Unzip me.

There's no solution.
Give me truth to my conviction
Is my own confusion reality or fiction?
Am I out of my mind?


Idag har jag kvävts av Molnet hela dagen. Vaknade till vid 2 tiden, såg på mobilen för att kolla klockan och sen orkade jag inte ens hålla ögonen öppna så jag somnade om. Vid tre tiden vaknade jag en kort stund av att mamma kom in och frågade om jag var sjuk. Jag skakade på huvudet och då sa hon att hon var orolig för mig. Men hon gick ut från mitt rum och sen somnade jag om ännu en gång.
I sömnen drömde jag både bra och dåliga drömmar. Vissa var så hemska att jag blev alldeles svettig av rädsla, och andra var så bra att jag aldrig ville vakna upp. Så är det ofta, det växlar mitt i en dröm.
Drömmen där jag faller återkommer varje natt. Så fort jag slår i marken vaknar jag av mina egna rädda andetag och mitt hårt bultande hjärta. Jag sitter upp i sängen när mina ögon slås upp. Jag tror det är för att jag blir så rädd av dunsen av att ramla till marken som gör att jag omedvetet sätter mig upp.
Det är jobbigt, speciellt nu när jag tar medicinen. Den gör mig så fruktansvärt trött och den har biverkningar av trötthet mestadels av tiden jag är vaken också.
Tar jag medicinen så går det en kvart till en halvtimme innan jag känner hur huvudet domnar bort och ögonen kämpar för att vara öppna. Sen börjar orden glida bortåt någon annanstans och tillslut måste jag lägga mig. Sen när jag lagt mig märker jag inte ens av att jag somnar.

Men jag kan inte påstå att jag alltid tar medicinen. Jag har fuskat vissa dagar, speciellt de dagarna jag velat sitta uppe länge om nätterna. Medicinen tar bort min sociala kompetens. Jag har till exempel inte haft kontakt med Adam på tre-fyra dagar. Jag orkar inte, och han verkar inte ha något engagemang i "oss" heller. Det finns inget oss, det står still på den fronten. Ärligt talat börjar jag sorgligt nog att tappa intresset för honom, precis som jag gjort med alla andra. Men denna gången tär det på mig, eftersom jag faktiskt tycker om honom så mycket. Det är som två olika sidor av mig: den ena där jag försöker övertala den andra om att fortsätta gilla Adam, och den andra som redan tröttnat.
Vad är det med mig? Hur kan jag bete mig såhär? Först var det Mattias. Jag gillade honom lite grand, men sen blev det så jävla tjatigt. Vi kunde inte prata eller föra samtal, det enda han sa var överdramatiserade ord om hur fin jag var och om hur mycket han gillade mig. Det måste finnas mer än så i ett förhållande. Sen när han stannade en helg hos mig tog det inte ens 2 min innan jag önskade att han skulle åka hem igen.
Han var inte snäll. Han betedde sig riktigt illa emot mig. Så såfort han åkt hem ignorerade jag honom.

Sen blev det Patrik. Jag ville bara vara vän med honom, men sen när han började gilla mig så var det samma visa som med Benji, vilket skrämde mig: jag kunde inte säga emot. Jag kunde inte med att säga "nej jag vill bara vara din vän, för jag gillar dig inte på något annat sätt." Så jag fick lura mig själv ännu en gång. Och sen förändrades han. Det gick från att förr ha varit själsligt till att endast bli ytligt och fysiskt. Allt psykiskt försvann och det fick mig att känna mig som ett objekt. Och eftersom han påminde mig så mycket om Benji och påminde mig om hur det var att spela med och lura sig själv, sa jag tillslut ifrån. Men då vägrade han vara min vän, och ville avlsuta vår kontakt helt.

Redan under tiden jag och Patrik hade något hade jag känslor för Adam. Adam och jag började prata i januari, men då var det bara på bilddagboken och msn ibland. Sen när vi träffades för första gången blev jag kär. När vi talades vid på msn efter hans besök så sa han att han gillade mig, och då kläckte jag hastigt ur mig mina känslor för honom. Jag tror det förstörde allting. För sen dess har han sagt att han är osäker blandat med att han vill ha mig. Jag vet faktiskt inte vad han känner innerst inne. Kanske han är som mig? Att så fort någon säger att den gillar en får man så starka skuldkänslor och rädsla av att såra personen om man säger att man inte gillar den tillbaks att man lurar sig själv till att tycka om den?
Jag vet inte, jag vågar inte heller prata allvar med honom. Han är så annorlunda IRL mot vad han är när vi pratar på msn. När vi träffades andra gången kände jag hur jag hela tiden ville krama om honom, hålla hans hand och kyssa honom. Men jag vågade inte. När han väl kramade mig eller höll om mig kände jag det som om jag vore i himlen, samtidigt som jag märkte att han ville krama mig mer än han gjorde. Han var lite besvärad, som om han tänkte på något han inte vågade genomföra. När vi sedan skiljdes åt kysstes vi. Länge. Det var säkert 3 min. Och det var tre himmelska minuter, jag ville aldrig att han skulle gå. Då var jag nära på att säga "Jag älskar dig Adam." men det gjorde jag inte, för jag visste att jag skulle ångra det, även fast jag kanske menat det. Men älskar jag honom? Det tror jag inte. Jag vet att jag gillar honom enormt mycket, men att älska är så stort, det är nästan omöjligt.
När vi sen pratat på msn efter hans senaste besök här sa han att han ville kyssa mig mycket mer men att han aldrig vågade göra det. Och att han aldrig ville gå. Men sen några dagar senare kom det åter upp:
"Jag är så osäker på allt... på oss.."

Sen är jag ju som jag är. Eller som jag blivit, kanske jag borde säga.
Jag tappar känslor och får nya, hela tiden.
Typ som Dogge och Mikael, två av mina vänner. Ibland ställer jag mig frågan: gillar jag dem? Mer än som vänner?
För jag vet inte något med mig själv längre. Jag kan inte skilja på kärlek och vänskap. Jag har aldrig varit tillsammans med någon jag faktiskt älskat. Aldrig.
Jag har lurat mig själv och varit tillsammans med en annan, men aldrig med någon jag faktiskt älskat. Så jag vet inte hur det är. Kär har jag varit, väldigt mycket. Men när det gäller killar har jag så jävla mycket problem. Mina brister förhindrar mig i så mycket. Jag kan inte tänka mig att vara tillsammans med någon eftersom jag vet hur besvikna de skulle bli på mig. På hur hemsk jag är, och på mitt udda beteende. Jag har så mycket tvångsbeteenden och konstiga vanor att de skulle störa sönder sig på det. Och sen så vet jag även vilken besvikelse min kropp är för dem.
Därför håller jag mig undan. Jag vågar mig inte in i ett förhållande. Därför är det ännu mer jobbigt att få känslor för folk. Dels för att jag vet att jag snart kommer tappat intresse för den, och dels för att om det nu skulle bli så att den vill bli tillsammans med mig, kommer den att bli så besviken.
När jag var tillsammans med Benji tröttnade han ofta på mig. Mitt humör var dåligt, jag fick agressionsutbrott och slog ofta till honom när jag var arg och ledsen. Och sen tålde han inte att jag la ner så mycket tid på mitt utseende.
Det är också en jobbig faktor i det hela; all tid jag lägger ned. Det tillhör tvångsbeteendet, att fixa i ordning mig tills jag blir någorlunda nöjd.
Jag minns hur fruktansvärt jobbigt det var när jag sov över hos Patrik. Jag vågade inte lägga ner den tid jag egentligen behövde på att fixa i ordning mig, och sen stod han och skulle se på medan jag gjorde det. Jag klarar inte av att folk ser på när jag sminkar mig och fixar håret. Jag klarar inte ens av att någon ser mig utan smink och stylat hår, eftersom jag har så mycket komplex över mitt utseende. Så jag vill helst gå upp 1-2 timmar innan den jag sover hos vaknar så att jag kan vara färdig tills den slår upp ögonen.
Men hur lätt är det att genomföra? Inte lätt alls. Med Patrik var det i princip omöjligt eftersom han knappt lät mig gå på toaletten. Han ville bestämma över vad jag skulle göra och när. Han kvävde mig, tog bort delar av min personlighet som jag behövde.
Med Benji var det i alla fall inte så svårt att göra mig i ordning. Han lät mig gå upp tidigare för att sminka mig, och han såg inte på. Han förstod kanske inte, men han respekterade åtminstone att jag behövde vara ifred.

Nej. Jag vet inte längre. Allt är så rörigt. Jag hatar verkligen hur mycket jag förändrats. Jag vantrivs så jävla mycket.
Och idag så vägde jag mig. Då började jag gråta. Jag kan inte ens skriva hur mycket vågen visade men det var fruktansvärt. Så mycket vägde jag när jag gick i 8an, och det var mycket.
Så nu blir det att köra hårt. Frukost tvingar mamma mig äta på vardagarna, men på helgerna slipper jag oftast undan. Då är det bara middag som hon eller Tommy lagar jag kommer vara tvungen till att äta. Men på vardagarna kan jag nog slippa undan middag. Jag tål helt enkelt inte att se och veta att min kropp förvandlas till ett berg av fett.
Jag har en dröm, ett ideal. Jag måste komma närmare det för att vara lycklig. Jag är olycklig när jag ser mig själv i spegeln. Jag gråter om kvällarna över min stora kropp och mitt fula yttre. Jag avskyr hela mig. Insida som utsida.
Så nu ska vikten tas om hand om, sen kommer det andra sakta men säkert att hänga med.
Min drömstorlek är 32-34. Min drömvikt är 40kg.
Förhoppningsvis kan jag nå dit. Det är inte för någon annan anledning än att må bra med mig själv, att trivas i min kropp. Jag måste kunna göra det.
När jag tar studenten i trean, om två år, så ska jag fan ha nått mitt mål. Om jag gör det innan dess är det desto bättre.
Jag hoppas jag kan ha gått ner lite i vikt tills skolavslutningen som snart är, men jag tvivlar på att det kommer vara någon större skillnad. Men jag hoppas, och hopp går hand i hand med tro.

Nu ska jag nog sluta skriva, för jag känner inte för att göra det mer. Hej då, bloggen,