Nej. Varför? Måste du vara här nu? Jag trodde du var borta, men det var du inte. Varför nu?

Dagen hade börjat bra. Hela dagen var fylld med skratt och jag var lycklig. Men sen kom det...
Jag stod och tvättade av sminket i badrummet, tänkte inte så mycket på det. Jag tog tag i min röda frottéhandduk för att torka ansiktet, men när mina ögon klarnade och jag åter såg mig i spegeln var jag inte längre ensam. Hon stod där bakom mig. Hon.
Jag trodde jag var kvitt henne, hade inte sett henne på flera veckor. Men så står hon där med världens hånflin på läpparna och ser ut som hon ska spricka av skratt när som helst.
"Vad vill du?" frågade jag, men hon dröjde ut på svaret.
"Varför är du här?" fortsatte jag men hon bara fortsatte att flina elakt emot mig i nån minut till innan hon svarade;
"Alltså, du.... Jag är ledsen över att behöva säga det här igen, men Gud vad äcklig du är. Jag fattar inte hur du står ut."
Orden kom som en hård spark rakt in i hjärtat. Jag tvingade bort blicken från henne och såg nu rakt in i mina egna ögon genom spegelbilden. Nu när allt smink var borta kunde man se det riktiga jag, den hemska, fula sidan jag alltid försöker dölja. Jag granskade den likbleka hyn, rynkorna och orenheterna. Hon hade rätt. Som vanligt hade hon hundra procent rätt och jag hundra procent fel.
"Men jag menar ärligt, du är gräslig. Riktigt jävla avskyvärd. Du vet väl om att folk inte är med dig för att de vill va? De tycker så jävla synd om dig att de är med dig för att vara snälla. Så har det alltid varit. Du är ensam, Emelie. Ensam. Ingen vill ha dig, ingen vill vara med dig. Du är ensam."
Orden ramlade var och en ner tungt innanför min bröstkorg. Jag har aldrig haft något behov av kärlek. Nu när jag och Benj gjort slut känns allt fortfarande likadant. Jag har svårt att känna känslor, såvida de inte är negativa. Jag kan inte skilja glädje från lycka, förälskelse eller vänskap. Jag har aldrig upplevt det starkt nog för att känna skillnad. Ibland undrar jag allt över min hjärna. Jag får konstiga tankar om i princip alla jag träffat. "När hon ser sådär på mig, betyder det att hon kanske gillar mig?" eller "Jag undrar om jag har känslor för honom, eller om det bara är en konstig tanke för stunden." Det finns få jag inte tänkt konstiga tankar om, och allt beror på att jag inte kan skilja på saker och ting. Ännu ett poäng till Henne. Fan.

Tårarna rann och ögonen blev röda. På en och samma gång kom miljontals känslor och tankar ut ur mig där jag stod i det lilla badrummet. Hon fick mig att tänka på allt. Hon skulle aldrig kommit.
Efter att ha förklarat för mig hur illa omtyckt jag är, och hur fult mitt ansikte ser ut, hur dålig hållning jag har samt hur tjock jag är lämnade hon mig ensam och gråtandes. Jag samlade ihop mig och låste upp dörren, gick in till mitt rum och grät ännnu mer. Varje tår var tyst som natten. Ingen får höra om jag gråter, det får inte ske.
Jag skar mig, jag var tvungen. Men när jag insåg att mitt rakblad verkligen inte är användbart längre började jag gråta ännu mer. Saknaden av mitt egna blod var enorm, allt jag ville var att kunna känna det rinna, ta på det och få bekräftat att jag lever. Känslan av att kunna ha händerna fulla av sitt egna blod är mäktig, och att jag inte kunde det nu gjorde mig galen. Jag grät ännu mer, försökte förgäves få till ett djupt snitt men utan resultat. Jag måste ha nya blad, måste måste måste ha nya blad. Jag klarar det inte annars.
Tillslut somnade jag av utmattning. Halsen var torr och mina ögon svullna. Jag ville dö. Så stark var känslan.
Men mitt i natten vaknade jag åter upp av mina skrik. Jag hade fallit inatt igen. Fallit från Angeredsbron. Jag blev knuffad, mördad av misstag. Det gjorde ont. Pirret i magen var överväldigande. Jag har fallit förr, på riktigt. När jag hoppade från min balkong på tredje våningen i Kungälv som liten. Det finns få känslor som är så läskiga som pirret från ett högt fall. Den kraftiga smällen mot asfalten nere på vägen under bron var så hård att jag dog med en gång. Sen kom en lastbil och körde över mig. Då vaknade jag.

Molnet kommer till och från. När han väl kommer är han för stark för mig att klara av. Jag vet inte men... snart frågar jag någon vad det kan vara. Jag är inte trygg såhär. Jag vill vara trygg.