Jag vill förändras. Jag vill bli den jag alltid velat vara. Jag vill vara lycklig, söt och vacker.
Jag vill kunna känna annat än självhat, ångest och sorg. Jag vill leva livet, inte stå och se på när andra gör det.
Jag har kommit på att det jag saknar är det jag kanske behöver allra mest. Men det är något jag fruktar, något jag är riktigt rädd för. Jag är rädd för tårarna, för slagen mot hjärtat. Jag är rädd för sömnlösa nätter och obeskrivlig smärta.

Jag tål inte att se serier eller filmer som handlar om det, det gör för ont. Jag ser dem; lyckliga, leendes och de håller varann i handen medan de skrattar åt varandras glädje. De mår bra och de tar för sig av det de får, och kräver att det de inte redan har ska bli deras. De förstår, de vet och de känner att det de gör är bra, så himla bra. Och vackert. De ser varandra i ögonen och de gnistrar. De känner fjärilarna flyga omkring i magen och de har varandra. De vet att de har varandra. Inte för evigt, men för en stund, en stund de värderar högt och njuter av. De älskar varandra.
Jag tål det inte. Jag föraktar kärlek för jag är så rädd för den. Jag tycker inte om närhet längre och jag är så rädd för att bli sårad av alla jag känner och inte känner och de jag känt och de jag kommer att känna. Allt är en ständig rädsla för nu, då och sen och jag får panik.
Igår fick jag en gråtattack. Jag såg en scen, en sådan scen. De var lyckliga, de sa att de älskade varandra. Då krampade mitt hjärta ihop sig och jag skrek tyst och grät en våldsam gråt. Den varade inte länge, jag har inte lyckats gråta på evigheter så det var rätt ovanligt. Jag har blivit så bra på att hålla allt inom mig att jag inte ens kan gråta längre.

Ibland är det bra att gråta, man får ur sig några av de känslor som fördärvar en, som livnär sig på ens andetag och som klöser på hjärtat genom varje slag.
Jag trodde jag helt tappat det, men den lilla stund jag grät igår fick mig att minnas hur det är. Jag grät och ville skrika. Jag ville skrika ut min ilska, mitt hat och min sorg. Varför får alla andra vara lyckliga? Varför måste kärlek existera när det gör så jävla ont? Kärlek är inte vackert, kärlek är smärta. När jag ser en tv serie eller en film där något som har med kärlek att göra så blir jag förstörd. De får den att se så vacker ut, de får en att vilja ha den. De gör den till poesi med vackra ord, gester och känslor. De våldtar kärleken med falskheter. Jag vet allt det här, för det är så det alltid varit - för mig.
Kärlekspar går där på gatorna, hållandes i hand och då och då ger de varandra en kyss. Det ser så vackert ut, så lyckligt. Men allt är bara en fasad. Det är inte så kärlek är på riktigt. Riktig kärlek innebär svartsjuka, sömnlösa nätter, timmar av gråt, otrohet, lögner, självmordstankar och ibland även självmordsförsök. Och så får vi inte glömma smärtan. Den som är det värsta av allt. Och alla dessa frågor... Varför hör han inte av sig? Sa han inte att han gillade mig? Var det ett skämt? Betydde inte den där kyssen något? Inbillar jag mig för mycket? Tycker han jag är jobbig? Han har säkert någon annan som han älskar. Duger jag inte?
Alla frågor och tankar som rör minsta lilla man ser, hör eller känner eller inte ser, hör eller känner skulle tillsammans bilda en tjock bok. För vad är egentligen kärlek? 99% smärta och 1% bra stunder. För jag vet ju, jag har varit där.

Jag tror inte på kärlek. Jag tror inte på kärlek för jag vet hur falsk den är. Men ändå känner jag att jag behöver något, något som kan fylla mitt tomrum inombords. Om kärlek bara var som den är på film så skulle jag kunna ge det en chans. Jag är rädd, jag fruktar kärlek. Men om den var som illusionen så ja, då tror jag att det kanske är det jag behöver. Jag behöver kärlek som den är på film; vacker, omtänksam, romantisk... Men det är inte så verkligheten ser ut. Vi blir alla lurade av falskheten som stinker omkring oss. Livet är vidrigt. Kärlek är hemskt. Jag är ensam och ibland vet jag inte ens om jag orkar bry mig längre. Jag känner att jag tappat allt. Jag har förlorat kriget och jag kan inte vinna över livet. Jag har tvingats kapitulera, så här sitter jag, alldeles ensam, precis som jag varit de senaste månaderna. Ingen frågar om jag vill ut, ingen smsar, ingen skriver. Men det är okej. Jag har ingen ork till att svara på sms för jag vet att de få gångerna jag får sms, vilket kanske är en gång i månaden, så vet jag att den som skickat det bara gör det för att vara snäll. Ingen bryr sig egentligen, det är också falskt. Och vad ska man göra? Jag är inte menad att ha ett liv. Jag är inte menad att få vara lycklig. Jag bor i ett svart hål och jag når inte fram till de jag älskar och mitt hopp om att någon, kanske bara någon där ute älskar mig tillbaks börjar suddas ut totalt. Visst har folk sagt att de älskar mig, men det känns som tomma ord. Det är obegripligt att någon levande eller död varelse skulle kunna älska mig, så vad begär jag? Jo, sanning. För en gång skull vill jag att någon är ärlig mot mig, även om det kommer göra ont. För då vet jag, då får jag äntligen mitt tecken. Det är då jag får svaret på frågan jag ställt mig sedan jag kan minnas. Vad den frågan är och vad konsekvenserna av svaret blir håller jag för mig själv. Jag antar att... jag antar att jag bara vill bli förstådd, men allt jag säger blir till ett främmande språk för den jag talar med. Och ärligt talat så har ingen väl någonsin egentligen fått höra, veta eller uppleva min värld, min sanning, mitt liv. På ett sätt känns det bra, för jag vill inte att de jag älskar, för jag älskar er faktiskt och jag hoppas ni minns det och vilka ni är, för jag vill inte förstöra någon annans liv mer än vad jag redan förstört liv.
Det finns inget hopp i en trasig värld. Det finns inget hopp för en trasig flicka. Det finns inga svar på de där frågorna man så ofta ställer sig själv. Det finns bara oändlig smärta och olika sätt att hantera den på.

Om jag kunde önska någonting så skulle jag önska att jag inte fanns. Det går inte en enda dag utan att jag ångrar allt jag gjort och inte gjort. Att jag inte tagit chanser när jag hade dem, att jag sårat andra mer än man ens borde kunna men mest av allt; jag har svikt alla omkring mig. Och jag har svikt mig själv.