Det kändes konstigt, redan när man vaknade. Det var någon speciell känsla, en känsla av ovisshet som bubblade inom en. När jag gick av bussen och mötte Bambi kände jag blickarna. De var annorlunda, mer intensiva. Blickarna tydde på hat och fientlighet.
I skolan var det samma sak. Alla ignorerade oss två. Det var som om vi inte existerade. Timmarna gick men ingen var som de brukade. Vi var som luft i deras ögon, inte ens de vi brukar umgås med var som vanligt emot oss. Vi undrade ifall vi gjort något, men ingen tycktes svara.
Ibland undrar jag allt om jag finns, eller bara tror att jag gör det. Folk glor ju visserligen på mig, och ofta vill jag bara döda hela bunten som gör det. Jag är inte mer än människa, varför inte behandla mig som en?
Man blir bara så trött på det. Blickarna, orden och avsmaken. Antingen stör de sig på en pga hur man stylar sitt hår och sminakr sig, eller så ser dem inte. Folk på stan får gärna låtsas om att jag inte finns, men när det gäller folk man faktiskt känner är känslan av lättnad snarare utbytt mot känslan av ensamhet.


Ensam. Egentligen är vi nog alla ensamma. Man kan vara med hur många som helst, och ändå vara ensam. Det är inte sällskap som tar bort ensamheten, utan vänskap. Men även om man har många vänner kan man vara ensam. Typ som jag; så fort jag säger hej då till folk kommer ensamheten och depressionen som ett draperi och omsveper mig, kväver ur all luft ur mina lungor och vägrar släppa in något ljus.  Jag klarar inte av att sitta eller stå ensam utan att bli ledsen. Ensamheten väcker alla minnen till liv, de minnen jag vill slippa återse. Det är alltid samma också, men de vill jag inte heller nämna.
De som hör mig klaga hela tiden säger jämt "men prata med någon då." Jag förstår inte hur det skulle hjälpa. Jag kan ju inte prata med folk. Det får jag ju inte för Molnet. Sen, vad gör det för skillnad? Det är bara att man återberättar sina minnen för någon annan igen, men man tänker ju på dem lika mycket för det. Löjligt och onödigt. Kan lika gärna ha dem för mig själv.


Jag har börjat tänka tillbaks mycket nu på sista tiden. På min barndom. Hade jag vetat det då, allt som skulle hända, hade jag gjort allt för att ändra på det. Jag hade velats födas till en annan familj. En där man vore älskad, istället för hatad.
Jag har tänkt tillbaks så långt jag kunnat, men jag minns ingenting bra. Allt är bara mörkt, dystert och hatiskt.
Det enda positiva jag minns är morfar. Jag var två år då jag fick Fanta, mitt elefant gosedjur jag än idag älskar mer än något annat. Jag tänker alltid på morfar när jag ser henne. Jag saknar honom. Han är den enda i hela min släkt som inte tyckt illa om mig. Han dog fem dagar efter min födelsedag år 2003. Det var så jävla hemskt. Han dog framför mina ögon på Svartedalens ålderdomshem. Han var den andra döda människan jag sett i livet. Döden. Den är hemsk när den träffar andra, men så vacker i ens egna tankar.
Nu på sista tiden, sen sommarlovet 2008, har jag nästan blivit förälskad i tanken på död. Det är som med skärandet; det spelar ingen roll om jag är depp eller inte, jag skär ändå. Jag kan skära för att jag är så lycklig just då, eftersom såren är en belöning. Mest glad blir jag när det blir djupt, eller när jag skär in ord eller meningar som blir fina. Det står en massa konstiga saker på mina ben...  En del ångrar jag djupt. Tur att de blivit täckta med andra ord och sår i flera omgångar så man slipper se dem.
Det största minnet som hemsöker mig dagligen handlar om den Där natten. Ryser som fan när jag får tillbaks minnena. Alla känslor kommer tillbaka som piskrapp. Jag blev aldrig mer mig själv sen det hände. Aldrig mer.

Vet inte vad jag vill få ut av texten. Var bara tvungen att skriva. Jag är där igen. Där, den där sensommarnatten i Göteborg. Jag kommer vara där hela natten. Fan. Jag vill inte minnas mer...