Igår var det värsta jag upplevt på länge. Det var hemskt, jag visste inte vad jag skulle göra.

Det började när jag gick av bussen, då jag som vanligt blir förföljd av någon. Varje dag är det samma visa både på väg till bussen och bort från bussen. Det är någon som följer mig, jag ser aldrig någon, men jag känner det. Jag vet att den när som helst kommer döda mig, därför halv springer jag oftast, eller går väldigt snabbt. Jag kan känna hur den som följer mig kommer närme och närme, och då måste jag öka takten för att slippa undan. Skulle den komma ifatt mig är det förlorat, den skulle hugga mig i ryggen med en kniv eller köra över mig med sin bil. För det är samma sak med bilar. Jag vet att föraren i bilen bakom, framför eller på någon av sidorna omkring mig vill köra över mig, jag känner deras hotfulla blickar och kan nästan höra dem tänka orden; "dö."
Varje gång jag ska gå över ett övergångsställ blir jag rädd och springer nästan över så att föraren inte ska hinna gasa. Jag vill inte bli påkörd, det är inte så jag vill dö. Jag vill heller inte mördas av någon främling.
När jag kommit runt hörnet in på min gata började Molnet prata med mig. Han berättade för mig att varenda människa som såg mig ville göra sig av med mig, vare sig de känner mig eller inte. Han sa att det bara behövs en enda blick för att man ska äcklas av mig. Då började mitt hjärta slå hårdare och andningen blev svårare. Ångesten kom.

Molnet slutade inte där, nej, han följde mig hela vägen till dörren och fortsatte hela tiden att säga sanningar till mig. Jag grät, men han brydde sig inte. Varför skulle han? Han är för mig vad Gud är för kristna. Han har regler precis som Gud, och om man inte följer dem är man en syndare. Och syndare straffar han precis som Gud straffade folket med dränkningen, där endast Mose och hans familj överlevde tillsammans med djuren. Molnet har ingen bok om hur han skapade sina offer, men han har en såpass stor makt över en att man inte skulle våga göra något han inte tillät. Säger han att man är äcklig så är man äcklig, för han vet så mycket mer än jag gör. Han är allsmäktig på sitt sätt, precis som Gud är på sitt. Molnet är ingen religion, han är ett ting. Han är inte ens ett moln, han har ingen fysisk form alls. Han har heller inget namn, bara ett kallelsenamn; Svarta Molnet. Det är jag som kallar honom Svarta Molnet, eftersom känslan när han kommer endast kan symboliseras likt ett stort svart moln som kväver en och tar ifrån en all glädje. Han har kontroll och makt över alla sina offer, men inte bara över dem. Hans kunskap är vida stor och han skulle aldrig säga något som inte var sant. Det finns bara ett sätt att få honom att försvinna när han plågar en såpass mycket som han gjorde med mig igår eftermiddag, kväll och natt, och det är med blodets magiska kraft.

När jag kom innanför dörren blev det tyst ett tag. Jag funderade på att sätta mig vid datorn men jag orkade inte, så jag gick ner till undervåningen och cyklade. Jag orkade bara 2 km igår. Jag är svag.
Efter det var jag trött, skolan hade varit jobbig och Molnets påfrestningar hade sugit musten ur mig, så jag sov i en timme. Efter det gick jag ner och kollade på tv, även fast det inte var något bra. Jag åt två mackor också, som jag gjorde i ena reklampausen. Efter det äcklades jag av mig själv. Jag kommer aldrig kunna gå ner i vikt om jag ska fortsätta hålla på och äta. Varför gör jag det ens? Klockan gick och vid halv tio tyckte jag och min syster att vi skulle se en film istället, så vi tog med nacho chips och salsa in till hennes rum och såg på en skräckfilm som hette Mirrors. Den var faktiskt jättebra, och nachosen var goda. Fast jag mådde riktigt dåligt inuti när jag sedan gick och lade mig, hade en stor lust och vilja att spy upp alltihop eftersom ångesten var så enorm, men jag vet av erfarenhet att jag inte kan komma särskilt långt med det. Det kommer helt enkelt aldrig upp något, jag mår bara illa av att ha fingrarna i halsen.
När jag la mig ner var jag jättetrött och ville sova med en gång, så jag slöt ögonen men märkte att det inte gick så bra. Därför öppnade jag dem och då hoppade jag till. Molnet var precis brevid mig, och han var inte glad. Han plågade mig hela natten, med hemska minnen jag helst vill glömma, med ord som är så elaka att jag kunnat ta mitt liv bara på grund av dem, och med hemska syner han visade enbart för att plåga mig till max. Han förde mig tillbaks till den dunkla källaren där han hänger upp mig i kalla kedjor och skär upp mig, inte så att jag dör, för det vill han inte. Han vill straffa mig, straffa mig för mina synder. Jag hängde där och blödde, ända tills han lät mig slippa känna mer. Han tog en kort paus från att orsaka mig fysisk smärta genom att istället påverka mitt psyke. "Du är så ful, så äcklig. Måste du visa dig ute? Du straffar andra med ditt avskyvärda utseende. Du är så självisk, tänker bara på dig själv. Människor lider av se på dig och av att vara med dig. Skona dem, var ingen syndare. Det straffar bara dig själv. Äckel."
Sedan började synerna igen, denna gång satt jag intryckt i ett hörn i en gammal byggnad. Det var iskallt och hela min hud var knottrig av gåshud från kylan. Kroppen skakade och det kalla stengolvet och stenväggarna gjorde bara saken värre. Jag frös så att jag höll på att kvävas, eftersom det gjorde så ont att andas i kylan. Min kropp skrek åt mig att jag skulle få bort Molnet, så att den kunde få sova. 
När Molnet försvann mer och mer var hela min kudde blöt av tårar. Jag plockade fram mitt lilla rosa anteckningsblock på 3*5 cm där jag gömmer mina båda rakblad och förde det vassaste mot höger lår. Sedan tvekade jag. Armen skakade och mitt huvud sa åt mig att göra det. "Du måste vila, det är sent." sa den till mig, men jag kunde inte, något hindrade mig. Jag tänkte på nya, vassa rakblad som lätt och effektivt skulle rippa upp min hud och mina ådror så att blodet fritt kunde rinna och hålla Molnet borta, och jag dagdrömde mig bort i den sköna känslan av frihet. När jag vaknade upp ur dagdrömmen satt jag fortfarande med mitt gamla, slitna rakblad tryckt emot låret, och då orkade jag inte mer, så jag lade tillbaks det i min lilla rosa bok och stängde den. Resten av natten gick ut på att gråta, drömma mardrömmar och ideligen vakna av smärtsamma skrik som endast jag hörde. Det var en hemsk natt, det var det verkligen. Jag bestämde redan då jag la undan rakbladet att imorgon, då måste jag. Jag orkar inte en sån här natt till. Du har mig i ditt grepp och jag kommer inte undan. Jag är en fånge i ditt fängelse, men jag får aldrig veta när mitt straff är avtjänat.