Stryptag. Kalla händer som greppar hårt kring halsen och klämmer.
Ögon som tåras, hjärta som bultar hårt av rädsla.
Luften tar slut, paniken forsar likt en tsunami över mig.

Jag kommer aldrig glömma känslan av att bli strypt. Jag kommer aldrig glömma skräcken och hjärtesorgen över att bli misshandlad. Jag kommer heller aldrig kunna glömma våldtäkten 2007.
Jag kommer inte över det. Det spökar i mitt huvud, i mitt känsloliv och under nätterna. Jag känner dina händer strypa, känner hur du sparkar och slår. Jag minns hur mina tårar fick dig att sluta. Jag minns hur du skyllde på att du inte visste vad som flög i dig. Men ändå fortsatte det, och jag förlät dig gång på gång.
Jag kan inte säga ifrån. Jag kan inte säga nej. Jag kan inte låta bli att förlåta. Det är så jag fungerar.

Jag och syster pratade om Robert häromdagen, eller pappa som han ska kallas egentligen.
Många minnen väcktes till liv. Smärtsamma minnen.
Jag är stolt över att jag  sista gången vi någonsin sågs spottade honom i ansiktet. Jag är stolt över att jag knäckte det där lysröret mitt i tu och kastade det rakt in i väggen så det flög glasskärvor omkring oss. Jag är glad över att jag gjorde sönder de galgarna som låg på byrån vid dörren när du vägrade låta mig och Kimona gå. Du låste in oss, vi var fågna. Men så tänkte jag inte låta det vara. Jag stod än en gång upp för både mig och storasyster. Jag kämpade för vår rätt.
Socialtanten blev avstängd från sin tjänst efter vårt fall. Hon var en jävla hora.
När jag ser tillbaks på min barndom är jag rätt stolt över den jag var vid 9års ålder. Att jag vågade bryta helt med pappas släktingar. Att jag inte ångrat att våra vägar skiljdes en enda gång. Robert, du var ett svin. Och svin förblir alltid svin. Du fick dina chanser. Alla "ge mig bara en chans till." blev till tiotals. Någon gång måste man sätta stopp, säga att du får fan ge dig, du har inte förändrats ett dugg. Och det gjorde jag. Jag visste att syster inte hade styrkan att göra det. Hon har alltid varit den pratsamme men inners inne rädda av oss. Jag har alltid varit tyst och den mest våldsamma. Det kanske blir så när man håller inne allt man känner.

Om nätterna hemsöker alla minnen mig. Även om dagarna om jag har otur. Då trycker Molnet i mig en massa hemska minnen och förklarar vänligt att det är så det kommer förbli. De dåliga minnena kommer fortsätta, för det kommer hända mer och mer dåliga saker eftersom jag inte är värd mer. Han är så rar.
I min sömlöshet inatt försökte jag med alla medel somna. Jag vände mig runt i sängen på alla möjliga konstiga vis. Huvudet innanför sängen, huvudet utanför. Sova på madrassen, sova i sängen. Sova med täcke, sova utan täcke. Sova tvärs över sängen eller sova som man brukar göra. Sova på sidan, sova på rygg. Ingenting funkade. Så efter ett tag stirrade jag på träden utanför fönstret istället och försökte se om det blåste. När jag stirrat klart så tänkte jag att lite musik kanske får mig att somna. Jag hade fel.
Så då tänkte jag att vanligtvis brukar det ju hjälpa att skära lite så det provade jag också- utan framgång. Och vid det här laget var jag rätt frustrerad eftersom jag inners inne ändå var trött.
Sen lyckades jag somna vid halv fyra någon gång ändå. Det var ju trevligt det i alla fall.


För att återgå till det jag skrev i början av dagens inlägg så plågar minnena sönder mitt huvud. De äter min hjärna, tuggar på den som ett par jävla likmaskar. Jag var rädd. Jag var för rädd för att lämna honom, jag visste att han kunde döda mig om han ville. Han hade nästan lyckats med det ett antal gånger tidigare. Han ströp tills jag svimmade. När jag vaknat till började det igen. Orden... "Dö..! Dö..!"
Otroheten. Den sårade mer än alla slag, alla glåpord och alla elaka kommentarer. Hur många gånger frågade du inte om jag var gravid? Du visste mycket väl att jag blev sårad av det. Att jag redan hatade min kropp, och så kommer du och säger sådär. Det var enormt sårande.
Men otroheten... den tog pristet. Hur många var det? Ett tiotal minst. Det var på den tiden du var populär, hade din storhetsglans. Många ville ha dig, det visste jag. Men att du blev tillsammans med dem, blev kär... och påstod till dem att jag var ett jävla obsessive fan som bara inbillade mig att vi var tillsammans. Det var fanemej det värsta jag hört och du förtjänade att få den där mopphinken med vatten över dig. Jag minns hur alla känslor jag trängt undan under all denna tid släpptes lös. Jag drog ner dig från soffan, släpade dig till personalrummet och slog skiten ur dig. Jag minns hur jävla arg jag var, hur ledsen och hjärtekrossad jag kände mig. Jag ville ha ihjäl dig och jag hade för avsikt att döda dig. Jag brydde mig inte om ifall jag hamnade i fängelse. Det skulle vara värt det.
All smärta du orsakat mig, alla mina känslor, tankar och minnen for igenom mig i det ögonblicket och jag blev så otroligt mycket starkare än jag kunde ana. Jag brydde mig inte ett skit om dina tårar, dina "förlåt..!" eller din önskan om nåd. Du skulle dö, utrotas. Du hade gjort såhär mot mig i ett helt jävla år, du kunde allt ta och tåla att jag slog dig då.
Till slut föll jag ihop på marken. Chocken hade lagt sig och nu kom tårarna. Jag grät, du såg din chans och försökte haltande fly. Jag drog dig i benet så du föll. Din mobil gled iväg. Jag sprang efter den, tog den och läste än en gång den förödande sms konversationen du haft med en av dina andra flickvänner. Det var då jag kastade mobilen i marken så det gick i flera bitar.
Jag vet fan inte hur jag kunde ta tillbaka dig efter det. Det var bara för att du tog med dig den där jävla pistolen till skolan och tryckte den emot tinningen på rasten och sa att om jag inte tog tillbaks dig skulle du trycka av. Hade jag något val? Jag ville inte ha någon annans självmord på mitt samvete. Dessutom borde det varit jag som skjutit mig, eftersom jag var den som blev slagen, nästan mördad åtskiljliga gånger samt bedragen.
Enda sen dess levde vi ett låtsasförhållande. Du säger en idag att du inte kommit över mig. Jag slutade älska dig redan när jag fick veta om första tjejen du var otrogen med. För trots alla slag så älskade jag dig innan otroheten. För jag visste ju, eftersom Molnet alltid sagt det, att sånna som mig måste straffas. Vi måste lida för att göra bot för allt ont vi orsakar andra. Kanske var du sänd från Gud att straffa mig samtidigt som du kunde ge mig lite av det jag behövde allra mest under den tiden: kärlek.
Men det jag aldrig kommer förstå är... Hur kunde du lämna mig ensam med han där? Hur kunde du?
Du visste. Innerst inne. Du visste vad han tänkte göra. Du såg rädslan i mina ögon innan du vände dig om och gick med han därs kompisar in till 7eleven för att köpa öl du visste jag inte ens skulle dricka. Allt hände för att du ville supa, för att du ville bli full. Jag blev våldtagen för att du skulle få två öl... Kan du leva med det? Kan du sova om nätterna? Tänker du någonsin på att du lämnade mig för en så jävla löjlig sak som fittöl? Nå..?


Det går inte att bli kvitt minnena. Så jävla mycket som hänt detta år har påminnt mig om 2007. Och det var ett jävla dåligt år.


Och jag kom just att tänka på att för snart ett år sedan gick jag ur nian. Jag saknar min gamla skola, saknar de jag gick i samma klass som. Lärarna? Haha kunde inte vara gladare att slippa dem. Men jag saknar Andreas. Han var så otroligt vänlig, trots att han kom från Stockholm, haha :)
Även om man står på en väg vid en korsning, med en pil som pekar på framtiden, en åt helvetet och en åt en alternativ väg till eventuell lycka och en som går bakåt till det som en gång var, kommer vägarna ändå att mötas förr eller senare. Mina minnen jagar ifatt mig som spillternya Ferraribilar. Framtiden glesnar allt mer och täcks av en stenmur som det för var dag byggs på ännu en sten till. Snart är den stängd, och då är frågan: hinner man fram i tid?
Frågan kan dock bara besvaras först när man märker om man hann eller inte. Dör man så har man definitivt inte lyckats, men lever man och märker att det börjar gå bättre så har man i alla fall en fot innanför muren, och det är alltid något.

Imorgon ska jag till psykologen och jag känner att jag måste säga att min livslust är knaper. Inte för att jag vet vadfan det angår henne och jag vet inte ens om jag vågar säga det. Jag vågar inte säga som det är till dem dära psyk människorna. Det känns inte tryggt. Men de bör få veta, säger dem. Så då antar jag att jag får offra mig.
Och på fredag ska jag till BUP läkaren Reignhildur igen. Hon är så jävla dryg.
Vi får väl se om det blir något mer prat om att läggas in. Jag ska i alla fall kämpa för att inte behöva göra det.

Godnatt bloggen, godnatt tappra läsare. På återseende.

/ Emelie Segerlöf Strange