Klockan är halv ett på natten.
Jag hör mamma spy inne på toaletten.
Tommy sitter ute i trädgården och pratar med någon. Jag tror det är antingen Jesper (hans ena son) eller hans bror Urban.
Jag är inte säker.

Kimona sover. Hon lade sig runt 11 tiden. Jag satt ensam i kolmörkret på undervåningen och såg på tv400's "Harper's Island." Det är en bra serie som började idag.

Helt oväntat fick jag panik när jag satt där. Liksom, kände mig bevakad. Jag såg mig omkring men ingen var där. Sen började konstiga tankar att hemsöka mig. Jag fick för mig att ta mitt liv, bara sådär. Kände för att dricka mig full och hoppa från en bro. Det var en riktigt konstig känsla, för det var precis som om det var mitt största mål i livet, min dröm. Helt bisarrt.
Istället sitter jag här nu med blod rinnandes ner från min högra arm. Jag kände för att skära idag. Det var länge sedan jag fick se det vackra blodet glittra. För det är just det; blodet är så fint. Jag vill liksom att det aldrig ska försvinna. Det glimmar så oerhört vackert och det är så lustigt att peta i det innan det levrat sig. Känns som gummi.
Lyckligtvis hade jag även turen att få till djupa sår. De djupa såren gör mig glad. När det blir kattklös liknande skrapsår blir jag ledsen och får ångest, medan de djupa gör mig glad. Det blir nog fler, tror jag. Det är en sådan dag.
Kanske det har att göra med att jag fått dålig hy. Det sårar mig enormt. Den ska bli fin igen, det har jag bestämt.
Molnet säger att jag är ännu äckligare än vanligt. Han säger att det är mitt egna fel, eftersom jag blivit så tjock och ful. Därför blir jag ännu mer frustrerad. Jag hatar spegelbilden. Men jag kan inte låta bli att titta. Inte när jag väl sminkat och fixat håret i alla fall. Jag är nog besatt av mitt egna utseende, även om jag hatar det. Det är nog för att jag ser mitt utseende som en mask. Utan sminket och håret är jag en helt annan människa. Och den människan är jag rädd ska synas, så jag måste veta om något börjar visa sig. Det är nog därför jag är besatt av spegelbilden.
I hela mitt liv har jag fått höra att jag är fåfäng. Att jag är ego. Att jag är snål. Det och massa andra saker därtill.
Visst, jag är väl fåfäng till en viss del. Mer förr än nu. Snål är jag inte. Men alltid fattig. Har jag pengar så är jag oftast generös med dem. Ego? Nej. Man kan omöjligt vara egoistisk om man hatar sig själv.

Det kliar lite på armen nu. Nog förmodligen för att det fortfarande rinner och såren börjar levra sig. Eller jag vet inte, men det är störande. De har runnit i fem minuter, eller kanske mer. Jag har ingen uppfattning om tiden längre.
Idag vaknade jag fyra på eftermiddagen. Och jag somnade vid 10 i går kväll.
Medicinen är inte bra för mig. Jag blir helt borta. Och det roligaste av allt är nog att jag råkade överdosera med mer än dubbelt så mycket än jag ska ha. Det var rätt skoj, för jag blev typ helt wasted, lite som när man är full.
Jag googlade på om man kan överdosera Theralen så man dör. 40ml av dropparna skulle döda en. Jag tar 5ml. Då är det rätt lätt att överdosera. Bara ta 5*8 droppar.
Fast jag vill inte dö av överdos. Jag vet redan hur jag vill dö.

Inatt ringde Benji mig. I alla fall tror jag det var han, för det ringde från hans mammas mobil. Men jag var så borta att jag inte reagerade. Istället hade jag 6 missade samtal när jag vaknade.
Och som tur var var Bambi också för trött för Överby. Jag orkade verkligen inte gå upp, så jag blev glad när hon sa att hon inte orkade.
På måndag ska jag och Kimona dit. Hon ska köpa byxor och jag ska köpa puder, hårfärg och om jag har råd, byxor och tröja. Men det som är sämst är att jag, rik som jag är, har 500kr. Mamma vägrade ge mig hela studiebidraget, så jag får 900. Och sen ska 300 gå till Liseberg. Och sen köpte jag godis till mig och Bambi för 80kr så jag har typ 520 kr kvar. Det kommer verkligen räcka till allt jag behöver fram till nästa studiebidrag; i slutet av september.

Tidigare idag ville jag döda Tommy. Han var i köket och jag likaså, och så fick jag syn på den finaste kniven vi har; en stor silvrig en. Och så fick jag ett infall om att hugga ner honom. Det skulle bli så fint, med blodstänket över väggarna och mig. Bara det inte var en vit tröja, för det vore svårt att tvätta bort. Men det hade varit roligt att se honom ligga där helt uppsprättad. Jag ville verkligen, men sen kom mamma. Och då hade det slutat med att hon dödat mig istället.

Jag såg en bild på en förut, en väldigt fin person; Izzy Hilton. Jag skulle kunna mörda för att bli sådär smal. Hela livet har jag strävat efter det. Det gick bra, fram tills Remeronen kom in i livet. Då förstördes allt. Hela mitt liv faktiskt.
Jag ska egentligen ta en och en halv Fluoxetin i ännu en vecka, men jag har fuskat och tagit två. Det är inte förräns på måndag jag ska börja med två egentligen. Skit samma, den funkar inte ändå. Känner mig som vanligt, fast aningen mer mordisk from time to time.

Nu ska jag sluta blogga, för jag är lat.
Godnatt, bloggen.