Benji och jag ska träffas imorgon, vi ska vara snälla mot varann. Han har alltid varit den bästa vän jag någonsin haft, och jag vill åtminstone kunna ha honom som vän. Sen är det ju så att jag älskar honom också, och jag hoppas att vi kan få det normalt igen. Vi ska kolla runt i affärerna och sen fika :) Kommer bli mysigt. Jag har bestämt att det ska bli mysigt, perfekt och underbart. Jag vill kunna ge honom en puss utan att jag känner mig elak och hemsk. Jag vill kunna må bra imorgon, och jag hoppas det blir så :)
Jag köpte en Hello Kitty tiara idag, den är fin och gör mig glad. Jag hoppas jag är lika glad imorgon.
God Natt bloggen :*

Skriva av sig Skriva av sig Skriva av sig Skriva av sig Skriva av sig Skriva av sig Skriva av sig Skriva av sig skriva av sig
skriva av sig skriva av sig skriva av sig skriva av sig skriva av sig skriva av sig skriva av sig skriva av sig skriva av sig

Jag pallar inte mer. Vad i helveta. ;__________________;
skriva av sig skriva av sig skriva av sig skriva av sig skriva av sig skriva av sig inte skära inte skära inte skära. Fan....... Jag orkar inte mer nu. Nu ska jag sno vodka och dricka så att jag somna inatt. Imorgon blir det en evig dag med äckel besök av Tommys barn, mamma och barnbarn. Fy. skriva av sig skriva av sig skriva av sig skriva av sig skriva av sig skriva av sig
Att jag orkat med mig själv såhär långt? Usch fan.

Nej fyfan. Nu är det FÖR äckligt. Jag får utbrott bara av att se på mig. Fettet väller ut över åt alla håll och kanter! Fyfan vad äckligt! Jag mår illa, jag är så jävla äcklig. Jag borde sättas i karantän så jag inte smittar ner andra. Fy!

Mina dagar går ut på att gråta, äcklas, må illa, gosa så mycket jag kan med Abbe och Hebbe, ligga i sängen, argumentera med mamma när hon tvingar mig äta, städa, städa, städa. Jag vet att insekterna gömmer sig bakom mina planscher och ramar. Jag känner på mig det, de sitter där bakom och planerar att anfalla mig när jag sover. Jag tänker inte bli deras mat! Det är bara till att sova så långt under täcket det går, och med öronproppar så de inte kommer in genom öronen. De äckliga asen, tror de kan äta upp mig!
Det ser ut som jag gått upp 10 kg till. Jävla äckelfetto! Kan ingen bara avliva mig? Fan vad äckligt.............

Imorgon är det julafton. Jag måste vänta till kvällen för att få se vad jag får. Jag vet redan att det bara är saker jag kommer gråta över. Det är det alltid. Jag får de skabbigaste och ynkligaste och mest onödiga sakerna man kan tänka sig - varje år. Jag hatar det. Om man nu frågar någon vad de vill ha kan man väl ändå ge det, och inte raka motsatsen? Tror jag fick saker för kanske 40:- av mamma och Tommy (tillsammans) förra året. Oh I feel so beloved.
Hatar julen. Den kan dö. Allt kan dö. Alla också. Hatar allt. Jävla skitgrisar.
Ge mig nya rakblad i julklapp, tack. Det och extensions. Sen är jag nöjd.

Orkar inte med imorgon. Ska hem till mormor och där kommer även moster och morbror vara. Å alla kommer klaga på mig, som vanligt. "Varför äter du inte kött?" "Ska du inte ha lite skinka, smaka lite i alla fall?" "Du måste äta riktig mat!" "Du tynar bort mer för varje gång." "Mår du inte bra?" Jag är så less på det. De har hållt på i sex jävla år med sitt tjat! Jag TÄNKER INTE ÄTA MÖRDADE DJUR FATTA DET!!!!!!!!!!


Fan ta allt. Hatar allt. Dö.

Du har fått hela min dag att bli dubbelt så jobbig än den annars skulle vara. Du kan inte, du får inte! Jag älskar dem, de är mina! De ska ju för fan bo med mig när jag flyttar hemifrån! :'(
Jävla mördare. Mördare, mördare, mördare.
Hur spenderar man de sista två veckorna med de som betytt och betyder mest av allt för en i hela världen? :'(

Igår var det värsta jag upplevt på länge. Det var hemskt, jag visste inte vad jag skulle göra.

Det började när jag gick av bussen, då jag som vanligt blir förföljd av någon. Varje dag är det samma visa både på väg till bussen och bort från bussen. Det är någon som följer mig, jag ser aldrig någon, men jag känner det. Jag vet att den när som helst kommer döda mig, därför halv springer jag oftast, eller går väldigt snabbt. Jag kan känna hur den som följer mig kommer närme och närme, och då måste jag öka takten för att slippa undan. Skulle den komma ifatt mig är det förlorat, den skulle hugga mig i ryggen med en kniv eller köra över mig med sin bil. För det är samma sak med bilar. Jag vet att föraren i bilen bakom, framför eller på någon av sidorna omkring mig vill köra över mig, jag känner deras hotfulla blickar och kan nästan höra dem tänka orden; "dö."
Varje gång jag ska gå över ett övergångsställ blir jag rädd och springer nästan över så att föraren inte ska hinna gasa. Jag vill inte bli påkörd, det är inte så jag vill dö. Jag vill heller inte mördas av någon främling.
När jag kommit runt hörnet in på min gata började Molnet prata med mig. Han berättade för mig att varenda människa som såg mig ville göra sig av med mig, vare sig de känner mig eller inte. Han sa att det bara behövs en enda blick för att man ska äcklas av mig. Då började mitt hjärta slå hårdare och andningen blev svårare. Ångesten kom.

Molnet slutade inte där, nej, han följde mig hela vägen till dörren och fortsatte hela tiden att säga sanningar till mig. Jag grät, men han brydde sig inte. Varför skulle han? Han är för mig vad Gud är för kristna. Han har regler precis som Gud, och om man inte följer dem är man en syndare. Och syndare straffar han precis som Gud straffade folket med dränkningen, där endast Mose och hans familj överlevde tillsammans med djuren. Molnet har ingen bok om hur han skapade sina offer, men han har en såpass stor makt över en att man inte skulle våga göra något han inte tillät. Säger han att man är äcklig så är man äcklig, för han vet så mycket mer än jag gör. Han är allsmäktig på sitt sätt, precis som Gud är på sitt. Molnet är ingen religion, han är ett ting. Han är inte ens ett moln, han har ingen fysisk form alls. Han har heller inget namn, bara ett kallelsenamn; Svarta Molnet. Det är jag som kallar honom Svarta Molnet, eftersom känslan när han kommer endast kan symboliseras likt ett stort svart moln som kväver en och tar ifrån en all glädje. Han har kontroll och makt över alla sina offer, men inte bara över dem. Hans kunskap är vida stor och han skulle aldrig säga något som inte var sant. Det finns bara ett sätt att få honom att försvinna när han plågar en såpass mycket som han gjorde med mig igår eftermiddag, kväll och natt, och det är med blodets magiska kraft.

När jag kom innanför dörren blev det tyst ett tag. Jag funderade på att sätta mig vid datorn men jag orkade inte, så jag gick ner till undervåningen och cyklade. Jag orkade bara 2 km igår. Jag är svag.
Efter det var jag trött, skolan hade varit jobbig och Molnets påfrestningar hade sugit musten ur mig, så jag sov i en timme. Efter det gick jag ner och kollade på tv, även fast det inte var något bra. Jag åt två mackor också, som jag gjorde i ena reklampausen. Efter det äcklades jag av mig själv. Jag kommer aldrig kunna gå ner i vikt om jag ska fortsätta hålla på och äta. Varför gör jag det ens? Klockan gick och vid halv tio tyckte jag och min syster att vi skulle se en film istället, så vi tog med nacho chips och salsa in till hennes rum och såg på en skräckfilm som hette Mirrors. Den var faktiskt jättebra, och nachosen var goda. Fast jag mådde riktigt dåligt inuti när jag sedan gick och lade mig, hade en stor lust och vilja att spy upp alltihop eftersom ångesten var så enorm, men jag vet av erfarenhet att jag inte kan komma särskilt långt med det. Det kommer helt enkelt aldrig upp något, jag mår bara illa av att ha fingrarna i halsen.
När jag la mig ner var jag jättetrött och ville sova med en gång, så jag slöt ögonen men märkte att det inte gick så bra. Därför öppnade jag dem och då hoppade jag till. Molnet var precis brevid mig, och han var inte glad. Han plågade mig hela natten, med hemska minnen jag helst vill glömma, med ord som är så elaka att jag kunnat ta mitt liv bara på grund av dem, och med hemska syner han visade enbart för att plåga mig till max. Han förde mig tillbaks till den dunkla källaren där han hänger upp mig i kalla kedjor och skär upp mig, inte så att jag dör, för det vill han inte. Han vill straffa mig, straffa mig för mina synder. Jag hängde där och blödde, ända tills han lät mig slippa känna mer. Han tog en kort paus från att orsaka mig fysisk smärta genom att istället påverka mitt psyke. "Du är så ful, så äcklig. Måste du visa dig ute? Du straffar andra med ditt avskyvärda utseende. Du är så självisk, tänker bara på dig själv. Människor lider av se på dig och av att vara med dig. Skona dem, var ingen syndare. Det straffar bara dig själv. Äckel."
Sedan började synerna igen, denna gång satt jag intryckt i ett hörn i en gammal byggnad. Det var iskallt och hela min hud var knottrig av gåshud från kylan. Kroppen skakade och det kalla stengolvet och stenväggarna gjorde bara saken värre. Jag frös så att jag höll på att kvävas, eftersom det gjorde så ont att andas i kylan. Min kropp skrek åt mig att jag skulle få bort Molnet, så att den kunde få sova. 
När Molnet försvann mer och mer var hela min kudde blöt av tårar. Jag plockade fram mitt lilla rosa anteckningsblock på 3*5 cm där jag gömmer mina båda rakblad och förde det vassaste mot höger lår. Sedan tvekade jag. Armen skakade och mitt huvud sa åt mig att göra det. "Du måste vila, det är sent." sa den till mig, men jag kunde inte, något hindrade mig. Jag tänkte på nya, vassa rakblad som lätt och effektivt skulle rippa upp min hud och mina ådror så att blodet fritt kunde rinna och hålla Molnet borta, och jag dagdrömde mig bort i den sköna känslan av frihet. När jag vaknade upp ur dagdrömmen satt jag fortfarande med mitt gamla, slitna rakblad tryckt emot låret, och då orkade jag inte mer, så jag lade tillbaks det i min lilla rosa bok och stängde den. Resten av natten gick ut på att gråta, drömma mardrömmar och ideligen vakna av smärtsamma skrik som endast jag hörde. Det var en hemsk natt, det var det verkligen. Jag bestämde redan då jag la undan rakbladet att imorgon, då måste jag. Jag orkar inte en sån här natt till. Du har mig i ditt grepp och jag kommer inte undan. Jag är en fånge i ditt fängelse, men jag får aldrig veta när mitt straff är avtjänat. 

Jag såg på SAW III igår, den var bra. Slutet var lite udda dock, fast ändå bra.
Jag önskar ibland att jag också kunde kidnappa folk, sätta i ordning en massa fällor och säga;
"I wanna play a game."

Fick sånt där besök igår igen, av Molnet. Två gånger. Första gången var på bussen när jag åkte hem, då visade han en syn där han halshögg mig. Det var så verkligt, precis som alltid, att jag hoppade till när hugget nuddade min hals. Usch, jag hatar det. Sedan visade han sig inatt också, och jag kunde som vanligt inte sova med honom omkring, så det var helt enkelt bara till att blöda, och sen skulle han försvinna. Det tog lite tid denna gång, han stirrade på mig. Det är inte likt honom, han har förändrats de senaste gångerna. Undrar vad som pågår?
Jag kände ingen lust att skära djupt så jag skrev bara in min favoritreplik från SAW;

"I wanna play a game. "

Do you?

Jag började gråta i skolan idag. De var elaka, så jävla elaka.
Ville bara slå ihjäl dem allihop. Förtjänade jag det de gjorde?

Jag har världens fobi för spindlar, jag är så rädd att mitt hjärta håller på att krossas av de hårda slagen det tvingas pumpa, eftersom jag blir så fruktansvärt rädd. Spelar ingen roll om de är levande eller av plast, alla spinldar är lika farliga.
Det var när jag var tre år jag för första gången utsattes för insekter. Min farmor Eivor hade en massa olika gummi insekter som man skulle leka med. För min systers del var de jätteroliga, men jag började gråta så fort jag såg dem.
Min syster, Kimona, älskade att kasta dem på mig, för hon visste att jag började gråta av rädsla.
Så rädd, så rädd. Alla i släkten försökte få mig att komma över fobin genom att tvinga mig ta på insekterna och hålla i dem, vilket ledde till att jag blev ännu värre och kunde inte ens vara i samma rum som gummi insekterna.
Än idag har jag kvar min rädsla, lika stor nu som den var då. Insekter är det värsta jag vet, speciellt spindlar.
I skolan började det med att Marcus skrämde Caroline med den där stora jättespindeln som säkert var 40cm stor,
och bara genom att se att det fanns en jättespindel på andra sidan klassrummet fick mig att bli panikslagen. Pulsen ökade kraftigt, gåshuden kröp fram. Sedan kom det. Det hemskaste jag någonsin upplevt från en klass;
tortyren.
De jagade mig med den, även de som säger sig vara mina vänner. Carah kastade den på mig, Marcus, Sebastian, Nadja och nästan alla i klassen. De kastade den, skrattade och tyckte det var jättekul. Jag fick tillbaks alla minnen från min barndom, alla hemska minnen där spindlar fanns med. Jag minns så väl hur många gånger somhelst där folk kastad spindlar på mig, både riktiga och gummi.
Då brast det, jag började gråta; tre gånger. Jag vet inte om någon såg, jag skiter i om de gjorde det eller inte.
De fortsatte att kasta den, och jag ville bara dö. Hur kan man, hur kan man?
Vet man att någon är så rädd att den personen skriker och skakar vid bara tanken eller synen av en spindel, så kastar man väl förfan inte spindeln på den personen? Jag skrek och skrek för de fortsatte. Jävla svin, jag hatar er!
Gråter nu också, för jag tänker på hur det var förut, och dessutom har händelsen från idag skrapat upp många gamla sår som nu öppnas upp på nytt. Tack för det era jävla svin!
Jag är så jävla sårad, så jävla ledsen! Mitt hjärta bultar fortfarande hårt och panikslaget, det känns som om jag snart får en hjärtattack. Fan, var ni tvugna? Fyfan.
Jag kommer inte prata med er mer.

Jag trivs mindre och mindre för varje dag i skolan.... Tack Alisha, Olivia, Caroline, Emelie Bäckström, Mikael, Gunn och Johan för att ni är de enda i hela klassen som är normala.
Fan också ;___;

Orkar inte
orkar inte
orkar inte
orkar inte mer
Snor ur spritskåpet, när inte någon ser.
Trodde det var över, men det blev bara värre nu.
Antog du förstod, inte alla, fast kanske bara du.
Tar fram rakbladet, ingen förstår.
Skär så djupt, så djupt det bara går.

Livet är förlorat, all glädjen sipprar ur
med orden som du säger, när du lägger på din lur.
Sju år sedan första gången, jag ville ta mitt liv
och inte mycket har förändrats, bara fått mig ta större kliv
Jag stirrar ut i natten, ser månens vackra glans
och jag undrar för ett ögonblick, om jag någonsin haft en chans.
En chans att förändras, en chans att få det bra.
Men jag måste nog förneka, för jag verkar då inte ha,
något som de andra, jag är ensam i mörkret.
Alla har lämnat mig, ensam står jag kvar.
Möter rädslan, stirrar den i ögonen, med huden visad bar.
"Du kommer aldrig att vinna, du var menad att dö"
Fryser av kylan som biter i mitt skinn.
Monstret han tänker "du är min, du är min".
Men jag ska aldrig ägas, av någon utom dig.
För du är den jag lever för, finns det något annat, säg?
Jag vet att jag är ämnad, till att leva plågsamt var dag.
Men en dag ska jag skratta, och bara vara glad.
Den dagen har jag långt kvar att vänta på.
Men minsta lilla glädje, gör väntan värd att lita på.

Men än så länge;
Orkar inte
orkar inte
orkar inte
orkar inte mer
Snor ur spritskåpet, när inte någon ser.
Trodde det var över, men det blev bara värre nu.
Antog du förstod, inte alla, fast kanske bara du.
Tar fram rakbladet, ingen förstår.
Skär så djupt, så djupt det bara går.

Hur kan du förvänta dig att jag ska vara densamma som förr när jag ständigt bryts ner mer och mer för varje dag?
Hur kan du tro att jag kan bete mig normalt när allt jag känner är ensamhet, tomhet, hat och rädsla?
Du vet att jag inte mår bra, men ändå fattar du inte.
Mår man inte bra kan man inte vara som förr, man blir till en ny människa.
Minsta lilla är ansträngande, att prata med sina vänner, att träffa dem... Man har ingen ork.
Man är utmattad, eftersom man dagligen använder den lilla kraft man har kvar till att ens kunna
ta sig ur sängen och klara av skolan, och bussresan.
Du förstår verkligen inte.
Hade du brytt dig om mig hade du kanske förstått, men du bryr dig bara om hur det påverkar dig.
Mina känslor existerar inte i din värld.

Addiction. Knark. Måste-ha.
Jag är fast, jag har hamnat där igen.
"Där" är när jag får mina gråta-över-Mest-och-GC perioder.
Jag gråter över Mest eftersom de inte längre finns, om man inte räknar med Tony som
själv tagit på sig att spela in nya Mest låtar och turnera med sitt nya band, men det är då fan inte Mest.
Det gör att jag gråter, för jag älskar dem och behöver dem, och så finns de inte längre.
1998-2006, rip<3

Jag gråter över GC när jag tänker på hur mycket de förändrats genom åren, hur de gick  från att vara "nya",
med drömmar om ett bra liv där de kunde ha råd med mat ochtak över huvudet till det de är idag; löjligt rika, och mainstream.
Förr var deras musik så ärlig, så fantastisk och ärlig. Idag är den... för att sälja. Det får mig att gråta, jag saknar det som de en gång var; fantastiska!
Jag kommer alltid att älska dem, de är speciella för mig, även om de förändrats. GC kommer alltid att vara GC, även om musiken ändras.

Jag vet ingenting längre, jag är så tom. Jag känner mig som två personer, den ena är det alla andra ser, utsidan.
Utsidan lever mitt liv i skolan och när jag är "social" eller "officiell" som jag själv kallar det. Insidan är den jag är,
den som ser på vad utsidan gör, säger och hittar på. Utsidan är bra på att hantera det dagliga livet eftersom den lever ett liv separerat
från insidan, därför kan utsidan klara av att fungera.
Hade insidan och utsidan haft kontakt med varann hade det blivit totalkrockat, utsidan hade brutit ihop, inte kunnat gå
till skolan eller träffa "vänner", eller ens kunna gå utanför dörren. Insidan hade kraschat, dött. Därför är det mycket viktigt att jag jobbar på att hålla dem
isär så gott det går, och tro mig; jag försöker.

Igår besökte Molnet mig igen, men som tur var var det bara en snabb stund. Hade han stannat länge hade jag varit
tvungen att skära, men jag slapp det.
Han sa inte så mycket, stirrade mest på mig och försökte läsa det jag klottrade i mitt block. Sedan sa han att han kommer tillbaka när jag minst
anar det, och sen försvann han. Jag undrar vad han ville, för han betedde sig inte som han brukar. Det var inga tortyr-scener, inga glåpord, inget våld.
Bara en försäkran om att vi kommer ses igen.
Jag vet inte, jag vågar inte analysera det, då kanske han kommer och dödar mig. Han sa ju trots allt "När du minst anar det", vilket kan betyda att han kan komma
när som helst, kanske redan nu? Det hoppas jag inte.
   
Snart är det nyår. Jag längtar bara till dess av en anledning; fest.
Vet inte ens om det blir något, men jag och Benji har liksom planerat att vi ska supa oss redigt fulla på nyår i typ två års tid nu, så någon gång får det väl bli av?
Själva nyårsafton går inte, för då måste jag vara med familjen, men dagen efter eller en dag efter till går säkert.
Frågan är bara hos vem man ska vara, för vi kan ju inte vara här hemma eftersom jag inte får dricka, och hos Benji är jag bannlyst så det går inte heller.
Hoppas det blir av i alla fall, Jonte kan säkert vara med. Fast just det, han vill ju aldrig dricka mer ^_^ Kanske Lilli, Anna och Mattias hänger på.
Jag vet inte, men jag vet heller inte om jag ens har lust att träffa någon just nu. Sprider bara så mycket negativitet runt omkring mig, och dessutom
tror jag inte ens de vill vara med mig så...        Hade varit bra för Mattias kan ju köpa ut.
Jag älskar att vara full, jag är lycklig då. Visst går man snett och ramlar mycket, spyr gör man också, men känslan...
Lycka. Det är underbart<3

Nu orkar jag inte skriva mer, see you on the other side.
Emelie Strange

Jag vill bara lägga mig ner och förblöda.
Jag orkar inte mer, jag gör det inte...
Allt gör så ont inuti, mina inälvor slits ut och själen är styckad.
Hjärtat tog Hon och lekte med innan hon slickade på det och trampade sönder det.
Jag vill bara ligga ner i ett varmt, skönt bad eller i rena lakan i min nybäddade säng
och låta blodet rinna, men det går inte för mina rakblad är för slöa för att skära så djupt.
Måste köpa nya, måste köpa nya, måste köpa nya.
Jag vill bara få sova, kunna leva igen.
Jag har aldrig varit ett lyckligt barn, kommer jag någonsin bli?
"Dö, dö, dö. Smutsiga äckel". Molnet viskar i mitt öra. Jag ryser vid hans tonfall.
Han är äcklig, jag vill att han ska försvinna. Snart kommer han förstå hur en dator funkar,
och då kommer jag inte ens kunna skriva om det som händer.
"Patetisk, du är så jävla patetisk. Ingen gillar dig, du är ensam nu Emelie."
Han kommer aldrig vara tyst. Så länge blodet rinner är han borta, men så fort det slutar kommer han fram.
Vad ska jag göra?

Jag vet att jag inte uppdaterat på ett tag nu, men jag har varit sjuk och inte haft någon ork till att logga in på datorn och sedan skriva en massa saker som knappt någon ändå läser, även fast jag egentligen bara skriver för att jag finner det som en slags lättnad att få berätta min historia, berätta om mitt liv och mina känslor, helt utan att behöva öppna munnen. För det, att tala, är något av det värsta jag vet.

För att summera min vecka någolunda snabbt gör jag en snabb resumé;

Måndag: Vaknar och inser att halsen är helt förstörd. Kan inte prata, det gör ont bara att andas. Skriver på papper det jag vill ha sagt, och syster Kimona ringer och sjukanmäler mig till skolan.
Svarta Molnet är lugn, håller en låg profil trots att jag känner hur han lurkar bakom hörnen.

Tisdag: Kan inte sova, ligger och stirrar i taket. Smsar Benji och frågar om han kan ringa, men han svarar inte. Fortfarande inte laddat mobilen med pengar antar jag och fortsätter stirra i taket, och somnar sedan omedvetet av utmattning runt fyra på morgonen.

Onsdag: Vaknar vid 10-11 tiden, halsen svider men framåt kvällen kan jag säga några få, korta meningar. Framsteg!
Sover för första gången på länge lugnt och skönt, somnar faktiskt redan en timme efter att jag lagt mig.

Torsdag: Nej, nej, nej. Varför?
Ligger vaken hela natten och målar, för ännu en gång gör sig sömnproblemen påminda. Molnet börjar säga saker till mig, säger att jag är äcklig, fet och ful. Han drar mig i håret och skriker i mina öron, "äcklig, så ful är du. Vem tror du att du är? Du är ingen, ingen alls. En nolla, om ens det."
Jag kommer inte undan, jag måste göra Det, annars lämnar han mig aldrig. Tårarna rinner och jag gråter en lång stund, Molnet knäcker mig. Jag vet att bara en sak kan få tyst på honom; blodet.
Tar fram mitt ena rakblad och Molnet försvinner.

Fredag: Kan prata, det känns bra. Ser på TV med familjen och utstår ännu en sömnlös natt.

Lördag: Storstädning hemma. Jag dammar och dammsuger hela huset och gör fint i mitt rum. Vi sätter upp adventsljusstakar och stjärnor i fönstrena och jag får satt upp rosa spetsgardiner i mitt rum. Ser på film och sover nästan bra.

Söndag: Trött hela dagen, mycket dator och sen tv där en  Wallander visades. Modemet strulade, så jag missade en del av filmen men jag och Kimona fixade det tillslut.

Det är allt jag gjort denna vecka, så så värst mycket gick bloggvärlden inte miste om. Nu är det kanske mer allvar, för jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Allt är bara fel, så himla fel. Jag ställer till med en salig röra :/
Mina vänner gillar mig inte längre, två av dem har till och med "sagt upp" vänskapen med mig. Jag vet inte ens varför, men jag blir ledsen över det, och ännu mer ledsen blir jag när jag tänker på att det helt klart är mitt fel, även om jag inte riktigt förstår vad jag gjort.
Saknar att umgås med mina underbara Göteborgare, och då menar jag de som alltid finns där och ställer upp, som Benji och Lilli, men jag saknar även Anna och Mattias en hel del, trots att det kommer ta ett tag innan jag vågar se någon av dem i ögonen. De gillar mig inte, det märks, och det är alltid med en klump i magen och ett skuttande hjärta man träffar någon överhuvudtaget av de jag känner. Klumpen känner jag för att jag ständigt är rädd att de ska bli arga eller sura på mig, att jag ska klanta till det helt enkelt. Det skuttande hjärtat har jag då jag vet att vi oftast alltid har roligt, och jag älskar den känslan jag har när jag är med dem; lycka. Ja, de gör mig lycklig, att vara med mina vänner i den stad som håller mitt hjärta så kärt; Göteborg. Jag kan inte vara lycklig här, för det är inte här jag hör hemma, men det gör jag däremot i Göteborg. Jag har levt hela livet i eller intill den staden, och där kan folk acceptera olika utseenden, stilar och människor. Man trycker inte ner eller hånar någon bara för att de sticker ut lite, man säger ingenting. Okej, det händer ju ibland att folk säger något, men det är oftast brats eller invandrare, men det är faktiskt inte så jättekonstigt att de reagerar så om de kommer från ett annat land där man inte ens får vara homosexuell eller visa benen. Det blir ju en chock för dem, och vad gör en människa som är chockad och lite rädd? Jo, angriper. Människan har i sin natur att alltid angripa istället för att själv angripas. Det är den logiska delen i alla fall, men jag blir alltid den som angrips, så jag är nog lite av ett unikum. Men jag kan helt enkelt inte vara elak mot människor, jag hatar elakhet. Visst kan jag säga elaka och tykna saker, men det är bara till folk jag faktiskt känner och om jag säger det är det inte med för avsikt att vara elakt utan snarare en olycka jag inte kan hjälpa, och än mindre ta tillbaka.

Som sagt, jag saknar många och jag saknar sällskap. Visst trivs jag med de jag brukar vara med i skolan, men det känns så tomt och ensamt ändå, och jag har känslan av att alla jag umgås med i skolan känner likadant. Vi är på något sätt ensamvargarna, eller "leftovers" som ingen annan vill ha. Jag vet inte, kanske är jag paranoid även i detta fall, men jag vet inte... Känns bara så ytligt egentligen. Vi umgås, pratar och sådär, men aldrig seriöst eller så. Känns som att vi umgås för umgängets skull, och inget mer. Men det är okej, de är bra människor allihop och jag gillar dem.
I skolan i övrigt är det ju värre. Jag hatar rasterna, för då är det socialfobin som sätter igång och usch nej, det är inte trevligt. Sedan säger Molnet och Hon alltid en massa elaka saker som bryter ner mig under hela dagen så att jag sedan när jag kommer hem är helt förstörd. Att de aldrig lämnar mig ifred :(

 

Jag vet ingenting längre. Kanske jag bara är ett tomt, öde skal?
Det finns inte längre något levande inom mig, allt är dött, precis lika dött som de förr grönskande bladen på träden, men som numera är ruttna. Inse det, Emelie; du kommer aldrig bli frisk. Aldrig.