Videoblogg
Sensommar
Det kändes konstigt, redan när man vaknade. Det var någon speciell känsla, en känsla av ovisshet som bubblade inom en. När jag gick av bussen och mötte Bambi kände jag blickarna. De var annorlunda, mer intensiva. Blickarna tydde på hat och fientlighet.
I skolan var det samma sak. Alla ignorerade oss två. Det var som om vi inte existerade. Timmarna gick men ingen var som de brukade. Vi var som luft i deras ögon, inte ens de vi brukar umgås med var som vanligt emot oss. Vi undrade ifall vi gjort något, men ingen tycktes svara.
Ibland undrar jag allt om jag finns, eller bara tror att jag gör det. Folk glor ju visserligen på mig, och ofta vill jag bara döda hela bunten som gör det. Jag är inte mer än människa, varför inte behandla mig som en?
Man blir bara så trött på det. Blickarna, orden och avsmaken. Antingen stör de sig på en pga hur man stylar sitt hår och sminakr sig, eller så ser dem inte. Folk på stan får gärna låtsas om att jag inte finns, men när det gäller folk man faktiskt känner är känslan av lättnad snarare utbytt mot känslan av ensamhet.
Ensam. Egentligen är vi nog alla ensamma. Man kan vara med hur många som helst, och ändå vara ensam. Det är inte sällskap som tar bort ensamheten, utan vänskap. Men även om man har många vänner kan man vara ensam. Typ som jag; så fort jag säger hej då till folk kommer ensamheten och depressionen som ett draperi och omsveper mig, kväver ur all luft ur mina lungor och vägrar släppa in något ljus. Jag klarar inte av att sitta eller stå ensam utan att bli ledsen. Ensamheten väcker alla minnen till liv, de minnen jag vill slippa återse. Det är alltid samma också, men de vill jag inte heller nämna.
De som hör mig klaga hela tiden säger jämt "men prata med någon då." Jag förstår inte hur det skulle hjälpa. Jag kan ju inte prata med folk. Det får jag ju inte för Molnet. Sen, vad gör det för skillnad? Det är bara att man återberättar sina minnen för någon annan igen, men man tänker ju på dem lika mycket för det. Löjligt och onödigt. Kan lika gärna ha dem för mig själv.
Jag har börjat tänka tillbaks mycket nu på sista tiden. På min barndom. Hade jag vetat det då, allt som skulle hända, hade jag gjort allt för att ändra på det. Jag hade velats födas till en annan familj. En där man vore älskad, istället för hatad.
Jag har tänkt tillbaks så långt jag kunnat, men jag minns ingenting bra. Allt är bara mörkt, dystert och hatiskt.
Det enda positiva jag minns är morfar. Jag var två år då jag fick Fanta, mitt elefant gosedjur jag än idag älskar mer än något annat. Jag tänker alltid på morfar när jag ser henne. Jag saknar honom. Han är den enda i hela min släkt som inte tyckt illa om mig. Han dog fem dagar efter min födelsedag år 2003. Det var så jävla hemskt. Han dog framför mina ögon på Svartedalens ålderdomshem. Han var den andra döda människan jag sett i livet. Döden. Den är hemsk när den träffar andra, men så vacker i ens egna tankar.
Nu på sista tiden, sen sommarlovet 2008, har jag nästan blivit förälskad i tanken på död. Det är som med skärandet; det spelar ingen roll om jag är depp eller inte, jag skär ändå. Jag kan skära för att jag är så lycklig just då, eftersom såren är en belöning. Mest glad blir jag när det blir djupt, eller när jag skär in ord eller meningar som blir fina. Det står en massa konstiga saker på mina ben... En del ångrar jag djupt. Tur att de blivit täckta med andra ord och sår i flera omgångar så man slipper se dem.
Det största minnet som hemsöker mig dagligen handlar om den Där natten. Ryser som fan när jag får tillbaks minnena. Alla känslor kommer tillbaka som piskrapp. Jag blev aldrig mer mig själv sen det hände. Aldrig mer.
Vet inte vad jag vill få ut av texten. Var bara tvungen att skriva. Jag är där igen. Där, den där sensommarnatten i Göteborg. Jag kommer vara där hela natten. Fan. Jag vill inte minnas mer...
Ibland brister det bara, som ett skört sår där huden inte hunnit läka igen.
Först och främst; såren är photoshoppade. Det syns.
Lördag natt. Klockan är omkring 12-1 nån gång. Börjar skaka inuti, känner att det är på väg. Bilderna börjar komma tillbaks, de hemsöker mig igen. Att de aldrig försvinner, jag vill inte återuppleva det gång på gång </3
Tårarna finns bakom ögonlocken, men ingen får se, jag camar ju med folk. Biter ihop, försöker sansa mig. Det går, ingen märker.
Loggar ut, reser mig upp och går mot badrummet. Ser mig i spegeln, allt brister. Fyfan vad jag blivit tjock. Fyfan vad runt ansikte jag fått mig. Jag ska inte se ut så, varför gör jag det?
Tårarna rinner, jag ser ner på min mage. Det står klottrat "tjock" på den. Skrev det tydligen i fredags men jag minns inte varför. Jag var full - igen. Alkoholist jävel. Nu är dessutom all sprit slut, så jag måste skaffa mer.
Jag har förändrats. Jag äcklas av mig själv. Min insida är ond, djävulen har tagit över. Jag är en hora, jag är inte snäll mot folk. Jag förtår inte hur jag kan. Jag borde dö. Ärligt. Hur kan jag bete mig såhär? Jag vet ju i och för sig inte om de ens tar det seriöst. Men tänk om? Hur ska jag veta? Jag gör ju egentligen inget, men varför tror dem det då? Kanske jag gör det undermedvetet?
Sen när blev jag liksom omtyckt? Aldrig. Varför nu då? Vad kan de ens se hos mig? Jag är ju bara failad. Sönderfailad. Horjävel.
Det är svårt. Svårt när man inte vet skillnaden. Jag har nog aldrig ens upplevt äkta kärlek. Jo, kanske. Alla år jag var kär i Joel... Men det var ju obesvarad kärlek. Hur är det att vara kär och veta att någon älskar en tillbaka? Jag har ingen aning, det har aldrig hänt mig.
Jag tycker om Mattias. Väldigt mycket. Jag tror jag är kär i honom, men jag måste verkligen tänka på det. Tror jag vet först när vi träffats. Längtar till dess, han är så snäll<3
Det finns få jag känner mig bekväm att prata med. Men när man väl känner det är det jättekul. Hoppas det blir så mellan oss också :)
Jag orkar inte beskriva mer om hur min lördagsnatt var. Jag orkar inte skriva mer alls. Är trött, är seg och är konstig.
Hej då.
I'm a drunk whore
Hej. Jag sittet här. Har druckit 33cl vodka. Mums. Jag är lullig. Smsade med Gunn nyss, han ska tydligen ringa mig :O Aja jag orkar inte bry mig haha. Mattias ringde förut, vi pratade en stund. Två stunder. Det var fint, hans röst är bara så vacker<3 Gud vad jag älskar den människan ;O<3
Jag pratar med Rosanna på msn. Hon är ju bara så snäll<3 Fin tjej det, ska träffas imorgon för det var ett tag sen sist. Typ i höstas. Vi har båda haft mkt att göra, hon med nationella proven och jag med annat skolarbete. Men imorgon ska vi träffas :D Längtar! :D
På lördag blir det Gbg, ska träffa Moa. Har saknat henne massor .__.<3<3<3
Men typ nu vet jag inte vad jag skriver riktigt. I alla fall; jag är en blandning av glad, ledsen, full och depp :D Bra kombi<3
Men men hej då<3
"And just when I think I could die, you come and bring me back to life"
Klockan är precis tolv nu. Tolv på denna torsdagsmorgon under sportlovet. Mina öron susar, men jag vet inte om det är tinnitus eller dator som orsakar ljudet.
Igår gick jag och lade mig kvart i tre på natten. Egentligen är det ju morgon då men jag säger alltid natt för det låter bäst så eftersom man normalt sätt brukar sova vid den tiden. Jag somnade vid halv fyra tror jag, men jag är inte så säker. Jag brukar på något sätt räkna tiden med hjälp av låtarna i spellistan i mobilen, och jag tror jag somnade nån gån vid låtarna på "T".
I alla fall, jag tänkte bara uppdatera lite, för det var ett tag sen sist känns det som. I vilket fall som helst tänkte jag göra en snabbresumé här;
Måndag: Drog till Drottningtorget, mötte Bambi och vi gick och köpte godis för 86:- Sen väntade vi på Gunn och Stig Helmer, men bara Gunn kom i tid så vi väntade i en halvtimme på att Stig Helmer skulle komma men han dök aldrig upp, och det var svinkallt och det bästa av allt var ju att SH's mobil var död xD hahaha men det ordnade sig tillslut och alla kom fram :)
Sen var det dags för filmkväll och vi såg på Bolt, IT, Teeth och StepBrothers. Ingen film var bra, haha. De var väldigt konstiga faktiskt, och sen kunde jag inte se så mycket för jag hade fullt upp med att schasa bort Gunn från mig eftersom han petade på mig nonstop xD Haha. Jag har blåmärken efter det där! :O
Sen när vi sett klart filmerna skulle vi sova, och vi hade en tävling om vem som kunde vara vaken längst. Stig Helmer förlorade med en gång för han somnade så fort vi la oss haha. Sen somnade Bambi, sen Gunn och jag sist. Jag somnade klockan 8, woho! Och sen vaknade jag klockan 10 ungefär så det var 2 timmars god sömn :P Hahhaa.
Tisdag: Åkte hem från Bambi, kom hem, satt vid datorn och pratade med Mattias på msn :) <3 Massa mys :*
Onsdag: Var med Bambi och Stig Helmer i stan. Vi var på Överby och kollade på folk och gissade vad de var för människor typ. En tjej som såg ut som en knarkad prostituerad gick förbi och Bambi bara;
"Vad tror du om henne då? Vad är hon?"
Jag: "Hora."
xD
Haha ne men vi är inte så elaka bara det att vi hade inget bättre för oss typ :P SH var dessutom SEN igen .__. och Gunn dissade oss för Michael. Jävla emo :(
På kvällen så pratade jag med Mattias i tele :)<3 I 1 timme och 55 minuter :D Det var massa mysigt, och han är bara så underbart bäst<3<3 Längtar till lovet som bara den!<3
Gick och lade mig som det står i första stycket av inlägget för jag kom på nu att det var ju igår och inatt det här var, haha. Smartbrain.
Idag då? Jo då ska vi hem till Stig Helmer i Vänersborg och typ umgås. Gunn och Michael ska dricka och kommer säkert bli jättefulla och jag ska bara dricka lite :) Bambi och SH ska vara snälla barn och inte dricka alls :) Jag kommer nog ringa folk, eller kanske. Jag har inga pengar att ringa för så där sket det sig, haha. Jag är trött, mamma väckte mig vid 10 tiden. Hon är en elak person.
Men men vad jag tänkte skriva här var egentligen att jag trivs massor med Mattias (: Jättemycket, och jag har inte skurit mig på fyra dagar :D Det är nästan rekord. Awesome<3
Kan lova att det är tack vare en viss person :*
Nu orkar jag dock inte skriva mer så hej svejs :D
Om man bara hade vingar...
Tänk om man hade vingar. Då kunde man flyga. Jag vet vart jag hade flugit i sånna fall.
Jag hade flygit till underbara Mattias. Utan tvekan.
På ett sätt får jag vingar när vi pratar. Fjärilarna i magen flyger ur mig men deras vingar fastnar på min rygg och låter mig sväva en stund. Det är nästan som att knarka, dock har jag aldrig medvetet provat droger men jag kan tänka mig hur det känns; man svävar utan att känna någonting förutom lycka, kärlek och glädje. Ett riktigt rus av fantastiska känslor.
Han gör mig glad, jag älskar honom för det. Men jag kan inte hjälpa att känna mig egoistisk mot honom. Jag känner det som att jag på något sätt gett honom i uppdrag att få mig att må bra. Som om jag omedvetet sagt till honom att det är hans uppgift. Det vill jag inte han ska känna eller tycka, men om han inte gör det är han nog den förste.
I mina tankar växlar ständigt frågorna om hurvida det han säger är sant eller inte. "Han kankse bara säger så för att vara snäll" säger mina tankar. Jag kan inte veta, jag kan aldrig veta så länge jag inte själv känner att det är sant. Jag tror han försöker vara så snäll det bara går just för att vara snäll, sen om det betyder något för honom eller inte är svårt att säga. Jag önskar så att det är sant, ty då vore det underbart. Han är underbar, han är så fin. Insidan är ren, den är inte befläckad av egoism. Han bryr sig om andra, det märks. Han säger dock inte så mycket, men det kan man inte klandra honom för. Det är svårt att lära känna någon över nätet. Vad kan man, vad vågar man och vad bör man berätta? Frågan är svår.
Jag vet att han väcker starka känslor inom mig. Kanske är jag i behov av att känna mig älskad. Det är inte ofta man blir det när man har vänner som sviker, ett ex som slog en, var otrogen och ljög om en till andra. Inte heller så vanligt då ens familj tycker illa om en. Kärlek. Hur ofta fick jag det i min uppväxt? Sällan. Det var nog bara morfar som förstod. Han visste att det var något udda med mig, precis som det var med honom. Han är den enda släkting jag faktiskt känner mig besläktad med.
Hela mitt liv har jag trorr jag var adopterad. Det tror jag än idag.
Så kanske jag bara vill känna mig älskad, kanske jag lurar mig själv. Men jag vet att jag vill att detta ska vara riktigt. Jag vill älska honom. För det gör jag. Jag älskar Mattias. Massor.
"I'm shooting signals in the air 'cause I need somebody's help"
Inatt. Mörkret var oigenomträngbart. Det fanns inget ljus att se, allt var kolsvart och dött, likt ett ruttnande lik instängt i en garderob. Det Hannah skrev knäckt mig, jag kunde knappt andas. Jag har aldrig fått mig en sån knäpp i huvudet av något sånt förut, men nu blev det tvärstopp i mina tankar. "Dö. Dö. Dö." sa dem. Det behövdes bara de få orden "jag hoppas du tar livet av dig" för att Molnet snabbt skulle dyka upp bakom mig med sitt hånskratt.
"Är det inte detta jag pratat med dig om för längesedan? Jag sa ju att alla bara låtsades tycka om dig. Du skulle ha lyssnat på mig för längesen. Idiot."
Jag bröt ihop. Klockan var inte mer än tre på eftermiddagen när jag tvingades att skära bort tårarnas framkomst. Varför lyssnade jag inte på Molnet tidigare? Antar jag var för sårad av tanken att jag tvingade bort den. Men nu när det visat sig vara sant, vartenda ord, tvivlar jag på mig själv i alla lägen. Har han rätt i allt han säger? Det borde ju vara så. Hur kan jag ignorera alla tecken? Jag borde isolera mig, jag vill isolera mig. Jag förtjänar ingen och inget. Jag är ämnad att leva ensam, i symbios med ödets upp och nedgångar. Ja, så måste det vara.
När natten smög sig på och mörkret låg kallt över vinternatten som inte ens kunde låta snön lysa upp kom alla känslor ut och tår efter tår regnade ner längs mina kinder och dränkte mitt täcke då jag satt upp med Hello Kitty blocket välplacerat i förberedskap i knät och med rakbladet liggandes brevid. "Är det dags att dö nu?" viskade Molnet sliskigt i mitt öra. Jag nickade, samtidigt som jag tog till mig av frågan. "Är det verkligen det?" ekade det i mitt huvud.
Utan att tänka vidare skar jag. Skar tills jag inte orkade mer. Det blev inte djupt. Det blir det knappt aldrig längre. Det är så slitet. Jag ville skära mig i halsen, inte för att dö, eftersom det nästan är omöjligt att skära av sig sin egna hals, men bara för att se hur det skulle bli. Nästan som ett experiment. Dock kunde jag inte, eftersom syster ska hjälpa mig färga underhåret idag. Hon hade sett, hon hade skvallrat. Det vill jag inte. Ingen får veta, ingen.
Istället karvade jag in ett hjärta vid mitt egna. Jag måste ha ett där, eftersom mitt egna tydligen inte längre existerar. Jag måste kunna se det för att veta om att det finns.
Jag önskar jag kunde vara normal, fast på ett sätt vill jag inte vara det. Om jag varit normal hade jag ju inte varit jag, då hade jag varit någon annan. Men samtidigt vore det skönt att slippa må såhär varje dag. Det blir så fort jag kommer hem, så fort man blir ensam. Speciellt blir det när folk säger sanningar till mig. Som Molnet och Hannah igår. xLostincoma@bdb.
Jag tog bort alla så kallade "vänner" från bilddagboken igår. De som togs bort är sånna som lämnat mig för att de tycker jag förändrats, eller för att de anser mig mer värd död än levande. Dit hör Anna, Mattias (Gbg Mattias), Frida och Hannah. Jag ska även ta bort Benji, eftersom han är anledningen (den största?) till att dessa ens börjat bete sig såhär. Jag vill döda dem allihop, de har knäckt mig och trasslat sönder mitt hjärta för många gånger. De borde utrotsas, ty de är inget mer än skadedjur som lever på andras bekostnad.
Jag mår inte bra. Jag har en dödslängtan. Den dag jag dör, då ska de veta att de har mitt blod på deras händer. Då ska de veta att det är dem som dödat mig.
Det var allt för inatt. Hej då.
Death March
Victims so traumatizing, sickheads overdramatizing life as it seems, nothing’s real to me.
Young ones and old, it’s freezing, so cold.
Win, I said win. It’s all to just begin. Win, set us free from this misery.
You can’t escape this deadly fate, you cannot run, you cannot hide.
And even if you ran away, you wouldn’t live to save the day.
Trust my words and hear me out; tonight’s the day, today’s tonight.
We cannot win this war, we cannot survive, no we cannot win this fight.
Dead bodies lie on the ground, there’s dead people and lots of sounds.
A woman is bleeding from cuts that she made by herself.
It’s terrible what happened here, it’s awful and we’re all in fear.
We cannot win, no we cannot survive this fight.
And even if you ran away, you wouldn’t live to save the day.
Trust my words and hear me out; tonight’s the day, today’s tonight.
We cannot win this war, we cannot survive, no we cannot win this fight.
Emelie Strange, natten mellan 13-14 Februari 2009.
Rip my fucking heart apart, you're good at it.
Hannah säger:
hur kan du ens leva med dig själv efter allt du gjort?
[Emelie] <3 säger:
och vad har jag gjort?
Hannah säger:
lite knasigt att du inte vet det själv.
[Emelie] <3 säger:
nej det är det inte.
▪ Hannah säger:
pft
[Emelie] <3 säger:
pft på dig själv. jag har inte gjort ett skit.
[Emelie] <3 säger:
om jag nu har gjort något kan du väl vara så vänlig att tala om det?
▪ Hannah säger:
t.ex allt det du gjort mot pickles.
▪ Hannah säger:
uäh jag orkar inte slösa min tid på dig
▪ Hannah säger:
/
[Emelie] <3 säger:
Hahaha men gud du är ju fan hysteriskt rolig xD haahhaa att du ens kan med att tro på det xD
[Emelie] <3 säger:
HAHAHAHHA *dör av skratt*
▪ Hannah säger:
dog du verkligen av skratt?
▪ Hannah säger:
och varför skulle han ens ljuga om något sånt?
[Emelie] <3 säger:
HAHAHA ja jag dog typ ja. för jag fattar inte hur NÅGON ens kan vara så dum att gå på det han sagt xD haha han ljuger för att han KAN. Så har det alltid varit.
[Emelie] <3 säger:
Han ligger inte psyket, som han påstår. Han säger bara så för att han vill känna sig älskad. Ärligt, tror du han tjänar 26 000 i månaden? Inte ens han PAPPA gör det. Gud jag känner människan mer än du gör. Han har själv berättat att hans pappa tjänar omkring 10 000, så varför skulle Benji, som PRAKTIKANT tjäna 26000? Praktikanter får inte ens LÖN.
[Emelie] <3 säger:
och sen, misshandel? Me? HAHAHHAHA jag dör! Jag har inga muskler, och jag SLÅR definitivt inte folk. Misshandlar? Ohja, se bara på mig, jag är ju verkligen den som misshandlar folk xDDDD hahahahaha att ni ens kan gå på sånna dumma saker xD
[Emelie] <3 säger:
HAHAHAHHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHAA
[Emelie] <3 säger:
'jag skrattar er rakt i ansiktet. FAILADE är vad ni är som ens kan MED att utsätta er själva för sånna lögner. Ni spelar honom rakt i hand.
▪ Hannah säger:
Jag kan också förstå att han inte får 26000 i lön. Men det säger ju jag inte till honom. Jag vet också att du kan vara riktigt bra på att ljuga själv, emelie.
[Emelie] <3 säger:
Jaså det kan jag? Om vad i så fall?
▪ Hannah säger:
Och med dom psykade grejerna du skrivit på din blogg så är jag säker på att du kan slå någon om du är arg.
[Emelie] <3 säger:
Hahhahaa xD Jag tar inte ut mina känslor på andra. De håller jag inom mig och orden.
[Emelie] <3 säger:
Jag ljuger inte, jag avskyr lögner. Hela min tid med Benj har jag blivit utsatt för lögn efter lögn. Jag vet inte ens om något han sagt är sant, eftersom han verkligen ljuger om ALLT. ALLT ALLT ALLT. Är han på biblioteket så säger han till folk i tele att han är på stan etc. Liksom helt jävla onödiga saker att ljuga om. Han är sociopat. Han ljuger för att det gagnar honom.
[Emelie] <3 säger:
du vet väl att det var/är han som var kid2vicious på kamrat som lurade anna? Det var/är han som är emoboi @ kamrat också. Han lurade er, han lurade mig. Han fejkade att han var hela jävla GC och matt och tony från Mest sen två år tillbaks, och tror fortfarande jag inte vet om att det är han. Han tror fan man är dum i huvet. Han har bara hittat på Tim, Robin och alla andra han nu "känner". Jag VET inte varför, men man kan inte lita på honom. Så jag fattar fan inte hur någon ens kan tro på det han säger.
▪ Hannah säger:
vet du vad, jag bryr mig inte om vad du säger. det kan vara så att du har rätt, men det spelar ingen roll. jag behöver inte tro på dig. jag kan skaffa mig en egen uppfattning. jag vet i alla fall att pickles har ett större hjärta än dig, om du ens har något. och oss ljuger han inte för. jag förstår inte varför du berättar alltdetta för mig, varför skulle jag tro på ytligheten själv? alltså dig.
▪ Hannah säger:
och jag VET det om kamrat du tror väl inte att jag är cp i skallen? vem som helst fattar ju att good charlotte inte skulle vara medlem på kamrat. lol
[Emelie] <3 säger:
med tanke på den intelligens du visar nu kan jag inte ens förstå hur du ifrågasätter mig.
▪ Hannah säger:
att du ens kunde gå på det liksom. jag sa till anna hela tiden att hon var dum som gick på det, och att du hela tiden blåste i henne mer lögner över msn, efter som du tydligen också trodde på det. i alla fall så sa jag alltid "när jag väl ser den där emelie så skall jag slå henne" för att det sårade anna.
▪ Hannah säger:
jag undrar vem som är smartast. den som hör röster och skär sönder sig och vill ta livet av sig och vill bli smalare fast du redan ser ut som ett äckligt skelett, eller den som är nöjd med sig själv?
[Emelie] <3 säger:
Hahah men det är ju inte mitt ffel eller hur? Det är ju inte JAG som skapade de kontona, eller JAG som satt och skrev all skit till henne och mig själv. Det var BENJI som satt och fick anna att blir kär i en jävla PÅHITTAD människa.
▪ Hannah säger:
du dissade min sista fråga.
[Emelie] <3 säger:
du dissar mitt svar på din sjuka anklagelse
▪ Hannah säger:
du är photoshopad. du är overklig. hejdå.
[Emelie] <3 säger:
klart jag är. photoshop är den enda som kan få en att se någorlunda mänsklig ut. Du är inte verklig eftersom man endast är verklig om man existerar. I mina ögon är du död.
▪ Hannah säger:
dom photoshoppade ögonen eller dom riktiga ;)?
[Emelie] <3 säger:
både och
▪ Hannah säger:
coolt
[Emelie] <3 säger:
ohja
▪ Hannah säger:
har du blivit smalare eller är det bara din själ som försvunnit?
[Emelie] <3 säger:
jag är tjockare än någonsin och min själv är död
▪ Hannah säger:
poetiskt. väldigt såädr emoaktigt
[Emelie] <3 säger:
du gillar ju emos så du borde veta
▪ Hannah säger:
gör jag? jaha det visste jag inte
[Emelie] <3 säger:
nu vet du
▪ Hannah säger:
vilka "emos" gillar jag då?
[Emelie] <3 säger:
alla skulle jag nog gissa på.
[Emelie] <3 säger:
speciellt wemos
▪ Hannah säger:
men jag gillar ju inte dig?? det där går inte ihop lilla du
[Emelie] <3 säger:
Nej du har ju aldrig gillat mig, du är rätt dålig på att ens fejka.
▪ Hannah säger:
du är rätt dålig på att formulera dig. umgås jag ens med s.k. "emos/wemos"? nej.
▪ Hannah säger:
det gör du däremot
▪ Hannah säger:
eller förlåt, -.- ni kanske är screamos eller nåt
[Emelie] <3 säger:
jag umgås inte med någon som ens kan liknas vid det.
[Emelie] <3 säger:
sen kan jag formulera mig ypperliggt väl. det är kanske mottagaren som inte är lika duktig på att förstå?
[Emelie] <3 säger:
tydligen inte. Men du kan ju bära med dig i ditt hjärta att du aldrig varit en bra vän, i alla fall inte mot mig. Sen kan du ju typ dö eller något så ses vi kanske båda i helvetet. Hej då Hannah Fuckface
▪ Hannah skickat 2009-02-14 13:36:
det är inte så lätt att vara vän med någon som aldrig pratar när man är utomhus med personen för den tror att alla hatar henne osv. jag hoppas du tar livet av dig.
Death becomes her
Var ni tvugna att slita mitt hjärta itu? Det är trasigt, ruttet och dött. Ni knäckte mig, jag är helt paff. Vad kan man säga?
Trodde ni hade något liknande ett hjärta, men det var bara en tanke. Ni är ruttna på insidan, ni är hemska och falska och helt jävla sjuka i huvudet. Ser jag er tänker jag slå ner er, jag lovar. Ni har sårat mig för sista gången. Det är slut nu, så jävla slut med det. Jag tänker inte låta er skada min själ längre.
She walks down the shore where the waves flashes by
she’s empty inside, she’s got nothing to hide
As the blackness of the night surrender to day
and the sunset starts to rise
she takes a step closer to the life she never had
She wakes up in the middle of the night
got nowhere to sleep, she’s so far from the light
Everyone despise her, she’s hated and afraid
Not even her work gives her any money paid
She walks down the shore where the waves flashes by
she’s empty inside, she’s got nothing to hide
As the blackness of the night surrender to day
and the sunset starts to rise
she takes a step closer to the life she never had
Water slowly takes her away, she’s set free, floating towards the bright, beautiful sun
Death becomes her, becomes her.
Death surrounds her, but she’s finally alive
I cried out to heaven when I thought I lost myself
Det är så annorlunda. Känslorna.
Jag vet inte riktigt, men det känns som första gången man blir förälskad. Det känns så bra. Du får mig att le, du tar bort alla negativa tankar. Molnet har inte stört mig sen du kom in som en del i mitt liv. Tack, du är så perfekt<3
Jag tror jag kanske är kär, men jag vet inte. Det är svårt för mig att skilja på känslor. Jag vet inte riktigt vad du tycker om mig, för hur kan jag veta om det du säger är sant? Jag kan bara önska, hoppas och tro.
Jag ser fram emot att träffa dig, du är verkligen.. fantastisk.
<3
I was out on my own, now I'm trying to find my way back home...
Jag vet inte varför, men på något vis kände jag inte att jag brydde mig om ifall jag levde eller dog, allt var bara så stilla och tomt. Hela insidan är tom, den ekar. Det finns många låtar som beskriver känslan så väl. Deras ord är så mycket finare än mina. Jag är ingenting, bara äcklig och patetisk. Dö.
Jag grät sjukt mycket inatt. Väldigt mycket. Funderade på att dricka upp min vodka och mitt rödvin men jag tänkte på hur elakt det skulle vara mot de jag ska vara med på lovet. Jag har ju lovat att dela med mig.
Planen var att jag tänke droga ner mig själv med sprit och piller, men sen kom då de här tankarna att det vore elakt och egoistiskt av mig, och sen kom jag även på att det inte skulle gå att svälja piller eftersom jag inte kan det.
Då skar jag mig istället. Inatt igen.
Det går inte att sluta. Det är klart det går men jag skulle inte klara av ett liv utan det. Blodet har makten över mig. Blod är det vackraste, det renaste och det mest fantastiska som finns. Jag kan stirra på det i flera timmar, det är så vackert. Det är få känslor som går upp emot att kunna känna sitt egna blod mot huden, kunna fylla händerna med det, känna hur det känns, veta att man håller i en del av sig själv. Det är magiskt.
Jag blev stolt igår. Stolt innebär att jag lyckades, jag lyckades göra djupt. Då blev jag så glad att jag grät bara för det, det var så vackert. Jag ville få fram fler djupa, men det gick inte. De blev bara halvt djupa. Det sårade mig.
Jag bryter ihop. Jag mår skit.
Jag vet inte varför, men jag tror jag kanske gör det. Minnena förgiftar mig.
Jag kommer aldrig kunna sluta tänka på det, det hemsöker mitt huvud varje dag.
Tankarna, synerna och känslorna från den dagen går aldrig att få bort. De kommer döda mig nån dag. När vet jag inte, men nån gång blir det så. Det vet jag.
Everyobdy, put your hands up and say "I don't wanna be inlove, I don't wanna be inlove"
Fredag den 30 januari 2009
Nej. Varför? Måste du vara här nu? Jag trodde du var borta, men det var du inte. Varför nu?
Dagen hade börjat bra. Hela dagen var fylld med skratt och jag var lycklig. Men sen kom det...
Jag stod och tvättade av sminket i badrummet, tänkte inte så mycket på det. Jag tog tag i min röda frottéhandduk för att torka ansiktet, men när mina ögon klarnade och jag åter såg mig i spegeln var jag inte längre ensam. Hon stod där bakom mig. Hon.
Jag trodde jag var kvitt henne, hade inte sett henne på flera veckor. Men så står hon där med världens hånflin på läpparna och ser ut som hon ska spricka av skratt när som helst.
"Vad vill du?" frågade jag, men hon dröjde ut på svaret.
"Varför är du här?" fortsatte jag men hon bara fortsatte att flina elakt emot mig i nån minut till innan hon svarade;
"Alltså, du.... Jag är ledsen över att behöva säga det här igen, men Gud vad äcklig du är. Jag fattar inte hur du står ut."
Orden kom som en hård spark rakt in i hjärtat. Jag tvingade bort blicken från henne och såg nu rakt in i mina egna ögon genom spegelbilden. Nu när allt smink var borta kunde man se det riktiga jag, den hemska, fula sidan jag alltid försöker dölja. Jag granskade den likbleka hyn, rynkorna och orenheterna. Hon hade rätt. Som vanligt hade hon hundra procent rätt och jag hundra procent fel.
"Men jag menar ärligt, du är gräslig. Riktigt jävla avskyvärd. Du vet väl om att folk inte är med dig för att de vill va? De tycker så jävla synd om dig att de är med dig för att vara snälla. Så har det alltid varit. Du är ensam, Emelie. Ensam. Ingen vill ha dig, ingen vill vara med dig. Du är ensam."
Orden ramlade var och en ner tungt innanför min bröstkorg. Jag har aldrig haft något behov av kärlek. Nu när jag och Benj gjort slut känns allt fortfarande likadant. Jag har svårt att känna känslor, såvida de inte är negativa. Jag kan inte skilja glädje från lycka, förälskelse eller vänskap. Jag har aldrig upplevt det starkt nog för att känna skillnad. Ibland undrar jag allt över min hjärna. Jag får konstiga tankar om i princip alla jag träffat. "När hon ser sådär på mig, betyder det att hon kanske gillar mig?" eller "Jag undrar om jag har känslor för honom, eller om det bara är en konstig tanke för stunden." Det finns få jag inte tänkt konstiga tankar om, och allt beror på att jag inte kan skilja på saker och ting. Ännu ett poäng till Henne. Fan.
Tårarna rann och ögonen blev röda. På en och samma gång kom miljontals känslor och tankar ut ur mig där jag stod i det lilla badrummet. Hon fick mig att tänka på allt. Hon skulle aldrig kommit.
Efter att ha förklarat för mig hur illa omtyckt jag är, och hur fult mitt ansikte ser ut, hur dålig hållning jag har samt hur tjock jag är lämnade hon mig ensam och gråtandes. Jag samlade ihop mig och låste upp dörren, gick in till mitt rum och grät ännnu mer. Varje tår var tyst som natten. Ingen får höra om jag gråter, det får inte ske.
Jag skar mig, jag var tvungen. Men när jag insåg att mitt rakblad verkligen inte är användbart längre började jag gråta ännu mer. Saknaden av mitt egna blod var enorm, allt jag ville var att kunna känna det rinna, ta på det och få bekräftat att jag lever. Känslan av att kunna ha händerna fulla av sitt egna blod är mäktig, och att jag inte kunde det nu gjorde mig galen. Jag grät ännu mer, försökte förgäves få till ett djupt snitt men utan resultat. Jag måste ha nya blad, måste måste måste ha nya blad. Jag klarar det inte annars.
Tillslut somnade jag av utmattning. Halsen var torr och mina ögon svullna. Jag ville dö. Så stark var känslan.
Men mitt i natten vaknade jag åter upp av mina skrik. Jag hade fallit inatt igen. Fallit från Angeredsbron. Jag blev knuffad, mördad av misstag. Det gjorde ont. Pirret i magen var överväldigande. Jag har fallit förr, på riktigt. När jag hoppade från min balkong på tredje våningen i Kungälv som liten. Det finns få känslor som är så läskiga som pirret från ett högt fall. Den kraftiga smällen mot asfalten nere på vägen under bron var så hård att jag dog med en gång. Sen kom en lastbil och körde över mig. Då vaknade jag.
Molnet kommer till och från. När han väl kommer är han för stark för mig att klara av. Jag vet inte men... snart frågar jag någon vad det kan vara. Jag är inte trygg såhär. Jag vill vara trygg.
