Det har börjat igen.
Frågan är om det någonsin slutat.
Det är så uppenbart nu.
Ångesten som tär på hjärtat, gnager på det likt en hungrig råtta.
Frågor, tusentals sådana. Tankar, hundratals och åter hundratals.
Kylan som biter i huden och drar så hårt att den spricker.
Själen som skakar, vrider och vänder på sig så man svimmar av yrsel.
Musiken som ljuder genom högtalarna. Hjärnan sätter igång tårarna.
Magen krampar, näsan svider. Snyftningarna har pågått allt för länge, kroppen säger ifrån.
Ett nedblodat anteckningsblock och vassa rakblad så använda att de blivit slöa redan samma dag.
Gapande hål på armar och ben, mage och hals.
Smärtan sitter inte i såren, utan i själen och hjärtat.
Molnet skriker. Han blir inte tyst ens av blodet längre.
Han förklarar att det inte går längre. Han säger att jag gett upp, kallar mig lat och skriken ger mig tinnitus.
Jag vill inte längre känna hur det svider. Jag vill inte behöva oroa mig för allt.
Jag har alltid lidit. Alltid varit olyckligt kär, alltid blivit lämnad av de som kallades bästa vänner.
Bambi är inte som andra. Hon är äkta. Den enda äkta jag vet finns på riktigt, och inte bara i ens tankar.
Men vad är vitsen med kärlek då, om man alltid får sitt hjärta omvridet så mycket att det släpper från sina fästen och faller ihop till en klump någonstans i magen?
Varför ska man känna hur ont det gör av att veta att ingen kan tycka om en för att man är så äcklig, tjock och ful?
Och när man väl tycker om någon, så tycker aldrig den personen detsamma.
Man lär sig med tiden att folk alltid ljuger för att de inte vill såra.
Andra är ärliga för att de njuter av att ha makten över andra, de gillar att såra för det får dem att växa sitt egna hat.
När någon säger "du är så fin," så är det bara något den säger för att vara snäll. När någon säger "Jag älskar dig," så säger den det bara för att den inte vill såra. Livet är ett spel där alla har sin roll. För att klara sin väg mot målet måste man spela mot andra bäst man kan, annars knuffar de ut ens pjäs från brädet och så får man börja om från start.

Man måste lära sig se vilka som spelar för att vinna och vilka som spelar för att de tycker det är trevligt. Det är inte lätt när alla visar upp en trevlig mask i början, för att sedan visa att de bara använde sig av denna listiga taktik för att lura en till sig för att sedan ta ut alla pjäser man har.
Därför är det bra med diciplin. Molnet har lärt mig all diciplin jag behöver för att klara mig. Jag är inte längre med i spelet, jag står utanför och ser på. Jag orkade inte med fusket och bedrägerierna, så jag hoppade av.
Men när alla andra spelar med i livets spel, så spelar det ingen större roll om man själv är med eller inte. För vad gör det för skillnad att vara ensam utanför, när alla andra ändå fortsätter sitt falskspel för att vinna?
Ingenting. Men då kan jag i alla fall med gott samvete veta med mig att jag inte bedrar någon.