, för man får ju det mycket svårare med jobb. Men jag vill nog ärligt talat inte ens ha ett jobb. Jag är inte mycket för fasta tider och andra människor, tillgodose andras behov och göra saker i tid och ordning. Och regler, dessa regler. Jag tycker inte om regler, att styras av någon annans bestämmelser. Jag vill vara en fri människa, men det kommer jag aldrig bli. Jag är fången av mig själv, min kropp är mitt fängelse och det finns ingen stans att rymma och fly undan. Men jag finner mig i det. Det är så det är och så det alltid varit. Det är det jag känner till och jag är rädd för främmande saker och ting. Jag ser ingen vits med att bryta mig loss. Jag vill självklart inte må dåligt, men jag orkar inte heller må bra. Det är främmande för mig och där finns så mycket normer. Vad gör egentligen människor som mår bra? Och mår de verkligen bra, egentligen? Alla mår ju dåligt. Jag ser sorg överallt. Alla döljer något, någon del av sig själva de inte vill ska träda fram. De är rädda, vi är alla rädda. Vi är rädda för att göra bort oss, begå misstag, förstöra och förgöra. Men när man lever i en värld där allt man gör är att göra bort sig, begå misstag, förstöra och förgöra så är det det som är normalt för en. Det är min och så många andras vardag. Det är vårt liv. För vissa kan det ändras, men för andra inte. Vissa vågar helt enkelt inte lämna sin trygghetszon, dvs den vardag personen leder, även om det bara är mörkt och tragiskt. Man håller fast vid det man vet om och det man känner till.

Elisabet: Vad skulle du säga är det största problemet med ditt liv?
Jag: Det är väl inget större fel med mitt liv?

Och vet ni? Det tycker jag inte heller. Visst hatar jag mitt liv, men för mig är det hur ett liv ser ut. Jag känner inte till något annat. Jag vet ju inte hur det är att älska sitt liv, eller i alla fall tycka om det. Jag ser inte problemen som problem, utan som vardagsmat. De finns där och har alltid funnits, utvecklats genom åren till hat och missnöje. Självhat och hat mot omvärlden.
Jag har aldrig skyllt mitt mående på mina föräldrar eller samhället. Det är ödet som fått mig att bli den jag är. Det är ödet som sett till att det som hänt har hänt, att jag fått uppleva enorm sorg, upplevt död och övergrepp. Det är ödet som gjorde att jag sa ja till honom och ödet som ville straffa mig genom att låta honom slå mig och trycka ner mig med sina hårda ord. Som käftsmällar rakt in i hjärtat.
Det är ödet som gjort att jag aldrig lyckats få kärlek lika mycket som jag ger. Ödet vet att jag inte är värd kärlek och respekt, omtanke och närhet. Och jag tycker inte om närhet. Jag tycker inte om kramar och speciellt inte pussar och kyssar. Närhet är inte bra. Ger man någon närhet är det som att spruta in ett långsamt verkande gift i dens kropp och sedan sakta se den dö. Jag tror inte på kärlek. Kärlek är till för att få människor att må dåligt. Tillslut spricker det och man gör slut. Kvar finns krossade hjärtan och en ständig fråga om vad man gjorde för fel.
Jag ger kramar till folk jag känner mig trygg med, men även de kramarna lämnar hål inom mig. För de kommer ju förmodligen också ta slut en dag. Allting tar slut någon gång, flaskan kan aldrig förbli full så länge man inte lämnar den oöppnad. Och i både kärlek och vänskap öppnar man flaskan, för det är den som är entén till dörren, den som öppnar en och låter en ny människa komma in i livet. Men en dag tar det slut. En dag rinner sista droppen ur flaskan och man kastar den. Människor utnyttjar varandra för egen vinning och sedan när man är nöjd så kastar man bort dem ur sitt liv och gör samma sak om och om igen med andra. Livet är falskt. Människor är falska. Allt är ett spel där man måste spela sina pjäser rätt för att komma i mål.