Inatt. Mörkret var oigenomträngbart. Det fanns inget ljus att se, allt var kolsvart och dött, likt ett ruttnande lik instängt i en garderob. Det Hannah skrev knäckt mig, jag kunde knappt andas. Jag har aldrig fått mig en sån knäpp i huvudet av något sånt förut, men nu blev det tvärstopp i mina tankar. "Dö. Dö. Dö." sa dem. Det behövdes bara de få orden "jag hoppas du tar livet av dig" för att Molnet snabbt skulle dyka upp bakom mig med sitt hånskratt.
"Är det inte detta jag pratat med dig om för längesedan? Jag sa ju att alla bara låtsades tycka om dig. Du skulle ha lyssnat på mig för längesen. Idiot."

Jag bröt ihop. Klockan var inte mer än tre på eftermiddagen när jag tvingades att skära bort tårarnas framkomst. Varför lyssnade jag inte på Molnet tidigare? Antar jag var för sårad av tanken att jag tvingade bort den. Men nu när det visat sig vara sant, vartenda ord, tvivlar jag på mig själv i alla lägen. Har han rätt i allt han säger? Det borde ju vara så. Hur kan jag ignorera alla tecken? Jag borde isolera mig, jag vill isolera mig. Jag förtjänar ingen och inget. Jag är ämnad att leva ensam, i symbios med ödets upp och nedgångar. Ja, så måste det vara.

När natten smög sig på och mörkret låg kallt över vinternatten som inte ens kunde låta snön lysa upp kom alla känslor ut och tår efter tår regnade ner längs mina kinder och dränkte mitt täcke då jag satt upp med Hello Kitty blocket välplacerat i förberedskap i knät och med rakbladet liggandes brevid. "Är det dags att dö nu?" viskade Molnet sliskigt i mitt öra. Jag nickade, samtidigt som jag tog till mig av frågan. "Är det verkligen det?" ekade det i mitt huvud.
Utan att tänka vidare skar jag. Skar tills jag inte orkade mer. Det blev inte djupt. Det blir det knappt aldrig längre. Det är så slitet. Jag ville skära mig i halsen, inte för att dö, eftersom det nästan är omöjligt att skära av sig sin egna hals, men bara för att se hur det skulle bli. Nästan som ett experiment. Dock kunde jag inte, eftersom syster ska hjälpa mig färga underhåret idag. Hon hade sett, hon hade skvallrat. Det vill jag inte. Ingen får veta, ingen.
Istället karvade jag in ett hjärta vid mitt egna. Jag måste ha ett där, eftersom mitt egna tydligen inte längre existerar. Jag måste kunna se det för att veta om att det finns.

Jag önskar jag kunde vara normal, fast på ett sätt vill jag inte vara det. Om jag varit normal hade jag ju inte varit jag, då hade jag varit någon annan. Men samtidigt vore det skönt att slippa må såhär varje dag. Det blir så fort jag kommer hem, så fort man blir ensam. Speciellt blir det när folk säger sanningar till mig. Som Molnet och Hannah igår. xLostincoma@bdb.

Jag tog bort alla så kallade "vänner" från bilddagboken igår. De som togs bort är sånna som lämnat mig för att de tycker jag förändrats, eller för att de anser mig mer värd död än levande. Dit hör Anna, Mattias (Gbg Mattias), Frida och Hannah. Jag ska även ta bort Benji, eftersom han är anledningen (den största?) till att dessa ens börjat bete sig såhär. Jag vill döda dem allihop, de har knäckt mig och trasslat sönder mitt hjärta för många gånger. De borde utrotsas, ty de är inget mer än skadedjur som lever på andras bekostnad.

Jag mår inte bra. Jag har en dödslängtan. Den dag jag dör, då ska de veta att de har mitt blod på deras händer. Då ska de veta att det är dem som dödat mig.
Det var allt för inatt. Hej då.