Fan, fan, fan. Vad är det med mig? Jag sitter framför datorn och börjar när som helst gråta. Tårarna stocknar i halsen och ögonen vattnas. Är det musiken jag hör som väcker dessa känslor? Möjligt att det har en påverkan men...  Det är nog inte allt.
Känslan är som att man är inlås i ett kallt, mörkt rum. Det enda du hör är dina egna andetag, dina hjärtslag och dina tankar. De ljudar högre och högre, närmar sig dina öron alldeles för fort, du hinner inte veja undan innan de överröstar allt annat. Dina tankar gör dig döv, de skriker i dina öron, skriker olika saker, med olika röster. Många är det, och de skapar lidande i dina trummhinnor. Du börjar skrika för att överrösta dem, du kan inte höra mer nu, du klarar det inte. Ständigt ökar ljudvolymen och det börjar tjuta i öronen, du har fått tinnitus från ljudet av dina egna tankar. Du trycker dig närme den kyliga betongsväggen och håller om din kalla kropp med din famn, försöker trösta dig själv. Tårarna rinner, kan det inte sluta snart? Ljudet gör dig galen, du slår i golvet, försöker med allt för att det ska bli tyst. Inget händer, du slänger dig handlöst mot golvet och dunkar huvudet i det. Det gör ont, men du bryr dig inte. Du skakar, det är så kallt. Du skriker, du måste. Du gråter, för allt blir för mycket. Hur hamnade du här? Vad har du gjort för att få komma hit?
Så känner jag nu, jag vill bara gråta och skrika. I natt vaknade jag utav mina tankar, de blev högre och högre och det började tjuta i dem. Volymen var för hög.
Jag skakar, det är kallt. Jag orkar inte må såhär. Jag måste, måste, måste göra något. Sportlovet, då ska jag fan supa massor. Jag ska däcka. Jag måste komma ifrån det här.