Ibland undrar man allt varför vissa saker bara händer.
Jag grät på väg från bussen ända fram till dörren hem, och jag vet inte varför.
Jag är ledsen utan anledning, allt känns mörkt. Vad har hänt med mig?

Lost and broken
Hopeless and lonely
Smiling on the outside
Hurt beneath my skin
My eyes are fading
My soul is bleeding
I'll try to make it seem okay
But my faith is wearing thin
So help me heal these wounds
They've been open for way too long
Help me fill this soul
Even though this is not your fault
That I'm open
And I'm bleeding
All over your brand new rug
And I need someone to help me sew them up

Idag har jag mått bra och dåligt, till och från. Vaknade och blev livrädd då det första jag ser är en spindel på min vägg, endast nån meter ifrån mig. Mamma fick ta bort den.
Skolan var rätt seg, och jag märkte att en viss person inte mådde så bra vilket gjorde mig lite ledsen eftersom jag hatar när folk omkring mig mår dåligt :( Sen gick vedebörande hem och jag tror det kanske var bäst, för det behövdes nog lite vila.

Nu sitter jag här och har ont i hjärtat, det är hjärtklappning. Känns som jag sprungit flera kilometer, men det har jag inte, jag sitter bara här. Det gör ont, men jag säger inte till någon för ingen skulle bry sig. "Jaha? Och?" hade mamma sagt. Så jag håller tyst.
Någon som har lust att cama med mig? Känner för att vara oseriös. Behöver kanske det, också.
Btw är mitt hår rosa nu, fast det vet du nog redan eftersom de flesta som läser min blogg är de jag umgås med IRL. Haha, så lyckat. Men jag bryr mig inte för jag skriver för mig själv, typ schizo men whatever.
Idag är jag grinig, riktigt grinig.

Som du kanske ser har jag uppdaterat layouten på bloggen nu (igen). Tyckte det var på tiden att förnya lite grand. Har även lagt till en besöksräknare:
Tyvärr räknar den med de besökare som kommer från och med att man installerar den, och inte de som varit totalt. Lite kasst men det kan alltid vara roligt att se hur många som besöker en, inte sant?
Har även gjort en ny header som jag är rätt nöjd med, fast den kunde ju såklart blivit bättre. Man kan se några misstag som blivit av i photoshop.

Ja, det var väl det. Kommentera gärna vad du tycker om det nya utseendet, både kretik och snälla kommentarer uppskattas!

/Anxiety Core

Åh nej. Det är värre nu, mycket värre. Alltihop, det är en enda röra jag inte tycks hålla isär. Varför nu? Varför?

För ca en vecka sen började det med att mamma råkade få syn på min högerarm. Hon förstörde min frid, blev arg och sa att om jag inte slutade skulle hon ringa en psykolog. Hon förstår inte, det kommer hon aldrig göra. Och jag som varit så stolt över just den omgångens sår, då ett av dem blivit sådär vackert djupt att man nästan blev rädd. Sånna har jag bara lyckats göra två gånger, så det är underbart när de väl sker.
Jag var så stolt, för då jag satt där i min säng som vanligt, tog fram mitt anteckningsblock som jag gömt under madrassen och lade det i knät så att blodet inte skulle missfärga mina lakan, plockade fram min lilla rosa bok på 2x3 cm där mina två slitna rakblad ligger gömda och började proceduren var det av ett rent misstag jag lyckades skära det där djupa såret. Först stirrade jag på det, lite smått rädd över dess djup och bredd, sen kom leendet. Jag var stolt, kände mig värdig något. Detta var min belöning, det jag väntat på så länge; ett gapande hål i armen där blod rann ut likt en sakta rinnande vattenkran. Det var vackert, jag ville fota det som jag alltid gör men det mörka ljuset bidrar aldrig till bra bilder. Jag tog dock några kort, jag måste. Jag måste ha minnena.
Men så kommer mamma en vecka senare och ser, hon tar ifrån mig stoltheten. Hon nedvärderar mig och säger att hon skaffar en psykolog snart. Hon kan inte säga så om hon inte vet. Jag kan inte prata med psykologer. Jag tänker inte, vågar inte och vill inte. De är läskiga, de vill åt ens svagheter så att de kan utnyttja en, få en att bli deras robot docka som gör som de vill. Nej, jag vill inte riskera något. Dessutom kommer det aldrig fram några ord, min hals blir igentäppt. Molnet vill inte att jag ska avslöja honom, han vill inte försvinna.

Efter det med mamma blev jag mycket nedstämd. Jag ville isolera mig totalt och fullständigt. Orkar än idag inte vara med människor, de bara sviker och bedrar en. Jag är väldigt tom, har inte några känslor kvar direkt. Det enda jag känner är sorg, nedbrutenhet och svik. Jag är sviken av de som påstått sig älska mig, men nu orkar jag inte med dem längre. Jag tänker aldrig mer träffa dem, de kan lika gärna dö.
Jag tror jag kommer behöva ensamhet ett tag framöver, inte överdrivet mycket men mestadels. Jag har ingen ork att träffa folk efter skolan, har ingen lust att ens GÅ till skolan, men jag måste. Jag vill bara ligga i min säng och lyssna på ljuden utanför, tänka, skriva, måla och dikta. Jag är inte gjord för mänskliga band, jag är inte människa. Vad är jag?

Ibland vill man bara sätta en säck över huvudet på en, så att folk slipper se ens fula tryne samt att man själv slipper se andras. Jag vill inte längre bli uttittad på bussen, på stan och i skolan. Vad är det de tittar på ens? Varför är jag så annorlunda i deras ögon? Jag är ju bara jag.
Jag vill inte längre bli förföljd på väg hem ifrån skolan. Häromdagen sprang jag faktiskt, för jag hörde dem, två stycken var de denna gång. De ville mörda mig, jag vet att de ville. De ökade stegen när jag gjorde det, de kom för nära och jag var helt enkelt tvungen till att springa. Ingen tror mig, alla säger att jag är paranoid. Men det är inte DEM som blir jagade, eller hur? Det är JAG. Jag vet, för jag upplever det. Ingen annan kan säga något.
Jag vill inte längre behöva gråta om natten för att jag är så trött att mitt huvud värker. Jag vill slippa vakna upp i natten av att varje natt falla. Varje natt drömmer jag olika drömmar med en sak gemensamt: Jag faller, faller från en hög höjd. Och varje gång jag slår i marken med världens fart vaknar jag upp av mina egna skrik. Det är så verkligt, för verkligt.

Varför leva när livet är en lidelse som varar föralltid, när man kan dö och lidelsen endast är kort?
Jag vill inte leva mer, men jag måste. Men vad har jag egentligen kvar att leva för?

De senaste två veckorna har faktiskt varit rätt bra. Det har varit inställda lektioner, man har fått sluta tidigare etc, men bäst av allt är nog ändå skratten :) Idag har jag skrattat så mycket att jag nog kommer ha magmuskler imorgon, haha.
Skolarbetet går sådär, jag är lite stressad över det. Klippningen går sådär måste jag säga, och samhäll går riktigt dåligt. Men det ska jag ta tag i- imorgon.
Dagens bästa citat:

Om sin T9;
Alisha: Jag har inte orgasm!
Jag: Det är ovanligt för att vara dig!
Båda: *tystnad*
Vi: Det där kan misstolkas.

Idag har dagen varit rätt okej, men lång och seg. Jag har mått dåligt av och till men mestadels helt ok. Mitt glädjeskutt kom när sötaste Lilli smsade mig och berättade att hon anmält sig till Modell Lab, ett ställe där man sminkas och stylas gratis, fast betalar för korten (där priset för smink och styling inräknas) så det är egentligen inte gratis, men i alla fall, så får hon ta med sig två kompisar och då valde hon mig som en av dem! Jag blev helt överväldigad, och jättelycklig! Jag har alltid älskat mode och olika stilar, och att själv få stå i en riktig fotostudio är ju hur coolt som helst :D Men just att hon frågade mig av alla, jag blev helt tagen av det<3 Superglad blev jag!
Fast jag kommer vara petig med sminket, för jag måste ha det på ett speciellt sätt, haha. Och de får inte ändra min frisyr ;) Jävligt snällt i alla fall<3

Mindre trevligt är att vad det nu är som brukar förfölja mig hem och till bussen har kommit tillbaks, speciellt kände jag det på hemvägen. Jag sprang nästan, och varje gång jag såg en skugga i ögonvrån vände jag mig snabbt om, men det var ingen där. Paniken steg och hjärtat bultade hårt, benen rusade framåt. En bit längre bort såg jag mitt hus och jag ville springa hem så fort det gick, men jag vågade inte, jag var för rädd. Sen när jag kom in slappnade jag av lite lättare.

Idag är jag riktigt tjock dessutom, för när jag kom hem åt jag två portioner sallad, ca en fjärdedels liter glass och lite choklad mousse. Nu ser jag gravid ut bara för att magen blivit så stor, så jag har ångest över det och vill bara slita bort allting. Jag kan nästan lova att jag gått upp 5 kilo sen jul, det känns så, och ser ut så. Jag vågar inte väga mig hos skolsyster sen när hon ber mig, men ändå känns det bra att veta så man vet hur många kilo man har kvar att få bort innan man väger åtminstone 45 kg. Det är mitt mål.
Nu ska jag photoshoppa och se om den där tönten DrLol på bilddagboken fortsätter att skriva elaka saker till mig. Om så är fallet tänker jag rapportera honom.
Puss<3