Har sån jävla ångest. Vill bara skrika eller gråta men jag håller det inne. Jag vill gråta sådär riktigt och högljutt, men jag vill inte att någon ska höra. Jag vill inte vara till besvär.

Idag var jag på Pilen och träffade Gunilla. Hon tyckte allt jag berättade var jätteallvarligt trots att det är så mitt liv sett ut i stort sett alltid. Det känns så konstigt att höra andras tankar om hur ens egna liv är och varit.
En timme kändes som en evighet och jag glömde såklart be om recept på Cipralex. Fick ringa tillbaka när jag kom hem och läkaren skriver nytt recept imorgon.
Nu sitter jag här med ångest upp över öronen, lyssnar på Kent och gråter tyst. Jag känner att allt går åt helvete igen och jag vill inte mer. Jag vill så gärna flytta, starta om och skaffa katter men det känns hopplöst. Visst, jag blev erbjuden visning men det blev många andra också. Känner att jag inte kommer få den och det gör så ont att inte vara önskad. Jag blir aldrig den som får något och egentligen är det väl helt rätt. Jag är ju inte värd något ändå. Gång på gång blir jag satt på plats av omvärlden och Molnet skrattar mig rakt upp i ansiktet och de andra rösterna manar på. Du är äcklig, vidrig och ingen vill dig något gott. Du är bara ivägen, du är en odåga!
Jag hör Molnets ord och de är som piskrapp mot hjärtat. Det gör så jävla ont och jag vill inte ha mer smärta. Jag vill få ett slut på det här nu!
Fan. Ta. Livet.

Ska spendera hela natten med mina favoritlåtar av Kent på repeat och så blir det förmodligen en rakbladsvals för första gången på omkring en vecka. Jag vet inte om jag vill finnas mer.