Jag har inte orkat någonting denna vecka. Knappt orkat mig upp ur sängen och till skolan, och väl där känner jag mig elak och dryg mot alla eftersom jag inte direkt varit social.
Sen blev det värre med dagarna. Jag orkade inte vara inne på datorn, och mobilen la jag där jag inte kunde se eller höra den. Ljudlösheten är en bra uppfinning ibland.
Så nu är det fredag. Jag har inte varit inne på datorn på fyra dagar tror jag det blir. Och när jag ser på mobilen har jag 12 missade samtal och 7 sms. Men jag orkar inte bry mig. Jag vet att det låter drygt och hemskt, men jag kan inte mer.
Jag är fastfrusen på något konstigt vis, instäng i en isbit och bortskuffad. Min hjärna tycks knappt fungera heller. Jag kan skriva men jag ser inte tangenterna utan måste förlita mig på att jag vet vart de är ändå. Om jag stavar fel orkar jag inte rätta det. Jag säger knappt något, pratar kanske en till två meningar per dag. Äter helst inte, det måste jag minska ner på. Ytterliggare viktuppgång. Hat, äckel... Motbjudande.
Det är så jag bara vill spy. Allt är förjävligt. Jag förstår mig inte på det.
Jag har inga direkta själ eller anledningar till att bli som jag är nu. Det blir så bara, helt plötsligt då och då. Inte ofta, men några gånger om året. Det blir den ultimata depressionen. Det enda jag gör är att sova i princip. Och när jag inte sover ligger jag i soffan med min filt jag sydde i textilslöjden i 9an och 6-7 filmer på soffbordet. Så ligger jag där och glor på filmerna tills jag somnar.
Sen kommer självmordstankarna in. Alltid, varje dag.
Varje dag under den här "perioden" så kommer tankarna om att jag inte orkar mer, att jag vill dö. För när det blir såhär så orkar jag faktiskt inte. Sen gör varken mamma eller Tommy det hela bättre. De skäller, de klagar, de skriker och de gapar. Både på mig, Kimona och varann. Det är som ett jävla krig. De emot oss. Och är de inte mamma och Tommy emot mig och min syster så är det Tommy emot alla andra.
Hatar honom så. Han är så jävla äcklig. Besservisser som tror han är så jävla perfekt och bäst. Prisar sin egna familj och tror de är det finaste som finns. Inget kan motstå dem, de är Gudagåvor.
Ohja, om så var fallet. De är precis som vem som helst, bara att de är ouppfostrade.
Han måste snap out of it och fatta att världen faktiskt inte bara kretsar kring honom....


Igår bröt jag ihop. Jag satt och ströglodde tv. Så ropar min syster från köket att jag ska komma. Så jag masar mig upp ur soffan, går upp för trappan och in i köket. Kimona (syster) viftar med ett feting objektiv till en systemkamera. Ett riktigt fett stort objektiv.
"Ett objektiv...ah?" säger jag och fattar inte varför hon håller ett sådant. Sen skrattar mamma och Tommy. Och så viftar Tommy med en systemkamera framför ögonen på mig. Bara sådär.
Sen skrattar de ännu mer. Och så börjar Tommy "fota". Det vill säga att han tar bilder på helt fula saker som köksskåpen, bänkarna och mig och min syster som sitter mitt emot honom vid köksbordet. Mamma går i väg.
Ingen säger något mer. De har köpt en systemkamera. Till sig.
Vadfan då för? De är inte det minsta intresserade av foto. Och det värsta av allt? De köper den jävla kameran som jag själv önskat mig till födelsedagspresent FYRA jävla dagar innan min födelsedag. Kan det såra mer än så? Det är som att vifta med en stor, fet godispåse framför ett litet barn precis som att det ska få påsen, men istället går man själv iväg med den, utan ett ord.
Ingen sa något om det. Inga argument till varför eller om den var köpt till någon speciell. Jag trodde ju först det var en födelsedagspresent till mig, men icke då. Jag fick inte ens titta på den eller hålla i den. Tommy hade den i sitt grepp. Den är hans, den ingår i hans territorium, hans revir. Där var gränsen igen. Han emot oss andra.
Så jag reste mig upp, gick ner och la mig i soffan igen. Sen bröt jag ihop och grät. Massor. Tänkte på hur jävla hemska de är som håller på sådär. De bryter ju fan sönder mig inombords.
Varje jävla dag. Skrik, glåpord. Raseriutbrott. Klagomål. Finns inte något som blir bra eller funkar.
Idag skulle jag ta en plastskål och lägga majskorn i den, men tappade skålen (den var tom) inuti skåpet. Då fick mamma raseriutbrott och skrek på mig. "Vadfan gör du din jävla ungjävel??!!!! Vafan ska det alltid låta så jävla mycket så fort du ska göra något???!!!!! Håll käften!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"
Och mer där till.
Jag orkar inte. Jag orkar inte bo hos en familj som uttrycker så mycket hat och vrede och dampsyndrom(!) som de gör mot mig och min syster VARJE dag. Det går inte att stå ut med det.

Sen orkar jag inte nu mer. Igår var jag nära på att överdosera diverse tabletter. Bara länsa medicinskåpet, mosa ner tabletterna och dricka upp skiten så det får ett slut.
Jag är verkligen nere i en djup depression nu. Ville nästan ringa BUP och säga "jag orkar inte mer, ni kan aldrig hjälpa ändå" Men det gjorde jag inte. Det angår ju fan inte dem vad jag gör eller tänker. De är onda.

När jag vaknade imorse kändes det som min vänstra arm var uppskuren. Det kändes verkligen som det. Så jag såg efter, men det enda som fanns där var ärr. Jag kände till och med efter ifalll det skulle bli någon skillnad, eftersom känslan av att vara uppskuren var såpass stark, men det fanns inte något som var annorlunda med den. En vanlig arm- med ärr.
Så nu börjar jag få ännu starkare illusioner/hallucinationer än förr. Kul. Det verkar ju verkligen som det går framåt för mig. Det enda jag tänker på är död, död, död, död, död, vila, somna in, död, död, död, död, död.
Jag saknar mina älsklingar så enormt. De är tydligen begravda i vår trådgård fick jag veta. Då blev jag ännu mer sårad. Hur fan kan de inte ha berättat de för mig? Jag borde väl för i helvete fått veta något..! Jävla svin är vad dem är.
Om det inte regnat under dehär dagarna hade jag suttit vid deras grav och pratat med dem, tänt ett ljus och sjungt någon fin, lugn låt. Hebbe tyckte om när jag sjöng för honom, Abbe också. Så jag tänker nog göra det så fort det blir sol. Då ska jag sitta där i flera timmar och prata med dem, berätta om allt och söka tröst. För de var de enda i hela världen som kunde skänka mig tröst och glädje. Jag saknar dem så jvla mycket...
Alla bara dör. Alla lämnar. Snart finns inga kvar. Men det är så det blir. Det är så det blir när man låter människan styra över andra. Som mamma. Hon tog Abbe och Hebbes liv. Det är hennes fel att de är döda. Jag var den enda som vägrade acceptera. När hon sa att de skulle avlivas så kämpade jag det bästa jag kunde, men jag var ensam. Alla andra sa att det skulle bli bäst så. Tommy sa det för att han hatade dem, för att han bara tyckte de var onödiga kostnader och jobbiga. Han klagade alltid på att kattlådan luktade, eller att Abbe mjauade. Han sa aldrig något positivt. Han ignorerade dem när de ville gosa och han skrek alltid på dem. Han är så jävla respektlös. Jag vill fan döda honom.
Kimona sa ja till avlivning eftersom mamma klagade på att de gjorde hennes allergi värre. Det lustiga är att mamma alltid klarat sig utmärkt med katterna innan så att de helt plötsligt skulle förvärra hennes allergi är bara lögn.
Det var bara ett finare slätt att slå in dödspresenten.
Jag tänker aldrig förlåta dem för att de åkte iväg den dagen. De åkte iväg med mina älsklingar, mina allra bästa vänner jag någonsin haft och kommer ha, för att återvända med tomma transportburar och en låda jag aldrig fick se, innehållandes deras döda kroppar numera begravda vid förrådsskjulet i trädgården. Inte ens en kremering fick dem. Och kan man tänka sig anledningen till det? Tommy ville inte betala bensinkonstanden för att åka till Göteborg där det finns ett krematorium. Alltså jag ska fan mörda honom nån dag. Mark my words.
Och vid det jävla halvruttna förrådet! Fyfan. Vem fan begraver någon vid ett jävla förråd!!! Det är respektlöst, det är ondsint och det är bara så, SÅ fel.

Jag vet inte hur länge denna perioden av depression kommer hålla i sig. Folk är antagligen redan arga på mig för att jag inte svarat när de ring och för att jag inte ringt upp dem när de bett eller svarat på deras sms. Jag har i och för sig inga pengar att svara för, men även om jag haft det så hade jag inte svarat. Jag isolerar mig. Det är så jag hanterar livet när jag mår dåligt. Jag gör det för att folk omkring mig inte ska behöva bry sig. Det är för att de ska slippa vara oroliga eller vadfan de nu blir om jag mår dåligt. Men jag kan dock inte direkt tänka mig att någon skulle bli orolig, haha. Ofta liksom.
Nej nu ljuger jag lite ändå. För den största anledningen till att jag isolerar mig är för att jag inte orkar med folk. Jag vill bara vara ifred, ligga i sängen eller i soffan och bara finnas. Jag vill inte ha kontakt med folk när jag är sånähär. Det är bara så, jag vet inte varför och jag kommer aldrig få veta det heller. Vissa saker bara är.

Fast jag mår lite dåligt över att inte pratat med Adam. Han har smsat mig tre gånger under dessa dagar, bett mig logga in på msn eller sagt att han saknar mig och att han tänker på mig. Ibland undrar jag om han inte skickar till fel person. Ofta han liksom är seriös. Han är perfekt och jag är bara en nobody. Men jag saknar honom enormt. Jag tror faktiskt jag är kär i honom. Eller förälskad. Det är en tolkningsfråga. I min synvinkel är man förälskad innan man blir kär, men för vissa är förälskelse mer än kärlek. Så det får man ju ha sin egna åsikt om. Jag vet att jag tänker på honom varje dag, jag drömmer om honom, jag kan fortfarande minnas hur mjukt och lent hans hår är, känslan av första gången vi kysstes.... Så jag tror faktiskt jag är förälskad. Det pirrar i magen så fort jag tänker på honom. Under tiden jag skriver detta om honom så bubblar det i magen som om tusentals fjärilar flyger omkring. Men ändå kan jag inte le. Jag kan inte le för jag är på botten. Och då kan inte ens världens roligaste skämt få mig att flytta minen från ett rakt, intetsägande sträck till ett leende. Låt mig illustrera:
Från detta-->    :I    till detta:    :)
Lite ironi i vardagen. Fast det var inte ens roligt. Ork.

Nu ska jag börja runda av. Jag har inte kunnat få ur mig det jag ville. Ibland är det så mycket man vill skriva av sig att man inte riktigt lyckas välja ut det viktiga, utan bara babblar på om en massa skit. Det är så mycket som jag tänker på, känner och upplever. Men inte lyckas jag få ner det. Men men. Det blir nog mer blogginlägg under helgen.

Och jag fyller ju som sagt år på måndag. Jag kan inte hata det mer än jag redan gör. Känner avsmak och hat inför varje dag som kortar ner den återstående tiden. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte.
Men snart är det ändå över. Det får man se fram emot. Snart är allt som vanligt igen.
Nu orkar jag inte skriva mer. Ska snart lägga mig i soffan och bara existera.
Hej då, bloggen.