Orkar inte
orkar inte
orkar inte
orkar inte mer
Snor ur spritskåpet, när inte någon ser.
Trodde det var över, men det blev bara värre nu.
Antog du förstod, inte alla, fast kanske bara du.
Tar fram rakbladet, ingen förstår.
Skär så djupt, så djupt det bara går.

Livet är förlorat, all glädjen sipprar ur
med orden som du säger, när du lägger på din lur.
Sju år sedan första gången, jag ville ta mitt liv
och inte mycket har förändrats, bara fått mig ta större kliv
Jag stirrar ut i natten, ser månens vackra glans
och jag undrar för ett ögonblick, om jag någonsin haft en chans.
En chans att förändras, en chans att få det bra.
Men jag måste nog förneka, för jag verkar då inte ha,
något som de andra, jag är ensam i mörkret.
Alla har lämnat mig, ensam står jag kvar.
Möter rädslan, stirrar den i ögonen, med huden visad bar.
"Du kommer aldrig att vinna, du var menad att dö"
Fryser av kylan som biter i mitt skinn.
Monstret han tänker "du är min, du är min".
Men jag ska aldrig ägas, av någon utom dig.
För du är den jag lever för, finns det något annat, säg?
Jag vet att jag är ämnad, till att leva plågsamt var dag.
Men en dag ska jag skratta, och bara vara glad.
Den dagen har jag långt kvar att vänta på.
Men minsta lilla glädje, gör väntan värd att lita på.

Men än så länge;
Orkar inte
orkar inte
orkar inte
orkar inte mer
Snor ur spritskåpet, när inte någon ser.
Trodde det var över, men det blev bara värre nu.
Antog du förstod, inte alla, fast kanske bara du.
Tar fram rakbladet, ingen förstår.
Skär så djupt, så djupt det bara går.