R.I.P älskade Hebbe<3

Nu när det sannerligen är höstväder ute och alla färgglada blommor dött och man dessutom är sjuk behöver man något som piggar upp lite grand, exempelvis rosa underhår. Så nu har jag fixat det, samt en blå-lila slinga.
Jag har en tendens till att färga håret så fort jag är på dåligt humör, är uttråkad eller sjuk. Då har man något att göra, samt att man slipper tröttna på håret, eftersom man ständigt färgar nytt.

Jag älskar hår, så vida det är på huvudet vill säga. Att styla och färga är något av en stor hobby, tillsammans med smink och mode. Jag är en mode nörd, men inte modell nörd. Jag kan ett par modellers namn, men det är inte de som intresserar mig, utan själva "mode" i sig, kläder, olika stilar, accessoarer, att kombinera olika plagg på spännande och kreativa sätt. Jag kommer aldrig vilja passa in i normen "alldaglig", jag vill sticka ut. För min egen skull. Jag kan inte tänka mig att gå runt som en tråkig, grå mus. Jag vill känna mig glad av mina kläder, mitt hår och mitt smink. Att vara som andra, det gillar jag inte.

---

Det blåser massor ute. Och det har regnat jättemycket.
Regn får mig antingen att bli lycklig eller så ledsen att jag gråter.
Jag associerar regndropparna med tårar, och då börjar jag tänka negativt och återupplever gamla, tragiska minnen och då börjar jag gråta lika hårt som regnet faller mot marken; hällregn.
Men ibland är regn mysigt. Till exempel om man inte ska ut någon särskild stans så det inte gör något att håret förstörs, då är regn mysigt. Då vill jag springa och hoppa omkring i det, som när man var liten och lekte i vattenpölarna.
Ibland önskar man att man var liten igen, då man inte hade så mycket krav på sig som nu. Nu handlar allt om utseende, image och status. Jag vill inte tillhöra de som slavar under dessa tre nyckelord, men det går inte att undvika. Hur mycket man än kämpar, så tvingas man gång på gång in i det. Ytlighet är värst av allt på jorden.

Snart ska jag äta middag. Blomkål och förmodligen tzaybitar. Jag vet inte riktigt än, men blomkål vet jag i alla fall säkert. Jag gillar blomkål, om den är kokt så den är jättemjuk. Man måste äta sådant om man är vegetarian, annars får man brister. Det vet jag mycket väl. Ändå får jag äta alla dumma mediciner.

---

Mina armar är helt läkta nu. Dock syns alla ärr, de kommer aldrig gå bort.
De är ilsket röd-rosa och påminner om allt som varit genom åren. Jag vet inte längre vilka som är från vilket år, men det är klart man tittar ibland och tänker att "detta kanske jag gjorde då och detta den där gången."
Jag har ett enormt behov och sug efter att skära, bloggen. Det riktigt känns inuti, i själen.
Jag behöver det. Inte på benen, utan armarna. Benen svider, och det kliar när det läker. Det gör det inte på armarna, och huden är mycket mjukare där. Man kan klappa sina armar ibland, om man känner för det. Speciellt när man inte har hår på dem så kan det kännas gulligt att göra det, som om man berömmer sig själv på något vis. Jag vet inte varför, men det känns bra att göra det ibland.

Jag måste täcka över en del namn jag ristat in. Jag, med min förmåga att överdriva alla relationer till att tro det faktiskt var något som sedan visar sig att det inte  var så, har ristat in en del namn med åren. Jag minns när jag ristade in Benjis namn för länge sedan, på så många ställen och så många gånger att jag tappat räkningen. När vi gjorde slut tog jag ut mitt självhat på mig själv så mycket att jag skar sönder större delen av kroppen, och alla ärr med hans namn på skar jag över så mycket och djupt att det inte skulle synas ens om man ansträngde sig för att se efter.
Sen var det Mattias. Jag ristade in "Mattias I <3 You" på ett av mina ben. Sen skar jag sönder det några veckor senare, då det visade sig att jag fallit för fel sorts typ av kille, en våldsam en.
Sen var det Patrik. Haha, dumma, egoistiska Patrik. Jag trodde vi hade något speciellt, något unikt. Jag kallade honom min stjärnängel, detta ristade jag även in. "Patrik du är min stjärnängel," stod det.
Men såklart visade det sig att även detta var katastrofalt, och jag fick än en gång skära sönder benen för att täcka över det jag en gång varit så lycklig för.
"Det är så sjukt, men så himmla gulligt ändå, att du älskar mig så mycket att du skär in mitt namn."
Det har jag fått höra ibland, men ändå så var de så onda mot mig. Att få sitt hjärta krossat gång på gång gör så ont. Det finns ingen smärta i världen som går att jämföra.
Men jag måste. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar någon, eftersom jag inte är en sådan person som kan uttrycka mig såpass bra som jag önskar jag kunde. Älskar jag verkligen någon, så måste jag uttrycka mig på det enda sätt jag känner till; genom att skära. Och eftersom skärandet är det tryggaste jag har, betyder det oerhört mycket för mig att prägla min kropp med någon jag älskars namn. Det är svårt för andra att förstå, men så lätt när man vet hur det är.
Efter Patrik var det Adam. Allt strul om osäkerheten, att vi inte visste vad vi ville, ledde till många kvällar av gråt och skärande. Jag ristade in hans namn i överarmen, och det står kvar än. Det är ett såpass tydligt ärr att det kommer bli svårt att få bort, men jag kommer vara tvungen till att ta bort det eftersom det påminner mig såpass starkt om det val jag tvingades ta, samt smärtan som medföljde detta.

Min kropp är trasig. Jag har ränder överallt. Ord lite här och var. Men jag är stolt över det.
Mina ärr är som punkter utmarkerade på en karta, de berättar var och en en ledtråd som leder till skatten. Och om skatten är mitt djupaste inre, så är såren en bra ledtråd att följa dit.