Jag började gråta i skolan idag. De var elaka, så jävla elaka.
Ville bara slå ihjäl dem allihop. Förtjänade jag det de gjorde?

Jag har världens fobi för spindlar, jag är så rädd att mitt hjärta håller på att krossas av de hårda slagen det tvingas pumpa, eftersom jag blir så fruktansvärt rädd. Spelar ingen roll om de är levande eller av plast, alla spinldar är lika farliga.
Det var när jag var tre år jag för första gången utsattes för insekter. Min farmor Eivor hade en massa olika gummi insekter som man skulle leka med. För min systers del var de jätteroliga, men jag började gråta så fort jag såg dem.
Min syster, Kimona, älskade att kasta dem på mig, för hon visste att jag började gråta av rädsla.
Så rädd, så rädd. Alla i släkten försökte få mig att komma över fobin genom att tvinga mig ta på insekterna och hålla i dem, vilket ledde till att jag blev ännu värre och kunde inte ens vara i samma rum som gummi insekterna.
Än idag har jag kvar min rädsla, lika stor nu som den var då. Insekter är det värsta jag vet, speciellt spindlar.
I skolan började det med att Marcus skrämde Caroline med den där stora jättespindeln som säkert var 40cm stor,
och bara genom att se att det fanns en jättespindel på andra sidan klassrummet fick mig att bli panikslagen. Pulsen ökade kraftigt, gåshuden kröp fram. Sedan kom det. Det hemskaste jag någonsin upplevt från en klass;
tortyren.
De jagade mig med den, även de som säger sig vara mina vänner. Carah kastade den på mig, Marcus, Sebastian, Nadja och nästan alla i klassen. De kastade den, skrattade och tyckte det var jättekul. Jag fick tillbaks alla minnen från min barndom, alla hemska minnen där spindlar fanns med. Jag minns så väl hur många gånger somhelst där folk kastad spindlar på mig, både riktiga och gummi.
Då brast det, jag började gråta; tre gånger. Jag vet inte om någon såg, jag skiter i om de gjorde det eller inte.
De fortsatte att kasta den, och jag ville bara dö. Hur kan man, hur kan man?
Vet man att någon är så rädd att den personen skriker och skakar vid bara tanken eller synen av en spindel, så kastar man väl förfan inte spindeln på den personen? Jag skrek och skrek för de fortsatte. Jävla svin, jag hatar er!
Gråter nu också, för jag tänker på hur det var förut, och dessutom har händelsen från idag skrapat upp många gamla sår som nu öppnas upp på nytt. Tack för det era jävla svin!
Jag är så jävla sårad, så jävla ledsen! Mitt hjärta bultar fortfarande hårt och panikslaget, det känns som om jag snart får en hjärtattack. Fan, var ni tvugna? Fyfan.
Jag kommer inte prata med er mer.

Jag trivs mindre och mindre för varje dag i skolan.... Tack Alisha, Olivia, Caroline, Emelie Bäckström, Mikael, Gunn och Johan för att ni är de enda i hela klassen som är normala.
Fan också ;___;