Fan vad dåligt jag mådde inatt. Ville bara dö. Ville verkligen ta mitt liv.
Jag vet inte varför, men på något vis kände jag inte att jag brydde mig om ifall jag levde eller dog, allt var bara så stilla och tomt. Hela insidan är tom, den ekar. Det finns många låtar som beskriver känslan så väl. Deras ord är så mycket finare än mina. Jag är ingenting, bara äcklig och patetisk. Dö. 

 Jag grät sjukt mycket inatt. Väldigt mycket. Funderade på att dricka upp min vodka och mitt rödvin men jag tänkte på hur elakt det skulle vara mot de jag ska vara med på lovet. Jag har ju lovat att dela med mig.
Planen var att jag tänke droga ner mig själv med sprit och piller, men sen kom då de här tankarna att det vore elakt och egoistiskt av mig, och sen kom jag även på att det inte skulle gå att svälja piller eftersom jag inte kan det.
Då skar jag mig istället. Inatt igen.
Det går inte att sluta. Det är klart det går men jag skulle inte klara av ett liv utan det. Blodet har makten över mig. Blod är det vackraste, det renaste och det mest fantastiska som finns. Jag kan stirra på det i flera timmar, det är så vackert. Det är få känslor som går upp emot att kunna känna sitt egna blod mot huden, kunna fylla händerna med det, känna hur det känns, veta att man håller i en del av sig själv. Det är magiskt.
Jag blev stolt igår. Stolt innebär att jag lyckades, jag lyckades göra djupt. Då blev jag så glad att jag grät bara för det, det var så vackert. Jag ville få fram fler djupa, men det gick inte. De blev bara halvt djupa. Det sårade mig.

Jag bryter ihop. Jag mår skit.
Jag vet inte varför, men jag tror jag kanske gör det. Minnena förgiftar mig.
Jag kommer aldrig kunna sluta tänka på det, det hemsöker mitt huvud varje dag.
Tankarna, synerna och känslorna från den dagen går aldrig att få bort. De kommer döda mig nån dag. När vet jag inte, men nån gång blir det så. Det vet jag.