Ondskans värld

I en värld fylld av ständig rädsla för att bli mördad, misshandlat, förföljd, jagad och påhoppad är det inte lätt att leva. Tänk att du varje dag måste utsättas för flera utav dina största fobier, varje dag året om. Man blir värre än man redan var när man började, och det kommer fortsätta bli värre tills den dagen kroppen och hjärnan säger; nu är det nog.
Jag har många fobier, och jag  vet inte varför jag har fått dem. Min fobi för människor och insekter har jag haft sedan jag var liten och så länge jag kan minnas. Den största fobin av insekter är spindlar. Ser jag en spindel springer jag därifrån, jag undviker att gå under träd för spindlarna kan ju hoppa ner och anfalla mig, ibland vågar jag inte sova för jag är rädd att de ska krypa fram under natten och mörda mig. Jag sover t ex aldrig med öronen fria, de måste alltid täckas av mitt hår eller täcket, så att inte spindlarna och flugorna kan komma in och äta upp min hjärna.
Fobin för människor har jag alltid haft. Ett tag när jag var ca tre år var jag livrädd för min gammelmoster, jag trodde hon skulle döda mig. Jag blev alltid retad som barn, och det kan ha bidragit till min stora fobi för barn och ungdomar. Om jag går förbi barn eller ungdomar så vet jag att de planerar att slå mig, jag vet att de pratar och viskar om mig och jag känner på mig att de förföljer mig. Jag ser aldrig bakåt, jag vill inte stirra sanningen i ögat, då hade mitt redan hårt bultande hjärta fått stopp och jag hade dött.

Jag har andra fobier också, som t ex att vara ensam när jag går ute, men det hör mycket ihop med fobin för människor.

Jag har alltid haft lättare att prata och vara med djur, de förstår mig och ser inte ned på mig pga hur jag ser ut eller mår. De gosar bara med en som om de tröstar, och de är alltid så underbart snälla mot mig. När jag var liten pratade jag även med naturen, som träd och sånt där. Jag kände på mig att de var levande, att de liksom vi kan kommunicera och ha ett aktivt liv. Jag pratade med dem om hur synd jag tyckte det var om dem som förlorade sina vänner när skogen huggs ned, och så pratade jag även om hur jag mådde och sådär. Detta var när jag bodde i Kode, och då var jag 6 år.
Redan mina första minnen av livet är olyckliga. Min mamma var alltid hård och brysk, sa ständigt att man var ”dum i huvudet” och ”störd” så fort man gjorde något fel, medan min pappa alltid jobbade eller spelade datorspel hemma hos sin mamma, min farmor, som bodde nära oss. Jag såg honom inte så mycket, inte ens under helgerna. Då var det bara han och bilarna, eller han och datorn.

Min pappa köpte många begagnade bilar, speciellt tyckte han om Panarder och mot slutet av mina år i Kode hade vi nog fyra stycken eller något sånt där. Ingen av dem fungerade förstås, det var hans hobby att fixa dem men det gick aldrig för han orkade inte och då fick de helt enkelt bara stå där och se dumma ut. Vi hade även en Citroën, en Fiat och en Volvo. Fiaten var mörkblå, nästan svart, Volvon röd och Citroëngen silvrig. Jag tyckte mycket om vår Citroën, hon hette Cilla och fanns alltid där på något vis, även om det bara var en bil.

Ett av mina starkaste minnen kommer ifrån en dag när vi var hemma hos mormor. Mormor bor i samma område som jag själv bott i under mina första levnadsår som var i Göteborg, och denna gången var det om jag inte minns fel kräftskiva på gång. Jag var inte mer än två-tre år och utan att jag gjort någonting kom min pappa med kedjor och kedjade fast mig vid min barnstol så att jag skulle sitta still under middagen ute i mormors lilla trädgård. Jag minns att jag grät, jag grät för att jag inte förstod varför jag satt fast. Det gjorde ju ont förstås, och detta minne kommer jag föralltid att bära med mig vart jag än går. Det brukar hemsöka mig då och då, och jag lider när jag ser den mindre versionen av mig, den lilla Emelie, sitta där, fastkedjad i sin vita stol med tårar sprutandes ur ögonen och det illröda födelsemärket fullt exponerat. Ingen gjorde något, inte någon. Kanske förtjänade jag att sitta fastkedjad, jag var kanske ett styggt barn trots att jag aldrig pratade.

Mitt skärande har blivit min enda tröst. Från det att jag gjorde det för första gången fram till nu och förmodligen i framtiden också. Första gången jag skar mig själv medvetet var efter att min dåvarande vän, numera pojkvän, och jag pratade i telefon. Vi var båda olyckligt kära, han i en kille som hette Paul och jag i en som hette Joel. Min pojkvän, Benjamin, eller Benji som alla säger, sa till mig i telefonen att han skurit in Pauls namn och att blodet rann. Då kände jag mig i underläge, som om han visade sin kärlek till den där Paul tydligare än jag visade min för Joel. Jag hade inget rakblad, och någon kniv kunde jag inte ta utan att mamma märkt. Däremot hade jag en nål, en nål som visserligen inte var vass men den var tillräcklig.
När vi lagt på tog jag nålen och drog ett streck. Det syntes ingenting, så jag drog den gång på gång. Det gjorde inte så ont, det sved mest men jag blödde inte. Till slut kom ett fåtal droppar blod, små som värdefulla diamanter. Jag klarade inte av att karva in Joels namn i min arm, det skulle göra för ont.
I mina tankar ekade känslor, tusentals sådana. Jag var stolt, äcklad, skamsen och fascinerad. Jag minns att jag lade nålen under kudden och det var så processen började.

Nålen försvann en dag, så jag fick panik. Jag var tvungen att ha något annat att skada mig med, även om nålen bara gjorde små rivsår på mig. Bara känslan av att bli fysiskt straffad lättade den psykiska smärtan jag vid det här laget hade alldeles för mycket av. Det var problem överallt, i skolan, hemma, mellan Benji och mig. Han hade vid ett flertal tillfällen försökt ta sitt liv, varav ett av de försöken var ifrån min balkong som låg belägen på tredje våningen. Det satte en stor press på mig och mitt psyke försvagades dagligen.
När min nål då försvann hade jag inget att ersätta den med, förrän jag såg det som kom att bli min vän ända tills jag vågade sno ett av de rakbladen mamma hade till att skrapa rent spisen med fastbrända rester med; min röda sax. Saxen blev fokusen i mitt liv, jag tryckte hårt och drog och det blödde faktiskt väldigt mycket. Jag blödde för honom, för Joel. Jag var så kär, så olycklig. Min sax hade jag ett tag, nästan ett halvår. Mot slutet blev den allt trögare och det blev svårt att tränga igenom huden. När jag fick tag i mitt rakblad sprudlade glädjen men samtidigt var jag nervös första gången jag använde det, jag var rädd att skära för djupt osv. Det hände aldrig, rakbladet var bra men inte tillräckligt bra. Idag är det helt slött och man kan inte ens skära igenom papper med det, det är helt obrukbart.
Mitt rakblad blev min drog, utan det var jag ingenting. Jag skar mig dagligen, ibland flera gånger. Oftast hade jag inte ens någon anledning, blodet förtrollade mig. Jag blev hypnotiserad av dess vackra glans, den röda färgen och hur det sipprade ut. Det såg så fridfullt ut, som när man sitter på en parkbänk och ser hur ett vattenfall sakta porlar. När jag väl skadade mig själv pga depression och ångest blev såren ofta djupa och blodet kunde rinna i upp till en halvtimma. Ibland blev jag rädd och undrade om jag var tvungen att sy, men jag kunde inte berätta för mamma, hon fick inte veta. Då hade hon skickat mig till psyket. Jag band en bunt toalettpapper runt och sedan slutade det blöda efter ett tag. Jag visste att morgondagen skulle bli likadan.