R.I.P älskade Hebbe<3

Nu när det sannerligen är höstväder ute och alla färgglada blommor dött och man dessutom är sjuk behöver man något som piggar upp lite grand, exempelvis rosa underhår. Så nu har jag fixat det, samt en blå-lila slinga.
Jag har en tendens till att färga håret så fort jag är på dåligt humör, är uttråkad eller sjuk. Då har man något att göra, samt att man slipper tröttna på håret, eftersom man ständigt färgar nytt.

Jag älskar hår, så vida det är på huvudet vill säga. Att styla och färga är något av en stor hobby, tillsammans med smink och mode. Jag är en mode nörd, men inte modell nörd. Jag kan ett par modellers namn, men det är inte de som intresserar mig, utan själva "mode" i sig, kläder, olika stilar, accessoarer, att kombinera olika plagg på spännande och kreativa sätt. Jag kommer aldrig vilja passa in i normen "alldaglig", jag vill sticka ut. För min egen skull. Jag kan inte tänka mig att gå runt som en tråkig, grå mus. Jag vill känna mig glad av mina kläder, mitt hår och mitt smink. Att vara som andra, det gillar jag inte.

---

Det blåser massor ute. Och det har regnat jättemycket.
Regn får mig antingen att bli lycklig eller så ledsen att jag gråter.
Jag associerar regndropparna med tårar, och då börjar jag tänka negativt och återupplever gamla, tragiska minnen och då börjar jag gråta lika hårt som regnet faller mot marken; hällregn.
Men ibland är regn mysigt. Till exempel om man inte ska ut någon särskild stans så det inte gör något att håret förstörs, då är regn mysigt. Då vill jag springa och hoppa omkring i det, som när man var liten och lekte i vattenpölarna.
Ibland önskar man att man var liten igen, då man inte hade så mycket krav på sig som nu. Nu handlar allt om utseende, image och status. Jag vill inte tillhöra de som slavar under dessa tre nyckelord, men det går inte att undvika. Hur mycket man än kämpar, så tvingas man gång på gång in i det. Ytlighet är värst av allt på jorden.

Snart ska jag äta middag. Blomkål och förmodligen tzaybitar. Jag vet inte riktigt än, men blomkål vet jag i alla fall säkert. Jag gillar blomkål, om den är kokt så den är jättemjuk. Man måste äta sådant om man är vegetarian, annars får man brister. Det vet jag mycket väl. Ändå får jag äta alla dumma mediciner.

---

Mina armar är helt läkta nu. Dock syns alla ärr, de kommer aldrig gå bort.
De är ilsket röd-rosa och påminner om allt som varit genom åren. Jag vet inte längre vilka som är från vilket år, men det är klart man tittar ibland och tänker att "detta kanske jag gjorde då och detta den där gången."
Jag har ett enormt behov och sug efter att skära, bloggen. Det riktigt känns inuti, i själen.
Jag behöver det. Inte på benen, utan armarna. Benen svider, och det kliar när det läker. Det gör det inte på armarna, och huden är mycket mjukare där. Man kan klappa sina armar ibland, om man känner för det. Speciellt när man inte har hår på dem så kan det kännas gulligt att göra det, som om man berömmer sig själv på något vis. Jag vet inte varför, men det känns bra att göra det ibland.

Jag måste täcka över en del namn jag ristat in. Jag, med min förmåga att överdriva alla relationer till att tro det faktiskt var något som sedan visar sig att det inte  var så, har ristat in en del namn med åren. Jag minns när jag ristade in Benjis namn för länge sedan, på så många ställen och så många gånger att jag tappat räkningen. När vi gjorde slut tog jag ut mitt självhat på mig själv så mycket att jag skar sönder större delen av kroppen, och alla ärr med hans namn på skar jag över så mycket och djupt att det inte skulle synas ens om man ansträngde sig för att se efter.
Sen var det Mattias. Jag ristade in "Mattias I <3 You" på ett av mina ben. Sen skar jag sönder det några veckor senare, då det visade sig att jag fallit för fel sorts typ av kille, en våldsam en.
Sen var det Patrik. Haha, dumma, egoistiska Patrik. Jag trodde vi hade något speciellt, något unikt. Jag kallade honom min stjärnängel, detta ristade jag även in. "Patrik du är min stjärnängel," stod det.
Men såklart visade det sig att även detta var katastrofalt, och jag fick än en gång skära sönder benen för att täcka över det jag en gång varit så lycklig för.
"Det är så sjukt, men så himmla gulligt ändå, att du älskar mig så mycket att du skär in mitt namn."
Det har jag fått höra ibland, men ändå så var de så onda mot mig. Att få sitt hjärta krossat gång på gång gör så ont. Det finns ingen smärta i världen som går att jämföra.
Men jag måste. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar någon, eftersom jag inte är en sådan person som kan uttrycka mig såpass bra som jag önskar jag kunde. Älskar jag verkligen någon, så måste jag uttrycka mig på det enda sätt jag känner till; genom att skära. Och eftersom skärandet är det tryggaste jag har, betyder det oerhört mycket för mig att prägla min kropp med någon jag älskars namn. Det är svårt för andra att förstå, men så lätt när man vet hur det är.
Efter Patrik var det Adam. Allt strul om osäkerheten, att vi inte visste vad vi ville, ledde till många kvällar av gråt och skärande. Jag ristade in hans namn i överarmen, och det står kvar än. Det är ett såpass tydligt ärr att det kommer bli svårt att få bort, men jag kommer vara tvungen till att ta bort det eftersom det påminner mig såpass starkt om det val jag tvingades ta, samt smärtan som medföljde detta.

Min kropp är trasig. Jag har ränder överallt. Ord lite här och var. Men jag är stolt över det.
Mina ärr är som punkter utmarkerade på en karta, de berättar var och en en ledtråd som leder till skatten. Och om skatten är mitt djupaste inre, så är såren en bra ledtråd att följa dit.

Rädslan stockade sig i halsen. Ett steg fram, ännu ett. Nu var jag inne.
Jag kikade till höger om mig och såg till min förfäran en tjej sitta där inne bakom glasfönstrena och titta på mig. Det var middag och tjejen i fråga hette Olga och jobbade där vissa dagar.
En liten rödhårig tjej med fräknar och glasögon tog emot oss. Malin hette hon.
Hon visade mig till mitt rum, nummer tre. Det var läskigt och stort. Gammalt sjukhus var det visst.
Mamma grät. Min syster såg lite dyster ut. Tommy fnös mestadels.
Han var inte ens med inne. Han sa aldrig hej då. Han bara sätt där i bilen och såg arg ut.

Malin satte sig ner brevid mig på sängen i det lilla, kala rummet. Där fanns inte mycket att se på. Sängen, ett litet bord intill och en byrå samt en garderob. Hon gick igenom lite av vad som fanns här, sen gick vi husesyn.
Jag fick veta att jag hade tre kontaktpersoner där på psyket. Malin, Rigmor och Martin.
Rigmor var läskig. Martin däremot var jättetrevlig. Han gav en alltid glass och så behandlade han en som människa, inte som ett cp barn.
Första dagen var hemsk. Det var så många regler man skulle följa. Läggdags klockan 22:00 på vardagar, 23:00 på helger. Väckning kl 09:00 på lovets vardagar och 10:00 på helgen. Sen var det frukost nio på morgonen, lunch halv tolv, fika klockan två, middag halv fem och slutligen kvällsmat halv åtta. Och om man inte åt lade de upp mat åt en som de tvingade än att äta under kontroll av en ur personalen. Gick man inte upp i tid drog de av en täcket och släpade upp en. Man fick heller inte duscha efter klockan 9 på kvällen och inte använda tvättmaskinen efter 10. Man fick inte ta något ur kylen om man ville själv, utan var tvungen be någon hämta ut mjölken man skulle ha till teét eller kaffet.

Rastgården var nog det roligaste skämtet av alla. I två dagar hade jag tvångstillsyn, det vill säga att jag inte fick göra något på egen hand utan tillsyn. Inte gå på toaletten med låst dörr, inte gå ut eller någonting själv. "Risken för självskada och eventuellt självmord är hög." sade de. Då gick de ut med mig i psykhemmets trädgårdar och vandrade runt några varv så jag skulle få luft och motion.

Bert, min nya psykolog på Vänerviken ansåg dock att jag skulle få egen utegång. Jag smörade lite och visade min bästa sida. Han fick veta allt han ville om min uppväxt, mina senaste år och hur mitt liv ser ut nu för tiden. Han ansåg att SOC borde blandas in och att jag bör få eget boende eftersom jag misshandlas psykiskt hemma. Jag kunde inte mer än hålla med, i tystnad. Hade jag visat att "åh vad bra du också tycker det!" hade han säkerligen trott det var det jag vart ute efter hela tiden, som mamma sa. "Jag tror du drar den här valsen för att du ska få en egen lägenhet."
Mamma vet inte mycket hon.

Andra dagen. Jag väcktes tidigt, kände mig död. Det första jag fick höra var en utskällning för att jag skurit mig. Det hade kommit blod på väggen, på lakanen och örngottet. Det var jag tvungen att byta rent samt tvätta väggen. Men jag sparade en bit. Vad finare kunde jag lämna kvar än mitt egna blod, mitt DNA? Blodet är det käraste jag har, och det vackraste. Det är det enda jag tycker om hos mig själv. Jag hoppades att nästa person som fick rum nummer 3 skulle inse att jag delade med mig av något fint till den, och inte bara blev äcklad och sa till personalen att det var orent i rummet.

Ragnheidur hade sänkt min Theralen dos från 5mg till 2 och jag kunde inte sova alls. Låtsades sova när nattpersonelen kom en gång i timmen för att kontrollera att man än var vid liv.
Jag visste att genom att visa den underbaraste sidan man kunde med mycket fjäsk och leenden skulle de säkerligen sänka min tid där från 2 veckor till kanske bara några dagar. Det borde väl vara så, tänkte jag. Och det verkade fungera, för på fredagen fick jag egen utegång och besök från Bambi och Gunn vilket gjorde mig enormt glad.
På lördagen kom Mikael. Jag vaknade redan klockan sju av mig själv och började sminka mig och fixa håret. När personalen kom för att väcka mig chockerades de av att jag redan var uppe. Jag åt ingen frukost denna dag heller, vilket resulterade i en anmärkning till. Nu hade jag säkert över 7 anmärkningar om motsträvan att inte äta.
Men hur kunde de tro att jag orkar äta sådär mycket när jag vanligtvist äter en gång om dagen, och det målet består av två mackor eller sallad? Plus att jag fick järnmedicin fyra gånger om dagen, plus Fluoxetin mot deppressionen och sen Theralen för att sova. Jag kände mig som en knarkare. En tjock knarkare. För ju fler dagar som gick desto mer äcklad blev jag över mitt utseende. Fettet vällde ut åt alla håll och kanter. Det var inte normalt. Det var äckligt, så äckligt.
Klockan två kom Mikael. Jag kan inte beskriva hur otroligt glad jag blev över att se honom. Han var vackrare än någonsin och hans ögon riktigt lös. Jag kände att mina knän ville vika sig, medan Molnet kontinuerligt skrek inuti mitt huvud att jag är dum i huvuet som kan tro något, ens hoppas. "Du är inte värd något. Det vet du. Du är äcklig, ful och tjock. Dessutom säger du alltid saker som ingen vill lyssna på. Du är inte intressant."
Jag visade runt honom i lokalerna, sen fjäskade jag i några minuter för att få gå ut. Det gick tillslut.

Vänersborg är ingen stor stad. Det finns inte direkt något att göra och för någon som aldrig varit där kan man lätt gå vilse bland husområdena. Detta hände såklart när jag och Mikael var ute, och jag fick lite småpanik över att ha en tid att passa. Tider är inte roliga, jag klarar inte av att vara sen.
När vi gått runt hörnet var jag blöt av regnet som föll  som stora, sorgsna tårar från himlen. Under Entré A fanns ett litet tak där vi gick för att slippa bli dyblöta redan efter några få, korta minuter. Dessutom skulle Mikael röka.
Jag kunde knappt se på honom. Det är inte lätt när man står framför någon som är så otroligt vacker att det gör ont i ögonen av att se den personen, samtidigt som man får djup ångest över att veta att man själv aldrig kan bli vacker.
För han är just det. Vacker. Underbar. Om man liknar en underbar person med en saftig jordgubbe så kan man säga att jordgubben är väldigt gullig och söt, och när man väl biter i den, får fram dens insida, så ser man att den är ännu finare och godare än utsidan. Så är det med honom. Han har en enorm karisma och en sådan gedigen personlighet att man nästan blir tossig. Men jag sansade mig. Jag kunde inte låta alla mina knäppa tankar och åsikter sippra ur, då skulle jag bli helt ensam i världen. Ingen skulle vilja vara med den riktiga Emelie. Därför är det så bra att ha sin publika mask. Den man har när man är med andra. Den publika masken är en helt annan person än den riktiga Emelie. Den riktiga Emelie är galen, störd och har konstiga tankar och åsikter. Hon säger helt bisarra saker som får folk att frynta på näsan. Ibland spricker den publika masken lite grand och det är då den sluter sig samman och inte pratar så mycket, för den riktiga Emelie försöker komma fram och då är det bättre att inte säga något alls än att säga en massa saker som får andra att lämna en.
När Mikael blev tvungen att gå ville jag inte släppa. Jag ville inte säga hej då, inte ge en sista kram, en sista kyss. När han vände om och jag tvingades stänga dörren bakom mig för att gå tillbaka till slutenavdelningen kände jag hur det brännde bakom ögonlocken. Jag gick in på mitt rum och kände några enstaka tårar rinna längst med kinderna. Jag hade inte lyckats gråta på flera veckor, men nu kom det. Tårarna hade trots allt inte tagit slut.

Söndag blev till måndag och jag spenderade mestadels av tiden med att prata gamla minnen med Rebecca som också låg inlagd. Vi hade gått i samma skola och var bästa vänner i mellanstadiet. Hon var där under tvångsvård efter att ha gjort flera självmordsförsök och hon hade nu bott där i ett och ett halvt år. Till hösten flyttar hon till ett behandlingshem och jag hoppas det blir bättre för henne. Hon är en fantastisk människa.
Min syster sov över måndag till tisdag då det var familjesamtal. Jag sa ingenting under hela samtalet utan låg på soffan med ansiktet ner mot marken för att slippa se på de läskiga människorna. När mamma, Tommy och Kimona åkt hem sa jag inte ett ord till någon annan, för det var en sådan dag då jag inte ville prata. Jag ville bara vara ifred.
Onsdagen kom och det blev samma sak. Jag talade inte med någon. Jag fick lov att gå ut, och jag tog mig en promenad till strandkanten där jag satte mig under ett träd vid några stenar. Ur fickan plockade jag fram en glödlampa jag stulit från en av lamporna. Jag beundrade den en stund och såg mig omkring för att försäkra mig om att ingen var i närheten, sedan tog jag en sten och krossade glödlampan. Det var mycket enklare än jag trott, och jag granskade varenda glasskärva nogrannt innan jag bestämde vilka som var vassast nog att använda. När jag hittat mina favoriter skar jag i båda armar samt vänster knä. Jag storlog  fånigt när jag såg de röda dropparna färga mina svarta mjukisbyxor då pölarna växte större och större. En pensionär som var ute och rastade sin hund såg mig sitta där med uppkavlade armar och med blodiga glasskärvor i knät, och hon såg riktigt äcklad ut. Snabbt skyndade hon förbi medan jag log och kände mig lycklig. "Du vet att det här är den enda medicin du behöver. Du vet att jag berättat för dig flera gånger att ju djupare och ju fler sår du har, desto mer blod du offrar jorden, desto vackrare blir du. Och så ful som du är behöver du skära upp hela dig," viskade Molnet ilsket. Då tog jag den vassaste skärvan och drog det hårdaste jag kunde över knät och det gjorde så ont att jag skrek till ett "aj!" samtidigt som ögonen kneps ihop av smärta. När jag öppnade dem spred sig en så enorm glädje över mig, nästan som kärlek. Det var djupt. Det rann med en gång. Det glänste. Det var brett. Det var helt enkelt perfekt.

Torsdag. Dags för nya bandage och ny sårrensning av sjuksköterskorna. De byttes ut varje dag eftersom mina varade och blivit infekterade.
Bambi, Jasmine och Marcus hälsade på, och det gjorde mig glad. Dock var jag inte på så jättesocialt humör men det gick ändå att umgås. Dock hade jag drabbats av extrema yrselattacker sen måndagen och svimmade titt som tätt. Oftast var känslan bara som att man stod upp i en av kaffekopparna på Lisberg, vilket var nog så jobbigt, men att svimma var värst. "Vätskebrist." var en av tankarna. En annan var näringsbrist, influensa och den tredje var att det var mitt låga HB's fel. Hur som helst fick jag ingen hjälp med det.
Under kvällen kom Thomas och knackade på mitt rum. Han var arg, som vanligt. I handen höll han en lampa.
"Du, jag saknar en glödlampa till denna...! Har du tagit den?"
"Nej," sa jag och försökte se så oskyldig ut som möjligt.
"Är du säker?" sa han med förak.
"Ja," svarade jag och försökte verkligen låta självsäker.
"Jättesäker...?" frågade han ännu en gång och man såg verkligen hur skeptisk han var.
"Ja."
Sedan gick han och suckade högljutt.

Det var familjesamtal igen. Jag sa fortfarande inget. De sa att jag förmodligen kan bli utskriven imorgon, på fredagen. Anledningen var att de inte ansåg mig vara av akut självmordsrisk, och eftersom avdelningen var just en akutvård kunde jag istället stanna kvar på öppenvården istället för slutenvården. Jag blev glad, men visade det inte för mycket. Man måste visa lagom mängd av glädje och misstro, annars får folk konstiga tankar om en. Man ska vara en lagom människa, inte för lite eller för mycket. Men det är inte den riktiga Emelie. Hon är för mycket av allt.
Det jag inte visade för någon var hur otroligt äcklad jag var. Efter varje måltid smög jag in på toaletten och försökte spy upp allt det äckliga. Såg ingen hur förgiftad jag blev? Jag visste att jag inte skulle få det lätt med att spy. Jag hade aldrig riktigt lyckats. Men jag försökte, redan andra dagen jag kom dit. Jag ville så gärna bli av med allt, för maten gjorde mig sjukligt fet. Fetare än jag redan var.
Jag lyckades inte. Då insåg jag hur rätt Molnet har. Inte ens spy kan jag. Jag är verkligen värdelös.

Fredagen kom. Jag vaknade med glädje ur sängen. Jag var fri. Jag skulle kunna gå tillbaka till mitt liv, mina vänner och min vardag. Det gjorde mig glad.
Jag hade redan packat allt. Nu var det bara att invänta tiden, klockan tolv, innan jag skulle hämtas.

Och nu sitter jag här. Det är massa folk här. De skrämmer mig, för de är ständigt fulla. Även mamma och Tommy, samt Kimona. Jag är rädd för fulla människor. De är läskiga.
Jag längtar tills jag kan göra vad jag alltid gör, för att sträva efter skönheten. Jag ska inte äta, jag ska skära och skära. Det är så man blir vacker, det vet jag. För jag lyckades nästan. I nian hade jag ett BMI på 17, jag var smal. Men ändå inte tillräckligt smal för att vara nöjd. Andra sa att jag var för smal, men jag tyckte då jag såg normalviktig ut. Dessutom hade jag nästan alltid en bra hårdag, och jag kunde faktiskt stå ut med spegelbilden för det mesta. Sen förändrades allt. Jag blev fulare, äckligare, tjockare och fetare. En sämre människa på alla sätt och vis.
Molnet säger att det är Patriks fel. För när jag sa upp kontakten med honom så gick jag upp massor i vikt. Det har även med Remeronet att göra, men Molnet tror att Patrik blev så arg på mig att han la en förbannelse över mig så jag skulle bli så tjock och ful att ingen annan skulle vilja ha mig. Och det funkade ju.

Men en dag, bloggen, ska jag vara vacker. Jag ska vara lång och smal, gudomligt vacker och strålande. Jag ska vara framgångsrik, jag ska ha det jag tycker om och vill ha. Jag ska tillsammans med Bambi slå igenom som antingen regissör, producent, komiker eller musiker. Fotograf eller kameraman. För det är det jag vill. Och strävar man tillräckligt efter något, så kan det faktiskt hända. Om man har tron, så kommer det andra automatiskt följa efter.

Detta var grundläggande om min tid inne på Vänervikens slutenvårds anstalt för akut självmordsbenägna ungdomar. Jag hatar den tid jag spenderade där, men nu när jag är fri ska jag åter bygga upp vad de tog ifrån mig. Jag ska kämpa, och jag ska lyckas. Jag är trots allt Emelie Strange, an angelstar on the heavens of selfdestruction.

Okej, så nu sitter jag här i mitt rosa rum och lyssnar på Good Charlottes Greatest Remixes album.
Det är alltid lika glädjande att lyssna på det albumet trots att GC själva bara medverkar i två låtar då resterande låtar är omgjorda av andra artister.
Jag gillar remixar. Ibland, om de blir bra. Det är inte ofta men ibland kan det faktiskt bli något bra utav det.

Jag fortsätter vara blond, bloggen. Jag älskar blont, det är liksom det jag trivs bäst i efter rosa. Funderar starkt på att färga underhåret svart igen, men det blir nog inte än på ett tag. Först och främst ska jag bleka bort lejonhåret så mitt hår blir ljusast möjligt, helst vitt.
Platinablond med stort P. Blont är underbart fint, men det sliter. Håret går av när det kammas, det bryts när man plattar det och man fäller som fan. Jag hoppas verkligen den nya hårinpackningen funkar, för alla andra jag provat har varit helt kassa och inte gjort ett skit.
Jag vill gärna ha kvar mitt hår, liksom.

Imorgon ska jag till Vänersborg och besöka Vänervikens psykhem. Haha, det kommer bli lite intressant.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra där. Och eventuellt får jag inte börja i DBT gruppen till hösten, för den är typ full. Så jag får vänta ännu ett år. Men det gör ingenting, för det är gruppbehandling, och jag gillar som sagt inte folk eftersom jag har fobi emot främlingar.
Egentligen hade jag tänkt åka till Göteborg efteråt men jag betvivlar att jag skulle få det för mamma eftersom jag förmodligen inte är hemma från Vänerviken förräns vid halv tre-tre på eftermiddagen, och då är det enligt min käre mor försent.
Nej, det får sparas till nästa vecka. Då tänkte jag grilla marshmallows i slottskogen om någon hänger på. Det är mysigt. Till helgen ser det ut som Mikael kommer hit, och det gör mig glad. Synd bara att mamma ska vara ett sånt fuckface och inte låta honom sova över här. Det hade varit skojs annars ):
Men mamma är som mamma är. Hon kommer aldrig att ändra på sig. Tyvärr.

Den 20e juli åker jag till Liseberg med den bästa i världen: Bambi Fuckface. Vi kommer vara där en heldag, från morgon till stängningsdags. Det kommer bli SÅ kul! :D
Ser verkligen fram emot det. Men dock verkar inte mamma glad på att låta mig sova över;
Jag: Vi ska ju vara där en heldag, så då är det bäst jag sover över.
Mamma: De kan väl släppa av dig vid busshållplatsen?
Jag: Men vi kommer ju hem sent, det är liksom mest logiskt att jag sover över.
Mamma: Nej. Det är helt onödigt.
Jag: Men är du dum eller? Vad gör det om jag sover över?
Mamma: Det är onödigt.

Yeah, well... Hon kommer alltid vara sådär.

Efter Vänersborg imorgon ska jag bleka håret. Ska som sagt försöka få bort det orange-bruna och även det rosa och blå som ligger i mitt egna hår. Det har blivit så blekt att det bara ser smutsigt ut. Hej hej, hairloss.

Och helgen efter denna så är det ju fallens dagar. Då kommer Millencolin dit och spelar, b la. De är dåliga live, men ändå. De är rätt bra i alla fall. Jag älskar att mosha, så det blir att tvinga dit brur min. Dessutom ska vi leta burkar att panta. Det är förmodligen en guldgruva av pantburkar! :D

Och just det, det är ju tågluff nästa sommar. Fan vad jag längtar! Det enda som saknas är biljetter, detaljerad reseplanering och sovställen. Vi tänkte stanna 2 dagar i alla stora städer, som Malmö, Stockholm och Jönköping. Sen blir det en dag med en övernattning i de övriga städerna som Örebro, Varberg etc. Vi har dock ännu ej kommit fram till exakt vilka städer vi ska besöka, men det kommer med tiden. Hoppas folk kan låta oss sova över, för det behöver vi ju. Och så ska vi leta efter tvättautomater så vi kan tvätta våra kläder, haha.
Det kommer bli sjukt kul, och vissa dagar kommer vi övernatta på tågen. Det är ju as mysigt! Jag är så peppad att jag skulle kunna åka nu med en gång.

Nej nu får jag  nog sluta skriva, för jag ska upp tidigt imorgon.
God natt bloggen.

Hej bloggen. Idag har det inte hänt mycket alls. Jag struntade i att gå till psyk, jag orkade inte gå upp. Detta resulterade i att mamma blev arg och dampade loss. Dessutom har jag blivit förkyld nu sådär mitt i sommaren och lever på nässpray.
Väldigt roligt, tycker jag med sarkasm.

Igår var jag på vårdcentralen- igen. Blodprover, för att se om mina nära-döden-värden blivit bättre. Jag fick sitta i den läskiga stolen medan underskötersorna stack hål på mig, bokstavligen. De kunde inte hitta mina blodkärl, så jag fick fyra olika stick varav två i samma hål. Nu är det ju såhär också att jag har fobi emot sprutor, så ja, jag led och var nära på att rymma därifrån. Det gör än idag ont som i helvete och jag blev inte gladare av att mamma igår kväll berättade att äckel läkaren på BUP ringt henne och konstaterat att mina värden blivit ännu sämre och att jag ska få sprutor med medicin eftersom min kropp uppenbarligen inte ville svara på Ferritamin medicinen jag tagit nu i drygt en månad.
Jag tänker inte, och jag menar inte, ta några sprutor...!

Efter besöket hos vårdcentralen åkte jag och Kimona och shoppade. Det var rätt mysigt att umgås en heldag med syster faktiskt. Det var ett tag sedan sist, och vi behövde båda köpa nya kläder.
Vi började i stan med att kolla in Myrorna. Second hand är awesome, jag älskar det. Man kan hitta så himla mycket bra saker att det inte är klokt medan andra gånger är som att gå runt i världens tant affär och förvänta sig ett klädesplagg från Tripp NYC.
Jag hittade två underbara plagg; en Donkey Kong vintage t-shirt från Nintendo som jag är kär i, och en sjukt snygg rosa leopard sjal. Det fanns även en Superman tröja och två Batman tröjor som fick mig att tänka på Bambi. Om jag haft mer pengar hade jag lätt köpt dem till henne, för hon gillar sånna tröjor <:

Efter myrorna tog vi bussen till Överby och där var det rea. Jag älskar rea.
Eftersom jag behövde byxor blev jag överlycklig av att se att de vita sönderrivna jeansen från Gina såldes för 199:-
Jag har ju sådana svarta, men de vita har jag alltid velat ha för de är fina.
Sedan har jag köpt turkosblå leopardmönstrade leggins, två as snygga tröjor, en blå och en rosa, hårinpackning för dött hår (ehe) två paket blekmedel, puder och så fikade jag och syster på Espresso House där jag köpte varm choklad med marshmallows och grädde och kladdkaka. Det var gott, men min kladdkaka är faktiskt godare.
Just det, jag köpte även örhängen som är as fina. Sen snattade jag ett halsband. Okej okej, det är fel och så. Men jag ville så gärna ha det, och jag orkade inte betala för det. Visst, jag kanske har lite ångerstankar. Eller nej förresten, jag känner ingenting. Jag är glad över att ha halsbandet, that's all.
Eftersom det var rea passade jag även på att fynda ett par sneakers som är superfina. Fick dem för 74:50:-
Liksom happyface :'D
När jag sedan kom hem pimpade jag dem lite med klotter och bytte skosnören.

Nu är jag helt pank. Nästan. Jag har kanske 30 kronor kvar. Well, det suger. För min hårspray lär ju ta slut innan nästa studiebidrag och sen skulle jag ju med Bambi till Lisberg. Frågan är nu: hur löser jag detta?
Svaret har jag inte än, men eventuellt skulle jag kunna fjäska sönder med någon som kan låna ut 300 kronor som ska gå till åkpass för att sedan betala tillbaks när jag väl får pengar.
Det är nog det bästa.
Nu verkar det som mamma kanske kan låna ut pengar. Det är ju snällt av henne, nog det snällaste hon någonsin gjort, faktiskt. Hon sa även att hon ska lägga undan 200 kronor från mitt bidrag varje månad som ska sparar till nästa sommar. Det kan bli bra, för då får jag ungefär 3000 kronor under sommaren nästa år. Och eftersom jag ska pierca både snakebites och mousche och eventuellt septum så kan pengarna behövas. Fast när jag tänker vidare är det ju innan sommaren jag ska pierca mig, så då får jag ändå lägga undan pengar ungefär från februrari eftersom det blir snakebites på min artonårsdag och sedan mousche när de läkt.

Om man bortser från att shopping gör mig glad och tanken på Liseberg likaså, mår jag faktiskt inte så bra. Jag vet inte, men självhatet och ångesten tar över hela min vardag.
Funderar lite på saker och ting och vissa saker vet jag nog vad som kan ligga bakom medan andra saker är bortom förklaring. Man får helt enkelt leva med att vara såhär.

Nu ska jag leta upp någon skräckfilm att se på. Hej så länge, bloggen.

Klockan är halv ett på natten.
Jag hör mamma spy inne på toaletten.
Tommy sitter ute i trädgården och pratar med någon. Jag tror det är antingen Jesper (hans ena son) eller hans bror Urban.
Jag är inte säker.

Kimona sover. Hon lade sig runt 11 tiden. Jag satt ensam i kolmörkret på undervåningen och såg på tv400's "Harper's Island." Det är en bra serie som började idag.

Helt oväntat fick jag panik när jag satt där. Liksom, kände mig bevakad. Jag såg mig omkring men ingen var där. Sen började konstiga tankar att hemsöka mig. Jag fick för mig att ta mitt liv, bara sådär. Kände för att dricka mig full och hoppa från en bro. Det var en riktigt konstig känsla, för det var precis som om det var mitt största mål i livet, min dröm. Helt bisarrt.
Istället sitter jag här nu med blod rinnandes ner från min högra arm. Jag kände för att skära idag. Det var länge sedan jag fick se det vackra blodet glittra. För det är just det; blodet är så fint. Jag vill liksom att det aldrig ska försvinna. Det glimmar så oerhört vackert och det är så lustigt att peta i det innan det levrat sig. Känns som gummi.
Lyckligtvis hade jag även turen att få till djupa sår. De djupa såren gör mig glad. När det blir kattklös liknande skrapsår blir jag ledsen och får ångest, medan de djupa gör mig glad. Det blir nog fler, tror jag. Det är en sådan dag.
Kanske det har att göra med att jag fått dålig hy. Det sårar mig enormt. Den ska bli fin igen, det har jag bestämt.
Molnet säger att jag är ännu äckligare än vanligt. Han säger att det är mitt egna fel, eftersom jag blivit så tjock och ful. Därför blir jag ännu mer frustrerad. Jag hatar spegelbilden. Men jag kan inte låta bli att titta. Inte när jag väl sminkat och fixat håret i alla fall. Jag är nog besatt av mitt egna utseende, även om jag hatar det. Det är nog för att jag ser mitt utseende som en mask. Utan sminket och håret är jag en helt annan människa. Och den människan är jag rädd ska synas, så jag måste veta om något börjar visa sig. Det är nog därför jag är besatt av spegelbilden.
I hela mitt liv har jag fått höra att jag är fåfäng. Att jag är ego. Att jag är snål. Det och massa andra saker därtill.
Visst, jag är väl fåfäng till en viss del. Mer förr än nu. Snål är jag inte. Men alltid fattig. Har jag pengar så är jag oftast generös med dem. Ego? Nej. Man kan omöjligt vara egoistisk om man hatar sig själv.

Det kliar lite på armen nu. Nog förmodligen för att det fortfarande rinner och såren börjar levra sig. Eller jag vet inte, men det är störande. De har runnit i fem minuter, eller kanske mer. Jag har ingen uppfattning om tiden längre.
Idag vaknade jag fyra på eftermiddagen. Och jag somnade vid 10 i går kväll.
Medicinen är inte bra för mig. Jag blir helt borta. Och det roligaste av allt är nog att jag råkade överdosera med mer än dubbelt så mycket än jag ska ha. Det var rätt skoj, för jag blev typ helt wasted, lite som när man är full.
Jag googlade på om man kan överdosera Theralen så man dör. 40ml av dropparna skulle döda en. Jag tar 5ml. Då är det rätt lätt att överdosera. Bara ta 5*8 droppar.
Fast jag vill inte dö av överdos. Jag vet redan hur jag vill dö.

Inatt ringde Benji mig. I alla fall tror jag det var han, för det ringde från hans mammas mobil. Men jag var så borta att jag inte reagerade. Istället hade jag 6 missade samtal när jag vaknade.
Och som tur var var Bambi också för trött för Överby. Jag orkade verkligen inte gå upp, så jag blev glad när hon sa att hon inte orkade.
På måndag ska jag och Kimona dit. Hon ska köpa byxor och jag ska köpa puder, hårfärg och om jag har råd, byxor och tröja. Men det som är sämst är att jag, rik som jag är, har 500kr. Mamma vägrade ge mig hela studiebidraget, så jag får 900. Och sen ska 300 gå till Liseberg. Och sen köpte jag godis till mig och Bambi för 80kr så jag har typ 520 kr kvar. Det kommer verkligen räcka till allt jag behöver fram till nästa studiebidrag; i slutet av september.

Tidigare idag ville jag döda Tommy. Han var i köket och jag likaså, och så fick jag syn på den finaste kniven vi har; en stor silvrig en. Och så fick jag ett infall om att hugga ner honom. Det skulle bli så fint, med blodstänket över väggarna och mig. Bara det inte var en vit tröja, för det vore svårt att tvätta bort. Men det hade varit roligt att se honom ligga där helt uppsprättad. Jag ville verkligen, men sen kom mamma. Och då hade det slutat med att hon dödat mig istället.

Jag såg en bild på en förut, en väldigt fin person; Izzy Hilton. Jag skulle kunna mörda för att bli sådär smal. Hela livet har jag strävat efter det. Det gick bra, fram tills Remeronen kom in i livet. Då förstördes allt. Hela mitt liv faktiskt.
Jag ska egentligen ta en och en halv Fluoxetin i ännu en vecka, men jag har fuskat och tagit två. Det är inte förräns på måndag jag ska börja med två egentligen. Skit samma, den funkar inte ändå. Känner mig som vanligt, fast aningen mer mordisk from time to time.

Nu ska jag sluta blogga, för jag är lat.
Godnatt, bloggen.