Igår i Göteborg.
Vaknade en halvtimme senare än alarmet var satt på, stressade med smink och hår. Lyckligtvis blev det bra ändå.
Tog kvart i 10 bussen hemifrån och tåget 10:03 från Resecentrum. Var framme i Göteborg vid tio i elva och där väntade Benji på mig. Sen gick vi till emotrappan för att jag skulle fixa håret och då glodde en massa folk. Sen efter det gick vi till Shock och jag dog av alla fina saker. Jag vet inte hur många gånger jag dregglat över de snygga högklackade de har med olika monstermotiv på. De är så sjukt jävla fina. 850:- eller något, jävligt mycket mer än jag har råd med.
Sen blev jag förälskad i 8 tshirts och 4 hoodies och 6 kjolar och 5 par byxor. Det slutade med att jag köpte två burkar flamingo pink hårfärg och vita halv-shutter solgalsögon. De är inte helt randiga, bara halvt. Mycket snyggare.
Xplosion öppnar inte förrän 12 så vi gick till Brunnsparken och Benji bjöd på Monster vilket var gott som satan fast jag fick ont i magen av att dricka det för första gången på sjukt länge. Kämpade i mig den. Och så rökte jag massor vilket händer då och då men inte ofta.
Det kom fram två tjejer som gjorde en enkät om vad folk tycker om Arkaden och Kompassens affärer och personal, och när man svarat på alla frågor gav de oss varsit kort som man skulle byta mot valfri kaffe inne i något av Kompassens eller Arkadens caféer. Vi hann dock aldrig få något kaffe för vissa människor är sega på att gå.
I alla fall, efter en stund i Brunnsparken kom det fram två alkisar varav den ena var en tjock tant som trodde Monstern var öl och hon tiggde. Jag förklarade försynt att det var dricka och inte öl. Sen strax därefter kom en gubbe fram (även han alkis) och sa samma sak och tiggde öl. När jag än en gång gav ifrån ett försynt "Det är inte öl, det är läsk." så började han stöta på mig och tyckte jag var söt och att min blyghet var charmig D: Jag blev rädd.
Vi väntade på att Jonte skulle komma och när han väl kom åkte vi till Järntorget och kollade inne på Myrorna. Jag hittade ingenting fint men Benji köpte en as snygg hoodie och han och Jonte köpte en klänning till deras "morsa" (Jontes biologiska mamma men Benjis fostermamma). Sen när det var klart stack vi till Xplosion och jag köpte äntligen mitt älskade knogjärnshalsband. Så jävla fint är det <3
Köpte även ett par leopardleggins som jag är kär i <:
Efter Xplosion bjöd Jonte på glass :D
Efter Xplosion var det till en kiosk där vi köpte 10 burkar sockervadd för de kostade bara 2kr styck eftersom de gick ut samma dag. Den ena upptäckte vi vid senare inspektion var möglig och ingen av oss gillade sockervadden eftersom den blev till tuggummi när man åt den. Dessutom får jag ont i tänderna när jag tuggar så jag led lite.
Jag köpte även 3 Lion för 10:- å så bjöd Benji på läsk och vi gick mot Konstgräset där typ hundra wemos glodde sönder oss.
På gräset träffade vi Jontes och Benjis kompis Lökke som typ var askåt i mig D: Han var väldigt klängig å bet mig i halsen å massa hela tiden D: Å typ låg över mig och massa D: men jag vågar la inte säga till liksom. Ehe.
Han fick la göra det då, tänkte jag. Liksom om han nu fann det så oerhört intressant D: Fast det var väldigt obehagligt. Och han är bara 14 fast ser ut som typ 19 D:
I alla fall, efter en tid på gräset åkte Jonte hem för att äta så jag och Benji gick in till Nordstan för att jag återigen skulle kolla håret och sminket. Sen gick vi tillbaks till gräset och denna gången pekade en av killarna som satt med alla wemos rakt på mig med en typ "OMG" min. Liksom munnen åkte ner med hakan nästan mot marken och han såg typ helt chockad ut och jag blev värsta freaked out as rädd. Så vi satte en av Jontes kompisar från Skövde framför så jag slapp se den läskiga människan. Han var typ skejtare och jag har inget minne av någon sådan D:
Fett läskigt.
En stund innan Jonte kom så gick vi runt en vandring i Nordstan och vid Arkaden och Kompassen för vi tänkte använda våra gratiskuponger men då hade alla affärer stängt. Smart nog hade även jag köpt upp alla mina pengar så jag hade inte råd med varken morsdag present eller hårspray. Fail.
Vi hittade typ 25 ballonger från McDonalds som var fastbundna runt ett träd i Brunnsparken så vi tog med oss alla till konstgräset. Typ 2 min efter så gick alla wemos hem och de enda som fanns kvar var jag, Benji, Lökke och typ 30 pensionärer som drack Jägermeister och vodka :O Jag blev rätt förundrad. Liksom, gamla människor i rullstol, med rulatorer och käppar som sitter vid konstgräset och super? Ofta!
I alla fall, Lökke fick för sig att hoppa på alla ballonger och det small som fan. Innan detta hade även en utländsk familj kallat oss fjortisar och så gjorde de sönder en ballong. Moget?
När Jonte kom tillbaks var det dags för mig att gå men det var inte så lätt när man hade en klängig sugpropp hängandes en i hasorna. Men vi kom i alla fall iväg till centralen där det visade sig att inget tåg till Trollhättan gick förrän vid 23 och nästa buss gick 21:45. Så den var jag tvungen att ta trots att jag lovat mamma ta 20:07 tåget senast. Utan pengar på mobilen kunde jag inte heller meddela henne om min sena ankomst.
Sen blev det typ bråk. Patrik har fortfarande kvar mitt knogjärnshalsband och han vägrar typ ge tillbaks det, så när Benji fick veta att han satt på Kungsbacka tåget som inte skulle gå förrän om 20 min så fick de tre för sig att gå på tåget och "tvinga honom lite grand" att ge tillbaks det. Detta slutade i att Patrik såg livrädd ut, jag skämdes ögonen ur mig och under tiden vi var borta hade någon snott Benjis ryggsäck och kamera, deras påse med öl och min burksamling :O
Smarta som de är hade de givetvis lämnat skiten vid perrongen när de gått på tåget. Smart.
Sen smsade Patrik mig och skrev typ massa cp saker och shalalalalalalal massa shit hände och sen fick vi springa runt och leta efter sakerna men de fanns ingenstans och ingen hade sett dem. Och så skulle jag till bussen så vi sa hej då och sen på bussen var den en brat som pratade med mig. Hjälp?
Ingen vanlig brat utan en sönderblekt brat med diamantörhängen, svart skjorta, vita jeans och typ allt i dyra märken. Han var väldigt brat. Efter en lång tids inspektion av mig sa han tillslut:
"Ursäkta, men får jag lov att fråga varför du har solglasögon på din inomhus?"
"Jag orkade inte ta av dem."
"Aha, förstör det typ frisyren eller?"
"Ja lite.."
"Ah okej. Har du varit i Göteborg och stekt eller?"
"Njae..."
"Eller det kanske inte är din stil att steka och bli brun?"
"Jo det är det väl."
Sen var jag tvungen att gå av och då ropade han "Hej då" fast det blev typ "Herrå" för han var full D:
Och eftersom ingen buss gick hem till mig var jag tvungen att gå och mamma som var full och nyfriad till hade gett mig fel vägbeskrivning så jag kom till helt fel sida av stan och jag var helt vilse. Sen gick hon, Tommy och Kimona och letade efter mig och jag var tvungen att fråga en småbarnsfamilj som var ute på promenad om vägen till Lextorp. Då kom jag i alla fall rätt.
Det är mitt äventyr för dagen, hoppas jag fått med det viktigaste nu.
Hej då bloggen.
Tog kvart i 10 bussen hemifrån och tåget 10:03 från Resecentrum. Var framme i Göteborg vid tio i elva och där väntade Benji på mig. Sen gick vi till emotrappan för att jag skulle fixa håret och då glodde en massa folk. Sen efter det gick vi till Shock och jag dog av alla fina saker. Jag vet inte hur många gånger jag dregglat över de snygga högklackade de har med olika monstermotiv på. De är så sjukt jävla fina. 850:- eller något, jävligt mycket mer än jag har råd med.
Sen blev jag förälskad i 8 tshirts och 4 hoodies och 6 kjolar och 5 par byxor. Det slutade med att jag köpte två burkar flamingo pink hårfärg och vita halv-shutter solgalsögon. De är inte helt randiga, bara halvt. Mycket snyggare.
Xplosion öppnar inte förrän 12 så vi gick till Brunnsparken och Benji bjöd på Monster vilket var gott som satan fast jag fick ont i magen av att dricka det för första gången på sjukt länge. Kämpade i mig den. Och så rökte jag massor vilket händer då och då men inte ofta.
Det kom fram två tjejer som gjorde en enkät om vad folk tycker om Arkaden och Kompassens affärer och personal, och när man svarat på alla frågor gav de oss varsit kort som man skulle byta mot valfri kaffe inne i något av Kompassens eller Arkadens caféer. Vi hann dock aldrig få något kaffe för vissa människor är sega på att gå.
I alla fall, efter en stund i Brunnsparken kom det fram två alkisar varav den ena var en tjock tant som trodde Monstern var öl och hon tiggde. Jag förklarade försynt att det var dricka och inte öl. Sen strax därefter kom en gubbe fram (även han alkis) och sa samma sak och tiggde öl. När jag än en gång gav ifrån ett försynt "Det är inte öl, det är läsk." så började han stöta på mig och tyckte jag var söt och att min blyghet var charmig D: Jag blev rädd.
Vi väntade på att Jonte skulle komma och när han väl kom åkte vi till Järntorget och kollade inne på Myrorna. Jag hittade ingenting fint men Benji köpte en as snygg hoodie och han och Jonte köpte en klänning till deras "morsa" (Jontes biologiska mamma men Benjis fostermamma). Sen när det var klart stack vi till Xplosion och jag köpte äntligen mitt älskade knogjärnshalsband. Så jävla fint är det <3
Köpte även ett par leopardleggins som jag är kär i <:
Efter Xplosion bjöd Jonte på glass :D
Efter Xplosion var det till en kiosk där vi köpte 10 burkar sockervadd för de kostade bara 2kr styck eftersom de gick ut samma dag. Den ena upptäckte vi vid senare inspektion var möglig och ingen av oss gillade sockervadden eftersom den blev till tuggummi när man åt den. Dessutom får jag ont i tänderna när jag tuggar så jag led lite.
Jag köpte även 3 Lion för 10:- å så bjöd Benji på läsk och vi gick mot Konstgräset där typ hundra wemos glodde sönder oss.
På gräset träffade vi Jontes och Benjis kompis Lökke som typ var askåt i mig D: Han var väldigt klängig å bet mig i halsen å massa hela tiden D: Å typ låg över mig och massa D: men jag vågar la inte säga till liksom. Ehe.
Han fick la göra det då, tänkte jag. Liksom om han nu fann det så oerhört intressant D: Fast det var väldigt obehagligt. Och han är bara 14 fast ser ut som typ 19 D:
I alla fall, efter en tid på gräset åkte Jonte hem för att äta så jag och Benji gick in till Nordstan för att jag återigen skulle kolla håret och sminket. Sen gick vi tillbaks till gräset och denna gången pekade en av killarna som satt med alla wemos rakt på mig med en typ "OMG" min. Liksom munnen åkte ner med hakan nästan mot marken och han såg typ helt chockad ut och jag blev värsta freaked out as rädd. Så vi satte en av Jontes kompisar från Skövde framför så jag slapp se den läskiga människan. Han var typ skejtare och jag har inget minne av någon sådan D:
Fett läskigt.
En stund innan Jonte kom så gick vi runt en vandring i Nordstan och vid Arkaden och Kompassen för vi tänkte använda våra gratiskuponger men då hade alla affärer stängt. Smart nog hade även jag köpt upp alla mina pengar så jag hade inte råd med varken morsdag present eller hårspray. Fail.
Vi hittade typ 25 ballonger från McDonalds som var fastbundna runt ett träd i Brunnsparken så vi tog med oss alla till konstgräset. Typ 2 min efter så gick alla wemos hem och de enda som fanns kvar var jag, Benji, Lökke och typ 30 pensionärer som drack Jägermeister och vodka :O Jag blev rätt förundrad. Liksom, gamla människor i rullstol, med rulatorer och käppar som sitter vid konstgräset och super? Ofta!
I alla fall, Lökke fick för sig att hoppa på alla ballonger och det small som fan. Innan detta hade även en utländsk familj kallat oss fjortisar och så gjorde de sönder en ballong. Moget?
När Jonte kom tillbaks var det dags för mig att gå men det var inte så lätt när man hade en klängig sugpropp hängandes en i hasorna. Men vi kom i alla fall iväg till centralen där det visade sig att inget tåg till Trollhättan gick förrän vid 23 och nästa buss gick 21:45. Så den var jag tvungen att ta trots att jag lovat mamma ta 20:07 tåget senast. Utan pengar på mobilen kunde jag inte heller meddela henne om min sena ankomst.
Sen blev det typ bråk. Patrik har fortfarande kvar mitt knogjärnshalsband och han vägrar typ ge tillbaks det, så när Benji fick veta att han satt på Kungsbacka tåget som inte skulle gå förrän om 20 min så fick de tre för sig att gå på tåget och "tvinga honom lite grand" att ge tillbaks det. Detta slutade i att Patrik såg livrädd ut, jag skämdes ögonen ur mig och under tiden vi var borta hade någon snott Benjis ryggsäck och kamera, deras påse med öl och min burksamling :O
Smarta som de är hade de givetvis lämnat skiten vid perrongen när de gått på tåget. Smart.
Sen smsade Patrik mig och skrev typ massa cp saker och shalalalalalalal massa shit hände och sen fick vi springa runt och leta efter sakerna men de fanns ingenstans och ingen hade sett dem. Och så skulle jag till bussen så vi sa hej då och sen på bussen var den en brat som pratade med mig. Hjälp?
Ingen vanlig brat utan en sönderblekt brat med diamantörhängen, svart skjorta, vita jeans och typ allt i dyra märken. Han var väldigt brat. Efter en lång tids inspektion av mig sa han tillslut:
"Ursäkta, men får jag lov att fråga varför du har solglasögon på din inomhus?"
"Jag orkade inte ta av dem."
"Aha, förstör det typ frisyren eller?"
"Ja lite.."
"Ah okej. Har du varit i Göteborg och stekt eller?"
"Njae..."
"Eller det kanske inte är din stil att steka och bli brun?"
"Jo det är det väl."
Sen var jag tvungen att gå av och då ropade han "Hej då" fast det blev typ "Herrå" för han var full D:
Och eftersom ingen buss gick hem till mig var jag tvungen att gå och mamma som var full och nyfriad till hade gett mig fel vägbeskrivning så jag kom till helt fel sida av stan och jag var helt vilse. Sen gick hon, Tommy och Kimona och letade efter mig och jag var tvungen att fråga en småbarnsfamilj som var ute på promenad om vägen till Lextorp. Då kom jag i alla fall rätt.
Det är mitt äventyr för dagen, hoppas jag fått med det viktigaste nu.
Hej då bloggen.
Uttråkad.
Har suttit och gjort två blogglayout ikväll. Egentligen skulle jag skrivit svenska analys, men å andra sidan skulle jag även jobbat med samhäll och pluggat inför MPR/MDK provet vi hade idag men det gjorde jag inte det heller. Skippade till och med estetisk verksamhet för att plugga men den tiden gick åt att redigera ljud vilket ändå var så mycket roligare. Filmen stressar mig!
Detta layout är jag dock inte nöjd med för det är något som envisas med att fucka och så cpar det hela skiten. Sämst.
Ska för övrigt ta blodprover vid 8 på torsdag. Hur nu det kommer gå med tanke på att jag har fobi för nålar...
Jag är trött, stressad och fortfarande sockersugen. Jag vill göra något men vet inte vad och orkar inte heller göra det. Och jag har lite sadface tankar för det verkar som mamma ångrat att Kibe kunde stanna över vilket jag inte riktigt vet hur jag ska framföra till honom. Hennes anledning, eller det är mest Tommys anledning som vanligt jävla fuckfacegubbe, så är det för att hans ena son och flickvän ska sova här den helgen. Men liksom ärligt, det säger de nu? Jag tänker liksom mer på hur svårt det kan bli för Kibe att hitta nån annanstans att få sova, eftersom ingen verkade kunna. Jag hatar mamma och Tommy, ohyes. Men för min egen del kommer jag att vara i Göteborg både 26, 27 och 28 juni. Liksom jag har inget bättre för mig och då kan jag passa på att umgås med Moa och andra jag inte träffar så ofta medan Metaltown pågår. För sen paxar jag Victor och så ska jag träffa Sebastian också. Och självfallet hoppas jag på att få träffa på Kibbsan också, även om det nu fuckar sig totalt med sovplatsen. Jag kan gissa på att jag kommer stå vid frihamnsbron och lyssna på banden som spelar och så blir det konstgräset, mc donalds glass och brunnsparken! :D Kommer förhoppningsvis bli en bra sommar.
Jag hoppas det, och att jag kan bli brun. Jag har typ inga pigment och det stör mig. Jag är avundsjuk på mörka människor, alltså inte kanske afrikamörka men typ indien-thailand brun. Mina ben är ärligt kritvita, jag jämförde dem med ett vitt papper och de hade samma färg. Hemskt.
Aja nu ska jag nog dra mig, så godnatt och sov gott.
Abstinens, glömska och ett nytt drömnamn.
Jag vill ha socker. Vad som helst bara det är sött.
Jag måste ärligt ha i mig någonting som liknar en bakelse, kaka, glass, godisbit, choklad eller cupcake. Mitt sockerbehov är enormt, jag behöver sött nu nu och åter nu! Men såklart har vi inte en tillstymmelse av något sött hemma. Det enda som finns är diverse döda djur och lite potatis. Jag ska nog göra te snart. Det är åtminstone sött. Te med honung och en skvätt mjölk, himmelskt gott. Jordgubbste ska det vara, absolut. Förutom sötsuget är jag glömsk, nästan dement. Jag blandar ihop alla dagar och tror alltid det är en dag före eller efter den egentliga. Som igår och idag; jag trodde det var idag jag skulle till Pilens psykmottagning, men icke. Det är imorgon. Och på fredag ska jag till BUP som sagt och jag köper fritidskort då så att jag kan åka till Göteborg på lördag. Då ska jag köpa det gudomligt vackra knuckle halsbandet jag suktat efter sen i höstas. Och röd toning. Sen måste jag kolla på tröjor, men jag tror inte jag har råd att köpa. Måste spara pengar till sommarlovet. Idag har skolan varit super. Jag och Bambi redigerade och klippte ihop vår sång med originallåten "Det var en gång en liten fågel." Problemet är att den låten är inspelad på ett och samma ljudspår och inte i två vilket alla andra låtar i världen är, så man kan inte ta bort sången. Så vi måste överrösta den egentliga texten med vår vilket är rätt svårt eftersom då även själva musiken blir svagare. Men det går framåt, vi har kommit in i halva låten och vi sjöng faktiskt in en ny vers helt rent! Det blev vi imponerade av eftersom ingen av oss direkt kan sjunga så värst jättevackert (: På väg hem från skolan började det regna. Mycket regn...Och jag hade bara min kortärmade jacka på mig och ingen långärmad tröja under, så jag frös rejält.
När jag sen kom hem var jag dyblöt och håret var extremt fail.
På tal om utseende lite grand, så var jag så himla lat i morse (har i och för sig latat mig ganska mycket på sistone) att jag inte orkade sminka ögonen. Vilket är hemskt, för jag gillar inte hur jag ser ut utan smink. Enligt mig ser jag ut som jag kommer från något arabland när jag bara har mascara och ingen eyeliner, medan jag med eyeliner ser mänsklig ut. Utan eyeliner är det ibland fint men oftast ser jag bara udda ut. Men det är inte så roligt att skratta så mycket att ögonen rinner och eyelinern såldes rinner med den också.
Jag är väldigt, väldigt sugen på Marabou frukt & mandel. Jag hjärta den. Och cocos. Fan att de slutade tillverka den.
Och en annan sak jag är grymt sugen på är kladdkaka. Och varm oboy. Och Espresso House blåbärspaj... SOCKER...!
Jag måste nog sätta på vattnet till teét snart innan jag avlider av sockerabstinens. En kaka vore inte dumt till... ):
Och nu blev jag sugen på Monster också. Damn.
Jag har förresten, kära blogg, fallit för ett underbart namn: Ashley Winterdust. Jag har alltid älskat namnet Ashley och Winterdust var något jag kom på när jag spelade Sims. Skulle lätt kunna döpa om mig till det för jag tycker det är otroligt vackert.
Men nu ska jag sluta skriva och dricka det där teét så kanske mitt sockerbegär minskar lite.
Hej då bloggen!
Jag måste ärligt ha i mig någonting som liknar en bakelse, kaka, glass, godisbit, choklad eller cupcake. Mitt sockerbehov är enormt, jag behöver sött nu nu och åter nu! Men såklart har vi inte en tillstymmelse av något sött hemma. Det enda som finns är diverse döda djur och lite potatis. Jag ska nog göra te snart. Det är åtminstone sött. Te med honung och en skvätt mjölk, himmelskt gott. Jordgubbste ska det vara, absolut. Förutom sötsuget är jag glömsk, nästan dement. Jag blandar ihop alla dagar och tror alltid det är en dag före eller efter den egentliga. Som igår och idag; jag trodde det var idag jag skulle till Pilens psykmottagning, men icke. Det är imorgon. Och på fredag ska jag till BUP som sagt och jag köper fritidskort då så att jag kan åka till Göteborg på lördag. Då ska jag köpa det gudomligt vackra knuckle halsbandet jag suktat efter sen i höstas. Och röd toning. Sen måste jag kolla på tröjor, men jag tror inte jag har råd att köpa. Måste spara pengar till sommarlovet. Idag har skolan varit super. Jag och Bambi redigerade och klippte ihop vår sång med originallåten "Det var en gång en liten fågel." Problemet är att den låten är inspelad på ett och samma ljudspår och inte i två vilket alla andra låtar i världen är, så man kan inte ta bort sången. Så vi måste överrösta den egentliga texten med vår vilket är rätt svårt eftersom då även själva musiken blir svagare. Men det går framåt, vi har kommit in i halva låten och vi sjöng faktiskt in en ny vers helt rent! Det blev vi imponerade av eftersom ingen av oss direkt kan sjunga så värst jättevackert (: På väg hem från skolan började det regna. Mycket regn...Och jag hade bara min kortärmade jacka på mig och ingen långärmad tröja under, så jag frös rejält.
När jag sen kom hem var jag dyblöt och håret var extremt fail.
På tal om utseende lite grand, så var jag så himla lat i morse (har i och för sig latat mig ganska mycket på sistone) att jag inte orkade sminka ögonen. Vilket är hemskt, för jag gillar inte hur jag ser ut utan smink. Enligt mig ser jag ut som jag kommer från något arabland när jag bara har mascara och ingen eyeliner, medan jag med eyeliner ser mänsklig ut. Utan eyeliner är det ibland fint men oftast ser jag bara udda ut. Men det är inte så roligt att skratta så mycket att ögonen rinner och eyelinern såldes rinner med den också.
Jag är väldigt, väldigt sugen på Marabou frukt & mandel. Jag hjärta den. Och cocos. Fan att de slutade tillverka den.
Och en annan sak jag är grymt sugen på är kladdkaka. Och varm oboy. Och Espresso House blåbärspaj... SOCKER...!
Jag måste nog sätta på vattnet till teét snart innan jag avlider av sockerabstinens. En kaka vore inte dumt till... ):
Och nu blev jag sugen på Monster också. Damn.
Jag har förresten, kära blogg, fallit för ett underbart namn: Ashley Winterdust. Jag har alltid älskat namnet Ashley och Winterdust var något jag kom på när jag spelade Sims. Skulle lätt kunna döpa om mig till det för jag tycker det är otroligt vackert.
Men nu ska jag sluta skriva och dricka det där teét så kanske mitt sockerbegär minskar lite.
Hej då bloggen!
Som en nattfjäril dras till ljuset dras jag till mörkret.
Stryptag. Kalla händer som greppar hårt kring halsen och klämmer.
Ögon som tåras, hjärta som bultar hårt av rädsla.
Luften tar slut, paniken forsar likt en tsunami över mig.
Jag kommer aldrig glömma känslan av att bli strypt. Jag kommer aldrig glömma skräcken och hjärtesorgen över att bli misshandlad. Jag kommer heller aldrig kunna glömma våldtäkten 2007.
Jag kommer inte över det. Det spökar i mitt huvud, i mitt känsloliv och under nätterna. Jag känner dina händer strypa, känner hur du sparkar och slår. Jag minns hur mina tårar fick dig att sluta. Jag minns hur du skyllde på att du inte visste vad som flög i dig. Men ändå fortsatte det, och jag förlät dig gång på gång.
Jag kan inte säga ifrån. Jag kan inte säga nej. Jag kan inte låta bli att förlåta. Det är så jag fungerar.
Jag och syster pratade om Robert häromdagen, eller pappa som han ska kallas egentligen.
Många minnen väcktes till liv. Smärtsamma minnen.
Jag är stolt över att jag sista gången vi någonsin sågs spottade honom i ansiktet. Jag är stolt över att jag knäckte det där lysröret mitt i tu och kastade det rakt in i väggen så det flög glasskärvor omkring oss. Jag är glad över att jag gjorde sönder de galgarna som låg på byrån vid dörren när du vägrade låta mig och Kimona gå. Du låste in oss, vi var fågna. Men så tänkte jag inte låta det vara. Jag stod än en gång upp för både mig och storasyster. Jag kämpade för vår rätt.
Socialtanten blev avstängd från sin tjänst efter vårt fall. Hon var en jävla hora.
När jag ser tillbaks på min barndom är jag rätt stolt över den jag var vid 9års ålder. Att jag vågade bryta helt med pappas släktingar. Att jag inte ångrat att våra vägar skiljdes en enda gång. Robert, du var ett svin. Och svin förblir alltid svin. Du fick dina chanser. Alla "ge mig bara en chans till." blev till tiotals. Någon gång måste man sätta stopp, säga att du får fan ge dig, du har inte förändrats ett dugg. Och det gjorde jag. Jag visste att syster inte hade styrkan att göra det. Hon har alltid varit den pratsamme men inners inne rädda av oss. Jag har alltid varit tyst och den mest våldsamma. Det kanske blir så när man håller inne allt man känner.
Om nätterna hemsöker alla minnen mig. Även om dagarna om jag har otur. Då trycker Molnet i mig en massa hemska minnen och förklarar vänligt att det är så det kommer förbli. De dåliga minnena kommer fortsätta, för det kommer hända mer och mer dåliga saker eftersom jag inte är värd mer. Han är så rar.
I min sömlöshet inatt försökte jag med alla medel somna. Jag vände mig runt i sängen på alla möjliga konstiga vis. Huvudet innanför sängen, huvudet utanför. Sova på madrassen, sova i sängen. Sova med täcke, sova utan täcke. Sova tvärs över sängen eller sova som man brukar göra. Sova på sidan, sova på rygg. Ingenting funkade. Så efter ett tag stirrade jag på träden utanför fönstret istället och försökte se om det blåste. När jag stirrat klart så tänkte jag att lite musik kanske får mig att somna. Jag hade fel.
Så då tänkte jag att vanligtvis brukar det ju hjälpa att skära lite så det provade jag också- utan framgång. Och vid det här laget var jag rätt frustrerad eftersom jag inners inne ändå var trött.
Sen lyckades jag somna vid halv fyra någon gång ändå. Det var ju trevligt det i alla fall.
För att återgå till det jag skrev i början av dagens inlägg så plågar minnena sönder mitt huvud. De äter min hjärna, tuggar på den som ett par jävla likmaskar. Jag var rädd. Jag var för rädd för att lämna honom, jag visste att han kunde döda mig om han ville. Han hade nästan lyckats med det ett antal gånger tidigare. Han ströp tills jag svimmade. När jag vaknat till började det igen. Orden... "Dö..! Dö..!"
Otroheten. Den sårade mer än alla slag, alla glåpord och alla elaka kommentarer. Hur många gånger frågade du inte om jag var gravid? Du visste mycket väl att jag blev sårad av det. Att jag redan hatade min kropp, och så kommer du och säger sådär. Det var enormt sårande.
Men otroheten... den tog pristet. Hur många var det? Ett tiotal minst. Det var på den tiden du var populär, hade din storhetsglans. Många ville ha dig, det visste jag. Men att du blev tillsammans med dem, blev kär... och påstod till dem att jag var ett jävla obsessive fan som bara inbillade mig att vi var tillsammans. Det var fanemej det värsta jag hört och du förtjänade att få den där mopphinken med vatten över dig. Jag minns hur alla känslor jag trängt undan under all denna tid släpptes lös. Jag drog ner dig från soffan, släpade dig till personalrummet och slog skiten ur dig. Jag minns hur jävla arg jag var, hur ledsen och hjärtekrossad jag kände mig. Jag ville ha ihjäl dig och jag hade för avsikt att döda dig. Jag brydde mig inte om ifall jag hamnade i fängelse. Det skulle vara värt det.
All smärta du orsakat mig, alla mina känslor, tankar och minnen for igenom mig i det ögonblicket och jag blev så otroligt mycket starkare än jag kunde ana. Jag brydde mig inte ett skit om dina tårar, dina "förlåt..!" eller din önskan om nåd. Du skulle dö, utrotas. Du hade gjort såhär mot mig i ett helt jävla år, du kunde allt ta och tåla att jag slog dig då.
Till slut föll jag ihop på marken. Chocken hade lagt sig och nu kom tårarna. Jag grät, du såg din chans och försökte haltande fly. Jag drog dig i benet så du föll. Din mobil gled iväg. Jag sprang efter den, tog den och läste än en gång den förödande sms konversationen du haft med en av dina andra flickvänner. Det var då jag kastade mobilen i marken så det gick i flera bitar.
Jag vet fan inte hur jag kunde ta tillbaka dig efter det. Det var bara för att du tog med dig den där jävla pistolen till skolan och tryckte den emot tinningen på rasten och sa att om jag inte tog tillbaks dig skulle du trycka av. Hade jag något val? Jag ville inte ha någon annans självmord på mitt samvete. Dessutom borde det varit jag som skjutit mig, eftersom jag var den som blev slagen, nästan mördad åtskiljliga gånger samt bedragen.
Enda sen dess levde vi ett låtsasförhållande. Du säger en idag att du inte kommit över mig. Jag slutade älska dig redan när jag fick veta om första tjejen du var otrogen med. För trots alla slag så älskade jag dig innan otroheten. För jag visste ju, eftersom Molnet alltid sagt det, att sånna som mig måste straffas. Vi måste lida för att göra bot för allt ont vi orsakar andra. Kanske var du sänd från Gud att straffa mig samtidigt som du kunde ge mig lite av det jag behövde allra mest under den tiden: kärlek.
Men det jag aldrig kommer förstå är... Hur kunde du lämna mig ensam med han där? Hur kunde du?
Du visste. Innerst inne. Du visste vad han tänkte göra. Du såg rädslan i mina ögon innan du vände dig om och gick med han därs kompisar in till 7eleven för att köpa öl du visste jag inte ens skulle dricka. Allt hände för att du ville supa, för att du ville bli full. Jag blev våldtagen för att du skulle få två öl... Kan du leva med det? Kan du sova om nätterna? Tänker du någonsin på att du lämnade mig för en så jävla löjlig sak som fittöl? Nå..?
Det går inte att bli kvitt minnena. Så jävla mycket som hänt detta år har påminnt mig om 2007. Och det var ett jävla dåligt år.
Och jag kom just att tänka på att för snart ett år sedan gick jag ur nian. Jag saknar min gamla skola, saknar de jag gick i samma klass som. Lärarna? Haha kunde inte vara gladare att slippa dem. Men jag saknar Andreas. Han var så otroligt vänlig, trots att han kom från Stockholm, haha :)
Även om man står på en väg vid en korsning, med en pil som pekar på framtiden, en åt helvetet och en åt en alternativ väg till eventuell lycka och en som går bakåt till det som en gång var, kommer vägarna ändå att mötas förr eller senare. Mina minnen jagar ifatt mig som spillternya Ferraribilar. Framtiden glesnar allt mer och täcks av en stenmur som det för var dag byggs på ännu en sten till. Snart är den stängd, och då är frågan: hinner man fram i tid?
Frågan kan dock bara besvaras först när man märker om man hann eller inte. Dör man så har man definitivt inte lyckats, men lever man och märker att det börjar gå bättre så har man i alla fall en fot innanför muren, och det är alltid något.
Imorgon ska jag till psykologen och jag känner att jag måste säga att min livslust är knaper. Inte för att jag vet vadfan det angår henne och jag vet inte ens om jag vågar säga det. Jag vågar inte säga som det är till dem dära psyk människorna. Det känns inte tryggt. Men de bör få veta, säger dem. Så då antar jag att jag får offra mig.
Och på fredag ska jag till BUP läkaren Reignhildur igen. Hon är så jävla dryg.
Vi får väl se om det blir något mer prat om att läggas in. Jag ska i alla fall kämpa för att inte behöva göra det.
Godnatt bloggen, godnatt tappra läsare. På återseende.
/ Emelie Segerlöf Strange
Ögon som tåras, hjärta som bultar hårt av rädsla.
Luften tar slut, paniken forsar likt en tsunami över mig.
Jag kommer aldrig glömma känslan av att bli strypt. Jag kommer aldrig glömma skräcken och hjärtesorgen över att bli misshandlad. Jag kommer heller aldrig kunna glömma våldtäkten 2007.
Jag kommer inte över det. Det spökar i mitt huvud, i mitt känsloliv och under nätterna. Jag känner dina händer strypa, känner hur du sparkar och slår. Jag minns hur mina tårar fick dig att sluta. Jag minns hur du skyllde på att du inte visste vad som flög i dig. Men ändå fortsatte det, och jag förlät dig gång på gång.
Jag kan inte säga ifrån. Jag kan inte säga nej. Jag kan inte låta bli att förlåta. Det är så jag fungerar.
Jag och syster pratade om Robert häromdagen, eller pappa som han ska kallas egentligen.
Många minnen väcktes till liv. Smärtsamma minnen.
Jag är stolt över att jag sista gången vi någonsin sågs spottade honom i ansiktet. Jag är stolt över att jag knäckte det där lysröret mitt i tu och kastade det rakt in i väggen så det flög glasskärvor omkring oss. Jag är glad över att jag gjorde sönder de galgarna som låg på byrån vid dörren när du vägrade låta mig och Kimona gå. Du låste in oss, vi var fågna. Men så tänkte jag inte låta det vara. Jag stod än en gång upp för både mig och storasyster. Jag kämpade för vår rätt.
Socialtanten blev avstängd från sin tjänst efter vårt fall. Hon var en jävla hora.
När jag ser tillbaks på min barndom är jag rätt stolt över den jag var vid 9års ålder. Att jag vågade bryta helt med pappas släktingar. Att jag inte ångrat att våra vägar skiljdes en enda gång. Robert, du var ett svin. Och svin förblir alltid svin. Du fick dina chanser. Alla "ge mig bara en chans till." blev till tiotals. Någon gång måste man sätta stopp, säga att du får fan ge dig, du har inte förändrats ett dugg. Och det gjorde jag. Jag visste att syster inte hade styrkan att göra det. Hon har alltid varit den pratsamme men inners inne rädda av oss. Jag har alltid varit tyst och den mest våldsamma. Det kanske blir så när man håller inne allt man känner.
Om nätterna hemsöker alla minnen mig. Även om dagarna om jag har otur. Då trycker Molnet i mig en massa hemska minnen och förklarar vänligt att det är så det kommer förbli. De dåliga minnena kommer fortsätta, för det kommer hända mer och mer dåliga saker eftersom jag inte är värd mer. Han är så rar.
I min sömlöshet inatt försökte jag med alla medel somna. Jag vände mig runt i sängen på alla möjliga konstiga vis. Huvudet innanför sängen, huvudet utanför. Sova på madrassen, sova i sängen. Sova med täcke, sova utan täcke. Sova tvärs över sängen eller sova som man brukar göra. Sova på sidan, sova på rygg. Ingenting funkade. Så efter ett tag stirrade jag på träden utanför fönstret istället och försökte se om det blåste. När jag stirrat klart så tänkte jag att lite musik kanske får mig att somna. Jag hade fel.
Så då tänkte jag att vanligtvis brukar det ju hjälpa att skära lite så det provade jag också- utan framgång. Och vid det här laget var jag rätt frustrerad eftersom jag inners inne ändå var trött.
Sen lyckades jag somna vid halv fyra någon gång ändå. Det var ju trevligt det i alla fall.
För att återgå till det jag skrev i början av dagens inlägg så plågar minnena sönder mitt huvud. De äter min hjärna, tuggar på den som ett par jävla likmaskar. Jag var rädd. Jag var för rädd för att lämna honom, jag visste att han kunde döda mig om han ville. Han hade nästan lyckats med det ett antal gånger tidigare. Han ströp tills jag svimmade. När jag vaknat till började det igen. Orden... "Dö..! Dö..!"
Otroheten. Den sårade mer än alla slag, alla glåpord och alla elaka kommentarer. Hur många gånger frågade du inte om jag var gravid? Du visste mycket väl att jag blev sårad av det. Att jag redan hatade min kropp, och så kommer du och säger sådär. Det var enormt sårande.
Men otroheten... den tog pristet. Hur många var det? Ett tiotal minst. Det var på den tiden du var populär, hade din storhetsglans. Många ville ha dig, det visste jag. Men att du blev tillsammans med dem, blev kär... och påstod till dem att jag var ett jävla obsessive fan som bara inbillade mig att vi var tillsammans. Det var fanemej det värsta jag hört och du förtjänade att få den där mopphinken med vatten över dig. Jag minns hur alla känslor jag trängt undan under all denna tid släpptes lös. Jag drog ner dig från soffan, släpade dig till personalrummet och slog skiten ur dig. Jag minns hur jävla arg jag var, hur ledsen och hjärtekrossad jag kände mig. Jag ville ha ihjäl dig och jag hade för avsikt att döda dig. Jag brydde mig inte om ifall jag hamnade i fängelse. Det skulle vara värt det.
All smärta du orsakat mig, alla mina känslor, tankar och minnen for igenom mig i det ögonblicket och jag blev så otroligt mycket starkare än jag kunde ana. Jag brydde mig inte ett skit om dina tårar, dina "förlåt..!" eller din önskan om nåd. Du skulle dö, utrotas. Du hade gjort såhär mot mig i ett helt jävla år, du kunde allt ta och tåla att jag slog dig då.
Till slut föll jag ihop på marken. Chocken hade lagt sig och nu kom tårarna. Jag grät, du såg din chans och försökte haltande fly. Jag drog dig i benet så du föll. Din mobil gled iväg. Jag sprang efter den, tog den och läste än en gång den förödande sms konversationen du haft med en av dina andra flickvänner. Det var då jag kastade mobilen i marken så det gick i flera bitar.
Jag vet fan inte hur jag kunde ta tillbaka dig efter det. Det var bara för att du tog med dig den där jävla pistolen till skolan och tryckte den emot tinningen på rasten och sa att om jag inte tog tillbaks dig skulle du trycka av. Hade jag något val? Jag ville inte ha någon annans självmord på mitt samvete. Dessutom borde det varit jag som skjutit mig, eftersom jag var den som blev slagen, nästan mördad åtskiljliga gånger samt bedragen.
Enda sen dess levde vi ett låtsasförhållande. Du säger en idag att du inte kommit över mig. Jag slutade älska dig redan när jag fick veta om första tjejen du var otrogen med. För trots alla slag så älskade jag dig innan otroheten. För jag visste ju, eftersom Molnet alltid sagt det, att sånna som mig måste straffas. Vi måste lida för att göra bot för allt ont vi orsakar andra. Kanske var du sänd från Gud att straffa mig samtidigt som du kunde ge mig lite av det jag behövde allra mest under den tiden: kärlek.
Men det jag aldrig kommer förstå är... Hur kunde du lämna mig ensam med han där? Hur kunde du?
Du visste. Innerst inne. Du visste vad han tänkte göra. Du såg rädslan i mina ögon innan du vände dig om och gick med han därs kompisar in till 7eleven för att köpa öl du visste jag inte ens skulle dricka. Allt hände för att du ville supa, för att du ville bli full. Jag blev våldtagen för att du skulle få två öl... Kan du leva med det? Kan du sova om nätterna? Tänker du någonsin på att du lämnade mig för en så jävla löjlig sak som fittöl? Nå..?
Det går inte att bli kvitt minnena. Så jävla mycket som hänt detta år har påminnt mig om 2007. Och det var ett jävla dåligt år.
Och jag kom just att tänka på att för snart ett år sedan gick jag ur nian. Jag saknar min gamla skola, saknar de jag gick i samma klass som. Lärarna? Haha kunde inte vara gladare att slippa dem. Men jag saknar Andreas. Han var så otroligt vänlig, trots att han kom från Stockholm, haha :)
Även om man står på en väg vid en korsning, med en pil som pekar på framtiden, en åt helvetet och en åt en alternativ väg till eventuell lycka och en som går bakåt till det som en gång var, kommer vägarna ändå att mötas förr eller senare. Mina minnen jagar ifatt mig som spillternya Ferraribilar. Framtiden glesnar allt mer och täcks av en stenmur som det för var dag byggs på ännu en sten till. Snart är den stängd, och då är frågan: hinner man fram i tid?
Frågan kan dock bara besvaras först när man märker om man hann eller inte. Dör man så har man definitivt inte lyckats, men lever man och märker att det börjar gå bättre så har man i alla fall en fot innanför muren, och det är alltid något.
Imorgon ska jag till psykologen och jag känner att jag måste säga att min livslust är knaper. Inte för att jag vet vadfan det angår henne och jag vet inte ens om jag vågar säga det. Jag vågar inte säga som det är till dem dära psyk människorna. Det känns inte tryggt. Men de bör få veta, säger dem. Så då antar jag att jag får offra mig.
Och på fredag ska jag till BUP läkaren Reignhildur igen. Hon är så jävla dryg.
Vi får väl se om det blir något mer prat om att läggas in. Jag ska i alla fall kämpa för att inte behöva göra det.
Godnatt bloggen, godnatt tappra läsare. På återseende.
/ Emelie Segerlöf Strange
Ännu en dag förbi. Timmarna passerar som om det vore rusningstrafik...
Snart har det gått ännu ett dygn. Ännu ett dygn av absolut ingenting i detta så kallade "liv."
Jag vaknade vid ett. Det är första gången på länge jag vaknat så tidigt. För mig är det tidigt då jag annars kan sova till tre-halv fyra normalt sett.
Som vanligt var min första tanke när jag satte mig upp i sängen att jag måste bädda. Om inte min säng är perfekt bäddad får jag panik. Det måste vara perfekt, alltihop. Allt har sin plats i mitt rum och hemma. Står inte parfymflaskan på den exakta platsen den ska stå så får jag ångest och kan börja gråta. Därför hatar jag att ha folk hemma, för alla pillar.
När jag väl bäddat så gick jag och pluggade in plattången, såg mig i spegeln och ville bara dö. Äckliga, jävla lockar. Det är så fult att jag lätt skulle kunna ta fram en sax och klippa av alltihop av rent hat.
När håret blivit så platt det kunde satte jag i löshåret och sen sminkade jag mig. Jag har sen i mars börjat ha smink hemma, eftersom jag kom fram till att jag inte står ut med att se mig själv utan.
Sen när allt var klart masade jag mig ner till Kimona som spelade The Sims2 Pets på vårt Nintendo Wii. Själv tröttnar jag på att spela, det enda roliga spelet till Wii är The Legend Of Zelda: Twilight Princess. Oj oj vilken Zelda nörd jag är. Det syns nog inte och det är många som blir förvånade när jag säger det, men jag är verkligen en stor Zelda nörd. När vår symaskin blir "användbar" (enligt mamma är den inte det nu, ingen aning varför.) så ska jag sy en Link dräkt. Det är något jag velat ha länge. Jag har ett svärd, det fick jag av Benji förra sommaren. Bara för att jag tjatat om att jag ville ha ett sånt äkta Hylian sword som Link har. Men detta funkar också, fast.. Det är så plastigt och fult.
Nu har jag gjort min tårta. Fyra marrängbottnar ihopsatta med jordgubbsmousse. Imorgon ska den bara dekoreras med grädde och chokladkringlor. Det ska bli gott, hoppas jag. Man vet ju aldrig hur det blir.
Lite kriminell är jag också. Sitter och laddar ner diskografier med alla band jag inte redan har full diskografi med. Och just nu lyssnar jag på Young Blood Spills Tonight av Eyes set to Kill. Den låten är så otroligt fin. Jag gråter alltid av den, och hypnotiseras. Den är så jävla, jävla fin och känslosam. Jag kan aldrig lyssna på bra musik utan att gråta, den påverkar mig så starkt. Enligt min psykolog ska jag inte lyssna på musik, bara för det. Men hon är störd, hon tycker ju så jävla mycket om allt. Till exempel tycker hon inte att jag ska prata med folk bara för att de kanske inte mår bra. Anledning? För att jag tar på mig andras känslor och blir ledsen när någon jag bryr mig om är det. Men ärligt, ofta man ska sluta umgås med dem för det. Hon är fan inte normal.
En annan sak är att jag fått byta medicin till Fontex eller vad den nu heter. Den är god, den smakar som sån där hostmedicin man drack när man var liten. Den har roliga biverkningar också:
Oförklarad feber
Snabb andning
Ökad hjärtfrekvens
Svettningar
Muskelstelhet
Skakningar
Förvirring
Sömnighet
Svaghetskänsla
Dåsighet
Långvarig och smärtsam erektion (vafan..? xD)
Irritatibel och extrem oro
Frossa
Känslighet för solljus
Viktminskning
Kräkningar
Svårigheter att svälja
Matsmältningsproblem
Hepatit (oj... )
Huvudvärk
Sömnlöshet
Ovanliga drömmar (haha ja det har jag minsann xD)
Yrsel
Dålig aptit
Trötthet
Onormalt hög sinnesstämning
Okontrollerade rörelser
Kramp
Hallucinationer
Våldsamt beteende
Upprördhet
Ångest
Nervositet
Koncentrationssvårigheter
Oförmåga att tänka klart
Panikattacker
Självmordstankar
Tankar om självskada
Tankar om att skada andra
Sexuella problem (hahahahha)
Halsont
Andfåddhet
Lungproblem
Håravfall
Dimmig syn
Oförklarade blåmärken och blödningar
Led och muskelsmärta
Låga natriumvärden i blodet
Värmevallningar
Minskad tillväxt
Haha det är inte lite biverkningar. Och detta är de vanliga som nästan alla får. Känns ju bra att en antidepresiv medicin förstör en mer än hjälper? Haha.
Men den är i alla fall god och det är ju något. Remeronen smakade fan äckligare än den medicin jag fick emot min lunginflammation när jag var 10.
Igår prövade jag ut hur jag skulle se ut till Kimonas student och till skolavslutningen. Till Kimonas student blir det mina svarta leggings som har en vit rosett på vardera sida av ankeln, och så min svarta lolita klänning. Och eventuellt lockigt hår, men det beror på. Jag lockade det igår så det var ett jävla slit med att platta löshåret i morse.
Skor vet jag än ej vilka, men jag har ett par svarta högklackade som är rätt fina till.
Skolavslutningen blir det min vita klänning, vit kortärmad kofta som är midjelång och så ett par högklackade, vita kängaktiga skor. De är as fina, jag gillar dem jättemycket. Fast det är inget man direkt har till vardags för det är typ 10cm klack på dem, haha. Men jag har inga problem att gå i högklackat, så min syster är lite avundsjuk på det.
Det är fan en riktigt tråkig dag. Bambi smsade mig förut så det gjorde mig lite gladare. I övrigt har jag bara äcklats av maten vi åt till middag. Liksom jag skulle göra salladen (jag låter ingen annan röra i sån mat jag själv ska äta av) och jag mådde illa av att se på den. Det var typ udda. Jag brukar inte må illa av att se på sallad.
Detta drar slutsatsen att medicinen gör skillnad, den ger mig mindre aptit och det är jag glad för. Tack! :)
Det sista jag ska skriva idag är att jag drömde om Adam inatt. Jag saknar honom väldigt mycket.
Och sen drömde jag en annan dröm där Victor var med. Vi typ hoppade runt inne i Nordstan och vid Brunnsparken och sen var vi helt plötsligt i Slottskogen och kastade vindruvor på varann och på andra som satt där. En rätt mystisk dröm men den var ändå lite söt på sitt vis. Drömmen med Adam gjorde så jag ville försvinna in i drömlandet föralltid så jag kunde få vara med honom. Jag har en stark aning ( lika med att jag är i princip helt säker på de) att jag gillar Adam mycket mer än han gillar mig. Men det har jag snart tjatat sönder min blogg om.
Men nu ska jag inte skriva mer för jag har skrivit rätt mycket nu. Så hej då, blogg.
Jag vaknade vid ett. Det är första gången på länge jag vaknat så tidigt. För mig är det tidigt då jag annars kan sova till tre-halv fyra normalt sett.
Som vanligt var min första tanke när jag satte mig upp i sängen att jag måste bädda. Om inte min säng är perfekt bäddad får jag panik. Det måste vara perfekt, alltihop. Allt har sin plats i mitt rum och hemma. Står inte parfymflaskan på den exakta platsen den ska stå så får jag ångest och kan börja gråta. Därför hatar jag att ha folk hemma, för alla pillar.
När jag väl bäddat så gick jag och pluggade in plattången, såg mig i spegeln och ville bara dö. Äckliga, jävla lockar. Det är så fult att jag lätt skulle kunna ta fram en sax och klippa av alltihop av rent hat.
När håret blivit så platt det kunde satte jag i löshåret och sen sminkade jag mig. Jag har sen i mars börjat ha smink hemma, eftersom jag kom fram till att jag inte står ut med att se mig själv utan.
Sen när allt var klart masade jag mig ner till Kimona som spelade The Sims2 Pets på vårt Nintendo Wii. Själv tröttnar jag på att spela, det enda roliga spelet till Wii är The Legend Of Zelda: Twilight Princess. Oj oj vilken Zelda nörd jag är. Det syns nog inte och det är många som blir förvånade när jag säger det, men jag är verkligen en stor Zelda nörd. När vår symaskin blir "användbar" (enligt mamma är den inte det nu, ingen aning varför.) så ska jag sy en Link dräkt. Det är något jag velat ha länge. Jag har ett svärd, det fick jag av Benji förra sommaren. Bara för att jag tjatat om att jag ville ha ett sånt äkta Hylian sword som Link har. Men detta funkar också, fast.. Det är så plastigt och fult.
Nu har jag gjort min tårta. Fyra marrängbottnar ihopsatta med jordgubbsmousse. Imorgon ska den bara dekoreras med grädde och chokladkringlor. Det ska bli gott, hoppas jag. Man vet ju aldrig hur det blir.
Lite kriminell är jag också. Sitter och laddar ner diskografier med alla band jag inte redan har full diskografi med. Och just nu lyssnar jag på Young Blood Spills Tonight av Eyes set to Kill. Den låten är så otroligt fin. Jag gråter alltid av den, och hypnotiseras. Den är så jävla, jävla fin och känslosam. Jag kan aldrig lyssna på bra musik utan att gråta, den påverkar mig så starkt. Enligt min psykolog ska jag inte lyssna på musik, bara för det. Men hon är störd, hon tycker ju så jävla mycket om allt. Till exempel tycker hon inte att jag ska prata med folk bara för att de kanske inte mår bra. Anledning? För att jag tar på mig andras känslor och blir ledsen när någon jag bryr mig om är det. Men ärligt, ofta man ska sluta umgås med dem för det. Hon är fan inte normal.
En annan sak är att jag fått byta medicin till Fontex eller vad den nu heter. Den är god, den smakar som sån där hostmedicin man drack när man var liten. Den har roliga biverkningar också:
Oförklarad feber
Snabb andning
Ökad hjärtfrekvens
Svettningar
Muskelstelhet
Skakningar
Förvirring
Sömnighet
Svaghetskänsla
Dåsighet
Långvarig och smärtsam erektion (vafan..? xD)
Irritatibel och extrem oro
Frossa
Känslighet för solljus
Viktminskning
Kräkningar
Svårigheter att svälja
Matsmältningsproblem
Hepatit (oj... )
Huvudvärk
Sömnlöshet
Ovanliga drömmar (haha ja det har jag minsann xD)
Yrsel
Dålig aptit
Trötthet
Onormalt hög sinnesstämning
Okontrollerade rörelser
Kramp
Hallucinationer
Våldsamt beteende
Upprördhet
Ångest
Nervositet
Koncentrationssvårigheter
Oförmåga att tänka klart
Panikattacker
Självmordstankar
Tankar om självskada
Tankar om att skada andra
Sexuella problem (hahahahha)
Halsont
Andfåddhet
Lungproblem
Håravfall
Dimmig syn
Oförklarade blåmärken och blödningar
Led och muskelsmärta
Låga natriumvärden i blodet
Värmevallningar
Minskad tillväxt
Haha det är inte lite biverkningar. Och detta är de vanliga som nästan alla får. Känns ju bra att en antidepresiv medicin förstör en mer än hjälper? Haha.
Men den är i alla fall god och det är ju något. Remeronen smakade fan äckligare än den medicin jag fick emot min lunginflammation när jag var 10.
Igår prövade jag ut hur jag skulle se ut till Kimonas student och till skolavslutningen. Till Kimonas student blir det mina svarta leggings som har en vit rosett på vardera sida av ankeln, och så min svarta lolita klänning. Och eventuellt lockigt hår, men det beror på. Jag lockade det igår så det var ett jävla slit med att platta löshåret i morse.
Skor vet jag än ej vilka, men jag har ett par svarta högklackade som är rätt fina till.
Skolavslutningen blir det min vita klänning, vit kortärmad kofta som är midjelång och så ett par högklackade, vita kängaktiga skor. De är as fina, jag gillar dem jättemycket. Fast det är inget man direkt har till vardags för det är typ 10cm klack på dem, haha. Men jag har inga problem att gå i högklackat, så min syster är lite avundsjuk på det.
Det är fan en riktigt tråkig dag. Bambi smsade mig förut så det gjorde mig lite gladare. I övrigt har jag bara äcklats av maten vi åt till middag. Liksom jag skulle göra salladen (jag låter ingen annan röra i sån mat jag själv ska äta av) och jag mådde illa av att se på den. Det var typ udda. Jag brukar inte må illa av att se på sallad.
Detta drar slutsatsen att medicinen gör skillnad, den ger mig mindre aptit och det är jag glad för. Tack! :)
Det sista jag ska skriva idag är att jag drömde om Adam inatt. Jag saknar honom väldigt mycket.
Och sen drömde jag en annan dröm där Victor var med. Vi typ hoppade runt inne i Nordstan och vid Brunnsparken och sen var vi helt plötsligt i Slottskogen och kastade vindruvor på varann och på andra som satt där. En rätt mystisk dröm men den var ändå lite söt på sitt vis. Drömmen med Adam gjorde så jag ville försvinna in i drömlandet föralltid så jag kunde få vara med honom. Jag har en stark aning ( lika med att jag är i princip helt säker på de) att jag gillar Adam mycket mer än han gillar mig. Men det har jag snart tjatat sönder min blogg om.
Men nu ska jag inte skriva mer för jag har skrivit rätt mycket nu. Så hej då, blogg.
Innersta önskan.
I can hear the voices inside my head.
They never stop screaming.
I can feel the blood drip down the floor,
it's so beautiful to see.
I can see the knife cut through my heart, and then the voices are gone.
A silence so wonderful and lovely fills me and kills me and then....
Nothing.
They never stop screaming.
I can feel the blood drip down the floor,
it's so beautiful to see.
I can see the knife cut through my heart, and then the voices are gone.
A silence so wonderful and lovely fills me and kills me and then....
Nothing.
Mentalt fastfrusen i tid och rum.
Nu är det sådär igen. Sådär. Det var ett tag sen men nu är det här, tillbaks igen, samma visa.
Jag har inte orkat någonting denna vecka. Knappt orkat mig upp ur sängen och till skolan, och väl där känner jag mig elak och dryg mot alla eftersom jag inte direkt varit social.
Sen blev det värre med dagarna. Jag orkade inte vara inne på datorn, och mobilen la jag där jag inte kunde se eller höra den. Ljudlösheten är en bra uppfinning ibland.
Så nu är det fredag. Jag har inte varit inne på datorn på fyra dagar tror jag det blir. Och när jag ser på mobilen har jag 12 missade samtal och 7 sms. Men jag orkar inte bry mig. Jag vet att det låter drygt och hemskt, men jag kan inte mer.
Jag är fastfrusen på något konstigt vis, instäng i en isbit och bortskuffad. Min hjärna tycks knappt fungera heller. Jag kan skriva men jag ser inte tangenterna utan måste förlita mig på att jag vet vart de är ändå. Om jag stavar fel orkar jag inte rätta det. Jag säger knappt något, pratar kanske en till två meningar per dag. Äter helst inte, det måste jag minska ner på. Ytterliggare viktuppgång. Hat, äckel... Motbjudande.
Det är så jag bara vill spy. Allt är förjävligt. Jag förstår mig inte på det.
Jag har inga direkta själ eller anledningar till att bli som jag är nu. Det blir så bara, helt plötsligt då och då. Inte ofta, men några gånger om året. Det blir den ultimata depressionen. Det enda jag gör är att sova i princip. Och när jag inte sover ligger jag i soffan med min filt jag sydde i textilslöjden i 9an och 6-7 filmer på soffbordet. Så ligger jag där och glor på filmerna tills jag somnar.
Sen kommer självmordstankarna in. Alltid, varje dag.
Varje dag under den här "perioden" så kommer tankarna om att jag inte orkar mer, att jag vill dö. För när det blir såhär så orkar jag faktiskt inte. Sen gör varken mamma eller Tommy det hela bättre. De skäller, de klagar, de skriker och de gapar. Både på mig, Kimona och varann. Det är som ett jävla krig. De emot oss. Och är de inte mamma och Tommy emot mig och min syster så är det Tommy emot alla andra.
Hatar honom så. Han är så jävla äcklig. Besservisser som tror han är så jävla perfekt och bäst. Prisar sin egna familj och tror de är det finaste som finns. Inget kan motstå dem, de är Gudagåvor.
Ohja, om så var fallet. De är precis som vem som helst, bara att de är ouppfostrade.
Han måste snap out of it och fatta att världen faktiskt inte bara kretsar kring honom....
Igår bröt jag ihop. Jag satt och ströglodde tv. Så ropar min syster från köket att jag ska komma. Så jag masar mig upp ur soffan, går upp för trappan och in i köket. Kimona (syster) viftar med ett feting objektiv till en systemkamera. Ett riktigt fett stort objektiv.
"Ett objektiv...ah?" säger jag och fattar inte varför hon håller ett sådant. Sen skrattar mamma och Tommy. Och så viftar Tommy med en systemkamera framför ögonen på mig. Bara sådär.
Sen skrattar de ännu mer. Och så börjar Tommy "fota". Det vill säga att han tar bilder på helt fula saker som köksskåpen, bänkarna och mig och min syster som sitter mitt emot honom vid köksbordet. Mamma går i väg.
Ingen säger något mer. De har köpt en systemkamera. Till sig.
Vadfan då för? De är inte det minsta intresserade av foto. Och det värsta av allt? De köper den jävla kameran som jag själv önskat mig till födelsedagspresent FYRA jävla dagar innan min födelsedag. Kan det såra mer än så? Det är som att vifta med en stor, fet godispåse framför ett litet barn precis som att det ska få påsen, men istället går man själv iväg med den, utan ett ord.
Ingen sa något om det. Inga argument till varför eller om den var köpt till någon speciell. Jag trodde ju först det var en födelsedagspresent till mig, men icke då. Jag fick inte ens titta på den eller hålla i den. Tommy hade den i sitt grepp. Den är hans, den ingår i hans territorium, hans revir. Där var gränsen igen. Han emot oss andra.
Så jag reste mig upp, gick ner och la mig i soffan igen. Sen bröt jag ihop och grät. Massor. Tänkte på hur jävla hemska de är som håller på sådär. De bryter ju fan sönder mig inombords.
Varje jävla dag. Skrik, glåpord. Raseriutbrott. Klagomål. Finns inte något som blir bra eller funkar.
Idag skulle jag ta en plastskål och lägga majskorn i den, men tappade skålen (den var tom) inuti skåpet. Då fick mamma raseriutbrott och skrek på mig. "Vadfan gör du din jävla ungjävel??!!!! Vafan ska det alltid låta så jävla mycket så fort du ska göra något???!!!!! Håll käften!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"
Och mer där till.
Jag orkar inte. Jag orkar inte bo hos en familj som uttrycker så mycket hat och vrede och dampsyndrom(!) som de gör mot mig och min syster VARJE dag. Det går inte att stå ut med det.
Sen orkar jag inte nu mer. Igår var jag nära på att överdosera diverse tabletter. Bara länsa medicinskåpet, mosa ner tabletterna och dricka upp skiten så det får ett slut.
Jag är verkligen nere i en djup depression nu. Ville nästan ringa BUP och säga "jag orkar inte mer, ni kan aldrig hjälpa ändå" Men det gjorde jag inte. Det angår ju fan inte dem vad jag gör eller tänker. De är onda.
När jag vaknade imorse kändes det som min vänstra arm var uppskuren. Det kändes verkligen som det. Så jag såg efter, men det enda som fanns där var ärr. Jag kände till och med efter ifalll det skulle bli någon skillnad, eftersom känslan av att vara uppskuren var såpass stark, men det fanns inte något som var annorlunda med den. En vanlig arm- med ärr.
Så nu börjar jag få ännu starkare illusioner/hallucinationer än förr. Kul. Det verkar ju verkligen som det går framåt för mig. Det enda jag tänker på är död, död, död, död, död, vila, somna in, död, död, död, död, död.
Jag saknar mina älsklingar så enormt. De är tydligen begravda i vår trådgård fick jag veta. Då blev jag ännu mer sårad. Hur fan kan de inte ha berättat de för mig? Jag borde väl för i helvete fått veta något..! Jävla svin är vad dem är.
Om det inte regnat under dehär dagarna hade jag suttit vid deras grav och pratat med dem, tänt ett ljus och sjungt någon fin, lugn låt. Hebbe tyckte om när jag sjöng för honom, Abbe också. Så jag tänker nog göra det så fort det blir sol. Då ska jag sitta där i flera timmar och prata med dem, berätta om allt och söka tröst. För de var de enda i hela världen som kunde skänka mig tröst och glädje. Jag saknar dem så jvla mycket...
Alla bara dör. Alla lämnar. Snart finns inga kvar. Men det är så det blir. Det är så det blir när man låter människan styra över andra. Som mamma. Hon tog Abbe och Hebbes liv. Det är hennes fel att de är döda. Jag var den enda som vägrade acceptera. När hon sa att de skulle avlivas så kämpade jag det bästa jag kunde, men jag var ensam. Alla andra sa att det skulle bli bäst så. Tommy sa det för att han hatade dem, för att han bara tyckte de var onödiga kostnader och jobbiga. Han klagade alltid på att kattlådan luktade, eller att Abbe mjauade. Han sa aldrig något positivt. Han ignorerade dem när de ville gosa och han skrek alltid på dem. Han är så jävla respektlös. Jag vill fan döda honom.
Kimona sa ja till avlivning eftersom mamma klagade på att de gjorde hennes allergi värre. Det lustiga är att mamma alltid klarat sig utmärkt med katterna innan så att de helt plötsligt skulle förvärra hennes allergi är bara lögn.
Det var bara ett finare slätt att slå in dödspresenten.
Jag tänker aldrig förlåta dem för att de åkte iväg den dagen. De åkte iväg med mina älsklingar, mina allra bästa vänner jag någonsin haft och kommer ha, för att återvända med tomma transportburar och en låda jag aldrig fick se, innehållandes deras döda kroppar numera begravda vid förrådsskjulet i trädgården. Inte ens en kremering fick dem. Och kan man tänka sig anledningen till det? Tommy ville inte betala bensinkonstanden för att åka till Göteborg där det finns ett krematorium. Alltså jag ska fan mörda honom nån dag. Mark my words.
Och vid det jävla halvruttna förrådet! Fyfan. Vem fan begraver någon vid ett jävla förråd!!! Det är respektlöst, det är ondsint och det är bara så, SÅ fel.
Jag vet inte hur länge denna perioden av depression kommer hålla i sig. Folk är antagligen redan arga på mig för att jag inte svarat när de ring och för att jag inte ringt upp dem när de bett eller svarat på deras sms. Jag har i och för sig inga pengar att svara för, men även om jag haft det så hade jag inte svarat. Jag isolerar mig. Det är så jag hanterar livet när jag mår dåligt. Jag gör det för att folk omkring mig inte ska behöva bry sig. Det är för att de ska slippa vara oroliga eller vadfan de nu blir om jag mår dåligt. Men jag kan dock inte direkt tänka mig att någon skulle bli orolig, haha. Ofta liksom.
Nej nu ljuger jag lite ändå. För den största anledningen till att jag isolerar mig är för att jag inte orkar med folk. Jag vill bara vara ifred, ligga i sängen eller i soffan och bara finnas. Jag vill inte ha kontakt med folk när jag är sånähär. Det är bara så, jag vet inte varför och jag kommer aldrig få veta det heller. Vissa saker bara är.
Fast jag mår lite dåligt över att inte pratat med Adam. Han har smsat mig tre gånger under dessa dagar, bett mig logga in på msn eller sagt att han saknar mig och att han tänker på mig. Ibland undrar jag om han inte skickar till fel person. Ofta han liksom är seriös. Han är perfekt och jag är bara en nobody. Men jag saknar honom enormt. Jag tror faktiskt jag är kär i honom. Eller förälskad. Det är en tolkningsfråga. I min synvinkel är man förälskad innan man blir kär, men för vissa är förälskelse mer än kärlek. Så det får man ju ha sin egna åsikt om. Jag vet att jag tänker på honom varje dag, jag drömmer om honom, jag kan fortfarande minnas hur mjukt och lent hans hår är, känslan av första gången vi kysstes.... Så jag tror faktiskt jag är förälskad. Det pirrar i magen så fort jag tänker på honom. Under tiden jag skriver detta om honom så bubblar det i magen som om tusentals fjärilar flyger omkring. Men ändå kan jag inte le. Jag kan inte le för jag är på botten. Och då kan inte ens världens roligaste skämt få mig att flytta minen från ett rakt, intetsägande sträck till ett leende. Låt mig illustrera:
Från detta--> :I till detta: :)
Lite ironi i vardagen. Fast det var inte ens roligt. Ork.
Nu ska jag börja runda av. Jag har inte kunnat få ur mig det jag ville. Ibland är det så mycket man vill skriva av sig att man inte riktigt lyckas välja ut det viktiga, utan bara babblar på om en massa skit. Det är så mycket som jag tänker på, känner och upplever. Men inte lyckas jag få ner det. Men men. Det blir nog mer blogginlägg under helgen.
Och jag fyller ju som sagt år på måndag. Jag kan inte hata det mer än jag redan gör. Känner avsmak och hat inför varje dag som kortar ner den återstående tiden. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte.
Men snart är det ändå över. Det får man se fram emot. Snart är allt som vanligt igen.
Nu orkar jag inte skriva mer. Ska snart lägga mig i soffan och bara existera.
Hej då, bloggen.
Sen blev det värre med dagarna. Jag orkade inte vara inne på datorn, och mobilen la jag där jag inte kunde se eller höra den. Ljudlösheten är en bra uppfinning ibland.
Så nu är det fredag. Jag har inte varit inne på datorn på fyra dagar tror jag det blir. Och när jag ser på mobilen har jag 12 missade samtal och 7 sms. Men jag orkar inte bry mig. Jag vet att det låter drygt och hemskt, men jag kan inte mer.
Jag är fastfrusen på något konstigt vis, instäng i en isbit och bortskuffad. Min hjärna tycks knappt fungera heller. Jag kan skriva men jag ser inte tangenterna utan måste förlita mig på att jag vet vart de är ändå. Om jag stavar fel orkar jag inte rätta det. Jag säger knappt något, pratar kanske en till två meningar per dag. Äter helst inte, det måste jag minska ner på. Ytterliggare viktuppgång. Hat, äckel... Motbjudande.
Det är så jag bara vill spy. Allt är förjävligt. Jag förstår mig inte på det.
Jag har inga direkta själ eller anledningar till att bli som jag är nu. Det blir så bara, helt plötsligt då och då. Inte ofta, men några gånger om året. Det blir den ultimata depressionen. Det enda jag gör är att sova i princip. Och när jag inte sover ligger jag i soffan med min filt jag sydde i textilslöjden i 9an och 6-7 filmer på soffbordet. Så ligger jag där och glor på filmerna tills jag somnar.
Sen kommer självmordstankarna in. Alltid, varje dag.
Varje dag under den här "perioden" så kommer tankarna om att jag inte orkar mer, att jag vill dö. För när det blir såhär så orkar jag faktiskt inte. Sen gör varken mamma eller Tommy det hela bättre. De skäller, de klagar, de skriker och de gapar. Både på mig, Kimona och varann. Det är som ett jävla krig. De emot oss. Och är de inte mamma och Tommy emot mig och min syster så är det Tommy emot alla andra.
Hatar honom så. Han är så jävla äcklig. Besservisser som tror han är så jävla perfekt och bäst. Prisar sin egna familj och tror de är det finaste som finns. Inget kan motstå dem, de är Gudagåvor.
Ohja, om så var fallet. De är precis som vem som helst, bara att de är ouppfostrade.
Han måste snap out of it och fatta att världen faktiskt inte bara kretsar kring honom....
Igår bröt jag ihop. Jag satt och ströglodde tv. Så ropar min syster från köket att jag ska komma. Så jag masar mig upp ur soffan, går upp för trappan och in i köket. Kimona (syster) viftar med ett feting objektiv till en systemkamera. Ett riktigt fett stort objektiv.
"Ett objektiv...ah?" säger jag och fattar inte varför hon håller ett sådant. Sen skrattar mamma och Tommy. Och så viftar Tommy med en systemkamera framför ögonen på mig. Bara sådär.
Sen skrattar de ännu mer. Och så börjar Tommy "fota". Det vill säga att han tar bilder på helt fula saker som köksskåpen, bänkarna och mig och min syster som sitter mitt emot honom vid köksbordet. Mamma går i väg.
Ingen säger något mer. De har köpt en systemkamera. Till sig.
Vadfan då för? De är inte det minsta intresserade av foto. Och det värsta av allt? De köper den jävla kameran som jag själv önskat mig till födelsedagspresent FYRA jävla dagar innan min födelsedag. Kan det såra mer än så? Det är som att vifta med en stor, fet godispåse framför ett litet barn precis som att det ska få påsen, men istället går man själv iväg med den, utan ett ord.
Ingen sa något om det. Inga argument till varför eller om den var köpt till någon speciell. Jag trodde ju först det var en födelsedagspresent till mig, men icke då. Jag fick inte ens titta på den eller hålla i den. Tommy hade den i sitt grepp. Den är hans, den ingår i hans territorium, hans revir. Där var gränsen igen. Han emot oss andra.
Så jag reste mig upp, gick ner och la mig i soffan igen. Sen bröt jag ihop och grät. Massor. Tänkte på hur jävla hemska de är som håller på sådär. De bryter ju fan sönder mig inombords.
Varje jävla dag. Skrik, glåpord. Raseriutbrott. Klagomål. Finns inte något som blir bra eller funkar.
Idag skulle jag ta en plastskål och lägga majskorn i den, men tappade skålen (den var tom) inuti skåpet. Då fick mamma raseriutbrott och skrek på mig. "Vadfan gör du din jävla ungjävel??!!!! Vafan ska det alltid låta så jävla mycket så fort du ska göra något???!!!!! Håll käften!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"
Och mer där till.
Jag orkar inte. Jag orkar inte bo hos en familj som uttrycker så mycket hat och vrede och dampsyndrom(!) som de gör mot mig och min syster VARJE dag. Det går inte att stå ut med det.
Sen orkar jag inte nu mer. Igår var jag nära på att överdosera diverse tabletter. Bara länsa medicinskåpet, mosa ner tabletterna och dricka upp skiten så det får ett slut.
Jag är verkligen nere i en djup depression nu. Ville nästan ringa BUP och säga "jag orkar inte mer, ni kan aldrig hjälpa ändå" Men det gjorde jag inte. Det angår ju fan inte dem vad jag gör eller tänker. De är onda.
När jag vaknade imorse kändes det som min vänstra arm var uppskuren. Det kändes verkligen som det. Så jag såg efter, men det enda som fanns där var ärr. Jag kände till och med efter ifalll det skulle bli någon skillnad, eftersom känslan av att vara uppskuren var såpass stark, men det fanns inte något som var annorlunda med den. En vanlig arm- med ärr.
Så nu börjar jag få ännu starkare illusioner/hallucinationer än förr. Kul. Det verkar ju verkligen som det går framåt för mig. Det enda jag tänker på är död, död, död, död, död, vila, somna in, död, död, död, död, död.
Jag saknar mina älsklingar så enormt. De är tydligen begravda i vår trådgård fick jag veta. Då blev jag ännu mer sårad. Hur fan kan de inte ha berättat de för mig? Jag borde väl för i helvete fått veta något..! Jävla svin är vad dem är.
Om det inte regnat under dehär dagarna hade jag suttit vid deras grav och pratat med dem, tänt ett ljus och sjungt någon fin, lugn låt. Hebbe tyckte om när jag sjöng för honom, Abbe också. Så jag tänker nog göra det så fort det blir sol. Då ska jag sitta där i flera timmar och prata med dem, berätta om allt och söka tröst. För de var de enda i hela världen som kunde skänka mig tröst och glädje. Jag saknar dem så jvla mycket...
Alla bara dör. Alla lämnar. Snart finns inga kvar. Men det är så det blir. Det är så det blir när man låter människan styra över andra. Som mamma. Hon tog Abbe och Hebbes liv. Det är hennes fel att de är döda. Jag var den enda som vägrade acceptera. När hon sa att de skulle avlivas så kämpade jag det bästa jag kunde, men jag var ensam. Alla andra sa att det skulle bli bäst så. Tommy sa det för att han hatade dem, för att han bara tyckte de var onödiga kostnader och jobbiga. Han klagade alltid på att kattlådan luktade, eller att Abbe mjauade. Han sa aldrig något positivt. Han ignorerade dem när de ville gosa och han skrek alltid på dem. Han är så jävla respektlös. Jag vill fan döda honom.
Kimona sa ja till avlivning eftersom mamma klagade på att de gjorde hennes allergi värre. Det lustiga är att mamma alltid klarat sig utmärkt med katterna innan så att de helt plötsligt skulle förvärra hennes allergi är bara lögn.
Det var bara ett finare slätt att slå in dödspresenten.
Jag tänker aldrig förlåta dem för att de åkte iväg den dagen. De åkte iväg med mina älsklingar, mina allra bästa vänner jag någonsin haft och kommer ha, för att återvända med tomma transportburar och en låda jag aldrig fick se, innehållandes deras döda kroppar numera begravda vid förrådsskjulet i trädgården. Inte ens en kremering fick dem. Och kan man tänka sig anledningen till det? Tommy ville inte betala bensinkonstanden för att åka till Göteborg där det finns ett krematorium. Alltså jag ska fan mörda honom nån dag. Mark my words.
Och vid det jävla halvruttna förrådet! Fyfan. Vem fan begraver någon vid ett jävla förråd!!! Det är respektlöst, det är ondsint och det är bara så, SÅ fel.
Jag vet inte hur länge denna perioden av depression kommer hålla i sig. Folk är antagligen redan arga på mig för att jag inte svarat när de ring och för att jag inte ringt upp dem när de bett eller svarat på deras sms. Jag har i och för sig inga pengar att svara för, men även om jag haft det så hade jag inte svarat. Jag isolerar mig. Det är så jag hanterar livet när jag mår dåligt. Jag gör det för att folk omkring mig inte ska behöva bry sig. Det är för att de ska slippa vara oroliga eller vadfan de nu blir om jag mår dåligt. Men jag kan dock inte direkt tänka mig att någon skulle bli orolig, haha. Ofta liksom.
Nej nu ljuger jag lite ändå. För den största anledningen till att jag isolerar mig är för att jag inte orkar med folk. Jag vill bara vara ifred, ligga i sängen eller i soffan och bara finnas. Jag vill inte ha kontakt med folk när jag är sånähär. Det är bara så, jag vet inte varför och jag kommer aldrig få veta det heller. Vissa saker bara är.
Fast jag mår lite dåligt över att inte pratat med Adam. Han har smsat mig tre gånger under dessa dagar, bett mig logga in på msn eller sagt att han saknar mig och att han tänker på mig. Ibland undrar jag om han inte skickar till fel person. Ofta han liksom är seriös. Han är perfekt och jag är bara en nobody. Men jag saknar honom enormt. Jag tror faktiskt jag är kär i honom. Eller förälskad. Det är en tolkningsfråga. I min synvinkel är man förälskad innan man blir kär, men för vissa är förälskelse mer än kärlek. Så det får man ju ha sin egna åsikt om. Jag vet att jag tänker på honom varje dag, jag drömmer om honom, jag kan fortfarande minnas hur mjukt och lent hans hår är, känslan av första gången vi kysstes.... Så jag tror faktiskt jag är förälskad. Det pirrar i magen så fort jag tänker på honom. Under tiden jag skriver detta om honom så bubblar det i magen som om tusentals fjärilar flyger omkring. Men ändå kan jag inte le. Jag kan inte le för jag är på botten. Och då kan inte ens världens roligaste skämt få mig att flytta minen från ett rakt, intetsägande sträck till ett leende. Låt mig illustrera:
Från detta--> :I till detta: :)
Lite ironi i vardagen. Fast det var inte ens roligt. Ork.
Nu ska jag börja runda av. Jag har inte kunnat få ur mig det jag ville. Ibland är det så mycket man vill skriva av sig att man inte riktigt lyckas välja ut det viktiga, utan bara babblar på om en massa skit. Det är så mycket som jag tänker på, känner och upplever. Men inte lyckas jag få ner det. Men men. Det blir nog mer blogginlägg under helgen.
Och jag fyller ju som sagt år på måndag. Jag kan inte hata det mer än jag redan gör. Känner avsmak och hat inför varje dag som kortar ner den återstående tiden. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte.
Men snart är det ändå över. Det får man se fram emot. Snart är allt som vanligt igen.
Nu orkar jag inte skriva mer. Ska snart lägga mig i soffan och bara existera.
Hej då, bloggen.
En salig röra.
Unzip me.
There's no solution.
Give me truth to my conviction
Is my own confusion reality or fiction?
Am I out of my mind?
Idag har jag kvävts av Molnet hela dagen. Vaknade till vid 2 tiden, såg på mobilen för att kolla klockan och sen orkade jag inte ens hålla ögonen öppna så jag somnade om. Vid tre tiden vaknade jag en kort stund av att mamma kom in och frågade om jag var sjuk. Jag skakade på huvudet och då sa hon att hon var orolig för mig. Men hon gick ut från mitt rum och sen somnade jag om ännu en gång.
I sömnen drömde jag både bra och dåliga drömmar. Vissa var så hemska att jag blev alldeles svettig av rädsla, och andra var så bra att jag aldrig ville vakna upp. Så är det ofta, det växlar mitt i en dröm.
Drömmen där jag faller återkommer varje natt. Så fort jag slår i marken vaknar jag av mina egna rädda andetag och mitt hårt bultande hjärta. Jag sitter upp i sängen när mina ögon slås upp. Jag tror det är för att jag blir så rädd av dunsen av att ramla till marken som gör att jag omedvetet sätter mig upp.
Det är jobbigt, speciellt nu när jag tar medicinen. Den gör mig så fruktansvärt trött och den har biverkningar av trötthet mestadels av tiden jag är vaken också.
Tar jag medicinen så går det en kvart till en halvtimme innan jag känner hur huvudet domnar bort och ögonen kämpar för att vara öppna. Sen börjar orden glida bortåt någon annanstans och tillslut måste jag lägga mig. Sen när jag lagt mig märker jag inte ens av att jag somnar.
Men jag kan inte påstå att jag alltid tar medicinen. Jag har fuskat vissa dagar, speciellt de dagarna jag velat sitta uppe länge om nätterna. Medicinen tar bort min sociala kompetens. Jag har till exempel inte haft kontakt med Adam på tre-fyra dagar. Jag orkar inte, och han verkar inte ha något engagemang i "oss" heller. Det finns inget oss, det står still på den fronten. Ärligt talat börjar jag sorgligt nog att tappa intresset för honom, precis som jag gjort med alla andra. Men denna gången tär det på mig, eftersom jag faktiskt tycker om honom så mycket. Det är som två olika sidor av mig: den ena där jag försöker övertala den andra om att fortsätta gilla Adam, och den andra som redan tröttnat.
Vad är det med mig? Hur kan jag bete mig såhär? Först var det Mattias. Jag gillade honom lite grand, men sen blev det så jävla tjatigt. Vi kunde inte prata eller föra samtal, det enda han sa var överdramatiserade ord om hur fin jag var och om hur mycket han gillade mig. Det måste finnas mer än så i ett förhållande. Sen när han stannade en helg hos mig tog det inte ens 2 min innan jag önskade att han skulle åka hem igen.
Han var inte snäll. Han betedde sig riktigt illa emot mig. Så såfort han åkt hem ignorerade jag honom.
Sen blev det Patrik. Jag ville bara vara vän med honom, men sen när han började gilla mig så var det samma visa som med Benji, vilket skrämde mig: jag kunde inte säga emot. Jag kunde inte med att säga "nej jag vill bara vara din vän, för jag gillar dig inte på något annat sätt." Så jag fick lura mig själv ännu en gång. Och sen förändrades han. Det gick från att förr ha varit själsligt till att endast bli ytligt och fysiskt. Allt psykiskt försvann och det fick mig att känna mig som ett objekt. Och eftersom han påminde mig så mycket om Benji och påminde mig om hur det var att spela med och lura sig själv, sa jag tillslut ifrån. Men då vägrade han vara min vän, och ville avlsuta vår kontakt helt.
Redan under tiden jag och Patrik hade något hade jag känslor för Adam. Adam och jag började prata i januari, men då var det bara på bilddagboken och msn ibland. Sen när vi träffades för första gången blev jag kär. När vi talades vid på msn efter hans besök så sa han att han gillade mig, och då kläckte jag hastigt ur mig mina känslor för honom. Jag tror det förstörde allting. För sen dess har han sagt att han är osäker blandat med att han vill ha mig. Jag vet faktiskt inte vad han känner innerst inne. Kanske han är som mig? Att så fort någon säger att den gillar en får man så starka skuldkänslor och rädsla av att såra personen om man säger att man inte gillar den tillbaks att man lurar sig själv till att tycka om den?
Jag vet inte, jag vågar inte heller prata allvar med honom. Han är så annorlunda IRL mot vad han är när vi pratar på msn. När vi träffades andra gången kände jag hur jag hela tiden ville krama om honom, hålla hans hand och kyssa honom. Men jag vågade inte. När han väl kramade mig eller höll om mig kände jag det som om jag vore i himlen, samtidigt som jag märkte att han ville krama mig mer än han gjorde. Han var lite besvärad, som om han tänkte på något han inte vågade genomföra. När vi sedan skiljdes åt kysstes vi. Länge. Det var säkert 3 min. Och det var tre himmelska minuter, jag ville aldrig att han skulle gå. Då var jag nära på att säga "Jag älskar dig Adam." men det gjorde jag inte, för jag visste att jag skulle ångra det, även fast jag kanske menat det. Men älskar jag honom? Det tror jag inte. Jag vet att jag gillar honom enormt mycket, men att älska är så stort, det är nästan omöjligt.
När vi sen pratat på msn efter hans senaste besök här sa han att han ville kyssa mig mycket mer men att han aldrig vågade göra det. Och att han aldrig ville gå. Men sen några dagar senare kom det åter upp:
"Jag är så osäker på allt... på oss.."
Sen är jag ju som jag är. Eller som jag blivit, kanske jag borde säga.
Jag tappar känslor och får nya, hela tiden.
Typ som Dogge och Mikael, två av mina vänner. Ibland ställer jag mig frågan: gillar jag dem? Mer än som vänner?
För jag vet inte något med mig själv längre. Jag kan inte skilja på kärlek och vänskap. Jag har aldrig varit tillsammans med någon jag faktiskt älskat. Aldrig.
Jag har lurat mig själv och varit tillsammans med en annan, men aldrig med någon jag faktiskt älskat. Så jag vet inte hur det är. Kär har jag varit, väldigt mycket. Men när det gäller killar har jag så jävla mycket problem. Mina brister förhindrar mig i så mycket. Jag kan inte tänka mig att vara tillsammans med någon eftersom jag vet hur besvikna de skulle bli på mig. På hur hemsk jag är, och på mitt udda beteende. Jag har så mycket tvångsbeteenden och konstiga vanor att de skulle störa sönder sig på det. Och sen så vet jag även vilken besvikelse min kropp är för dem.
Därför håller jag mig undan. Jag vågar mig inte in i ett förhållande. Därför är det ännu mer jobbigt att få känslor för folk. Dels för att jag vet att jag snart kommer tappat intresse för den, och dels för att om det nu skulle bli så att den vill bli tillsammans med mig, kommer den att bli så besviken.
När jag var tillsammans med Benji tröttnade han ofta på mig. Mitt humör var dåligt, jag fick agressionsutbrott och slog ofta till honom när jag var arg och ledsen. Och sen tålde han inte att jag la ner så mycket tid på mitt utseende.
Det är också en jobbig faktor i det hela; all tid jag lägger ned. Det tillhör tvångsbeteendet, att fixa i ordning mig tills jag blir någorlunda nöjd.
Jag minns hur fruktansvärt jobbigt det var när jag sov över hos Patrik. Jag vågade inte lägga ner den tid jag egentligen behövde på att fixa i ordning mig, och sen stod han och skulle se på medan jag gjorde det. Jag klarar inte av att folk ser på när jag sminkar mig och fixar håret. Jag klarar inte ens av att någon ser mig utan smink och stylat hår, eftersom jag har så mycket komplex över mitt utseende. Så jag vill helst gå upp 1-2 timmar innan den jag sover hos vaknar så att jag kan vara färdig tills den slår upp ögonen.
Men hur lätt är det att genomföra? Inte lätt alls. Med Patrik var det i princip omöjligt eftersom han knappt lät mig gå på toaletten. Han ville bestämma över vad jag skulle göra och när. Han kvävde mig, tog bort delar av min personlighet som jag behövde.
Med Benji var det i alla fall inte så svårt att göra mig i ordning. Han lät mig gå upp tidigare för att sminka mig, och han såg inte på. Han förstod kanske inte, men han respekterade åtminstone att jag behövde vara ifred.
Nej. Jag vet inte längre. Allt är så rörigt. Jag hatar verkligen hur mycket jag förändrats. Jag vantrivs så jävla mycket.
Och idag så vägde jag mig. Då började jag gråta. Jag kan inte ens skriva hur mycket vågen visade men det var fruktansvärt. Så mycket vägde jag när jag gick i 8an, och det var mycket.
Så nu blir det att köra hårt. Frukost tvingar mamma mig äta på vardagarna, men på helgerna slipper jag oftast undan. Då är det bara middag som hon eller Tommy lagar jag kommer vara tvungen till att äta. Men på vardagarna kan jag nog slippa undan middag. Jag tål helt enkelt inte att se och veta att min kropp förvandlas till ett berg av fett.
Jag har en dröm, ett ideal. Jag måste komma närmare det för att vara lycklig. Jag är olycklig när jag ser mig själv i spegeln. Jag gråter om kvällarna över min stora kropp och mitt fula yttre. Jag avskyr hela mig. Insida som utsida.
Så nu ska vikten tas om hand om, sen kommer det andra sakta men säkert att hänga med.
Min drömstorlek är 32-34. Min drömvikt är 40kg.
Förhoppningsvis kan jag nå dit. Det är inte för någon annan anledning än att må bra med mig själv, att trivas i min kropp. Jag måste kunna göra det.
När jag tar studenten i trean, om två år, så ska jag fan ha nått mitt mål. Om jag gör det innan dess är det desto bättre.
Jag hoppas jag kan ha gått ner lite i vikt tills skolavslutningen som snart är, men jag tvivlar på att det kommer vara någon större skillnad. Men jag hoppas, och hopp går hand i hand med tro.
Nu ska jag nog sluta skriva, för jag känner inte för att göra det mer. Hej då, bloggen,
Fångad
Fångad av den röda glansen,
Fångad utav dödsromansen,
Fångad av tusentals lik,
Fångad av Guds dödsreplik,
Jag är fångad i mig själv, instängd och bortglömd.
Här är jag ändå trygg, här är jag från alla andra gömd.
Ingen kan nå mig och ingen kan se,
hur jag faller i bitar på golvet som glasskärvor.
Glaset är vasst och visst skär det i min hud.
Det skär och allting tystnar.
Friden har kommit, som när den första fågeln kvittrar på våren,
och all snö tynat bort. Och det första gröna grässtråt finns att skåda i trädgården.
Och som när istapp byts mot blommor, och kyla byts mot värme,
så är jag fri från Molnets skrik och gap, fri från rasslande kedjehat.
Det finns bara ett bot för sånna som mig,
ett bot som får alla att skrika "nej!"
Men jag tänker inte bota mig än.
Jag är inte klar med mitt liv.
Så jag får fortsätta falla till marken,
fortsätta blomma som våren,
och jag får fortsätta se blodet rinna.
Men jag är nöjd med det. För jag vet att det fungerar.
Och jag måste ju ändå säga dethär;
att jag håller mitt blod så alldeles kärt.
Ty vackrare ting går inte att skåda.
Så att skära...
Det är mig en gåva.
© Emelie Segerlöf Strange
<3
För att vi är så himla bäst.
<3
Time passes by, direction unknown
Jag hatar den jag blivit. Jag äcklas över allt, allt allt.
Jag hatar att rakbladen är slöa. De håller fan inte ens tre användningar.
Jag hatar att jag gråter för minsta lilla Adam skriver, även om det inte ens är något som man bör gråta över.
Typ:
♥ THaTFuCKiNGaDaM ;* säger:
Kan jag ringa? :)
Emelie. © Ichmed Shalal säger:
Jag kan ringa dig senare annars, om du vill?
Jag lär nog bli lite lullig nog att våga då :)<3
♥ THaTFuCKiNGaDaM ;* säger:
men då vill jag inte prata xD
När han skrev det började jag asgrina och ville dö typ. För det lilla. Hur känslig får man vara?
Jag hatar att jag är tvärtemot vad jag var förra sommaren. Då var jag aldrig hungrig. Jag åt aldrig, såvida det inte var middag mamma eller Tommy lagade så man var tvungen till det.
Då åt jag jättelite av det som var, och jag var nära att nå min drömvikt. Nu?
Jag äter oavbrutet hela tiden. Även om jag är mätt. Jag tror det är tröstätning. Konstigt med tanke på att jag förra året inte kunde äta alls om jag mådde dåligt.
Jag är helt tvärtemot.
Jag äcklas. Jag vill inte vara sånhär.
Just nu är jag nere på botten av nowhere. Jag vet inte varför. Det började när jag kom hem, sen har det stegvis blivit mer och mer. Nu kan ingenting få mig att le.
Det är mycket nu som på något sätt påminner mig om 2006 och 2007, och om hur jag mådde då. För egentligen är det precis samma, bara att det är nytt år, nya bekantskaper, nytt utseende, ny miljö etc. Men jag mår precis likadant. Och det är jobbigt, med tanke på att jag var rätt okej för någon månad sen. Molnet var kvar, mardrömmarna, känslorna av att bli attackerad av insekter, förföljd och sådär också, men jag var ändå glad. Nu är allt bara.... mörkt.
Och min dödsfascination har blivit större. Det är ett dåligt tecken. Men... jag orkar inte sätta ord på allt just nu. Min mage värker för den är fullproppad till max. Listan på vad som finns i är lång:
5 mackor
en påse på 300g dillchips delad med syster
2 koppar varm choklad
1 kopp kaffe kahlua likör
5 färskpotatisar med sås
godis
4 glas pepsi med vodka
ett paket toblerone glass
1 skål yoghurt med bananbitar
Ja.. Hur lyckas jag? Jag vet inte. Jag var mätt som fan efter de första två mackorna som jag åt runt 1tiden. Sen dess har jag ätit av ren... jag vet inte? Det fanns bara på något sätt mat där, i min mun. Jävla hypnos typ...
Jag har i alla fall ont som fan i magen och jag vill bara dö av hur äckligt det är. Fetto as.
Jag ska gå ner.. Jag ska lyckas. Det måste vara medicinen. Man får ökad aptit av den, och man går upp i vikt av den. Men det behöver ju inte ÖVERDRIVAS.
SNHNRÖMAÄK¨ZLG,MEPMT'HLpr jag dör.
Jag hatar att rakbladen är slöa. De håller fan inte ens tre användningar.
Jag hatar att jag gråter för minsta lilla Adam skriver, även om det inte ens är något som man bör gråta över.
Typ:
♥ THaTFuCKiNGaDaM ;* säger:
Kan jag ringa? :)
Emelie. © Ichmed Shalal säger:
Jag kan ringa dig senare annars, om du vill?
Jag lär nog bli lite lullig nog att våga då :)<3
♥ THaTFuCKiNGaDaM ;* säger:
men då vill jag inte prata xD
När han skrev det började jag asgrina och ville dö typ. För det lilla. Hur känslig får man vara?
Jag hatar att jag är tvärtemot vad jag var förra sommaren. Då var jag aldrig hungrig. Jag åt aldrig, såvida det inte var middag mamma eller Tommy lagade så man var tvungen till det.
Då åt jag jättelite av det som var, och jag var nära att nå min drömvikt. Nu?
Jag äter oavbrutet hela tiden. Även om jag är mätt. Jag tror det är tröstätning. Konstigt med tanke på att jag förra året inte kunde äta alls om jag mådde dåligt.
Jag är helt tvärtemot.
Jag äcklas. Jag vill inte vara sånhär.
Just nu är jag nere på botten av nowhere. Jag vet inte varför. Det började när jag kom hem, sen har det stegvis blivit mer och mer. Nu kan ingenting få mig att le.
Det är mycket nu som på något sätt påminner mig om 2006 och 2007, och om hur jag mådde då. För egentligen är det precis samma, bara att det är nytt år, nya bekantskaper, nytt utseende, ny miljö etc. Men jag mår precis likadant. Och det är jobbigt, med tanke på att jag var rätt okej för någon månad sen. Molnet var kvar, mardrömmarna, känslorna av att bli attackerad av insekter, förföljd och sådär också, men jag var ändå glad. Nu är allt bara.... mörkt.
Och min dödsfascination har blivit större. Det är ett dåligt tecken. Men... jag orkar inte sätta ord på allt just nu. Min mage värker för den är fullproppad till max. Listan på vad som finns i är lång:
5 mackor
en påse på 300g dillchips delad med syster
2 koppar varm choklad
1 kopp kaffe kahlua likör
5 färskpotatisar med sås
godis
4 glas pepsi med vodka
ett paket toblerone glass
1 skål yoghurt med bananbitar
Ja.. Hur lyckas jag? Jag vet inte. Jag var mätt som fan efter de första två mackorna som jag åt runt 1tiden. Sen dess har jag ätit av ren... jag vet inte? Det fanns bara på något sätt mat där, i min mun. Jävla hypnos typ...
Jag har i alla fall ont som fan i magen och jag vill bara dö av hur äckligt det är. Fetto as.
Jag ska gå ner.. Jag ska lyckas. Det måste vara medicinen. Man får ökad aptit av den, och man går upp i vikt av den. Men det behöver ju inte ÖVERDRIVAS.
SNHNRÖMAÄK¨ZLG,MEPMT'HLpr jag dör.
