Jag sträcker ut handen, inte helt, bara en liten del. Jag vågar aldrig ta steget fullt ut att be om det, att få blickarna, orden och konstaterandet. Jag vill inte veta, fast jag vill så gärna göra det, jag vill ha svar på mina frågor, svar på vem jag är, och vad jag har. För vet jag egentligen någonting om mig själv? Nej, jag har mina minnen och mina tankar, men det säger ingenting om vem jag egentligen är. Jag skulle vilja veta, få svår.
Jag är rädd för sanningen, rädd för att få den uppkörd i ansiktet. Jag vet så väl vad de skulle säga, jag kan tänka mig och se det hela mitt framför mina ögon här och nu. "Du är sjuk, Emelie. Du är sjuk." Men jag vill inte, jag vågar inte.
Jag vill inte få det konstaterat, att jag är problem och störd och att jag är annorlunda från mängden. Jag vill bara vara en människa, någon som folk accepterar. Jag vill vara frisk, inte plågas av Molnet och Henne, inte höra och se saker som ingen annan ser, inte tänka konstiga tankar om en själv där man funderar kring ens existens.

Så jag sträcker ut en hand, men bara en liten del. Jag vågar aldrig ta steget fullt ut. Jag sträcker ut en hand, men det kanske bara är ett finger eller så. Jag önskar bara att någon kunde besvara min hand, ta den i sin och berätta att allt kommer att ordna sig, säga "Du är inte sjuk, du är den du vill vara. Du är vacker, söt, smal och fantastisk!" men det kommer de aldrig att säga, för det är inte så det står till.
Jag vill inte veta, men jag måste. Jag måste få veta varför.