Jag kunde klara mig undan Molnet i fyra dagar, sedan gick det inte mer. Igår brast det, och jag skar mig.
Jag kände det knappt, annars brukar det svida men inte denna gång. Jag kunde till och med skära djupt, men bara om jag använde den yttersta spetsen på rakbladet. Nu värker min arm, och den har gjort det hela dagen. Inte för såren, utan det känns som om den domnar av emellanåt, och det sticker till och svider.
Det är tack vare Benji jag inte skurit mig på så länge, att han var med mig hela helgen och vi inte bråkade något, utan bara delade en underbar tid tillsammans gjorde mig starkare och jag har verkligen inte besvärats av Molnet alls under dessa fyra dagar. Tyvärr räckte det inte till, all glädje har ett slut och igår kom jag på mig själv med att plocka fram mitt kollegieblock och rakblad, och undrade vad jag gjorde och varför. Det var som om han styrde mig, tvingade mig, enda skillnaden var att jag för första gången var helt avslappnad och inte kämpade emot.
Kollegieblocket har jag för att inte bloda ner mina lakan, så jag låter blodet rinna och droppa ner på papperna istället. Det är ganska smart påkommet tycker jag, men det blir ju aldrig 100% tätt. Igår t ex, då droppade det ner på mitt svarta lakan så det blev små pölar som förmodligen missfärgat min madrass, och ibland skvätter det ner blod på väggarna men då får jag snabbt torka bort det med ett finger eller handflatan, så det är lätt ordnat. Jag vet inte varför jag skar mig igår, kanske var jag tvingad, kontrollerad av Molnet eller Henne, men det kändes inte så, jag var helt tom. Jag tog fram blocket, rakbladet och förde det maniskt mot vänster underarm och snittade hårt, djupt och koncist. Först imorse insåg jag vad jag faktiskt hade gjort, och hela jag var nerblodat, allt ifrån hela armen som var full av utsmetat, torkat blod, till knogarna på högerhanden och låren. Jag vet inte vad jag gjort, jag minns inte. Tänk om jag förutom depressionen börjar bli senil? Tanken skrämmer mig.

Jag känner mig instängd, instängd inuti mig själv. Någon har skrynklat ihop mig till en liten boll som den sedan satt tunga kedjor runt och nu kommer jag inte loss. Jag kvävs i min konstiga ställning, jag får ingen luft.
Jag sitter just nu framför datorn och stirrar mest. Jag behöver egentligen inte titta på datorskärmen, för vid det här laget kan jag vart alla tangenter sitter utantill, men då och då måste jag se efter så det inte blivit något misstag, eller Words påpekar att ett ord är felstavat. Jag tål inte att det är ett rött streck under något ord jag vet är rätt, det stör mig enormt mycket.
Jag måste säga med stolthet att Molnet inte besvärat mig på hela fyra dagar! Jag ler vid tanken, samtidigt som jag är försiktig med att se till att han inte ser, för då kanske han kommer när som helst och förstör för mig igen. I och med att Molnet låtit mig vara ifred har jag heller inte skurit mig, så mina sår börjar sakta men säkert försvinna helt på armarna, i alla fall de undre. Låren och överarmarna har däremot fortfarande ett par dagar kvar på sig innan de försvinner, men jag kan nästan med säkerhet lova att Molnet och Hon kommer att hemsöka mina nätter innan dess, och det skrämmer mig.

Jag har inte berättat det än, men jag skrev lite förut om mina fobier och sådär, men tillade att jag har fler fobier än bara människor, så jag tänkte berätta lite om några andra.
Jag är livrädd för maskiner, stora sådana som t ex lyftkranar, traktorer, gräsklippare etc. Jag får panik av dem, tror att de ska jaga mig och döda mig. När jag var yngre och skulle gå hemifrån till bussen och de klippte gräset ute på gården tog jag en stor omväg för att inte behöva möta gräsklipparen, och det är lite samma sak med bilar. Stora bilar, speciellt lastbilar, är jätteläskiga. Om en bil står på bakom eller framför mig tror jag föraren ska köra över mig, så då halvspringer jag nästan alltid. Jag får panikattacker ofta, ja dagligen faktiskt. Det är jobbigt, för det gör ont i hjärtat då det slår så hårt och då får jag ännu mer panik för jag tror jag kommer få en hjärtattack.
En annan stor fobi är bakterier. Jag tvättar händerna så fort jag varit ute, skrivit på datorn, pillat på något i köket (mat, knivar, skärbrädor, kattskålarna) och liknande. Jag får ryckningar i hela kroppen när jag känner hur bakterierna sakta krälar över fingertopparna upp mot armarna och vidare in i min mun, så jag måste tvätta händerna noga och ofta.
Jag har även fobi emot kroppsbehåring, det är jätteäckligt. Jag blir deprimerad och får ångest när mina ögonbryn växer ut, jag kan till och med börja gråta av frustration. Har jag håriga armar mår jag illa, så jag måste ha helt slät kropp förutom på huvudet då, annars mår jag ännu sämre än jag redan gör.

Usch, kylan i rummet biter tag i mig. Jag skakar nästan, och det är svårt att trycka ned dator tangenterna, eftersom mina fingrar är alldeles stela av köld. Jag kanske borde avsluta för dagen, ja, det blir nog bäst så.

Ondskans värld

I en värld fylld av ständig rädsla för att bli mördad, misshandlat, förföljd, jagad och påhoppad är det inte lätt att leva. Tänk att du varje dag måste utsättas för flera utav dina största fobier, varje dag året om. Man blir värre än man redan var när man började, och det kommer fortsätta bli värre tills den dagen kroppen och hjärnan säger; nu är det nog.
Jag har många fobier, och jag  vet inte varför jag har fått dem. Min fobi för människor och insekter har jag haft sedan jag var liten och så länge jag kan minnas. Den största fobin av insekter är spindlar. Ser jag en spindel springer jag därifrån, jag undviker att gå under träd för spindlarna kan ju hoppa ner och anfalla mig, ibland vågar jag inte sova för jag är rädd att de ska krypa fram under natten och mörda mig. Jag sover t ex aldrig med öronen fria, de måste alltid täckas av mitt hår eller täcket, så att inte spindlarna och flugorna kan komma in och äta upp min hjärna.
Fobin för människor har jag alltid haft. Ett tag när jag var ca tre år var jag livrädd för min gammelmoster, jag trodde hon skulle döda mig. Jag blev alltid retad som barn, och det kan ha bidragit till min stora fobi för barn och ungdomar. Om jag går förbi barn eller ungdomar så vet jag att de planerar att slå mig, jag vet att de pratar och viskar om mig och jag känner på mig att de förföljer mig. Jag ser aldrig bakåt, jag vill inte stirra sanningen i ögat, då hade mitt redan hårt bultande hjärta fått stopp och jag hade dött.

Jag har andra fobier också, som t ex att vara ensam när jag går ute, men det hör mycket ihop med fobin för människor.

Jag har alltid haft lättare att prata och vara med djur, de förstår mig och ser inte ned på mig pga hur jag ser ut eller mår. De gosar bara med en som om de tröstar, och de är alltid så underbart snälla mot mig. När jag var liten pratade jag även med naturen, som träd och sånt där. Jag kände på mig att de var levande, att de liksom vi kan kommunicera och ha ett aktivt liv. Jag pratade med dem om hur synd jag tyckte det var om dem som förlorade sina vänner när skogen huggs ned, och så pratade jag även om hur jag mådde och sådär. Detta var när jag bodde i Kode, och då var jag 6 år.
Redan mina första minnen av livet är olyckliga. Min mamma var alltid hård och brysk, sa ständigt att man var ”dum i huvudet” och ”störd” så fort man gjorde något fel, medan min pappa alltid jobbade eller spelade datorspel hemma hos sin mamma, min farmor, som bodde nära oss. Jag såg honom inte så mycket, inte ens under helgerna. Då var det bara han och bilarna, eller han och datorn.

Min pappa köpte många begagnade bilar, speciellt tyckte han om Panarder och mot slutet av mina år i Kode hade vi nog fyra stycken eller något sånt där. Ingen av dem fungerade förstås, det var hans hobby att fixa dem men det gick aldrig för han orkade inte och då fick de helt enkelt bara stå där och se dumma ut. Vi hade även en Citroën, en Fiat och en Volvo. Fiaten var mörkblå, nästan svart, Volvon röd och Citroëngen silvrig. Jag tyckte mycket om vår Citroën, hon hette Cilla och fanns alltid där på något vis, även om det bara var en bil.

Ett av mina starkaste minnen kommer ifrån en dag när vi var hemma hos mormor. Mormor bor i samma område som jag själv bott i under mina första levnadsår som var i Göteborg, och denna gången var det om jag inte minns fel kräftskiva på gång. Jag var inte mer än två-tre år och utan att jag gjort någonting kom min pappa med kedjor och kedjade fast mig vid min barnstol så att jag skulle sitta still under middagen ute i mormors lilla trädgård. Jag minns att jag grät, jag grät för att jag inte förstod varför jag satt fast. Det gjorde ju ont förstås, och detta minne kommer jag föralltid att bära med mig vart jag än går. Det brukar hemsöka mig då och då, och jag lider när jag ser den mindre versionen av mig, den lilla Emelie, sitta där, fastkedjad i sin vita stol med tårar sprutandes ur ögonen och det illröda födelsemärket fullt exponerat. Ingen gjorde något, inte någon. Kanske förtjänade jag att sitta fastkedjad, jag var kanske ett styggt barn trots att jag aldrig pratade.

Mitt skärande har blivit min enda tröst. Från det att jag gjorde det för första gången fram till nu och förmodligen i framtiden också. Första gången jag skar mig själv medvetet var efter att min dåvarande vän, numera pojkvän, och jag pratade i telefon. Vi var båda olyckligt kära, han i en kille som hette Paul och jag i en som hette Joel. Min pojkvän, Benjamin, eller Benji som alla säger, sa till mig i telefonen att han skurit in Pauls namn och att blodet rann. Då kände jag mig i underläge, som om han visade sin kärlek till den där Paul tydligare än jag visade min för Joel. Jag hade inget rakblad, och någon kniv kunde jag inte ta utan att mamma märkt. Däremot hade jag en nål, en nål som visserligen inte var vass men den var tillräcklig.
När vi lagt på tog jag nålen och drog ett streck. Det syntes ingenting, så jag drog den gång på gång. Det gjorde inte så ont, det sved mest men jag blödde inte. Till slut kom ett fåtal droppar blod, små som värdefulla diamanter. Jag klarade inte av att karva in Joels namn i min arm, det skulle göra för ont.
I mina tankar ekade känslor, tusentals sådana. Jag var stolt, äcklad, skamsen och fascinerad. Jag minns att jag lade nålen under kudden och det var så processen började.

Nålen försvann en dag, så jag fick panik. Jag var tvungen att ha något annat att skada mig med, även om nålen bara gjorde små rivsår på mig. Bara känslan av att bli fysiskt straffad lättade den psykiska smärtan jag vid det här laget hade alldeles för mycket av. Det var problem överallt, i skolan, hemma, mellan Benji och mig. Han hade vid ett flertal tillfällen försökt ta sitt liv, varav ett av de försöken var ifrån min balkong som låg belägen på tredje våningen. Det satte en stor press på mig och mitt psyke försvagades dagligen.
När min nål då försvann hade jag inget att ersätta den med, förrän jag såg det som kom att bli min vän ända tills jag vågade sno ett av de rakbladen mamma hade till att skrapa rent spisen med fastbrända rester med; min röda sax. Saxen blev fokusen i mitt liv, jag tryckte hårt och drog och det blödde faktiskt väldigt mycket. Jag blödde för honom, för Joel. Jag var så kär, så olycklig. Min sax hade jag ett tag, nästan ett halvår. Mot slutet blev den allt trögare och det blev svårt att tränga igenom huden. När jag fick tag i mitt rakblad sprudlade glädjen men samtidigt var jag nervös första gången jag använde det, jag var rädd att skära för djupt osv. Det hände aldrig, rakbladet var bra men inte tillräckligt bra. Idag är det helt slött och man kan inte ens skära igenom papper med det, det är helt obrukbart.
Mitt rakblad blev min drog, utan det var jag ingenting. Jag skar mig dagligen, ibland flera gånger. Oftast hade jag inte ens någon anledning, blodet förtrollade mig. Jag blev hypnotiserad av dess vackra glans, den röda färgen och hur det sipprade ut. Det såg så fridfullt ut, som när man sitter på en parkbänk och ser hur ett vattenfall sakta porlar. När jag väl skadade mig själv pga depression och ångest blev såren ofta djupa och blodet kunde rinna i upp till en halvtimma. Ibland blev jag rädd och undrade om jag var tvungen att sy, men jag kunde inte berätta för mamma, hon fick inte veta. Då hade hon skickat mig till psyket. Jag band en bunt toalettpapper runt och sedan slutade det blöda efter ett tag. Jag visste att morgondagen skulle bli likadan.

Blodet rinner sakta ut ur de nyöppnade såren. Mitt rakblad är inte längre vasst så det kan inte bli djupa skärsår längre, vilket gör mig lite ledsen. Desto djupare såren blir, och desto mer blod som rinner, desto bättre mår jag. Om det kommer mycket blod kan inte Svarta Molnet besöka mig på natten och då kanske jag kan få sova.
I natt sov jag knappt något alls. Jag låg där i sängen och såg upp emot taket, hoppades att blodet från både över och underarm inte skulle färga av sig på mitt täcke, och så tänkte jag på mycket saker. Mestadels tänkte jag på hur mycket mina så kallade vänner har vänt mig ryggen och pratar illa om mig med varandra. Det tisslas och tasslar här och var och jag blir oerhört sårad när jag får höra. De säger att jag är jobbig, egoistisk, uppmärksamhetsberoende och en massa annat, men de har ingen aning om hur fel de har.
Jag måste skriva av mig om mina känslor, utan att säga för mycket så att Svarta Molnet och Hon inte blir arga på mig. Om jag inte skriver av mig åtminstone en liten del kommer mina känslor sakta att kväva mig till döds när jag sover. Jag skriver inte ens mycket, men det räcker tydligen för att man ska vara någon som är ute efter andras empati. Jag är verkligen inte ute efter att folk ska säga "Åh vad det är synd om dig", det skulle snarare förarga mig att de faktiskt konstaterar att jag är något slags problembarn. Jag är inget problembarn, jag är en vanlig människa som har ett trassligt liv. Det kan bero på min barndom, som de flesta psykologer alltid vill få allting till, eller så beror det på att Molnet valde just mig att hemsöka. Det kan också bero på att jag är vampyr och inte får tillräckligt med blod, vad vet jag.
Jag vet att jag i alla fall inte är ett problembarn, eller någon dum attentionwhore.

Mina ögon glider ner mot min vänstra arm och betraktar den.
Jag måste köpa nya rakblad, det här går ju inte. I natt blödde det knappt något alls, vilket resulterade i att Molnet och Hon visade tortyrbilder för mig där de gav sig efter min pojkvän Benji och dessutom gav de sig på min vän Lilli också. Benji blev tagen av Molnet, som skar upp honom nerifrån naveln och upp genom halsen och munnen med sina rakbladsklor. Lilli blev tagen av Henne, som med sina tänder slet loss ett stort stycke kött från Lillis hals som hon sedan blåste sin svarta cigarettrök i. Jag orkade inte med bilderna mer, så tillslut somnade jag av utmattning runt tre tiden, och jag lade mig vid halv elva ungefär.
Nu sitter jag här och tittar ner på min arm och bara önskar att de små röda såren kunde vara riktiga sår istället för något som liknar en katt som klöst. De brukar inte se ut såhär, de brukar vara djupare och större. Nästa gång jag får pengar över ska jag gå till en affär som säljer tapetserarverktyg och köpa sådana där stora, vassa tapetserarrakblad. De kostar nog mellan trettio och fyrtio kronor men man får några stycken och de är bra.
   Just nu har jag två stycken rakblad, det ena är två år och fem månader gammalt och det andra är ett halvår men redan slött och går knappt att få igenom huden längre. Det äldsta av dem går verkligen inte att använda, så det är på god tid att jag faktiskt får tag på nya, jag menar hur ska jag annars kunna hantera Molnet? Han skulle döda mig långsamt och smärtsamt och det vill jag inte, jag försöker ju så gott det går att fungera normalt, i alla fall när jag är bland folk. Tyvärr tror jag inte det funkar så bra för både Molnet och Hon förstör för mig. Hon kommer oftast fram när jag och Benji är ensamma, och då är hon antingen flörtig och ute efter något, eller så är hon tyken och sårar honom. Jag hatar när hon gör så, för det är inte rätt och sedan är det jag som får ta skiten och försöka förklara så gott det går att jag inte menade det, för det gör jag ju inte, det är Hon som menar det!
Nu måste jag sova, men jag skriver mer snart. Hej då.

Så nu sitter jag här i min säng, i det rödbetsrosa rummet. Det är kallt och min kropp är lika frusen som en isbit, men jag är van vid att nudda den trots kylan i rummet. Jag tar fram min vän, mitt rakblad. Det är det Svarta Molnet som tvingar mig. Om jag inte gör som Det säger kommer Molnet aldrig låta mig vara, det kommer att fortsätta spela upp mordscener i mitt huvud, där jag hänger i en dunkel, kall källare med blodstänk på väggarna. Jag hänger i det kala betongtaket upphängd med stora, kalla kedjor som sitter hårt runt mina handleder. Jag hänger där i taket och mina ben är 1 och en halv meter ovanför cementgolvet. På golvet finns en pöl av torkat blod som kommer ifrån när Molnet torterat mig de andra gångerna. Jag hänger naken och min kropp fryser så mycket att den späckas av gåshud och jag skakar så att kedjorna rasslar. Mina armar har sedan länge domnat bort och benen är tunga. Huvudet orkar inte längre hållas uppe, det faller ner mot min bröstkorg och kväver mig. Molnet skrattar, och ljudet av en skalpell som fälls upp får mig att vakna till liv. Sakta kan jag lyfta på huvudet innan en smärta så outhärdlig att jag skriker högt, i flera timmar, slår emot mig. Molnet tar sats med skalpellen, smätter till och jag skriker. Huden på benen öppnar sig likt en ridå på en teater eller biograf, men istället för att visa en film kommer blodet ur mig med en ilande fart. Molnet gör det igen, flera gånger om. Benen är täckta av blod från låren och ner ända till anklarna, och de dekoreras av gapande hål. Om Molnet är på riktigt dåligt humör tar Det två fingrar in i ett av såren och drar ut det tills det blir ännu större. Jag skriker. Molnet tar fram en citron som det med samma skalpell som tidigare använt på mig delar frukten på hälften med. Sedan pressar Det i hela citronen i såret, båda halvorna. Ibland häller Det även i en deciliter med salt. "För att bota sådana flickor som dig måste du lida. Du är äcklig." säger Molnet och lämnar mig där alldeles ensam, hängandes från kalla kedjor, blodig med gapande hål som svider. Det händer alltid om Molnet är missnöjd med mig. Molnet, som jag nog skulle vilja benämna vid han/honom, plågar mig och torterar mig. Det enda sättet att få tyst på honom är genom att skära. Han rinner ut med blodet och sedan blir allt lugnt igen.

Så jag sitter här i mitten av sängen, och beundrar mitt rakblad. Så vackert det är, och mäktigt. Det kan få Molnet att vara tyst. Det är en sann vän, mitt rakblad. Det hjälper mig när jag som mest behöver lugn och ro. Utan mitt rakblad kan jag inte sova, för då kommer bara Molnet att ge mig mardrömmar där jag dör, eller där Hon dödar folk jag älskar. Jag kan inte låta dem göra något av det, så jag ser till att tysta dem båda. De rinner ut med blodet, och blodet ger mig frid.