Jag vet att jag inte uppdaterat på ett tag nu, men jag har varit sjuk och inte haft någon ork till att logga in på datorn och sedan skriva en massa saker som knappt någon ändå läser, även fast jag egentligen bara skriver för att jag finner det som en slags lättnad att få berätta min historia, berätta om mitt liv och mina känslor, helt utan att behöva öppna munnen. För det, att tala, är något av det värsta jag vet.

För att summera min vecka någolunda snabbt gör jag en snabb resumé;

Måndag: Vaknar och inser att halsen är helt förstörd. Kan inte prata, det gör ont bara att andas. Skriver på papper det jag vill ha sagt, och syster Kimona ringer och sjukanmäler mig till skolan.
Svarta Molnet är lugn, håller en låg profil trots att jag känner hur han lurkar bakom hörnen.

Tisdag: Kan inte sova, ligger och stirrar i taket. Smsar Benji och frågar om han kan ringa, men han svarar inte. Fortfarande inte laddat mobilen med pengar antar jag och fortsätter stirra i taket, och somnar sedan omedvetet av utmattning runt fyra på morgonen.

Onsdag: Vaknar vid 10-11 tiden, halsen svider men framåt kvällen kan jag säga några få, korta meningar. Framsteg!
Sover för första gången på länge lugnt och skönt, somnar faktiskt redan en timme efter att jag lagt mig.

Torsdag: Nej, nej, nej. Varför?
Ligger vaken hela natten och målar, för ännu en gång gör sig sömnproblemen påminda. Molnet börjar säga saker till mig, säger att jag är äcklig, fet och ful. Han drar mig i håret och skriker i mina öron, "äcklig, så ful är du. Vem tror du att du är? Du är ingen, ingen alls. En nolla, om ens det."
Jag kommer inte undan, jag måste göra Det, annars lämnar han mig aldrig. Tårarna rinner och jag gråter en lång stund, Molnet knäcker mig. Jag vet att bara en sak kan få tyst på honom; blodet.
Tar fram mitt ena rakblad och Molnet försvinner.

Fredag: Kan prata, det känns bra. Ser på TV med familjen och utstår ännu en sömnlös natt.

Lördag: Storstädning hemma. Jag dammar och dammsuger hela huset och gör fint i mitt rum. Vi sätter upp adventsljusstakar och stjärnor i fönstrena och jag får satt upp rosa spetsgardiner i mitt rum. Ser på film och sover nästan bra.

Söndag: Trött hela dagen, mycket dator och sen tv där en  Wallander visades. Modemet strulade, så jag missade en del av filmen men jag och Kimona fixade det tillslut.

Det är allt jag gjort denna vecka, så så värst mycket gick bloggvärlden inte miste om. Nu är det kanske mer allvar, för jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Allt är bara fel, så himla fel. Jag ställer till med en salig röra :/
Mina vänner gillar mig inte längre, två av dem har till och med "sagt upp" vänskapen med mig. Jag vet inte ens varför, men jag blir ledsen över det, och ännu mer ledsen blir jag när jag tänker på att det helt klart är mitt fel, även om jag inte riktigt förstår vad jag gjort.
Saknar att umgås med mina underbara Göteborgare, och då menar jag de som alltid finns där och ställer upp, som Benji och Lilli, men jag saknar även Anna och Mattias en hel del, trots att det kommer ta ett tag innan jag vågar se någon av dem i ögonen. De gillar mig inte, det märks, och det är alltid med en klump i magen och ett skuttande hjärta man träffar någon överhuvudtaget av de jag känner. Klumpen känner jag för att jag ständigt är rädd att de ska bli arga eller sura på mig, att jag ska klanta till det helt enkelt. Det skuttande hjärtat har jag då jag vet att vi oftast alltid har roligt, och jag älskar den känslan jag har när jag är med dem; lycka. Ja, de gör mig lycklig, att vara med mina vänner i den stad som håller mitt hjärta så kärt; Göteborg. Jag kan inte vara lycklig här, för det är inte här jag hör hemma, men det gör jag däremot i Göteborg. Jag har levt hela livet i eller intill den staden, och där kan folk acceptera olika utseenden, stilar och människor. Man trycker inte ner eller hånar någon bara för att de sticker ut lite, man säger ingenting. Okej, det händer ju ibland att folk säger något, men det är oftast brats eller invandrare, men det är faktiskt inte så jättekonstigt att de reagerar så om de kommer från ett annat land där man inte ens får vara homosexuell eller visa benen. Det blir ju en chock för dem, och vad gör en människa som är chockad och lite rädd? Jo, angriper. Människan har i sin natur att alltid angripa istället för att själv angripas. Det är den logiska delen i alla fall, men jag blir alltid den som angrips, så jag är nog lite av ett unikum. Men jag kan helt enkelt inte vara elak mot människor, jag hatar elakhet. Visst kan jag säga elaka och tykna saker, men det är bara till folk jag faktiskt känner och om jag säger det är det inte med för avsikt att vara elakt utan snarare en olycka jag inte kan hjälpa, och än mindre ta tillbaka.

Som sagt, jag saknar många och jag saknar sällskap. Visst trivs jag med de jag brukar vara med i skolan, men det känns så tomt och ensamt ändå, och jag har känslan av att alla jag umgås med i skolan känner likadant. Vi är på något sätt ensamvargarna, eller "leftovers" som ingen annan vill ha. Jag vet inte, kanske är jag paranoid även i detta fall, men jag vet inte... Känns bara så ytligt egentligen. Vi umgås, pratar och sådär, men aldrig seriöst eller så. Känns som att vi umgås för umgängets skull, och inget mer. Men det är okej, de är bra människor allihop och jag gillar dem.
I skolan i övrigt är det ju värre. Jag hatar rasterna, för då är det socialfobin som sätter igång och usch nej, det är inte trevligt. Sedan säger Molnet och Hon alltid en massa elaka saker som bryter ner mig under hela dagen så att jag sedan när jag kommer hem är helt förstörd. Att de aldrig lämnar mig ifred :(

 

Jag vet ingenting längre. Kanske jag bara är ett tomt, öde skal?
Det finns inte längre något levande inom mig, allt är dött, precis lika dött som de förr grönskande bladen på träden, men som numera är ruttna. Inse det, Emelie; du kommer aldrig bli frisk. Aldrig.