Tänk om man hade vingar. Då kunde man flyga. Jag vet vart jag hade flugit i sånna fall.
Jag hade flygit  till underbara Mattias. Utan tvekan.

På ett sätt får jag vingar när vi pratar. Fjärilarna i magen flyger ur mig men deras vingar fastnar på min rygg och låter mig sväva en stund. Det är nästan som att knarka, dock har jag aldrig medvetet provat droger men jag kan tänka mig hur det känns; man svävar utan att känna någonting förutom lycka, kärlek och glädje. Ett riktigt rus av fantastiska känslor.
Han gör mig glad, jag älskar honom för det. Men jag kan inte hjälpa att känna mig egoistisk mot honom. Jag känner det som att jag på något sätt gett honom i uppdrag att få mig att må bra. Som om jag omedvetet sagt till honom att det är hans uppgift. Det vill jag inte han ska känna eller tycka, men om han inte gör det är han nog den förste.
I mina tankar växlar ständigt frågorna om hurvida det han säger är sant eller inte. "Han kankse bara säger så för att vara snäll" säger mina tankar. Jag kan inte veta, jag kan aldrig veta så länge jag inte själv känner att det är sant. Jag tror han försöker vara så snäll det bara går just för att vara snäll, sen om det betyder något för honom eller inte är svårt att säga. Jag önskar så att det är sant, ty då vore det underbart. Han är underbar, han är så fin. Insidan är ren, den är inte befläckad av egoism. Han bryr sig om andra, det märks. Han säger dock inte så mycket, men det kan man inte klandra honom för. Det är svårt att lära känna någon över nätet. Vad kan man, vad vågar man och vad bör man berätta? Frågan är svår.

Jag vet att han väcker starka känslor inom mig. Kanske är jag i behov av att känna mig älskad. Det är inte ofta man blir det när man har vänner som sviker, ett ex som slog en, var otrogen och ljög om en till andra. Inte heller så vanligt då ens familj tycker illa om en. Kärlek. Hur ofta fick jag det i min uppväxt? Sällan. Det var nog bara morfar som förstod. Han visste att det var något udda med mig, precis som det var med honom. Han är den enda släkting jag faktiskt känner mig besläktad med.
Hela mitt liv har jag trorr jag var adopterad. Det tror jag än idag.

Så kanske jag bara vill känna mig älskad, kanske jag lurar mig själv. Men jag vet att jag vill att detta ska vara riktigt. Jag vill älska honom. För det gör jag. Jag älskar Mattias. Massor.