Short stories with tragic Endings





"Tom." Mina ord ekar inuti mitt huvud flera minuter efter att jag sagt dem. Det var aldrig menat att säga dem högt, de flög ut av sig själva.
Än en gång sitter jag i mitt rum med de rödbetsrosa väggarna mitt i min mjuka säng med täcket halvt över benet, bara så det kan täcka mina fötter och vader med sin sköna värme. Jag kan inte dra upp täcket längre än så, inte än.
Mina ögon ser sig omkring ett slag och fångar upp diverse Good Charlotte affischer och bilder. På den korta väggen bakom mig, vid huvudändan av sängen sitter endast två bilder; en på Mest och en på Drop Dead, Gorgeous. De vakar över mig, alla mina bilder. De är mina skyddsänglar när mörkret faller och det Svarta Molnet vill hemsöka mig och min kropp. Till vänster om mig sitter en spegel. Den är ljusrosa och jag fick den av min syster i julklapp för något år sedan. Hon har gjort den i träslöjden till mig, jag tror hon gick i åttan då. Nu är det inte långt kvar tills hon tar studenten från sitt gymnasium.
   Om jag tittar rakt fram stirrar jag rakt in i min datorskärm, fast om jag höjer blicken ett snäpp möts jag av sex stycken tavlor jag spikat upp. I mitten hänger min pojkvän Benjamins porträtt, en av mina favoritbilder på honom dessutom. Runt om honom är det fyra stycken inramade bilder på Good Charlotte och en på Mest. De två banden betyder enormt mycket för mig, de förstår mig med sin musik och den tröstar. På väggen bredvid tavelväggen står två stycken gitarrer varav båda två är ostämda och den ena saknar dessutom en eller två strängar, jag minns inte antalet. Någon dag ska jag stämma dem och spela, men det blir aldrig av. Benji har stämt den ena av dem, den stålsträngade. Den låter helt ok fastän den inte är helt bra än. Lite längre ner, kanske bara 60 cm, står mina två garderober. De är ganska tomma, för mina kläder blir mindre och jag allt större. Jag önskar min våg kan fungera igen, det var så länge sedan sist. Batterierna är döda och det behövs speciella batterier till den. Jag har inte vägt mig hemma sedan i somras, och nu är det snart november. I skolan vägdes jag två gånger inom loppet av två månader. Första gången var rutin då skolsköterskan vägde och mätte alla elever för att se om de behållt sin vikt samt ökat eller stannat i längden. Då var jag 1,73 meter och vägde 61 kg. I nian hade jag vägt mig och då vägde jag 64 kg och var 1,75 m lång. När jag vägt mig hemma i somras hade jag gått ner ytterligare och låg nere på 58 kg och var fortfarande 1,75 m lång. Skolsyster är slarvig och mäter väldigt dåligt. Men jag vet inte, kanske är hon rädd att förstöra mitt hår som jag varje dag sprayar upp med hårspray och tuperar det med min svarta lilla kam.
Andra gången jag vägdes var efter ett möte jag hade med min mentor Börje, idrottsläraren Sofia, skolsyster och mamma. Jag har fobi för gymnastik och mötet hölls pga min höga idrottsfrånvaro. I mötet sa mamma att hon oroade sig för mina matvanor och att hon ville skolsyster skulle ta diverse prover på mig samt kolla vikten. Detta gjorde skolsyster och då vägde jag 60,5 kg. Men så är det alltid, jag skiftar mellan olika vikter. Ena dagen väger jag 57 kg, andra 59. Helt plötsligt kan man gå upp tre kilo och dagen efter är man nere på samma vikt igen. Jag är inte stadig i min vikt- eller längd tydligen.
Mamma tror jag har anorexi. När jag gick i sjuan och åttan vägde jag 72-73 kilo och var lika lång som nu och sedan gick jag oprovocerat ner i vikt till det jag väger idag och enda sedan dess har hon fått för sig att jag svälter mig själv. Hon kan inte acceptera att jag är vegetarian och därför inte äter kött som gör en större och uppsvullen. Jag är dessutom inte spinkig, mager eller allt vad de nu kallar mig inom släkten. Min släkt är stor, rultig och överviktig. Ingen väger under 70 kilo utom jag och min gammelmoster Astrid som lär dö vilken sekund som helst. Där kan man prata om anorexi; hon äter ingenting alls och tycker det är lustigt att hon har ont och är så mager. Hon är ett skelett rent ut sagt, och gammal. Jag tror hon är 95-96 år. Min familj tycker jag är spinkig och jo visst, jämfört med dem kanske, men istället för att själva banta ner sig vill de göda upp mig så de inte längre har en hackkyckling. Jag har flera gånger förklarat att jag är normalviktig och har ett perfekt BMI men nej, de lyssnar inte. Skolsyster sa efter första vägningen att det var alldeles lagom, ja till och med perfekt till min längd. Jag blev chockad, eftersom jag då gått upp tre kilo och det sårade mig såklart att jag ökat i vikt. Andra vägningen ändrade hon åsikt och sa istället att jag borde gå UPP några kilo, och att jag nu tydligen inte alls var normalviktig. Hur ska hon ha det? Varför leker hon med mig? Är jag en försökskanin helt plötsligt?
Mitt mål är att väga 47, men just nu nöjer jag mig med en fast vikt på 54 kg. Jag har alltid drömt om det; den smala, inte magra kroppen, långt hår, vackert ansikte med fina drag...
Jag har inget av det, istället får jag dras med en mullig kropp, kort hår som knappt nuddar axlarna, dålig hy, speciellt över rygg och ansikte och fula ansiktsdrag istället för det där söta, rara ansiktet jag så desperat målar upp i huvudet. Med sminket försöker jag måla fram det jag ser inom mig, men jag misslyckas varje gång. Då skrattar det Svarta Molnet åt mig och skickar fram Henne. Hon är jag, fast den snygga, coola, oberoende, sexiga, lömska, elaka och smarta sidan av mig. Jag vet inte vad hon heter, hon står där lutad mot dörrkarmen med sitt lite längre än midjelånga, blonda hår med tunna svarta ränder i, sina svarta Converse All Stars som hon snörat runt ankeln med de vit-rosa schackrutiga skosnörena, den smala kroppen medvetet lutad i den bästa ställningen som verkligen framhäver det allra bästa hos henne. Den långa, svarta hoodtröjan med en stor huva där ett par kattöron sitter fastsydda hänger över hennes rygg som visar lite av hennes ryggrad och skuldror, men endast en liten del. Tröjan följer hennes höfter och vidare ner tills den tillslut är fullbordad nere vid halva låren. Hon har ingenting under, inga leggings eller så. Fast vem behöver det när man har ett par ben värda att dö för?
Hon står där, med ett ansiktsuttryck som beskriver precis vad hon tänker, vet och känner;
"Jag äger dig" och det har hon rätt i. Hon äger mig, jag tillhör henne och lyder henne. Hon har makten över mig och det kan jag aldrig göra något åt. Hon ger till ett flin innan hon för en lång, svart cigarett mot den bleka munnen som vackert låter fokusen vila kring de kolsvarta, kattliknande ögonen. Hon vet att hon är perfekt, hon vet att folk skulle kunna dö för att se ut som henne, vara henne för endast en dag. Hon är en härskarinna, en Gud. Hon är oemotståndlig och så vacker. "Du kommer aldrig lyckas" säger hon och flinar samtidigt som hon puffar ut ett moln av rök ur munnen. "Du kan aldrig bli mig, varför försöker du ens? Jag ÄR den ultimata, den fullbordade. Du är bara halv och död. Ett tomt skal, det är vad du är."
Jag sänker blicken och för den sedan åter mot spegeln i badrummet där jag sminkar mig inför skolan. Det är samma visa varje dag, förutom de få gånger jag lyckats med sminket och håret, då brukar Hon komma fram och ge mig en klapp på axeln. "Det tar sig, Emelie. Du börjar lära dig sakta men säkert. Synd bara att du är så slarvig" säger hon och blåser rök i mitt ansikte. Hjärtat får sig ännu en törn och jag vet av erfarenhet att det inte lönar sig att säga emot henne. Hon har makten.

Så nu sitter jag här i min säng, i det rödbetsrosa rummet. Det är kallt och min kropp är lika frusen som en isbit, men jag är van vid att nudda den trots kylan i rummet. Jag tar fram min vän, mitt rakblad. Det är det Svarta Molnet som tvingar mig. Om jag inte gör som Det säger kommer Molnet aldrig låta mig vara, det kommer att fortsätta spela upp mordscener i mitt huvud, där jag hänger i en dunkel, kall källare med blodstänk på väggarna. Jag hänger i det kala betongtaket upphängd med stora, kalla kedjor som sitter hårt runt mina handleder. Jag hänger där i taket och mina ben är 1 och en halv meter ovanför cementgolvet. På golvet finns en pöl av torkat blod som kommer ifrån när Molnet torterat mig de andra gångerna. Jag hänger naken och min kropp fryser så mycket att den späckas av gåshud och jag skakar så att kedjorna rasslar. Mina armar har sedan länge domnat bort och benen är tunga. Huvudet orkar inte längre hållas uppe, det faller ner mot min bröstkorg och kväver mig. Molnet skrattar, och ljudet av en skalpell som fälls upp får mig att vakna till liv. Sakta kan jag lyfta på huvudet innan en smärta så outhärdlig att jag skriker högt, i flera timmar, slår emot mig. Molnet tar sats med skalpellen, smätter till och jag skriker. Huden på benen öppnar sig likt en ridå på en teater eller biograf, men istället för att visa en film kommer blodet ur mig med en ilande fart. Molnet gör det igen, flera gånger om. Benen är täckta av blod från låren och ner ända till anklarna, och de dekoreras av gapande hål. Om Molnet är på riktigt dåligt humör tar Det två fingrar in i ett av såren och drar ut det tills det blir ännu större. Jag skriker. Molnet tar fram en citron som det med samma skalpell som tidigare använt på mig delar frukten på hälften med. Sedan pressar Det i hela citronen i såret, båda halvorna. Ibland häller Det även i en deciliter med salt. "För att bota sådana flickor som dig måste du lida. Du är äcklig." säger Molnet och lämnar mig där alldeles ensam, hängandes från kalla kedjor, blodig med gapande hål som svider. Det händer alltid om Molnet är missnöjd med mig. Molnet, som jag nog skulle vilja benämna vid han/honom, plågar mig och torterar mig. Det enda sättet att få tyst på honom är genom att skära. Han rinner ut med blodet och sedan blir allt lugnt igen.

Så jag sitter här i mitten av sängen, och beundrar mitt rakblad. Så vackert det är, och mäktigt. Det kan få Molnet att vara tyst. Det är en sann vän, mitt rakblad. Det hjälper mig när jag som mest behöver lugn och ro. Utan mitt rakblad kan jag inte sova, för då kommer bara Molnet att ge mig mardrömmar där jag dör, eller där Hon dödar folk jag älskar. Jag kan inte låta dem göra något av det, så jag ser till att tysta dem båda. De rinner ut med blodet, och blodet ger mig frid.

julia

jag ryser. fyfan vad bra och tagande du skriver finaste. hatar dock att du fortfarande mår lika dåligt. jag vill ju att du ska må bra, att du ska slippa allt det onda. fan, vad kan jag göra? berätta för mig du fina.

<3




NAMN ALIAS

BLOGG WWW

VAD VILL DU SKRIVA?


Spara info